Att lära av det som var

VID MEDELHAVET: Fortfarande är det på Egypten som mycket av internationella medias fokus ligger på, och med den betydelse som landet har för den vidare arabiska världen är det långt ifrån onaturligt.

Men samtidigt fortsätter den allt mer fasansfulla konflikten i Syrien.

Tidigare månaders rätt upphetsade tal om omedelbart förestående avgörande vapenleveranser till oppositionen har mildrats rätt avsevärt samtidigt som det förefaller som om motsättningarna mellan dess olika delar fördjupas.

Jag såg någonstans att en diplomat i Washington tyckte att diskussionen om Syrien-politik där till stor del var en diskussion om olika ”spöken” – spökena från Rwanda, Bosnien, Irak och Afghanistan.

Så är det säkert. Och det är heller inte fel att, även om ingen situation är identisk med en annan, försöka att lära av det som varit.

Ibland handlar det om Bosnien, och då sägs det ofta att allt skulle ha varit annorlunda om man bara levererat mer vapen till de bosniska muslimernas armé.

Men faktum var att vapen levererades från åtskilliga håll. Dock var det väl så att de något tyngre av dessa oftast kom på avvägar och inte nådde den avsedda adressaten.

Avgörande för det bosniska dramats utveckling var dock knappast detta.

Om utbrottet av kriget i april 1992 hade gått att förhindra eller inte är en öppen fråga. Såväl FN som andra varnade för att för tidigt internationella erkännande skulle riskera en öppen konflikt i landet. Förhandlingar fördes.

Men stormen bröt ut, och den etniska rensningen drog fram med stor brutalitet inte minst i Drina-dalen, de strategiska områdena i norr och i muslimska områden i västra Bosnien.

Till hösten hade frontlinjerna till betydande del etablerats. Egentligen var det inte förrän det hemska slutspelets sommar 1995 som just dessa strider blossade upp med full kraft igen.

Jag bortser då från striderna mellan muslimska och kroatiska styrkor och den etniska rensning som följde i spåret av dessa fram till vårvintern 1994.

Varför var det då inte möjligt att få till stånd en fredsuppgörelse under denna långa period?

Fredsförhandlarna David Owen, Cyrus Vance och Thorvald Stoltenberg var ju sannerligen inte passiva.

Jag skulle tro att de alla tre – Cyrus Vance har dock gått bort – skulle säga att det till stor del berodde på att det internationella samfundet var djupt splittrat, och att denna splittring de facto gjorde det omöjligt att få de stridande parterna att ge upp.

Då handlade det inte minst om en djupgående splittring över Atlanten när den första Bush-administrationen gav plats för Clinton-administrationen. David Owen och hans ansträngningar underminerades de facto.

Men i bakgrunden fanns självfallet också Ryssland, som dock då uppträdde betydligt mer konstruktivt.

Och det skall sägas att dess kunskap om utvecklingen i regionen inte sällan var överlägsen andra aktörers.

Bakgrund till det var sannolikt att gamla Sovjet hade haft större anledning att lägga resurser på att följa gamla Jugoslaviens inre utveckling än vad olika västländer hade haft.

Om det i detta läge hade betytt så mycket om man mer gått in för att med ytterligare vapenleveranser ”level the killing fields” är nog ytterligt tveksamt. Det hade funnits andra som hade varit redo att balansera på sitt sätt.

Det var först på sensommaren 1995 som det blev möjligt att samla de avgörande internationella aktörerna kring en realistisk plan för en möjlig fred. Åtskilliga s k fredsplaner under tiden närmast före hade föga drag av realism.

Då var det framför allt i Washington som förändringen skedde.

Plötsligt fanns där – av skäl som jag en gång skrev en halv bok om – stöd för en fredsplan som till betydande del utgick från principer som viktiga europeiska huvudstäder ditintills med begränsad framgång argumenterat för och som dessutom hade förutsättningar att få stöd i Moskva.

Då talar jag inte främst om olika militära insatser. Richard Holbrooke, som ju tyvärr gått bort, var framför allt en stor diplomat, men han var också en mycket skicklig politiker.

Och han visste väl att det var lättare att få stöd i opinionen om det verkade som om bomber gjorde susen än om det handlade om för alla inblandade parter plågsamma politiska kompromisser.

Så blev det en fredsuppgörelse som satte stopp för dödandet, lidandet och den etniska rensningen.

Att det sedan inte skulle bli alldeles lätt att ur ruinerna bygga den bosniska stat denna skisserade är ju en lite annan historia – också där finns ju min bok att tillgå för den som skulle vara intresserad.

I detta tror jag ligger en lärdom som har relevans också för andra konflikter som uppvisar liknande drag.

När ledande internationella aktörer är osams är det mycket svårt att få nationellt krigande aktörer att komma fram till en fred. Så är det.

Men när de ledande internationella aktörerna kommer överens blir möjligheterna plötsligt betydligt mycket större. Den ena eller den andra nationella grupperingar inser att utan internationellt stöd kommer det förr eller senare inte att gå att fortsätta.

Är då Syrien vår tids Bosnien?

Skillnaderna är mycket betydande, men i just detta avseende tror jag nog att lärdomarna från Bosnien inte är utan betydelse.

Och då talar jag om just denna lärdom.

17 kommentarer till Att lära av det som var

  1. flyktingar skriver:

    Svårt att se igenom ”den arabiska vårens” alla vändningar. Fick man drömma om en bästa utgång, så skulle det vara att låta turbulenser utmynna i en regional lösning för hela Levanten, typ ett Levantens förenta stater, ett LU.

    Hjärtliga gratulationer på födelsedagen, utrikesministern!

  2. flyktingar skriver:

    Vad skiljer framgångsrika revolter från misslyckade? Båda har attraktiva symboler, som visioner om evig fred, likhet inför lagen under Gud eller frihet, jämlikhet, broderskap. Svaret på frågan är tajmingen i rum och tid.

    Den teokratiska modellen är passé. Den löste gårdagens problem men är icke ett alternativ för morgondagens, jämför Egypten 2013.

    Franska revolutionens ideal var relevanta för USA i slutet av 1700-talet men i Europa gnuggade grannländerna sina händer, när man såg hur oredan i Frankrike gjorde landet allt mer oförmöget att skydda till och med sina egna gränser. Det – lär oss historieskrivarna – ledde i sin tur till ett militärt maktövertagande i Frankrike och storkrig med grannländerna (i vars kölvatten Sverige fick en ny regent). Franska revolutionens idéer må ha varit tidsenliga men Europa vid sekelskiftet 1700-1800 var inte rätta platsen för deras genomförande.

    En övergripande samsyn kring Levantens framtid är en förutsättning för syriska revoltens framgång, liksom för övrigt också för en fredsuppgörelse mellan judar och araber. Krutdurkarna Jordanien och Libanon måste så småningom också in på banan. Även om där är lugnt för närvarande, så kan dessa båda länder var för sig också lätt komma i rullning. De sitter idag av förståeliga skäl väldigt still i var sin båt.

    Hypotesen att Levanten behöver sin egen överstatliga koordination redan idag, utgår ifrån regionens gemensamma existentiella problem. Visionen är autonoma regioner med gemensamma intressen rörande vatten, energi, matproduktion, miljö, infrastruktur för transporter etc.

    Jag tror att regionens folk med lite pusslande sinsemellan skulle kunna enas kring denna vision om de fick den presenterad för sig. Så två komponenter av tre – vision och plats – kan genast bockas av.

    Är omvärlden beredd att agera fadder för ett sådant slutspel, en sådan utgång, i en nära framtid? Är tajmingen den rätta? Det är knäckfrågan.

    För EU:s del så tror jag att så är fallet, eftersom EU idag har ett egenintresse i konflikternas lösande: Att stämma i de oberäkneliga strömmarna av flyktingar.

    Men EU är bara en aktör. Sen har vi Turkiet, Iran, Saudiarabien, USA, Ryssland, Kina. Levanten är i själva verket bara en bricka i ett större spel, så EU:s och Levantens folk får förlita sig på slumpen, dvs ta chansen när tillfället plötsligt ges och hålla ut tills dess.

  3. flyktingar skriver:

    Temat på denna tråd är ”Lära av det som var”. Det ska väl tilläggas till föregående inlägg från ”flyktingar” att EU:s goda vilja för alltid kommer att vara kompromenterat vad det judiska folket anbelangar, av den kulturgenetiskt latenta europeiska antisemitismen, som exponerades så tydligt när så gott som alla Europas länder direkt eller indirekt deltog i administrationen av den etniska rensningen och förintelsen av Europas judenhet för ca 70 år sedan.

    En dryg handfull miljoner judar, män kvinnor och barn utplånades för att de var judar. Arvet som det judiska folket fick med sig av den erfarenheten har tatuerats in i vårt undermedvetna.

    Nu kommer åter ett dekret från ett fjärran Europa, som stämplar den judiska staten. Hur tror man att motparten kommer att reagera? Bryr man sig över huvudtaget eller är det något annat som ligger och pyr? Har man verkligen för avsikt att löpa linan ut och krossa den judiska staten, som kronan på verket i något som kan tolkas som det successiva förverkligandet av alla 3:e rikets grundsatser?

    ”Det var också i Tredje riket de grundsatser och regler som nu förverkligat sig i EU formulerats av dess tongivande ekonomer och samhällsforskare. Det är kärnfrågan att i praktik ta ställning till.” – Myrdal: http://www.aftonbladet.se/kultur/article17042644.ab)?

    Min bedömning är att Bryssel och EU:s medlemsländer behöver psykoterapi för att bättre förstå sina reflexstyrda handlingar.

  4. claudius49 skriver:

    Äntligen! Äntligen har EU fattat det självklara beslutet att INTE behandla de av Israel ockuperade palestinska områdena som delar av Israel. Synd bara att det har dröjt så obegripligt länge.

    Den upprörda och osammanhängande reaktionen från israelisterna bekräftar hur viktigt detta EU-direktiv är.

  5. mrmhalland01 skriver:

    I Turkiet fortsätter statens våld mot befolkningen.
    Det politiserade rättsväsendet markerar genom att fängsla utländska medborgare, exempelvis studenter från andra länder, för att visa att den nuvarande situationen är påverkad av utländska krafter. Precis samma retorik som Assad och alla andra ledare som inte klarar att samla sitt folk kring sig.

    Detta rapporteras det nästan inte alls om.
    Troligen för att EU-medborgarna inte ska reagera på Turkiets stundande medlemskap i unionen.
    Det säger sig ju självt att Europeiska unionens medlemmar som är vana att leva i demokratiska samhällen inte kan acceptera ett sådant land i unionen.

    EU har en utrikesminister, Sverige har en EU-minister.
    Varför lägger vår utrikesminister så otroligt mycket kraft på EU’s utvidgning ?
    Det kan väl knappast vara hans uppgift ?

    Det vore bättre om ansträngningar lades på Svenska medborgares utrikes intressen, exempelvis bör ju utrikesministern protestera mot USA’s avlyssning, eftersom den berör Svenska intressen!

    Likaså vore det på sin plats att protestera mot Turkiets fängslande och senare deportation av en fullständigt oskyldig Svensk journalist !
    Återigen passar detta inte EU’s politik, men, väl Sveriges väl.

    Vill utrikesministern lägga all sin tid på EU’s utvidgning istället för Svenska intressen föreslår jag att han lämnar sitt ämbete och arbetar som lobbyist, privat eller i någon organisation som köper Tjänsten.

    Som det nu är gör han ett jättearbete för de krafter som till varje pris vill utvidga EU, helt på Sveriges bekostnad.

  6. flyktingar skriver:

    Käre utrikesministern,

    det pågår humanitära katastrofer i Israels grannländer. Israel utsätts för hot från Hizbollah, Hamas och ytterst Iran. Situationen i Sinai är minst sagt instabil. Detta har legat i korten länge. Därav Israels villkorslösa säkerhetstänk genom åren.

    Ärligt talat utrikesministern, snarare än ytterligare hot – vore det inte mer på sin plats i dessa tider att uttrycka stöd till den judiska staten, som efter bästa förmåga trots allt genomför en balansakt på randen till en avgrund?

    http://www.al-monitor.com/pulse/originals/2013/07/palestinians-spending-vacation-tel-aviv.html

    Syriska flyktingar? Nej, det är hundratusentals palestinier från Västbanken, som passerar gränsen till Israel. De ska fira Ramadan på israeliska stränder eller besökande släktingar i israeliskarabiska städer.

    De tänker smaka på den mångbottnade israelisk-arabiska samexistensen. Är den kanske att föredra framför samexistensen mellan sunni och shia i Irak – mellan kristna och muslimer i Egypten – mellan kristna, kurder, sunniter, shiiter, druser, alawiter etc. i Syrien – stater vars samhällskitt i olika tider utgjorts av religionen, kolonial korruption, panarabism och bathstyre men som alla idag saknar en hållbar framtidsvision och därför riskerar sönderfall.

    Har det mångkulturella israeliska samhället – denna syntes mellan orienten och västerlandet – större möjligheter att finna en framkomlig väg? Jag tror bestämt så, om det inte krossas av ett överambitiöst EU förstås. Visst hade jag tyckt det varit mycket trevligare om utrikesministern med EU-kollegor antagit en mer positiv hållning till detta embryo, snarare än att i tid och otid hota med bojkott.

    Situationen är tillräcklig besvärlig ändå. Tack så mycket.

  7. The Golani Snowman skriver:

    Gapflabben från Israel mot EU är lätta att förstå. Har du tittat på de vanliga muslimska oljestaterna? De flesta har passerat sin peakproduktion, Israel börjar klättra. Både gas och olja. Saudierna bara faller i alla förutsägelser, liksom Iran. Kolla bilder av bensinstationer i Egypten och Iran, långa långa köer. EU får mycket energi från Nordafrika, som Obama har fyllt av terrorister. Norge har passerat sin peak.
    När EU börjar vilja ha energi från en pålitlig stat upptäcker de att Australien redan hunnit sälja en massa från Israels gasfält till Asien. Israel har relationer med i stort sett alla länder, Hade jag varit PM där hade jag gärna klämt åt EU lite. http://en.wikipedia.org/wiki/International_recognition_of_Israel
    Så de ökar handelsutbytet med icke-västvärlden, alla hitechföretag i USA har utvecklingslabbar i Israel, Microsoft, Intel, Motorola Google, Facebook whatever, och fler sätter upp där, liksom Kina har börjat så många utanför EU är helt beroende av Israel. De klarar sig längre än EU.

    Kina satsar pengar på tåg från Eilat upp i landet, färre blir beroende av transporten i Suez, de bjuder på nya hamnar i Haifa, Ashdod.

    EU hjälper PA stjäla land i area C, du vet den del av Judéen/Samarien Arafat fick Nobelpris för att erkänna att Israel har full kontroll över. EU uppför sig som en tarm till BDS-rörelsen, vilket följer ren Nazifilosofi av ”Köp inte från juden” medan det inte hjälper en enda arab. EU bevittnade Oslo men läste inte innehållet.

    Det är totalt omöjligt att jämföra Mellanöstern med Sydeuropa. Enda lösningen på Syrien är att dela upp det i stater och återställa vad Sykes-Picot förstörde. Egypten bör få lugn nu när islamisterna sparkats ut – vad har Ashton att ställa upp mot $13 miljarder från Gulfen?

  8. alivga skriver:

    mrmhalland01: Dina EU-kritiska inlägg, i synnerhet de som rör Bildts engagemang i utvidgningsfrågorna, börjar bli tröttsamma. Anledningen till varför Bildt (läs: Sverige) lägger stor vikt vid utvidgningen är väl ändå (åtminstone för den politiskt intresserade) ganska självklar? Sverige behöver de nya exportmarknader som nya medlemstater innebär. Genom att engagera sig i utvidgningsfrågorna vinner Sverige två saker: nya exportmarknader som genererar nya jobb och en säker framtid för Sverige samt ett tryggare närområde som långsiktigt kommer att hålla flyktingströmmarna borta. Av samma anledning är Bildt försiktig i sin kritik av Turkiet. Bildt arbetar alltså FÖR svenska (ekonomiska) intressen – inte emot. EU utvidgas inte på Sveriges bekostnad. Skulle man vilja hårdra det kan man säga att nya nationer inkorporeras i Unionen för att säkra ”Västeuropas” framtid. Att EU-medlemskapet är en ekonomisk börda för Sverige är ju inget annat än en dimridå. Sverige tjänar massor på att placera sina produkter på de nya marknaderna i centrala och östra Europa – långt mer än den ”sportstyver” som betalas in till medlemskassan. Att inbilla sig att Sverige bara är ett naivt land som låter sig utnyttjas är löjligt.

  9. mrmhalland01 skriver:

    Aliga,

    Jag är inte särskilt EU-kritisk.
    Jag är kritisk till att skyndsamt införliva länder med en helt annan människosyn och världsbild än den ganska homogena grupp nu består av.
    EU blir mer och mer en federation och jag ser stora problem att implementera ”Västerländska” lagar och förordningar i Turkiet med de stora skillnader som råder enl. ovan.

    Vad gäller utvidgningen av EU i övrigt tycker jag att detta borde skötas centralt, Utrikesministern har till uppgift att handha och leda konsulära och diplomatiska frågor i Sveriges intresse.

    När det gäller export av Svenska produkter har det visat sig att EU inte hjälpt oss alls.
    Ta JAS 39 Gripen som ett av många exempel.
    De som köpt JAS är Sydafrika, Thailand och numera Schweiz.

    Av de länder som refuserat JAS efter förhandlingar är 7 av tio medlemmar i EU.

    I övriga branscher har vi sett ett något enklare förfarande vid export inom EU, men inga siffror pekar på att exporten ökat till unionen för att vi eller andra är medlemmar.

    Det är naturligtvis inte det ekonomiskt svaga EU som är det primära målet för export just nu.

  10. un2here skriver:

    TGS,

    Gas- och oljefyndigheterna i östra Medelhavet är givetvis lika intressanta för de palestinska flyktingerna som för de judiska invandrarna. Hur sedan ersättningen för rättigheterna att utvinna dom ska fördelas återstår att se tills förhandlingerna mellan PA och Israel avslutats.

  11. bildterberg skriver:

    När vännerna sviker får man väl själv fixa det:

    http://www.syrianews.cc/weapons-jihadists-syria-israel-qatar/

  12. flyktingar skriver:

    Kvalitén på uttalandena från EU:s utrikespolitiska gren kommer en osökt att tänka på ett par göteborgsvitsar. Man vet inte om man ska skratta eller gråta.

    Håll till godo:

    1. Kal och Ossbon är på väg hem efter en blöt kväll. De är så trötta att de går nästan hopvikta som fällknivar. Så bär det sig inte bättre än att de råkar komma upp på banvallen. När de promenerat en stund på rälsen säger Kal:

    – Dô Osborn, det var en lång trappa vi hamnat på.

    Osborn, efter att ha funderat någon minut, replikerar:

    – bara inte räckena hade suttit så jädra lågt.

    2. Kal och Ossbon promenerar i hamnen, de resonerar om hur bra det hade varit om de kunde prata något främmande språk – engelska exempelvis. Samtidigt är det flottbesök i stan och vid Stenpiren ligger ett par engelska örlogsfartyg. I vattnet bredvid det ena fartyget ligger en matros

    – Help me! Please help me!

    – Dô, där ser du en som kan prata engelska. – Ja, flytande, till å mä!

  13. The Golani Snowman skriver:

    Jag har just läst ett antal utländska artiklar hur EU:s BDS-uppträdande mot Israel har gjort Kerrys pendlingstrafik tio gånger värre, från att ha varit omöjligt. Nu vet Abbas att han inte behöver acceptera ett smack, bara vänta på att EU bojkottar judarna i Israel.

    Abbas grundlag, Fatahs Konstitution innehåller:

    Artikel (12) Fullständig befrielse av Palestina, och utrotande av den sionistiska ekonomiska, politiska, militära och kulturella existensen.

    Artikel (19) Väpnad kamp är en strategi och inte en taktik, och det palestinska arabiska folkets väpnade revolution är en avgörande faktor i befrielsekampen att utrota den sionistiska existensen, och denna kamp kommer inte att upphöra innan den sionistiska staten rivs och Palestina är helt befriat.

    Vore det inte en lämplig startpunkt för både Kerry och baronessan och Bildt, att se till att dessa artiklar eliminerades, då de omöjliggör varje fredsavtal?

%d bloggare gillar detta: