Och nu mot Almedalen

STRASBOURG: Det blev en hektisk dag i går, och skrivande av kort inlägg här hanns plötsligt inte riktigt med.

Jag beklagar.

Dagen började i Belgrad med samtal med bl a president Nikolic, fortsatte i Pristina i Kosovo med samtal med bl a premiärminister Thaci, innebär sedan besök vid gränsövergången 31 i norra Kosovo och slutade så småningom här i Strasbourg i Frankrike.

De politiska ledningarna i såväl Belgrad som Pristina är fast beslutna att genomföra den viktiga överenskommelsen om sina relationer och om situationen i norra Kosovo.

Det är viktigt och bra.

Däremot tror jag man skall vara medveten om de svårigheter som finns vad gäller de som lever i norra Kosovo.

Det är ett politiskt faktum att rädsla nog är den dominerande känslan hos dem i dag, och att det kommer att krävas tid att övervinna denna.

Och det bekräftades också i de antal jag hade med företrädare för dem.

Men snart lämnar jag Strasbourg och styr tillsammans med bl a EU:s kommissionär för humanitära krisinsatser Georgieva i riktning Visby och diskussionerna kring Almedalen.

I kväll talar Fredrik Reinfeldt där, men innan dess skall mycket hinnas med.

Bl a skall Karin Enström, Cecilia Widegren och jag diskutera den säkerhetspolitiska situationen för Sverige och vad den kan kräva framöver.

5 kommentarer till Och nu mot Almedalen

  1. Ponera att alla kommentarer var av samma slag som dina skrivningar:
    ”Har nu landat, skall nu resa, har nu intagit middag, avreser nu till…,vandrar nu mot centralstation, skall nu intaga lunch, vacker dag idag, ser ut att regna hemma, festmiddag i morgon, viktiga beslut,sitter nu i planet mot Kairo, stiger av planet i Bryssel, solen skiner, i dag skall vi tala om, dit kommer min gamla bekant, i dag regnar det, skall man vara medveten om, mycket skall hinnas med, idag skall vi diskutera Sveriges roll i Sverige, hektisk dag i morgon, i morgon skall jag inmundera spagetti, ” osv osv
    Too much!

    Det borde finnas minst 193 Snowden, en i varje nation.
    Det vore en lysande framtid!
    http://www.newstime2010.net/
    Oppna ditt gap och reflektera nutiden, Carl!
    Man tvingas som diplomat att vara odiplomatisk, och politiskt opolitisk mellan varven.
    Svenskar kan inte Tiga i all framtid?
    Tiga e guld till det stelnar i oss….

  2. Välkommen till vår ö önskar en Gotlänning. :-)

  3. flyktingar skriver:

    I Egypten har folket ångrat sitt val av Mursi då att han upplevts misstolka sina delegation från samma folk. Detta blev min dotter informerad om i realtid av Carl Bildt, när hon bjöd in honom till hennes första almedalsseminarium. Kan bara hända i världens bästa Sverige!

  4. janne0808 skriver:

    Väldigt bra initiativ från Fredrik Reinfeldt i sitt tal i Almedalen. Sänkningen av avgiften från 2014-01-01 till arbetslöshetskassan är politiskt rätt, även om det är ett erkännande av att alliansregeringen inte nådde de effekter, som från början uttalades. Satsningen på de unga mellan 20-<25 år blir en utmaning för oppositionen. Nu är det ett centralt problem i hela EU-familjen. Hur ska vi åstadkomma en räddning av de långtidsarbetslösa ungdomarna? Irland kan konstatera att det under de senaste åren haft en emigration av drygt 300.000 irländare med en befolkning på ca. 4.5 miljon. Visst löser det det landets aktuella problem, men vi får hoppas att de håller nära kontakt med de välutbildade, som valt att emigrera till Kanada, Australien eller något annat land inom UK, så att de kan övertalas att komma tillbaka, när konjunkturen vänder.

    I Egypten har vi en än större grupp unga människor. De satte stort hopp till den s.k. "arabiska våren", då Mubarak avsattes och Mursi, genom ett s.k. demokratiskt val, där det Muslimska Brödraskapet var bäst förberedda för maktskiftet. Tyvärr har det på årsdagen konstaterats att frustrationen är stor bland alla förhoppningsfulla unga. Ekonomin pekar nedåt, korruptionen florerar och islamiseringen av grundlagen sticker halva folket i ögonen.
    I går kväll blev Muhammed Mursi satt åt sidan av Militärrådet. Ordföranden för Författningsdomstolen får träda till i stället och bilda en övergångsregering inför en översyn av grundlagen, allmänna val och val av president.

    Analys:

    Den arabiska våren i Egypten var en slags övning i ironi. På ytan verkade det vara den arabiska motsvarigheten till 1989 i Östeuropa. Där, undertryckte den sovjetiska ockupationen en bred, om inte universell önskan om konstitutionell demokrati som förebild Västeuropa. Året 1989 formerades en generation tänkande i väst, och när de såg folkmassorna på de arabiska gatorna, antog de att de såg Östeuropa igen.

    Det fanns säkert konstitutionella demokrater på de arabiska gatorna i 2011, men de var inte huvudinriktningen. Ser man tillbaka på den arabiska våren, så är det slående hur få personligheter som ersattes i de få regimer som föll, och hur mycket kaos som lämnades i dess kölvatten. Upproret i Libyen resulterade i en västerländsk militär intervention, som avsatte förre ledare Moammar Gadhafi och ersatte honom med stor osäkerhet. Upproret i Syrien har inte ersatt Syriens president Bashar al Assad, utan har i stället utlöst ett krig mellan honom och en islamist-dominerade opposition. Det ironiska i den arabiska våren var att öppna dörren för det folkliga missnöjet, då det visade sig att missnöjet var verkligt. Men det var varken avgörande eller självklart att det skulle leda till en konstitutionell demokrati.

    Detta är vad som gör Egypten så intressant. Det egyptiska upproret har alltid varit den mest tvetydiga även och som det mest avgörande. Det är sant att den förre presidenten Hosni Mubarak föll under 2011. Det är också sant att val hölls år 2012, då en ledare för Muslimska brödraskapet valdes som president. Det betonades då att ett demokratiskt val inte är garanterat att ge en liberal demokratisk resultat. I vilket fall som helst, vann den nu avsatte presidenten, Mohammed Morsi, med endast en smal marginal och han var strängt begränsad till vad han kunde göra.

    Men den verkliga frågan i Egypten har alltid varit något annat. Under det senaste året, så länge Morsi förblev den valde presidenten, kan argumentet göras att militären hade förlorat sin makt. Men precis som kan hävdas att nedgången för Hosni Mubarak hade utvecklats av militären för att framtvinga ett motstånd mot den åldrande Mubarak, så kan också hävdas att medan militären hade bleknat i bakgrunden, så var det den avgörande kraften i Egypten för att förhindra kaos.

    Moderna Egypten grundades 1952 i en militärkupp av överste Gamal Abdel Nasser. Nasser var besluten att modernisera Egypten, och han såg armén som det enda verkliga instrumentet för modernisering. Han var en sekulär, som omslöt idén om att arabländerna borde vara enade, men inte islamist på något sätt. Han var socialist, men inte kommunist. Framför allt var han en egyptisk arméofficer med en övertygelse för principen att militären garanterade stabiliteten av den egyptiska nationen.

    När upproren under den s.k. "arabiska våren" kom, använde Nassers efterträdare oroligheterna för att tvinga ut Mubarak, och sedan klev de tillbaka. Det är intressant att överväga om de skulle ha nöjt sig med att behålla sin institutionella ställning under den Muslimska brödraskapet-ledda regeringen. Men Morsi tog aldrig riktigt kontroll över statsmaskineriet, dels för att han var politiskt svag, dels p.g.a. av det muslimska brödraskapet inte var redo att regera, och dels därför att militären aldrig riktigt släppte taget.

    Denna dynamik kulminerade i demonstrationer av årets "egyptiska sommar." Oppositionens ledarskap tycks stödja konstitutionell demokrati. Huruvida massorna på gatorna stödjer denna linje eller om de helt enkelt bara ogillar Muslimska brödraskapet är svårt att säga, men jag misstänker att deras främsta intressen handlar om mat och jobb mer än om liberalismens principer. Ändå är det ett nytt uppror, och återigen tar militären den i bruk.

    Dels vill inte militärrådet se kaos, och det såg sig själv som ansvarig för att avvärja den. Dels misstrodde militären Muslimska brödraskapet och var glad att se att det tvingas ut från kontoret. Som under 2011, agerade armén öppet för att upprätthålla ordning och samtidigt att bidra till att forma den egyptiska politiska ordningen. De har nu avsatt Morsi, och ersätter honom med ett förhoppningsvis mer sekulärt och öppet liberalt ledarskap.

    Håll i minnet att precis som 2011, när militären var villig att bana väg för Morsi, så banar nu också militärrådet väg för hans opposition. Och detta är den avgörande punkten – medan Egypten är alltmer instabilt, så kan militärrådet forma vilken ordning, som kan komma ut av det. Militären är mindre intresserade av den kommande regeringens ideologi, jämfört med att undvika ett innehåll, som leder till kaos. När man anser sig ha uppnått detta syfte, så kliver militären åt sidan. Det anser nog inte att de därigenom släpper taget.

    Det ironiska i den egyptiska arabiska våren är att medan det frambringade nya spelare, har det inte ändrat ordningen eller den grundläggande arkitekturen i egyptisk politik. Militären är fortfarande den dominerande kraften, och när den är beredd att skickligt forma Egypten, så är det viktiga att den kommer att fortsätta att forma Egypten.

    Därför, medan det är legitimt att diskutera en militärkupp, är det knappt legitimt att göra så. Vad som händer är att det finns ett brett missnöje i Egypten, som nu fritt artikuleras med sin närvaro. Denna olycka tar många ideologiska vägar, liksom många som inte har någonting att göra med ideologi. Militären ställer sig på scenen – med all olycka, manipulering och hantering. Alla andra, alla de politiker, som kommer och går, de spelar en kort roll och får gå vidare – det militära och allmänheten är fångad i en lång, komplicerad och knappt begriplig dans.

  5. Den inbillade fienden som skulle vara oklok att invadera Gotland blir en perfekt bombyta att platta till med det svenska flyget.
    Gotland och gotlanningar kan offras om freden kan kan vinnas!

    http://www.sjolanders.homestead.com/

%d bloggare gillar detta: