Tillbaka till Corfu

27 juni 2009

Efter dagens diskussioner i Trieste om förstärkta internationella insatser för den regionala ekonomiska integrationen i Syd- och Centralasien – inte minst för att hjälpa Afghanistan – har vi nu förflyttats till den grekiska ön Corfu.

Det var ett av de italienska regeingsflygplanen som tog oss från den allra nordligaste delen av Adriatiska havet hit till den nordligaste av de joniska öarna.

För mig handlar det om en återkomst till Corfu efter nästan exakt 15 år.

Det var på midsommarafton 1994 som jag här undertecknade fördraget om Sveriges anslutning till den Europeiska Unionen – det enstaka viktigaste fördrag som vårt land någonsin ingått.

Och därmed hade vi – mot många odds – klarat den första av de viktiga uppgifter vi satt upp för den borgerliga regering vi hade bildat efter valet 1991.

Så Corfu har en alldeles speciell betydelse för mig.

För andra är minnena kanske mer komplicerade.

Det var det toppmöte som spektakulärt misslyckades med att utse en efterträdare till Jacques Delors som ordförande i Europeiska kommissionen.

Jag minns väl de animerade diskussionerna genom natten i det Achillion-palats som jag nu strax åter är på väg.

Här är vi för att mer informellt diskutera europeisk säkerhet mot bakgrund V både ryska tankar och ryskt uppträdande.

För 15 år sedan satt vi här på en annan middag och diskuterade öppet och optimistiskt framtidsperspektiv med Rysslands dåvarande president Boris Jeltsin.

Det har hänt mycket sedan dess – och det är det vi nu skall utbyta tankar om.


Middag i Castello di Miramare

26 juni 2009

Anlänt till Trieste och omedelbart kastats in i de olika förberedelserna för de olika uppföljningsmötena här under kvällen och morgondagen.

Det officiella G8-uttalandets formuleringar om Iran blev lite i svagaste laget – det är uppenbart att Ryssland bromsat en hel del.

Då är det desto viktigare att vi i EU fortsätter att vara så klara som vi faktiskt har varit.

Det handlar både om att fördöma det som nu sker – och att hålla dörren öppen för en bättre framtid. Om detta bland annat detta talade jag i Venedig tidigare i dag.

I lobbyn på mitt hotell lite utanför den hetaste zonen vimlar mina kollegor från olika länder förbi. Nyss Polen och Spanien. Nu Kazakstan och Danmark.

Och snart vidtar ministermiddagen ute på vackra Castello di Miramare.

Trieste – vid den allra nordligaste delen av Adriatiska Havet – har sin alldeles speciella charm och karaktär.

Här letar sig Centraleuropa ner till Medelhavet – detta var en gång Wiens viktigaste hamnstad – och här möts den latinska och slaviska världen. Och områdets historia är ty följande en blandning av blodig konflikt och fantastisk kommersiell och kulturell blomstring.

Castello di Miramare byggdes en gång av den person som gick från att vara amiral och befälhavaren för den österrikiska flottan till att bli Kung av Mexico.

Så kunde det gå en gång i världen.


Från Venedig till Trieste

26 juni 2009

På väg längs motorvägen mellan Venedig och Trieste efter att ha diskuterat främst de transatlantiska relationerna under dagen.

I kväll avslutas det mer formella mötet mellan G8:s utrikesministrar i Trieste och övergår i diskussioner om bl a Afghanistan som bl a jag skall delta i.


Runt Adriatiska Havet

25 juni 2009

Efter gårdagskvällens trevliga och givande middag med sex av mina utrikesministerkollegor – Stockholm visade sig verkligen från sin bästa sida – är det nu torsdag och åter regeringssammanträde i sedvanlig ordning.

Och i dag är jag ansvarig för inte mindre än fem olika departement – deras ordinare statsråd befinner sig av ett eller annat skäl någon annanstans.

Men allt är berett och förberett i laga ordning på det sätt som utmärker ett fungerande regeringskansli.

På eftermiddagen styr jag sedan kursen ned mot Adriatiska Havet – och vid dess stränder kommer jag att förbli fram till måndag morgon för en intensiv serie av olika högnivåmöten.

I eftermiddag bär det av till Venedig och en stor årlig konferens om relationerna mellan Europa och USA där jag i morgon förmiddag inledningstalar.

Men därifrån bär det i morgon eftermiddag vidare till Trieste vid Adriatiska Havets allra nordligaste spets för diskussioner i anslutning till mötet där mellan G8-ländernas utrikesministrar.

Det är ju Italien som är ordförande i G8 i år.

Ursprungligen skulle även Irans utrikesminister ha varit där – av det blir det nu av lätt insedda skäl inget.

Jag skall bidraga med tankar om vad vi från europeisk sida kan göra för den ekonomiska utvecklingen i och kring Afghanistan. Målet med ett krig vinns inte sällan med fredens medel.

Men det blir också samtal kring förutsättningarna för en fredsprocess i Mellersta Östern. Gårdagens möten i Paris med Israels premiärminister Nethanyahu visade på en del av de problem som måste övervinnas.

Från Trieste bär det så ett dygn senare vidare till den grekiska ön Corfu – alldeles söder om Otranto-sundet – för ett informellt möte med utrikesministrar från samtliga OSCE-länder.

Anledningen till platsen är att det är Grekland som detta år är ordförande i OSCE-samarbetet – och vad är då naturligare än en grekisk ö för ett informellt möte.

Här är det den s k europeiska säkerhetsarkitekturen som skall diskuteras.

Låter lite abstrakt – och jag skulle tro att Rysslands veto mot såväl FN som OSCE i Georgien – i strid med gjorda åtaganden – kommer att kasta en påtaglig skugga över diskussionerna.

Men trots uppgjorda dagordningar är jag övertygad om att det är händelseutvecklingen i Iran som kommer att dominera många av våra samtal.

Det är lätt att känna frustration över att inte kunna göra mera.

Vår position för demokratisk förändring och mot den tilltagande repressionen är kristallklar. Men samtidigt vill vi inte spela regimens försök att skylla allt på utländsk inblandning i händerna.

Alldeles självklart kommer vi att mycket noga följa utvecklingen och ta ställning till varje steg som kan och behöver tas.


Utmaningar många syns vid Haga

24 juni 2009

Denna förmiddag bär det av till Haga Slott för att under några timmar sitta ner med regeringen i dess helhet och diskutera det kommande ordförandeskapets alla utmaningar.

Fredrik Reinfeldt gjorde ju den mer officiella svenska presentationen av vårt ordförandeprogram i riksdagen i går.

På utrikessidan blir det påtagligt mycket.

Sex ministermöten är bara toppen på ett isberg av aktiviteter – även om de kan vara nog så komplicerade.

Vi talar om 50 – 60 andra ministermöten och 15 – 20 olika s k trojka-möten med olika delar av världen.

I Bryssel skall vi leda arbetet med 64 olika arbetsgrupper för att koordinera politik – vissa av dem sammanträder varje vecka. På FN-delegationen i New York handlar det om att koordinera ca 600 olika möten och processa ca 3 000 instruktioner i olika frågor.

Och allt detta är bara det som är löpande, rutin och vardagligt – till det kommer allt det som föranleds av att det faktiskt händer någonting i världen.

Vår förmåga till krishantering – att visa att vi inte bara är engagerade utan dessutom kompetenta européer – kan visa sig vara det allra viktigaste under de kommande månaderna.

Under gårdagens möten med Javier Solana diskuterade vi mycket hur vi behövde utveckla och förbättra vårt sätt att arbeta tillsammans.

Och det blir också temat när i dag ett tiotal utrikesministrar kommer till Stockholm – jag ser att Italiens Frattini också passar på att hålla ett anförande på Italienska Kulturinstitutet – för ytterligare en i min serie av synnerligen informella middagar.

I kväll hoppas vi på en försommarkväll som visar Sverige och Stockholm när det är som allra bäst.


Grundlöst och oacceptabelt

23 juni 2009

En fullmatad dag har nått fram till sitt slut.

Vid sidan av allt annat blev det självfallet åtskilliga samtal också med utrikesministerkollegor om situationen i Iran.

Den iranska utvisningen av två brittiska diplomater är grundlös och oacceptabel, men är ett uttryck för att man nu försöker att genom att måla upp någon typ av utländsk fiendebild hävda att den interna oppositionen är ett resultat av externa konspirationer.

Att detta är grundlöst i varje del inser säkert de allra flesta.

Men i den desperata situation som regimen befinner sig i kan man självfallet inte utesluta att de försöker att ytterligare trappa upp detta oacceptabla agerande.

Detta kommer inte att accepteras – och mötas av europeisk solidaritet.


Mellersta Östern, Burma och Ryssland

23 juni 2009

Tisdag i Stockholm med en serie av möten om viktiga utrikespolitiska utmaningar.

På förmiddagen träffar jag  Jordaniens kung Abdullah som är i Stockholm först och främst för samtal om möjligheten till en fredsprocess i Mellersta Östern.

Kung Abdullah är en centralt placerad och viktig både aktör och bedömare i dessa frågor. Det finns all anledning att lyssna noggrant på vad han har att säga.

Det var ett halvår sedan jag besökte honom mitt under det brinnande kriget i Gaza, men nu har vi en på många sätt ny situation med en ny amerikansk president och en ny israelisk regering – och samtidigt avgörande olösta frågor efter Gaza-kriget.

Frågor kring detta kommer också att bli viktiga när jag senare har överläggningar och lunch med Javier Solana. Vi har ett rätt brett spektrum av frågor att gå igenom, men vad vi kan göra för en aktivare europeisk roll i Mellersta Östern är ett viktigt ämne för oss bägge.

Med all sannolikhet kommer vi också att diskutera händelserna i Iran och konsekvenser av olika utvecklingar där.

Till mina besökare under dagen räknas också EU:s Burma-sändebud Piero Fassino.

Vi sågs för inte så länge sedan i samband med de olika samtalen i Hanoi, men inte minst inför FN:s generalsekreterares planerade besök i Burma inom kort finns det anledning att mer i detalj diskutera hur vi skall forma den europeiska politiken framöver.

Fram mot kvällen glider allt dock över i en diskussion fokuserad på Ryssland och EU:s relationer med detta viktiga land.

I Stockholm samlas en rad framstående experter i den frågan till diskussioner, och såväl Javier Solana som jag förväntas ge våra bidrag till diskussionen innan allt så småningom övergår till middag.

Och det finns mycket att diskutera.

När det gäller t ex det viktiga medlemsskapet i WTO har ju signalerna från Moskva under den senaste tiden varit påtagligt förvirrade – och dessutom sammanfallit med det s k mjölkkriget mellan Ryssland och Vitryssland.