Runt Adriatiska Havet

Efter gårdagskvällens trevliga och givande middag med sex av mina utrikesministerkollegor – Stockholm visade sig verkligen från sin bästa sida – är det nu torsdag och åter regeringssammanträde i sedvanlig ordning.

Och i dag är jag ansvarig för inte mindre än fem olika departement – deras ordinare statsråd befinner sig av ett eller annat skäl någon annanstans.

Men allt är berett och förberett i laga ordning på det sätt som utmärker ett fungerande regeringskansli.

På eftermiddagen styr jag sedan kursen ned mot Adriatiska Havet – och vid dess stränder kommer jag att förbli fram till måndag morgon för en intensiv serie av olika högnivåmöten.

I eftermiddag bär det av till Venedig och en stor årlig konferens om relationerna mellan Europa och USA där jag i morgon förmiddag inledningstalar.

Men därifrån bär det i morgon eftermiddag vidare till Trieste vid Adriatiska Havets allra nordligaste spets för diskussioner i anslutning till mötet där mellan G8-ländernas utrikesministrar.

Det är ju Italien som är ordförande i G8 i år.

Ursprungligen skulle även Irans utrikesminister ha varit där – av det blir det nu av lätt insedda skäl inget.

Jag skall bidraga med tankar om vad vi från europeisk sida kan göra för den ekonomiska utvecklingen i och kring Afghanistan. Målet med ett krig vinns inte sällan med fredens medel.

Men det blir också samtal kring förutsättningarna för en fredsprocess i Mellersta Östern. Gårdagens möten i Paris med Israels premiärminister Nethanyahu visade på en del av de problem som måste övervinnas.

Från Trieste bär det så ett dygn senare vidare till den grekiska ön Corfu – alldeles söder om Otranto-sundet – för ett informellt möte med utrikesministrar från samtliga OSCE-länder.

Anledningen till platsen är att det är Grekland som detta år är ordförande i OSCE-samarbetet – och vad är då naturligare än en grekisk ö för ett informellt möte.

Här är det den s k europeiska säkerhetsarkitekturen som skall diskuteras.

Låter lite abstrakt – och jag skulle tro att Rysslands veto mot såväl FN som OSCE i Georgien – i strid med gjorda åtaganden – kommer att kasta en påtaglig skugga över diskussionerna.

Men trots uppgjorda dagordningar är jag övertygad om att det är händelseutvecklingen i Iran som kommer att dominera många av våra samtal.

Det är lätt att känna frustration över att inte kunna göra mera.

Vår position för demokratisk förändring och mot den tilltagande repressionen är kristallklar. Men samtidigt vill vi inte spela regimens försök att skylla allt på utländsk inblandning i händerna.

Alldeles självklart kommer vi att mycket noga följa utvecklingen och ta ställning till varje steg som kan och behöver tas.

39 Responses to Runt Adriatiska Havet

  1. soli01 skriver:

    Carl – ser att arbetsuppgifterna verkar finns med även denna vecka.

    Hög tid att programmera om roboten – tydligen minnesförlust. :-)

  2. bestofmankind skriver:

    Förutsättningen är att man har ett hjärta för att tolka robotnr7312.

  3. htmx skriver:

    Var ett intressant samtal på Carnegie Endowment for International Peace i Washington i veckan:

    Iran’s Clenched Fist Election: What Next for U.S. Policy?

  4. botunerius skriver:

    ”Gårdagens möten i Paris med Israels premiärminister Nethanyahu visade på en del av de problem som måste övervinnas.”

    Så du har förstått nu att juderensning i Judéen och Samarien inte leder till fred?

    Bra, då återstår bara att inse att arabvärlden kan skapa fred när som helst genom att ta hem sina arabiska flyktingar från Israel och ge dem fullvärdiga medborgarskap i befintliga arabländer.

    Nä, just det, Carl Bildt ställer ju aldrig några krav på araber så det får väl bli hårdare tag mot Israels demokratiskt valda regering som vanligt…

  5. kris08 skriver:

    Ett jäkla sätt av dom där araberna! Kan man inte lämna landet i ett antal sekel utan att det kommer folk och odlar upp marken och tror dom äger den?

    Verkligen tur att det är en demokratisk regering. Annars skulle någon kanske notera att Israel är det enda krigförande landet i Mellanöstern, nu sedan konkurrenten Saddam Hussein lämnat in.

  6. hamed1984 skriver:

    FN gav det judiska folket landet Israel. Dom gav dom förutsättningar att skapa en stat och gav de pengar för att få igång ett samhälle. Dom har utrustad dom med en arme på högsta nivå. Borde inte FN då också gå in och göra samma sak för det palestinska folket? FN tog initiativ och skapade landet Israel, varför gör dom inte samma sak och skapar landet Palestina på samma sätt?
    Varför skall Israel agera polis i denna fråga? Vem som helst fattar ju att det inte blir en opartisk bedömning? Varför pressar sverige inte FN till och genomföra samma sak för det paletiska folket och staten paletsina som dom genomförde för det israeliska folket och staten israel? Vad e det för skillnad? vad e det för förutsättningar som har ändrats?

    Verkar som att världen inte vill att detta problem skall försvinna.

  7. chris200 skriver:

    @botunerius

    De flesta judar på Västbanken har levt där max 40 år men många är ännu mer nyinflyttade. 1983 fanns där 110.000 bosättare, 1993 fanns 280.000 bosättare, 2006 fanns 480.000 bosättare.
    http://en.wikipedia.org/wiki/Israeli_settlement

    Vissa är där pga religiös fanatism – Gud har lovat dem landet. Tex de 800 våldsamma bosättarna som ockuperar Hebron. Men flertalet av bosättarna har flyttat dit av ekonomiska skäl (stöd från staten Israel) och kan med samma incitament lätt flyttas tillbaka till Israel. Att flytta från Västbanken till Israel är dessutom inte särskilt dramatiskt för bosättarna – som att flytta från Malmö till Göteborg.

    Det är inte heller en överraskning för Israel och nära halvmiljonen bosättare att de brutit mot internationell lag i drygt 40 år. Alla bosättningarna i ockuperade Palestina är illegala enligt 4:e Genèvekonventionen och FN resolutioner – det är illegalt att överföra sin befolkning till ett ockuperat område. Redan 1967, i FN resolution 242, påpekades detta och Israel uppmanades dra sig tillbaka från ockuperat område. FN resolution 465 från 1980 fastslog att bosättningar i ockuperade Palestina är illegala och Stater ej får assistera bosättningarna.

    Palestinska flyktingarna tvingades 1947-1949 fly från zionisternas etniska rensing av det område som varit Israel i drygt 60 år men som varit palestiniernas hemland i 1400 år. Deras hem är därmed Israel och ansvaret för dem är Israels. FN resolution 194 från 1948 instruerar att flyktingarna har rätt att återvända eller, om de vill, få kompensation.

  8. flyktingar skriver:

    chris200:

    Först erkänner Arabstaterna inte staten Israel 1947. Sen startar arabstaterna krig med den nybildade judiska staten. Detta leder till nakba. Detta orsakssamband är det få som ifrågasätter.

    Sen antar araberna ledda av Nasser en utnötningstaktik under 1950 och 1960-talen. Barnen i norra Israel sover långa perioder i skyddsrum under 60-talet. ”Snart ska Israel falla samman och flyktingarna kan åka hem”, var arabstaternas ståndpunkt.

    Israel uthärdar fedayeenattacker från Egypten och Jordanien och i stället för att bryta samman krossar Israel sina mäktiga grannar militärt i ett krig på tre fronter under 6 dagar 1967. Läs Tage Erlanders skildring av händelseutvecklingen, hans oro och hans lättnad. Det var många i väst som fruktade att Israels dagar var räknade då.

    Årtionde efter årtionde insisterar man på sin fortlevnad mot alla odds och alltid på sina antagonisters bekostnad. Nu har det gått mer än 60 år sedan Israel utropade sin självständighet, dess styrka har hela tiden vuxit och så kommer det att fortsätta, var så säkra. Detta för att man inte tar något för givet och minst av allt sin egen existens. Man lyssnar noga, både på vän och fiende. En fruktansvärd motståndare och en fantastisk allierad.

    Dags för Hamas, Hizbolla, Iran och deras påhejare att bejaka historien istället för att motarbeta den. Det som skett kan inte göras ogjort. Youtube är fullt av skildringar och dokumentärfilmer. Uppgiften för palestiniernas ledning är att erövra en framtid i samexistens med den judiska staten och tillsammans med Israel, Jordanien, Syrien och Egypten förhandla fram formerna för en hållbar fred. Ingen hudna. Fred.

  9. honeyjun skriver:

    Jag är säker att ni kommer och ha det jätte trevligt, god mat, fint väder asv och för omväxling lite snack om vad som händer i Iran, det är allt ni gör :(-

  10. chris200 skriver:

    @flyktingar

    > Först erkänner Arabstaterna inte staten Israel 1947.

    30 års massinvandring ökade andelen judar i Palestina från 6% (1914) till 33% (1947). 1947 ägde judar 6% av landområdet. Det året skapades Israel av FN (läs UK, USA, Sovjet), på 56% av landområdet. Att ge majoriteten av palestiniernas land till en nyligen invandrad minoritet var ett brott mot folkrätten, och naturligtvis ska ingen tvingas erkänna en stat som tillkommer på det sättet. Det är därför Israel så gärna vill erkännas idag, eftersom erkännande skulle ge staten den folkrättsliga legitimiteten den saknar.

    > Sen startar arabstaterna krig med den nybildade judiska staten. Detta leder till nakba.

    Detta är zionisternas historiebeskrivning, vilken av historiker visats vara falsk. Istället var det nakba som ledde till krig:

    I februari 1947 beslutade britterna att de skulle dra sig ur Mandat Palestina och överlämna ansvaret till FN. FN partitionerade 29 november 1947 området i 56% till Israel och 44% till Palestina (FN resolution 181). Israels placering och gränser tillkom i linje med zionisternas önskemål, med ett undantag: zionisterna krävde 80% av området men fick nöja sig med 56%. Israels ledare David Ben-Gurion kommenterade i december 1947:

    “There are 40% non-Jews in the areas allocated to the Jewish state. This composition is not a solid basis for a Jewish state. And we have to face this new reality with all its severity and distinctness. Such a demographic balance questions our ability to maintain Jewish sovereignty… Only a state with at least 80% Jews is a viable and stable state.”

    Den etniska rensningen påbörjades december 1947 med sporadiska attacker mot palestinska byar och kvarter vilka fick 75000 palestinier att fly. Palestiniernas militära kapacitet var i spillror efter det brittiska styret. Från januari 1948 förekom mindre strider mellan para-militära palestinier/frivilliga araber (10000 man) och zioniststyrkor (50000 man). Det palestiska motståndet var klart begränsat. Israels ledare David Ben-Gurion kommenterade i mars 1948:

    “I believe the majority of the Palestinian masses accept the partition as a fait accompli and do not believe it is possible to overcome or reject it… The decisive majority of them do not want to fight us.”

    Den etniska rensningen tog fart i februari 1948 då ett flertal palestinska byar tömdes. I mars 1948 antogs Plan Dalet för fullskalig etnisk rensning, vilken preparerats i flera år. Fram till maj 1948 tvingades ytterligare 250000 palestinier på flykt. På grund av den etniska rensingen samt FN:s undlåtelse att ingripa, så beslutade Arabförbundet 30 april att undsätta palestinierna, men inte förrän brittiska trupperna lämnat Mandat Palestina 15 maj 1948. Staten Israel deklarerades 14 maj 1948.

    Det var en halvhjärtad undsättning. Jordaniens kung hade i hemlighet avtalat med zionisterna att Jordanien (som hade arabvärldens starkaste militär) skulle få Västbanken i utbyte mot att man avstod från attacker mot Israel (och så blev det). Irakiska trupper beordrades att följa den jordanska linjen. Styrkor från Egypten, Libanon, och Syrien var alla svaga. Totalt mobiliserade arabstyrkorna 50000 soldater mot Israels 80000. Israels styrkor var bättre tränade, rustade, och organiserade. Hjälpen mot etnisk rensning begränsades i praktiken till Västbanken, Gaza, och gränsområdena till Libanon och Syrien. Mot slutet av 1948 hade 750000 palestinier fördrivits. Vapenvila tecknades 1949. Gaza kontrollerades då av Egypten, Västbanken av Jordanien, och resten av Israel.

    Källa: “The Ethnic Cleansing of Palestine”, av israeliske juden och historikern Ilan Pappe.
    http://www.amazon.co.uk/Ethnic-Cleansing-Palestine-Ilan-Pappe/dp/1851685553/

  11. flyktingar skriver:

    chris200

    Ilan Pappe är, som du vet ingen okontrovensionell person. Han är en udda fågel i trandedansen. En person som konspirationsteoretikerna ofta refererar till.

    En mer rättvisande bild ges av Benny Morris i boken ”1948”. Mycket läsvärd. Han förnekar bestämt systematisk rensning. Morris nämner speciellt Haifas arabiska befolkning som flydde trots att deras judiska grannar försökte förmå dem stanna.

    ca 6300 israeler dödades i strider under 1948 mot det dubbla på den arabiska sidan. Antalet judar i Israel 1948 var ca 600 000. En procent av den judiska befolkningen strök således med i strider under ett och ett halvt år.

  12. bildterberg skriver:

    flyktingar:
    Som du säkert också vet så finns det alltid minst två versioner av historien. Vad har du för argument för att
    Benny Morris version skulle vara mer vederhäftig än
    Ilan Pappes version?

  13. bildterberg skriver:

    ”Men samtidigt vill vi inte spela regimens försök att skylla allt på utländsk inblandning i händerna.”

    Här är ett exempel på sådana beskyllningar:

    http://www.corbettreport.com/articles/20090623_destabilization.htm

  14. flyktingar skriver:

    Bildterberg:

    Relevant historia är att söka förstå förutsättningarna för historiska skeenden utifrån fakta och desinformation, som var tillgänglig och i omlopp för envar vid tidpunkten då skeendet gick av stapeln.

    Att använda sig av historiska dokument för att i efterskott måla en sammanhängande bild, sk narrative, utgör en förvriden historiesyn. En syssla som gränsar till skönlitteratur.

    Vad gäller Morris versus Pappe, så lägger den förre förutsättningarna i dagen, medan den senare är tendentiös och konspiratorisk.

    Ingen av dem ger dock den existentiella dimensionen på individbasis. Man hör idag ofta vittnesskildringar från den palestinska sidan. Jag har intervjuat flera släktingar, som var där och då i Negev, I Safed, i jordandalen, i centrala Israel. Vår kibbutz låg nära syriska gränsen. Hur många som dog i försvaret av kibbutzen kan man utläsa på begravningsplatsen och vår kibbutz utgjorde inget undantag. Allvaret och pressen kan man förstå från att det i ett skede röstades för grävandet av massgrav för de egna stupade. Detta genomfördes dock aldrig.

    Anledndingen till att Israel segrade var att hela den judiska befolkningen var mobiliserad till sista farmor, och faster. På den andra sidan gällde för soldater från Syrien, Jordanien, Egypten, Irak att slåss på främmande mark och för palestinierna att vänta ut stormen. Kriget skulle ta slut snabbt var det tänkt men drog ut på tiden och slutligen gick det som det måste gå eftersom arabarmeerna slogs på bortaplan och det judiska försvaret var av existentiell art.

    Vad palestinierna anbelangar spreds skräck bland befolkningen pga enskilda händelser som tilläts anta oproportionerliga dimensioner. Jag anser att man i detta sammanhang inte heller ska inte bortse från den påfrestning det judiska samhällets mobilisering i sig hade på den palestinska befolkningen. Man gjorde olika val. Många valde att fly, andra valde att stanna. Ett fåtal åter deporterades.

    När kriget var slut hade över 6000 israeler mist livet (4000 militär, 2000 civila). På den arabiska sidan var det det dubbla och främst stridande som dog. Inga oproportioneliga siffror.

  15. perfro skriver:

    Vilka erfarenheter kan man dra av en den ekonomiska,politiska och sociala utvecklingen mellan Irak och Afghanistan?

    Vilka möjligheter har respektive regimer att medverka och få sin egen befolkning med på en utveckling i nära samarbete med ”ockupationsmakter”.

    Kan inte vårt land mer koncentrera sitt bistånd till dessa länder?

    Vilka likheter och skillnader råder mellan den samhällsomstörtande terrorismen i Irak och i Afganistan?

    Vad göra säkerhetspolitiskt i vårt land med den opinion, som vill att vi helt inte ska engagera oss utanför vårt egt land och Norden?

  16. botunerius skriver:

    hamed1984. Det du skriver stämmer bra med den allmänna villfarelsen i arabvärlden om hur Israel kom till, en bild som syftar till antisemitism.

    chris200. Det du anser är att arabiska krav på totalt herravälde i Mellanöstern går före judarnas rätt att leva i fred och frihet på den mikroskopisk landremsan Israel.

    Du har en inhuman och rasistisk inställning som jag varje dag hoppas få se eller höra Carl Bildt ta avstånd ifrån.

  17. bildterberg skriver:

    flyktingar:
    ”Vad gäller Morris versus Pappe, så lägger den förre förutsättningarna i dagen, medan den senare är tendentiös och konspiratorisk.”

    Detta är bara ett påstående. Kan du peka ut vilket
    som utgör dina argument?

  18. bildterberg skriver:

    botunerius:
    Det verkar som om all historieskrivning som
    på minsta sätt får Israel att framstå i ofördelaktig dager
    direkt stämplas som antisemitism. Tror du att det är
    ett konstruktivt sätt att föra debatt på?
    Som jag tidigare påpekat finns det alltid minst två versioner av historien.
    Istället för att anklaga folk för att vara antisemiter
    eller rasister kan du väl istället komma med några
    konkreta argument som stöder din
    syn på historiska händelseförlopp.
    Du använder också en vanlig teknik att överdriva,
    distordera och omtolka meningsmotståndares argument t.ex.:

    ”chris200. Det du anser är att arabiska krav på totalt herravälde i Mellanöstern går före judarnas rätt att leva i fred och frihet på den mikroskopisk landremsan Israel.”

    Var någonstans hittar man påståendet ”arabiska krav
    på totalt herravälde” i chris200’s argument?

  19. flyktingar skriver:

    bildterberg:
    Underförstått i mitt senaste inlägg är att om de arabiska armeerna hade fått understöd av lokalbefolkningen, så hade Israel verkligen gått under. Där det var strategiskt befogat skedde etnisk rensning. Detta är också Morris slutsats. På dessa platser gällde ”vi eller de”. Morris säger att utan de 700 000 flyktingarna hade inte Israel tillkommit. Jag vill inte gå så långt men har inget stöd för min ståndpunkt. Vidare skildrar Morris lokala övergrepp, händelser som spädde på skräcken för Israel, som resulterade i massflykt. En distinkt skilnad mellan Morris och Pappe är att den senare lägger skulden på de segrande för att de segrade medan Morris nöjer sig med att konsatera faktum. Om araberna hade segrat, hade skulden då legat på dem?

  20. bildterberg skriver:

    flyktingar:
    Ändamålet helgar medlen, med andra ord.
    Etnisk rensning är ”strategiskt befogad” om den bedöms
    förhindra ”israels undergång”. Vilken bländande logik!
    Här stöter vi återigen på det ”preventiva” resonemang
    som dyker upp lite då och då.
    Mer bländande logik: Skulden läggs på de segrande
    just för att de segrade (och inte av någon annan orsak)!
    Ytterligare ett exempel på den teknik jag tidigare refererat
    till att försöka omtolka meningsmotståndares argument.
    Dessutom är det inte övertygande att bara påstå
    att ”Morris konstaterar faktum” när i själva verket
    hans version också lika mycket är en tolkning.
    Kan du komma med något konkret argument som visar på någon
    skillnad på kvaliteten och/eller sanningshalten
    i Morris resonemang jämfört med Pappes?

  21. flyktingar skriver:

    bildterberg:
    ”Ändamålet helgar medlen, med andra ord.”

    Först överlevnad sen moral. Mer begär jag varken av dig eller av Hamas.

    Lär av Sverige, som med accuratess lyckade med det unika konststycket att stå utanför 2:a världskriget. Järn till Hitlers armeer. Ordnar till Göring. Transiteringar. Målet helgar medlen, i folkhemsstil. Först överleva!

  22. flyktingar skriver:

    bildterberg:
    …forts
    ”…skillnad på kvaliteten och/eller sanningshalten
    i Morris resonemang jämfört med Pappes”

    De som är genuint intresserade av frågan kan kolla vad Morris tycker om Pappe:s tendentiösa historieskrivning. Följ nedanstående länk

    http://www.israel-palestina.info/modules.php?name=News&file=article&sid=417

  23. bestofmankind skriver:

    Har Svd blivit infekterad av Irans makt över yttrandefriheten?

    Tidningen är numera kliniskt rent av privata bloggar?

    Har någon läst någon förklaring?

  24. bestofmankind skriver:

    Eller skall jag uttrycka så här:

    Svd where is my blogg?

  25. bildterberg skriver:

    flyktingar:
    ”Först överlevnad sen moral”

    Gäller det åt andra hållet också?

  26. bildterberg skriver:

    flyktingar:
    Det är väl inte mer än rätt att ta sig tid att
    läsa Pappes replik på Morris kritik, vilken du refererade
    till tidigare:

    https://lists.resist.ca/pipermail/project-x/2004-April/006055.html

  27. flyktingar skriver:

    bildterberg:

    Naturligtvis, se ovan. Därför är kontraktet mellan Israels folk och dess ledare sedan 1945 är att garantera det egna folkets säkerhet. Den etniska rensningen och utrotningen av Europas judar var ett tufft slag… Däför kommer Israel alltid att vara den starkare parten.

    Vi missunnar inte palestinierna deras offerroll och vi avundas dem den inte heller. De förtjänar fred men det blir ingen fred utan Israels medverkan. Det blir ingen fred utan en trovärdig palestinsk lednings medverkan. Det är omvärdens uppgift att uppmunta parterna till fred. Inte hudna, FRED. Men på vissa håll verkar det som denna bloggvärld inte förstått eller vill förstå sin roll, utan föredrar att försöka släcka elden med fotogen, som om vi inte redan på förhand visste vilka som kommer att utsättas för ytterligare mänskligt lidande. Skärpning! Palestinierna måste erkänna sin granne och jobba på en gemensam framtid. Ju förr man fattar detta desto bättre för alla parted men mest för palestinierna själva.

  28. flyktingar skriver:

    Bildterberg:

    Ursäkta mitt ointresse att föra diskussionen Morris-Pappe vidare. Envar får dra sina egna slutsatser baserade på dessa två angivna länkarna. Båda drar slutsatsen att Israel segrade 1948 pga att palestiniernas arabiska allierade inte var förmögna att krossa den zionistiska staten i sin linda. Den resulterande flyktingsituationen samt förhalning har lett till den nu rådande situationen. Ska vi nu få beskåda Hamas och Iran förhalande lite till eller vad tror du? Meshal, där han sitter i Damaskus, verkar ha ett oändligt tålamod, förvissad om sin ”vinnande strategi”.

    Ett första steg mot fred kanske vi trots allt kan skönja 7 juli, i mötet i Kairo som ska ena de olika palestinska fraktionerna och klanerna under ett ledarskap.

  29. bildterberg skriver:

    flyktingar:
    ”Däför kommer Israel alltid att vara den starkare parten.”

    ”Högmod går före fall”, sägs det ju även om så
    fallet skulle inkludera ”the Samson Option”

  30. chris200 skriver:

    @flyktingar

    Ilan Pappes bok ”The Ethnic Cleansing of Palestine” är ingen tunn skrift med simpelt tyckande och bevislösa slutsatser. Jag bedömer trovärdigheten i bokens centrala källor och beskrivna händelser som hög. Det radas upp mängder med dokument, uttalanden, händelser, som samstämmigt visar att Nakba var planerad och systematiskt genomförd. Bokens beskrivningar och slutsatser passar dessutom väl in i kontextet runtomkring 1947-1949: från zionismens grundbok ”The Jewish State” av Theodor Herzl 1896 och zionismens ideologiska preferens för ”transfer” (tex citat nedan), till terrorgrupperna Irgun (från 1931) och Sternligan (från 1940), till vägran att låta flyktingarna återvända, till 40 års etnisk rensning á la ockupationen, till dagens Knessetprat om ”demografiska problemet” och återigen ”transfer”.

    ”Shall we choose Palestine or Argentine? We shall take what is given us, and what is selected by Jewish public opinion. … Palestine is our ever-memorable historic home. … We should there form a portion of a rampart of Europe against Asia, an outpost of civilization as opposed to barbarism.” (Theodor Herzl, 1896)

    ”The Arabs will have to go, but one needs an opportune moment for making it happen, such as a war.” (David Ben-Gurion, 1937)

    De ”lokala övergreppen” och ”enskilda händelser” som skrämde palestinierna var väldigt många och väldigt otrevliga, och bildar därmed ett systematiskt mönster. Pappes beskrivning av hur Haifa rensades på palestinier (sidan 92-96) ger en betydligt otrevligare bild än ”flydde trots att deras judiska grannar försökte förmå dem stanna”. Värt att notera att det i Haifa fanns kvar en stor brittisk trupp som undlät att skydda palestinierna (en teknik som sedan anammades av FN trupp i Rwanda och Srebrenica).

    Pappes replik (Bildterbergs länk ovan) motbevisar fullständigt Morris kritik och visar begränsningar i Morris trovärdighet. Pappe kommenterar även Morris i sin bok The Ethnic Cleansing of Palestine:

    ”One of the best-known figures writing on the subject was the Israeli historian Benny Morris. As he exclusively relied on documents from Israeli military archives, Morris ended up with a very partial picture of what happened on the ground. … The picture was partial because Morris took the Israeli military reports he found in the archives at face value or even as absolute truth. Thus, he ignored such atrocities as the poisoning of the water supply into Acre with typhoid, numerous cases of rape and the dozens of massacres the Jews perpetrated. He also kept insisting – wrongly – that before 15 May 1948 there had been no forced evictions. Palestinians sources show clearly how months before the entry of Arab forces into Palestine, and while the British were still responsible for law and order in the country – namely before 15 May – the Jewish forces had already succeeded in forcibly expelling almost a quarter of a million Palestinians. Had Morris and others used Arab sources or turned to oral history, they might have been able to get a better grasp of the systematic planning behind the expulsion of the Palestinians in 1948 and provide a more truthful description of the enormity of the crimes the Israeli soldiers committed.”

    Ilan Pappe listar på sin hemsida ett antal recensioner av sin bok, och följande recension av Stephen Lendman fungerar som boksammanfattning. Men det bästa är väl att läsa boken själv, vilken kostar endast 131 kr.
    http://www.globalresearch.ca/index.php?context=viewArticle&code=LEN20070207&articleId=4715

  31. un2here skriver:

    Vi kan hoppa över journalisthandbokens fem grundlggande (vad,vem,hur,när,varfor) … eller kan vi?

    Q: Vad har hänt?
    A: Israel blev störra

    Q: Vem gjorde det?
    A: Israel attackerade Egypten -67 [M Dayan, My Life]

    Q: Hur hände det?
    A: Dayan utplånade Egyptiska flyget medan de sov

    Q: När var det här?
    A: -67

    Q: Varför?
    A: Tjah du, min vetgerriga lilla skata …

    Min egen åsikt är att israelerna var rädda att bli av med områden de ”tillkämpat” sig i -48 – men åsikterna går isär.

  32. un2here skriver:

    [fortsättning]

    Q: Men WB ligger ju inte i Egypten?
    A: Helt sant, men Jordanien var i försvarsförbund med Egypten – ungefär som vi har NATO (de som nu är med) – och var enligt avtal tvingade att försvara sin bundsförvant.

    Q: Vem vann?
    A: Israel

    Q: Varför säger då Israel att deras försvarslinjer inte går att hålla?
    A: Titta där, en fågel …

  33. flyktingar skriver:

    bildterberg:
    “Högmod går före fall”

    Du sällar dig till de väntandes skara. ”Snart försvinner det högmodiga Israel”. Detta har varit arabstaternas strategi sen staten Israels grundande och nu har du anammat det.

    Det har inte gått så bra hittills men det kanske vänder. Är detta din vision? Det du har att komma med?

  34. flyktingar skriver:

    un2here:

    Araberna hade i varje enskilt läge kunnat syna det judiska projektet genom att göra fred. En ”orättvis” fred. En ”folkrättsvidrig” fred. Men en fred. Kanske kalla kriget var i vägen, kanske stolthet, kanske inrikespolitiska problem, kanske det panarabistiska projektet. Faktum är att inget hände, utom att tiden gick.

  35. flyktingar skriver:

    chris200:

    Jag läste igenom Lendmans sammanfattning av Pappes palestina-narrative av Israel-Palestina konflikten. Följde denna ensidiga skildringen tills vi hamnar i nutid. Allt sett ur den andres perspektiv. Ord står mot ord.

    Sen kommer man till famtidsvisionen. En apokalyps följt av en messiansk slutkläm av bibliska proportioner. Helt sanslöst. Underminerar hela den föregående texten. För den konspiratoriskt lagde: är han och hans anhang ”dubbelagenterer”.

  36. un2here skriver:

    @flyktingar

    Du säger att araberna närsomhelst skulle kunna uppnå någon sorts orättvis fred?

    Låt oss leka med tanken och säg att tidpunkten är nu och att villkoret för fred är att Israel slutar sin expansion på WB precis där de står, precis just nu. Detta i linje med vad som FN, EU, US och Ryssland nyligen har begärt och vi kan därför enkelt syna svaret på denna något orättvisa men ändock fredsliknande lösning, vilket är:

    Israel fortsätter hävda sin ”rätt” till fortsatt expansion!

    Ursäkta mig, men jag tycker inte din teori framstår som varande särskilt trovärdig.

  37. flyktingar skriver:

    un2here:

    Ja, låt oss leka med tanken att den nu påbörjade processen leder till fred. Vore fantastiskt kul om ett avgörande genombrott skedde under svenska ordförandeskapet i fredsprojektet EU. Då fick vi behålla alliansen och Carl Bildt en mandatperiod till. Helt säkert!

    Men vem är jag att säga att tiden kanske trots allt är mogen, när un2here redan dömt ut processen i dess linda pga något uttalande på någon sida. Jag dömer inte ut processen trots att jag ser svåra interna pedagogiska problem på båda sidor.

    Med en amerikansk president som tar nya grepp, ett engagerat EU och ett Iran som nyss visat sitt rätta ansikte för sin egen befolkning och för övriga världen… Kanske, kanske parterna ser tillfället att hoppa på fredståget. Det finns många kreativa förslag på hur en fred skulle komma att genomföras (demilitariserat naturreservat på golanhöjderna mot Syrien är ett exempel).

    Men bildterberg, un2here, chris200, bosättarextremister och andra surPu(a)ppo(e)r får man släpa ut ur sina gropar förstås för de har grävt ner sig. Kanske är det lika så gott att dessa förblir där de är, förresten. Ursäkta den osökta anspelningen på barnramsan.

  38. chris200 skriver:

    @flyktingar

    Lendmanns sammanfattning är bara en sammanfattning, och saknar därmed den underliggande bevisföringen som finns i Pappes bok. Lendmann har också på slutet lagt till sin egen diskussion om Iran och Hamas-Fatah, vilken inte finns i Pappes bok; jag antar att det är den du betraktar som apokalyptisk. Minst sagt dumt med egna tillägg i en bokrecension.

    Ilan Pappes framtidsvision tycker jag är konstruktiv. Han förespråkar enstatslösningen och ser fullt erkännande av Nakba som ett nödvändigt steg mot fred och samexistens:

    ”Retrieving it [story of ethnic cleansing] from oblivion is incumbent upon us, not just as a greatly overdue act of historiographical reconstruction or professional duty; it is, as I see it, a moral decision, the very first step we must take if we ever want reconciliation to have a chance, and peace take root, in the torn lands of Palestine and Israel.”

    ”The problem with Israel was never its Jewishness – Judaism has many faces and many of them provide a solid basis for peace and cohabitation; it is its ethnic Zionist character. Zionism does not have the same margins of pluralism that Judaism offers, especially not for the Palestinians.”

    ”This is an important message to the Palestinians as well: there are five millions Jews there, you cannot return the clock backwards, you must take them into account. Whether they came there as a result of an act of injustice or not, they are part of the reality.” (detta citat från en intervju, inte boken)
    http://ilanpappe.com/?p=43

  39. flyktingar skriver:

    chris200:

    Tack för ditt senaste inlägg.

    Pappe är ett exempel på en israelisk jude, som ser den andre. Erkänner den andres lidande och grundvalar för handlingar, som i sig inte alltid är goda men han finner förståelse för i ett större sammanhang.

    Sionism är idag ett skällsord. Trots detta var det just sionismen som räddade många judar från utrotning (=etnisk rensning + slavarbete + död). Jag skulle kunna berätta min familjs historia, fylld av lidande och död, förluster, vedermödor, förnedring, och vardagshjältemod men är den andre intresserad?

    Jag läser Pappe så att vägen framåt är judarnas ensidiga demoniseringen av sig själva. För fredens skull. Han har fel.

    Freden erövras genom att vardera folket tvingar sig att se den andre. Pappe är en judisk Israel som skriver för judiska israeler om palestiniernas historia ur palestiniernas perspektiv. Finns det någon palestinier som vågar beskriva Israels historia ur israeliskt perspektiv för en palestinsk publik? Judarna hade också sina självmordsbombare.

    När den dagen kommer är det fred.

%d bloggare gillar detta: