Solig lördag

WASHINGTON: För min del har det blivit en lite mer avspänd lördag efter de två senaste dygnens alla samtal och överläggningar.

Försommarsolen skiner över den amerikanska huvudstaden, och åtskilliga förbereder sig för det årliga arrangemanget White House Correspondents Dinner på Washington Hilton i kväll.

Där kommer 2500 personer att bl a lyssna på president Obama när han skämtar mig sig själv – det tillhör det amerikanska politiska livets obligatoriska inslag. Och förra året lär han ha varit bättre än de inhyrda komikerna på att få huvudstadens mer eller mindre självutnämnda elit att skratta.

I det lite vidare perspektiver är jag inte lika säker på att det finns så mycket att skratta åt just nu.

De allt mer ihållande budgetunderskotten har nu fått det amerikanska politiska livet att inse att dettas inte kan fortsätta, och olika mer eller mindre smärtsamma förslag för hur man kan börja få budgeten i balans och förhindra skulderna att växa sig farligt stora dominerar nu den politiska debatten.

Lätt kommer det inte att bli – och förslag som införande av moms eller bensinskatter på vad vi skulle uppfatta som rimlig nivå finns det knappast utrymme för.

Olika sociala program kommer inte att gå oberörda genom detta, men samma sak kommer att gälla den omfattande försvarsbudgeten. I går kväll träffade jag en gammal god vän som fått i uppdrag att börja att skissera mycket omfattande ingrepp just i den senare. Förr eller senare kan det bli ofrånkomligt.

Underskotts- och spardiskussionen sätter också sin prägel på delar av den som allt intensiva utrikespolitiska debatten. Kommer USA att ha kraften att bära så stora internationella bördor som man gjort under de senaste decennierna?

Att det finns en trötthet efter de enorma satsningarna i Irak och Afghanistan har ju lett till en viss försiktighet när det gäller Libyen. Interventionister finns förvisso fortfarande i den politiska debatten, men man har en känsla av att deras politiska resonansbotten i dag är svagare. USA tvingas att se också på sina egna problem.

Men även om dessa trender finns förblir USA den särklassigt starkaste globala makten, och de formella och informella diskussionerna här handlare nu om hur vi gemensamt skall kunna regera på den arabiska vårens alla och snabbt skiftande utmaningar.

I stort sett samtliga mina samtal här har ty följande dominerats just av detta.

Libyen-insatsen med trycket på Khaddafi måste självfallet fortsätta intill dess att han kommer bort, men frågan om vad som kommer därefter blir ofta hängande i luften. Vi måste göra mer för att förbereda bättre.

Och det brutala våldet i Syrien kräver ett svar. Nu diskuterar vi sanktioner och olika insatser och fördömanden i FN, men frågan förblir vilken effekt dessa åtgärder egentligen har. Och även här handlar åtskilliga av diskussionerna om vad som kommer i ett senare skede.

Än är vi bara i början av den arabiska våren. Ingen vet var vi kommer att vara om ytterligare fyra eller åtta eller tolv månader. Men vi måste hjälpa till efter all den förmåga som vi har.

Om det råder inga delade meningar.

Bortsett från gåsen…

WASHINGTON: Det blev – som vanligt – ett öppet och konstruktivt möte uppe på sjunde våningen på State Departement med Hillary Clinton.

Enda problemet var väl hennes minnesbild av hur hennes dotter hade blivit biten av en gås vid ett besök på Skansen i slutet av 1980-talet.

Vi var dock eniga om att lägga det molnet i våra relationer bakom oss.

Fokus låg på hur vi konkret kan hjälpa den demokratiska omvandlingen i olika delar av arabvärlden. Inte bara just nu, utan också i det längre perspektivet. Vi är bara i början av utvecklingen.

Vi måste upprätthålla det militära, politiska och ekonomiska trycket på vad som är kvar av Khaddafi-regimen. Det kan ta sin tid, men att just nu sända signaler om att vi skall stoppa eller minska är att sända rosor till Khaddafi.

I Syrien måste det ske en tidig och tydlig övergång till ett demokratiskt styre, och vi måste vara beredda att vidta åtgärder mot de som är ansvariga för de övergrepp som vi nu ser.

Att vi spenderade åtskillig tid på möjligheterna till en fredsprocess mellan Israel och arabvärlden är självklart. Inte minst om hur vi skall fortsätta att stödja processen av statsbyggnad och demokratisk utveckling i Palestina.

Den diskussionen måste fortsätta.

Men vi diskuterade också våra gemensamma insatser gör friheten på nätet.

Det finns tendenser till överdriven reglering som det finns all anledning att var skeptisk till. Vi måste bygga en frihetskoalition av länder i dessa allt viktigare frågor.

Vi hann också med en del av vårt arbete inom Arktiska Rådet. Viktigt för oss bägge.

Och nästa gång vi träffas är om några veckor i den grönländska huvudstaden Nuuk.

Vacker morgon

WASHINGTON: En solig och vacker morgon i staden vid Potomac-floden.

På TV är det just nu mest bröllop i London, men i media i övrigt den dödliga tornado som svept fram över Alabama nere i syd. Det talas om närmare 300 döda och därtill en mycket omfattande materiell förstörelse.

Men här i staden handlar diskussionerna självfallet om reaktioner på det som händer i Mellersta Östern.

Vi följer så nära det går vad som händer i Syrien. Och i Bryssel diskuterar vi i dag mer konkreta reaktioner på det som sker.

Strax vandrar jag iväg till Brookings. Och strax därefter till State Departement för möte med utrikesminister Clinton.

Meningarna bryts om vägen framåt

WASHINGTON: Det blev en milt utryckt livlig och vital diskussion under kvällen om de olika utmaningar vi står inför söder om Medelhavet.

Jag tror att det – med all respekt för vikten av framgång i Libyen – rådde enighet om att de avgörande strategiska utmaningarna just nu ligger i Egypten, i Syrien och i den utveckling med epicentrum i Bahrain som kan påverka hela den delen av regionen.

Och så handlar det självfallet om möjligheten till en verklig fred mellan Israel och den samlade arabiska världen.

Mitt intryck är att meningarna nu bryts här i Washington om hur man skall agera.

Jag – och andra européer – argumenterar att det skulle vara förödande om vi i denna period av omvandling och demokratisering av den arabiska världen skulle framstå som indifferenta till den viktiga frågan.

Det är nu som vi klart och tydligt måste deklarera var vi står och hur utgångspunkterna och ramarna för en sådan fred måste se ut.

Jag menar att det är vår moraliska skyldighet – och dessutom entydigt i vårt strategiska intresse.

Och om bl a detta kommer jag att fortsätta att tala i morgon med utrikesminister Hillary Clinton men också med andra aktörer i den mångfasetterade process som producerar politik här i den amerikanska huvudstaden.

Oseriöst och felaktigt 2

WASHINGTON: Jo, efter mer än tolv timmar efter det att jag dementerat lyckades SR:s Eko-redaktion motvilligt notera detta på sin hemsida.

Men det samtidigt kan man nu läsa, att Ekots reporter Herman Melzer i en kommentar till min kategoriska dementi säger att ”utrikesministern vill heller inte gå med på att frågan skulle ha diskuterats med statsminister Fredrik Reinfeldt.”

I detta ligger ett tämligen explicit påstående om att jag ljuger när jag säger att frågan inte diskuterats.

Om Melzer tror att han med denna formulering räddar sitt anseende efter att ha låtit sig rejält luras av de som velat få honom att kolportera denna historia misstar han sig.

Dålig journalistik som följs av dålig journalistik blir inte bättre.

Den blir faktiskt ännu sämre.

Försiktigt välkomnande

WASHINGTON: Det finns alltid en intensitet i de utrikespolitiska diskussionerna här i Washington som jag tror man har svårt att finna någon annanstans i världen i dag.

Just i dag har president Obama meddelat att försvarsminister Gates kommer att efterträdas av nuvarande CIA-chefen Panetta och att denne i sin tur kommer att ersättas av general Petreus från Kabul.

Och det var naturligt att en del av sammanträdesaktiviteten i den amerikanska huvudstaden i dag påverkadew av detta.

Mina möten har cirklat kring Nordafrika och Mellersta Östern, Balkan i dess olika delar, utvecklingen i Afghanistan, Ryssland och Ukraina, den allt värre situationen i Vitryssland, vårt kommande ordförandeskap i Arktiska Rådet och åtskilligt annat.

Från Kairo kom nyheten om en överenskommelse mellamn Fatah och Hamas om en teknokratisk övergångsregering för att bereda vägen för palestinska val inom det kommande året.

En formell överenskommelse kommer att undertecknas i början av den kommande veckan.

Från europeisk sida har vi uppmuntrat de palestinska försoningssamtalen, och det är naturligt att vi välkomnar nyheten från Kairo även om den detaljerade bedömningen måste avvakta intill dess att vi kan se detaljerna.

Att reaktionen från Israel är negativ var tyvärr förutsägbart. Jag hoppas att en fördjupad analys skall leda till ett mer nyanserat ställningstagande.

I en tid av demokratisk pånyttfödelse i den arabiska världen går det inte att förneka palestinierna – som hade demokratiska val såväl 2005 som 2006 – rätten till sina val, och genomförandet av dem på Västbanken och Gaza kräver de facto en överenskommelse av detta slag.

Jag utgår också från att det i överenskommelsen kommer att finnas tydliga avståndstagande från varje form av våldsanvändning mot Israel eller andra.

Nu är det snart dags för bred middag här med diskussion om det arabiska demokratiska uppvaknandet och hur vi skall kunna hjälpa till och möta regionens olika utmaningar.

Och i morgon fredag stundar möte med bl a utrikesminister Clinton.

Oseriöst och felaktigt

WASHINGTON: Tidigt denna morgon väcktes jag av signaler från Stockholm om att Ekot körde någon märklig historia om att Frank Belfrage skulle avgå som kabinettsseketerare och att det pågick diskussioner om vem som skulle ersätta honom.

Jag tog omedelbart kontakt med Ekots Herman Melzer och sade honom att han gått på en rejäl mina.

Det finns inga planer på skifte på kabinettsekreterareposten och har ty följande inte bytts ett enda ord om någon efterträdarfråga mellan mig och några av de personer han nämner.

Och jag fann det rätt märkligt att han inte ens sökt mig för att fråga om saken.

Döm om min förvåning när jag nu i kväll här i Washington kopplar upp mig på nätet och på Ekots hemsida ser att den ursprungliga storyn efter mer än 12 timmar fortfarande ligger kvar utan ens en antydan om att jag med största möjliga tydlighet sagt att den är felaktig.

Så skall inte seriös journalistik skötas.

Framme för samtal

WASHINGTON: Det blev en påtagligt bra överläggning med premiärminister Putin i Stockholm i går.

Genomgången av olika samarbetsmöjligheter från svensk respektive rysk sida blev gedigen, och det fanns en tydlig ömsesidig vilja att gå framåt i de viktiga moderniseringsfrågorna.

Tyvärr var jag tvungen att lämna före lunchen med olika näringslivsföreträdare, eftersom jag måste hinna med planet till London för att kunna komma med sista möjligheten för dagen till Washington.

Eftersom överläggningen drog ut på tiden – det fanns åtskilligt att redovisa – blev det lite snålt med tiden, men jag hann i alla fall med, och befinner mig nu solitt på andra sidan Washington.

Och här blir det till att börja med samtal i dagarna två.

Åtskilliga osäkerheter tycks prägla bilden här just nu. Det gäller såväl ekonomin som förestående ommöbleringar när det gäller viktiga toppositioner. En efterträdare till försvarsminister Robert Gates måste t ex utses inom kort.

För min del blir det i morgon överläggningar dels kort på försvarsdepartementet på förmiddagen och sedan mer gediget på utrikesdepartementet på eftermiddagen med bl a biträdande utrikesministern för Europa Phil Gordon och vice utrikesministern Jim Steinberg.

Jim kommer att lämna inom kort och efterträds då av Bill Burns som kommer att vara gäst på middagen på svenska ambassaden i morgon kväll där omvälvningarna i Nordafrika och Mellersta Östern kommer att vara ämnet.

Utrikesminister Hillary Clinton står sedan på programmet på fredag förmiddag.

Putin och Washington

STOCKHOLM: Så är jag då tillbaka i Stockholm även om det mycket snabbt bär vidare.

Lite senare än beräknat kom Rysslands premiärminister Vladimir Putin till Stockholm i går kväll efter sina överläggningar i Köpenhamn.

Och snart sätter vi oss ner för överläggningar i Rosenbad.

Det blir affärsrelationerna och de bidrag inte minst svensk teknologi kan ge till moderniseringen av Ryssland som kommer att stå i centrum för överläggningarna. Det är här som det ryska intresset för Sverige är mest påtagligt – och där vi ju också har påtagliga intressen.

Men en framgångsrik modernisering förutsätter att Ryssland utvecklas till en rättsstat värd namnet. Och det måste självfallet gälla samhällslivets alla delar.

Omedelbart efter överläggningarna hastar jag iväg till Arlanda för de olika flygningar som i kväll kommer att föra mig till Washington.

Och där står ett brett urval av frågor på min dagordning för de kommande dagarna.

Inte minst kommer diskussionerna där att handla om hur vi kan påverka och hjälpa den stora omvandlingen i Nordafrika och Mellersta Östern.

Men det kommer också att handla om utvecklingen i Europas östligare delar och EU:s och USA:s gemensamma och olika insatser där.

Ryssland i omedelbart fokus

TABIANO: Fortfarande påskhelg, men timmarna rinner, i morgon är helgerna över och det bär för min del tillbaka till Stockholm och de omedelbara uppgifterna där.

Det är åtskilligt som står på dagsordningen – inte minst utvecklingen i Nordafrika och Syrien – men omedelbart är det nu Ryssland som står i centrum.

Under de närmaste dagarna besöker ju Rysslands premiärminister Vladimir Putin först Danmark i morgon och sedan – under onsdagen – Stockholm.

Det blir politiska överläggningar under ledning av Fredrik Reinfeldt i Rosenbad under förmiddagen.

Premiärminister Putins besök är ju en uppföljning inte minst av det besök som Fredrik gjorde i Moskva i början av förra året, och som ju öppnade en del nya möjligheter.

Fokus kommer att ligga på det praktiska samarbetet mellan Sverige och Ryssland på olika områden, och vi hoppas kunna komma att ta några steg framåt i dessa avseenden.

Vi har ett mycket påtagligt intresse av moderniseringen av Ryssland, och följer självfallet den allt intensivare moderniseringsdebatten i Ryssland med stort intresse.

Den visar ju en spännvidd mellan en mer begränsad teknokratisk moderniseringsagenda och en bredare sådan som också fokuserar på rättsordningen och tar in det politiska systemet.

Och det kommande året blir viktigt.

I december är det val till duman, och några månader därefter är det dags för presidentval i Ryssland. Det är inte onaturligt att diskussionerna blir intensivare när dessa viktiga val nu rycker allt närmare.

Utveckling av handel och industriellt samarbete kommer självklart att diskuteras – svenska företag är stora investerare i Ryssland, och ser betydande framtida möjligheter där. Vi hoppas ju att Ryssland snart skall kunna ta steget in i världshandelsorganisationen WTO med de fördelar detta skulle innebära.

Omedelbart efter onsdagens överläggningar med premiärminister Putin måste jag emellertid ge mig iväg i riktning Washington för politiska samtal där under torsdagen och fredagen.

På samma sätt som det är viktigt att då och då på plats känna av den politiska atmosfären i Moskva – jag hoppas kunna göra det också under de närmaste veckorna – är det viktigt att då och då plats kunna känna Washington på pulsen i olika frågor.

Våldet i Syrien – och Thorbjörn Fälldin

TABIANO: Påskdag här i norra Italiens vackra landskap och avkopplande väder. Och påsk är någonting som tas på största allvar i denna del av världen.

När jag skrev senast trodde jag att fredagen skulle innebära ny dramatik i Syrien.

Och så blev det sannerligen.

Våldet från regimens sida accelererar nu parallellt med de allt starkare protesterna.

Med EU fördömer vi skarpt detta våld och kräver att de ansvariga för dödandet ställs till ansvar.

Och regimen har ett ansvar för att omedelbart genomföra reformer för ett demokratiskt, sekulärt och enat Syrien.

Vid sidan av bekymren för delar av den internationella utvecklingen finns det denna dag all anledning att gratulera Thorbjörn Fälldin som i dag fyller 85 år.

Tillsammans med Gösta Bohnan och Per Ahlmark var det han som 1976 bröt ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav och bildade den första borgerliga regeringen i vårt land på fyra decenniet.

Och han återkom ju dessutom som statsminister efter valet 1979.

Viktiga reformer genomfördes under hans tid, även om kontroverser kring kärnkraften kom att prägla hans första regeringsperiod.

Regeringarna Fälldin var dessutom genombrottet för ett borgerligt samarbete som intill dess framstått som näst intill omöjligt, men som sedan dess ju kommit att sätta en allt starkare prägel – direkt och indirekt – på vårt lands politiska utveckling.

Så drt finns all anledning att gratulera på födelsedagen.

Påskhelg vid telefonen

VID MEDELHAVET: Påskhelgen närmar sig snabbt, solen verkar lysa över hela Europa och de alarmerande telefonsamtalen om än det ena och än det andra blir successivt allt färre.

Men morgondagen kommer sannolikt att bli viktig i Syrien. Det mesta tyder på att protesterna fortsätter att spridas i landets olika delar.

Och lidandet fortsätter i Miserata i Libyen.

Att FN nu fått en överenskommelse om humanitärt tillträde också till de områden som behärskas av Tripoli är självfallet av största vikt. Det hjälper människor.

Från FN:s sida är man mån om att hålla en klar separation mellan de humanitära och de militära insatserna, och så länge det fungerar tror jag att det är det särklassigt bästa sättet att säkra att hjälpen faktiskt når fram till människorna.

Att EU har en planering för den händelse detta inte skulle fungera är självfallet bra, men det är först när vi fått klara signaler från FN som det kan bli aktuellt att gå vidare med denna.

En militär insats för att säkra hjälp till t ex Miserata skulle i nuvarande situation med all sannolikhet dras in i striderna där, inte minst eftersom det säkert skulle behövas en rätt betydande styrka för att säkra ett tillräckligt stort område. Vi skall inte bortse från att det finns de som gärna skulle se att EU direkt på marken engagerades i striderna, men då är ju motivet inte främst att skydda och hjälpa civila.

Nu handlar det därför om att få bl a FN:s humanitära insatser att fungera så väl som omständigheterna medger.

De senaste dagarna har vi sett hur EU:s utvidgnings- och närområdespolitik fortsatt att röra sig framåt.

Vid ett möte i Bryssel avslutades förhandlingarna om ännu ett kapitel i anslutningsförhandlingarna med Kroatien, och det finns därmed rimliga förutsättningar för att dessa skall kunna gå i mål inom en inte alltför lång framtid. Det avgörande kapitlet om rättsafrågor är dock av mycket stor betydelse.

Kommissionspresidenten Barrosos samtal i Kiev gick uppenbarligen väl, och bekräftade bilden av att också president Janukovich fattat det strategiska beslutet att sätta integrationen med EU före de andra frestelser och påtryckningar har nu allt tydligare utsätts för.

I en radiodebatt på BBC i dag på morgonen konfronterades jag med brittiska röster som med hänvisning till saneringsproblem i Grekland, sannfinnarnas framgångar i det finska valet och en del retoriska utbrott mellan Italien och Frankrike hävdade att hela Europa-projektet var i gungning.

Men så är det ju inte alls.

Europa-arbetet handlar ju också om att gemensamt ta sig an nya utmaningar, och det ligger då ibland i sakens natur att svaren inte alltid är självklara och att det kan finnas olika perspektiv och uppfattningar innan man fullt ut når fram till dem. Men i grunden finns ju alltid övertygelsen att det är bara tillsammans som vi kan finna svaren på de olika utmaningarna – gamla eller nya – i denna globaliseringens era.

Men mer insulära röster saknas förvisso inte i debatten i de olika europeiska länderna. I Sverige har vi ju både vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som står för den saken. I andra länder har de andra etiketter, utsprung eller styrkor.

Att de finns är vare sig särdeles förvånande eller särdeles sensationellt. Utvecklingen har alltid sina drivankare.

Men nu är det påskhelg med familj och vänner som gäller.

Ochg jag hoppas att telefonen inte kommer att ringa alltför mycket.

Att den är på dygnets alla timmar är en självklarhet i dessa dagar.

Mellan Miserata och Homs

VID MEDELHAVET: Påsksemester innebär sannerligen inte att världen kopplas av. Telefonsamtalen i olika ärenden kommer tätt i dessa tider av påtaglig kris och omvandling.

I Libyen är det svårt att undvika intrycket av att situationen just nu har hamnat i något av ett låst läge.

Som vanligt finns illusionen om att någrta flygangrepp dramatiskt kan förändra allt. Men – som jag skrev när det började – om inte den inledande chocken av flyganfall leder till förändring är risken stor för att taktikanpassning och tillvänjning leder till ett utdraget skede.

Så var det i Kosovo 1999. Där tog det 78 dygn av allt mer besvärliga flygoperationer – det blev allt svårare att hitta mål som gick att motivera på ett rimligt sätt – innan det kom till en bredare politisk uppgörelse.

Och Israel gjorde samma erfarenhet när man under sitt senaste Libanon-krig trodde att det egna flygvapnets styrka skulle räcka för att kuva Hezbollahs kontroll på marken. Där fick man invänta den resolution av FN:s säkerhetsråd som avslutade den konflikten.

Men ingen av dessa möjligheter ser jag som sannolika i detta fall.

Efter bombningarna i Kosovo var en överenskommelse med Milosevic fortfarande möjlig. Det är inte lätt att se att det skulle vara möjligt att acceptera samma sak med en Khaddafi på andra sidan bordet.

Och en resolution i säkerhetsrådet kommer sannolikt inte att bli enkel heller. De omständigheter som gjorde den historiska resolutionen 1973 möjlig har nog i viktiga avseenden förändrats.

Därmed ser det ut som om vi hamnat i en situation med en utnötningskonflikt som självfallet riskerar en allt högre mänsklig kostnad ju längre den pågår.

Just nu handlar mycket om Miserata. Som landets tredje största stad är Miserata av självklar betydelse, men den förvägrar också Khaddafi den totala kontrollen över landets västra delar och därmed den delning som annars skulle kunna riskeras.

FN förefaller nu att ha förhandlat fram möjligheten till bättre tillträde för humanitära organisationer till staden och dess drabbade invånare, och det är självfallet av den yttersta vikt att de möjligheterna finns.

Från EU:s sida finns en beredskap att bistå också med militära resurser om FN:s humanitära del OCHA så skulle begära. För dagen framstår det dock inte som om det behovet skulle finnas. Att vi skulle engagera oss med marktrupp i de direkta stridigheterna i landet saknar självfallet aktualitet.

Just nu är det dock främst situationen i Syrien som vi har anledning att ha ögonen på.

Rapporter talar om tiotalet ytterligare döda i Homs under det senaste dygnet. Det finns nu allt fler tcken på att protesterna runt om i Syrien håller nu på att utvecklas till en renodlad revolt mot regimen.

Att staden Homs nu är i centrum har sin betydelse.

Det var inte så långt härifrån – i staden Hama – som president Hafez al-Assad 1982 med stridsvagnar och artilleri slog ner vad han betecknade som ett upprorsförsök av det muslimska brödraskapet. Dödstalet låg med all sannolikhet en bra bit över 10 000 människor.

Men det var då det. Jag minns hur det tog månader innan mer tillförlitlig information om vad som hänt i Hama nådde omvärlden. Några internationella reaktioner värda namnet blev det egentligen aldrig.

Det som var möjligt då är knappast möjligt nu.

Även om informationen om vad som händer ibland inte är alldeles tillgförlitlig vet vi tillräckligt mycket. Och att helt mörklägga en upprepning av 1982 fungerar inte i den moderna Twitter-världen.

Handlingsfriheten för diktaturer har inskränkts av den moderna teknologirevolutionen. Twitter och satellit-TV har skapat nya politiska realiteter.

Syrien är ett mångfasetterat litet Jugoslavien mitt i Levanten. Och i detta ligger självfallet att det i den nödvändiga öppningen och demokratiseringen av landet också finns betydande risker. Landets olika minoriteter – bland dem ca två miljoner kristna – har förvisso sina klagomål på den nuvarande regimen, men i alla fall vissa av dem hyser också farhågor för vad en annan situation skulle kunna innebära för dem.

Till den interna utmaningen skall så läggas den externa.

Sambandet med den labila situationen i Libanon är uppenbar. Hezbollah-milisen där är beroende av sin försörjning med vapen från Iran via Syrien.

Och sambandet med Irak finns också. Jag minns en hel förort till Damaskus som är ett litet mini-Irak.

Till detta skall så läggas Turkiets säkerhetsintressen, situationen för den kurdiska minoriteten och inte minst den frusna konfliktyen med Israel över Golan-höjderna.

Utvecklingen i Syrien kommer sannolikt inte att följa mönstret från Tunisien eller Egypten. Riskerna för en mer våldsam utveckling är dessvärre mycket påtagliga – med alla de mycket mångfasetterade konsekvenser som en sådan skulle medföra.

Det arabiska uppvaknandet går vidare – och kommer att ställa oss inför allt fler utmaningar.

Finlands sak och Norden

TABIANO: Att följa kvällens röstsammanräkning efter det finska riksdagsvalet är att följa ett första klassens drama. Men Finlands TV:s svenskspråkiga valvaka via nätet var alldeles utmärkt.

När jag stänger min egen butik för kvällen förefaller det i alla fall som om samlingspartiet etablerat sig som det största partiet men med de s k sannfinnarna och socialdemokraterna anmärkningsvärt tätt efter.

För samlingspartiet är valresultatet en prestation efter det att man tydligt tagit ansvar för föga publikvinnande både nationella och europeiska beslut.

Mycket av kommentarerna kommer nu av lätt insedda skäl handla om nationalpopulisternas spektakulära framgång och vad den kan komma att innebära för Finlands kommande politik.

Från svensk utgångspunkt finns anledning till oro inte minst över de tongångar mot det svenska minoritetsspråket som hörts från partiets sida.

Det handlar inte bara om respekten för landets tvåspråkighet utan också om viktig del av den dörr till det övriga Norden som historiskt varit av så stor betydelse för Finland.

Ett Finland som skulle vägga ryggen mot såväl Norden som Europa skulle bli ett annat Finland.

Så långt tror jag dock knappast att det kommer att gå. De andra stora partierna har en klar linje i dessa viktiga frågor.

Men oron för vad tongångnarna kan betyda finns det ingen anledning att dölja.

Nu förestår en komplicerad regeringsbildning, och det kommer med all sannolikhet att ta ett bra tag in i maj innan vi börjar få klarhet.

För Sverige är samhörigheten och samarbetet med Finland av stor betydelse. Märkesåret 2009 manifesterade det med stor kraft.

Men samarbetet och samhörigheten har också en framtidskraft som jag tror kommer att bli allt starkare.

Och då är det inte onaturligt att vi följer Finlands politik med ett alldeles särskilt intresse.

Eftertanke vid Medelhavet

TABIANO: För min del har nu en vecka av mer utlokaliserade aktiviteter – det kallas påsksemester – inletts.

Och det har skett i norra Italiens strålande klara och angenäma sol.

Med papper, promemorior och böcker vid min sida har jag försökt att njua lite av detta denna lördag. Och skall sanningen fram har lidandet inte varit alltför påfallande.

Så frekvensen av bloggande kanske reduceras en aning under den kommande veckan.

Men alldeles säkert är det inte.

Alldeles för mycket händer. Alldeles för mycket kräver ställningstaganden. Alldeles för mycket kräver att vi faktiskt tänker efter. Alldeles för mycket kräver att vi håller kompassens kurs.

En omtumlande, krävande och stimulerande tid.

Och då skadar inte möjligheten till lite eftertanke vid Medelhavets mer nordliga nejder.

Uthållighet i Berlin

BERLIN: Exakt hur många utrikesministrar som finns i Berlin just nu vet jag inte, men när vi ställde upp för gruppbild framför Brandenburger Tor var det i alla fall ett försvarligt antal.

Alla som är med i Libyen, alla som är med i Afghanistan och alla som är med i Nato – numera är detta en globalt brett förankrad församling.

Med de olika rätt bestämda krav på vad en vapenvila måste innebära som ställdes upp i Doha i går och i Berlin i dag är det nog realisatiskt att räkna med att de militära Libyen-operationerna kommer att pågå ett tag framåt – om det inte plötsligt blir en kollaps eller en kupp i Tripoli.

Och det kan vi knappast veta.

Så vår politik måste nu inriktas på att mer långsiktigt successivt öka trycket på Khaddafi och de som av ett eller annat skäl fortfarande strider på hans sida. Det måste vara kristallklart att tiden för dem sakta men säkert håller på att rinna ut – först då kan det komma att gå påtagligt snabbare.

I media talas åtskilligt om att Nato borde göra mera. Inte minst hörs från Benghazi röster som alldeles uppenbart vill dra Nato-länder djupare in i militära operationer på deras sida.

Men strategin kan aldrig vara bara militär. Det är knappast en blodig slutstrid i Tripoli som är det vi strävar efter, utan en situation där det samlade trycket av de samlade insatserna långt innan dess leder till att en vapenvila på de villkor som angetts kan tvingas fram.

Så just nu är det uthållighet och beslutsamhet som är det viktigaste. Och det demonstrerades med betydande tydlighet under dagen.

Mötet efter lunch i ISAF-kretsen om Afghanistan gav kanske inte så mycket nytt.

Jag redogjorde för vissa av intrycken från min resa förra veckan, och underströk att den samlade politiken nu måste drivas med det krävande, komplicerade men avgörande året 2014 i fokus för vad vi gör.

Och mitt i allt detta blev det självfallet utrymme för åtskilliga informella samtal om det mesta mellan himmel och jord.

Efter trevlig middag med medarbetare på ett av mina favoritställen här går denna dag nu mot sitt slut.

I morgon vidtar det mer formella mötet med Nato:s utrikesministrar, men då är jag av lätt insedda skäl inte med.

Då anländer Rysslands utrikesminister Lavrov för diskussioner med Nato, men då styr jag söderut för att ta mig till en vecka tillsammans med familjen.

Påsk är dock påsk.

Arbetsdag och sedan Berlin

STOCKHOLM: En arbetsdag i Stockholm – och dessutom den sista på ett bra tag.

I morgon försvinner jag till Berlin, och därifrån bär det till helgen av till en veckas påsksemester med familjen. Efterlängtat av oss alla.

Och denna dag rusade iväg lika snabbt som alla.

Morgonen i Rix MorronZoo med allt från utrikespolitik till ”folklighetstest”. Att jag klarade mig genom den senare får väl tillskrivas högre makters godhetsfulla ingripanden.

Längre intervjuer med journalister från Polen inför det svenska statsbesöket där i början av maj. Jag kommer att vara med – relationerna med Polen är allt viktigare.

Lite tunn regeringslunch – det var denna vårbudgetdag bara Ulf Kristersson och jag som sökte oss till matsalen i Rosenbad.

Genomgång av nya bestämmelser för uppföljning av olika delar av Wien-konventionen om hur olika former av diplomatisk personal skall anmälas till olika länder. Inte alldeles okomplicerat – men viktigt att det faktiskt fungerar.

Besök av Irans ambassadör. Vi har som bekant olika uppfattningar om mänskliga rättigheter. Sverige gick ju i spetsen för att FN:s råd för mänskliga rättigheter skulle utse en rapportör om situationen i Iran.

Men det finns viktiga områden där vi trots starkt skilda meningar måste försöka att utnyttja diplomatins möjligheter för att komma framåt.

Olika diskussioner om situationen i Libyen och vägar framåt. Uppföljning av mötet i Luxembourg i går och förberedelser för mötena i Berlin i morgon.

Diverse planering för olika saker i främst maj och juni. Att få pusslet att gå ihop kan ibland vara svårt. Det är många som vill att man skall vara just där eller göra just det. Dygnets timmar innebär dock en besvärande begränsning.

Också upp i Rosenbad för att sitta ner med Fredrik Reinfeldt och pricka av olika utrikesfrågor framöver. Intryck från Afghanistan. Inriktningen vad gäller Libyen. Kommande viktiga besök. Kommande respektive resor.

Arla i morgon bitti bär det av till Berlin.

Där handlar det först om lunch om Libyen med utrikesministrarna från de länder som deltar i de Nato-ledda operationerna och därefter om möte med oss som deltar i ISAF-operationerna i Afghanistan.

Men i Berlin finns det alltid anledning till bredare samtal.

Snabbt besök på förbundskanslerns kansli. Separata samtal om Afghanistan. Och sedan media – Aljazzera vill åter ha med mig i någon sändning. BBC ligger också på.

Också stor mottagning på Auswärtiges Amt på kvällen för mer informella samtal.

Tur och retur Luxembourg

STOCKHOLM: Hemma igen efter lång dag fram och tillbaka till Luxembourg och de olika mötena där.

Förmiddagens vängruppsmöten med först Ukraina och sedan Moldavien var bra avstämningar som visade på betydande framsteg i bägge fallen när det gäller förhandlingarna med EU.

Med Ukraina har det varit lite varierande hastighet, men nu är signalerna om rörelseriktning betydligt klarare, och de senaste förhandlingsomgångarna har visat på påtagliga framsteg.

Det finns nu en möjlighet att dessa förhandlingar kommer att kunna avslutas under året.

Men också den politiska utvecklingen i landet diskuterades.

Avgörande är att man kommer överens om lagar och regler för de kommande parlamentsvalen. Ytterst är det kvaliteten på Ukrainas demokratiska utveckling som kommer att avgöra dess europeiska möjligheter.

EU-utrikesministermötet kom att domineras av en lunch som började vid ett-tiden och avslutades strax före halv sex, och som inte gav mycket tid över för det mer formella mötet.

Utvecklingen i främst Libyen men också Syrien stod alldeles självklart i centrum, och vi kunde också rätt lätt ena oss om de slutsatser som formulerar vår politik.

När det gäller Libyen handlar det om att hålla det militära trycket uppe, att fortsätta och förstärka sanktionerna, att förbereda en politisk process och att intensifiera de humanitära insatserna. Och bakom vart och ett av dessa begrepp ryms självfallet åtskilligt.

De humanitära organ som nu är aktiva med att hjälpa i bl a Miserata – FN:s OCHA, världslivsmedelsprogrammetr WFP, internationella Röda Korset m fl – är angelägna om att hålla en brandvägg mot de mer militära insatserna.

Så brukar det vara.

Men skulle OCHA senare komma att ändra sig och begära hjälp med också militära resurser kommer vi självklart att vara beredda till det, och ett förberedelsearbete för den möjligheten pågår också.

Till kaffet lyssnade vi också på en företrädare för övergångsrådet i Benghazi som redogjorde både för tankar om Libyens framtid som för en del av de mer aktuella utmaningar man står inför.

Utvecklingen i Syrien oroar starkt, och vi skärpte också upp det uttalande som hade förberetts.

Det finns all anledning att inskärpa behovet av snabbare och djupare reformer. Komplexiteten i den syriska situationen – och de konsekvenser denna kan få i regionen – får inte underskattas.

Med Libyen i centrum

STOCKHOLM: De närmaste dagarna kommer Libyen åter att stå i centrum för åtskilligt av uppmärksamhet.

Det gäller först i morgon i Luxembourg där vi möts i kretsen av EU:s utrikesministrar.

Därefter i Doha i Qatar på onsdag där den s k kontaktgruppen möts och vi företräds av Danmarks utrikesminister Lene Espersen.

Och sedan på torsdag i Berlin där det blir lunch med utrikesministrarna som deltar i de Nato-ledda operationerna i syfte att stödja genomförandet av säkerhetsrådsresolutionen 1973.

Att ett avgörande skulle kunna åstadkommas genom de militära luftoperationerna förefaller nu mer avlägset. När USA reducerat sitt deltagande har ju detta dessutom medfört en tämligen betydande nedgång i kapacitet.

Politiskt är det nu den Afrikanska Unionen som försöker att finna en väg framåt, även om svårigheterna är betydande.

Det är viktigt att de är tydliga med att det inte finns någon framtid för Khaddafi och hans närmaste familj i Libyens politik.

Men med den avgörande restriktionen är det viktigt att alla är öppna för brett inriktade politiska samtal om landets framtid, och att en vapenvila som också ger bättre möjligheter till humanitär hjälp kan komma till stånd.

Ett möte som kommer att äga rum i Kairo på torsdag – och som jag hoppas att Catherine Ashton kommer att medverka i – kan komma att bli viktigt i det avseendet.

Det gäller att koncentrera och samordna de olika politiska ansträngningarna – med FN, Arabförbundet och Afrikanska Unionen som andra viktiga aktörer – och det kan möjligen komma att ske i Kairo.

Själv ger jag mig mycket arla i morgon iväg till Luxembourg för de olika mötena där.

En charmig stad i ett charmigt land – men rasande så opraktiskt för möten som dessa. Jag begriper inte riktigt varför vi i evig tid skall leva vidare med konsekvenserna av en politisk kohandel för ett halvt århundrade sedan.

Och samma sak kan självfallet sägas om Europaparlamentets groteskt kostnadsdrivande sessioner i Strasbourg.

Innan det formella utrikesministermötet börjar vid lunchtid i Luxembourg kommer vi att ha s k vängruppsmöten med först Ukraina och därefter Moldavien.

Det blir genomgångar av hur reformprocesserna utvecklas i respektive länder och hur förhandlingarna med EU fortskrider.

Ett viktigt besked i anslutning till detta är att det nu förefaller att vara grönt ljus för ett formellt möte i det s k 5+2 formatet om en möjlig fredslösning för utbrytarregionen Transnistrien i Moldavien.

Att lösa denna konflikt ser ju vi inom EU som ett viktigt lackmusttest på Rysslands vilja att verkligen bidra till gemensamma lösningar på olika säkerhetsfrågor i Europa.

Måndag av möten

STOCKHOLM: Via mellanlandning i Baku kom jag hem till Stockholm efter mina dygn i olika delar av Afghanistan.

Och omedelbart är det andra utmaningar som tränger sig på.

Utgången av folkomröstningen om det s k Icesave-avtalet i Island bekymrar. Det avtal med Storbritannien och Nederländerna som förhandlats fram hade stöd av både regering och opposition, men har nu avvisats.

Saken går nu till rättslig prövning under EEA-avtalet. Men under tiden ökar den ekonomiska osäkerheten kring och för Island. Och det oroar.

Måndagen blir arbetsdag- och sammanträdesdag i Stockholm.

Några timmar av avsatts för att sitta ner med Gunilla Carlsson och lära av hennes planer vad gäller biståndspolitiken. Vi håller ständigt nära kontakt i olika konkreta frågor, men i morgon har vi lyckats att hitta tid för en lite djupare genomgång.

Och dessutom är jag alldeles självklart nyfiken på hennes intryck från hennes besök i Kairo och Alexandria nyligen.

Egyptens utveckling är av avgörande betydelse för arabvärldens fortsatta utveckling. De senaste dagarna har varit mer komplicerade.

Tid måste också avsättas för att gå igenom vad som hänt under de senaste dygnen i de olika ärenden som skall upp på mötet med EU:s utrikesministrar i Luxembourg på måndag.

Där borde utvecklingen i Syrien och Libyen stå i centrum.

Men måndag kommer också att innebära slutsatser från dygnen i Afghanistan.

Det är många intryck och information som skall föras vidare till politiskt agerande.