Finlands sak och Norden

TABIANO: Att följa kvällens röstsammanräkning efter det finska riksdagsvalet är att följa ett första klassens drama. Men Finlands TV:s svenskspråkiga valvaka via nätet var alldeles utmärkt.

När jag stänger min egen butik för kvällen förefaller det i alla fall som om samlingspartiet etablerat sig som det största partiet men med de s k sannfinnarna och socialdemokraterna anmärkningsvärt tätt efter.

För samlingspartiet är valresultatet en prestation efter det att man tydligt tagit ansvar för föga publikvinnande både nationella och europeiska beslut.

Mycket av kommentarerna kommer nu av lätt insedda skäl handla om nationalpopulisternas spektakulära framgång och vad den kan komma att innebära för Finlands kommande politik.

Från svensk utgångspunkt finns anledning till oro inte minst över de tongångar mot det svenska minoritetsspråket som hörts från partiets sida.

Det handlar inte bara om respekten för landets tvåspråkighet utan också om viktig del av den dörr till det övriga Norden som historiskt varit av så stor betydelse för Finland.

Ett Finland som skulle vägga ryggen mot såväl Norden som Europa skulle bli ett annat Finland.

Så långt tror jag dock knappast att det kommer att gå. De andra stora partierna har en klar linje i dessa viktiga frågor.

Men oron för vad tongångnarna kan betyda finns det ingen anledning att dölja.

Nu förestår en komplicerad regeringsbildning, och det kommer med all sannolikhet att ta ett bra tag in i maj innan vi börjar få klarhet.

För Sverige är samhörigheten och samarbetet med Finland av stor betydelse. Märkesåret 2009 manifesterade det med stor kraft.

Men samarbetet och samhörigheten har också en framtidskraft som jag tror kommer att bli allt starkare.

Och då är det inte onaturligt att vi följer Finlands politik med ett alldeles särskilt intresse.