Alarmerande i Egypten

VISBY: Dagen i går här blev mer intensiv och laddad än vad som var planerat inte minst genom den dramatiska utvecklingen i Egypten.

Men innan den tog över mitt program var det åtskilligt annat som inträffade.

Positivt var att socialdemokraterna äntligen kom till skott och gav sitt stöd till att också Sverige ansluter sig till Nato:s s k insatsstyrka.

Fullt ut kan vi inte vara med eftersom vi ju inte är medlemmar i Nato, men den anknytning vi eftersträvar ger ökade möjligheter att delta i olika former av också mer kvalificerade övningar.

Och det ligger självfallet i vårt intresse.

Kring detta hade jag också en TV-debatt med vänsterpartiet Jonas Sjöstedt, och han var självfallet programmatiskt mot allt. Det ligger liksom i sakens natur.

Neutralitetspolitiken övergav vi för ca två decennier sedan, även om det inte sjunkit in överallt. Nu söker vi säkerhet i samverkan med andra, och det är en nödvändighet i den värld vi i dag lever i.

Under kvällen blev bulletinerna från Kairo allt mer alarmerande, och de kulminerade i beskeden om att militären med uppenbarligen brett stöd i övrigt satt president Morsi åt sidan och försökt initiera en ny politisk process.

Vi kan självfallet aldrig ge vårt godkännande till militära ingripanden av denna art, och det även om det nog kan finnas skäl att tro att detta ingripande har brett stöd i delar av det egyptiska samhället.

Men avgörande nu blir hur utvecklingen framöver kommer att gestaltas.

Risken är uppenbar att vi kommer att få se ökad repression mot de krafter, främst kring det muslimska brödraskapet, som fortfarande stöder president Morsi.

Och då kan landet mycket snabbt komma in i en nedåtgående spiral med successivt allt värre konsekvenser.

Då kommer det som sades i går om snabba och demokratiska val att snabbt framstå som tomma ord.

Jag hade i går kväll kontakt såväl med vår ambassad i Kairo som EU:s Catherine Ashton borta i Brunei.

En första mer officiell reaktion från henne och EU har kommit, men under de närmaste timmarna sammanträder våra representanter i EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetsfrågor för att diskutera ytterligare reaktioner och agerande från vår sida.

Och jag kommer självfallet att löpande kommentera utvecklingen härifrån Visby och Almedalen.

15 kommentarer till Alarmerande i Egypten

  1. snort (@snort4) skriver:

    Upplyftande att det finns länder med en militärmakt som kan avsätta politiker som vanstyr landet.

  2. Kent Lindén skriver:

    Det borde vara självklart för var och en att den politiska arenan i ett land inte kan styras av någon religion. Detta gör naturligtvis makten ohållbar i längden, även om denna makt är vald enligt demokratiska principer. Därför borde det vara helt otillåtet för partier som Det muslimska brödraskapet att etablera sig på den politiska arenan. Jag är själv en varmt troende kristen men förespråkar naturligtvis frihet för alla människor och skulle själv inte vilja leva under något religiöst maktutövande. Däremot är religionsfrihet något som borde vara lika självklart. Samt rätten att få framföra det man tror på även i ”det öppna rummet”. I denna sak finns det många brister även i Sverige. När det gäller t.ex. Kristdemokraterna, står de för en politik som ger frihet även åt icke religiösa människor och just detta är essentiellt. Egypten borde styras av ett demokratisk parti som ger frihet och skydd åt alla människor och som dessutom upprättar ordning och reda i landet. Kent Lindén Malmö

  3. janne0808 skriver:

    Almedalsveckan är intressant att följa via SVT2 och andra kanaler. Satsningen på de unga mellan 20-<25 år blir en utmaning för såväl regeringen som oppositionen i Sverige. Nu är det ett centralt problem i hela EU-familjen. Hur ska vi åstadkomma en räddning av de långtidsarbetslösa ungdomarna? Irland kan konstatera att det under de senaste åren haft en emigration av drygt 300.000 irländare med en befolkning på ca. 4.5 miljon. Visst löser det det landets aktuella problem, men vi får hoppas att de håller nära kontakt med de välutbildade, som valt att emigrera till Kanada, Australien eller något annat land inom UK, så att de kan övertalas att komma tillbaka, när konjunkturen vänder.

    I Egypten har vi en än större grupp unga människor. De satte stort hopp till den s.k. "arabiska våren", då Mubarak avsattes och Mursi, genom ett s.k. demokratiskt val, där det Muslimska Brödraskapet var bäst förberedda för maktskiftet. Tyvärr har det på årsdagen konstaterats att frustrationen är stor bland alla förhoppningsfulla unga. Ekonomin pekar nedåt, korruptionen florerar och islamiseringen av grundlagen sticker halva folket i ögonen.
    I går kväll blev Muhammed Mursi satt åt sidan av Militärrådet. Ordföranden för Författningsdomstolen får träda till i stället och bilda en övergångsregering inför en översyn av grundlagen, allmänna val och val av president.

    Analys:

    Den arabiska våren i Egypten var en slags övning i ironi. På ytan verkade det vara den arabiska motsvarigheten till 1989 i Östeuropa. Där, undertryckte den sovjetiska ockupationen en bred, om inte universell önskan om konstitutionell demokrati som förebild Västeuropa. Året 1989 formerades en generation tänkande i väst, och när de såg folkmassorna på de arabiska gatorna, antog de att de såg Östeuropa igen.

    Det fanns säkert konstitutionella demokrater på de arabiska gatorna i 2011, men de var inte huvudinriktningen. Ser man tillbaka på den arabiska våren, så är det slående hur få personligheter som ersattes i de få regimer som föll, och hur mycket kaos som lämnades i dess kölvatten. Upproret i Libyen resulterade i en västerländsk militär intervention, som avsatte förre ledare Moammar Gadhafi och ersatte honom med stor osäkerhet. Upproret i Syrien har inte ersatt Syriens president Bashar al Assad, utan har i stället utlöst ett krig mellan honom och en islamist-dominerade opposition. Det ironiska i den arabiska våren var att öppna dörren för det folkliga missnöjet, då det visade sig att missnöjet var verkligt. Men det var varken avgörande eller självklart att det skulle leda till en konstitutionell demokrati.

    Detta är vad som gör Egypten så intressant. Det egyptiska upproret har alltid varit den mest tvetydiga även och som det mest avgörande. Det är sant att den förre presidenten Hosni Mubarak föll under 2011. Det är också sant att val hölls år 2012, då en ledare för Muslimska brödraskapet valdes som president. Det betonades då att ett demokratiskt val inte är garanterat att ge en liberal demokratisk resultat. I vilket fall som helst, vann den nu avsatte presidenten, Mohammed Morsi, med endast en smal marginal och han var strängt begränsad till vad han kunde göra.

    Men den verkliga frågan i Egypten har alltid varit något annat. Under det senaste året, så länge Morsi förblev den valde presidenten, kan argumentet göras att militären hade förlorat sin makt. Men precis som kan hävdas att nedgången för Hosni Mubarak hade utvecklats av militären för att framtvinga ett motstånd mot den åldrande Mubarak, så kan också hävdas att medan militären hade bleknat i bakgrunden, så var det den avgörande kraften i Egypten för att förhindra kaos.

    Moderna Egypten grundades 1952 i en militärkupp av överste Gamal Abdel Nasser. Nasser var besluten att modernisera Egypten, och han såg armén som det enda verkliga instrumentet för modernisering. Han var en sekulär, som omslöt idén om att arabländerna borde vara enade, men inte islamist på något sätt. Han var socialist, men inte kommunist. Framför allt var han en egyptisk arméofficer med en övertygelse för principen att militären garanterade stabiliteten av den egyptiska nationen.

    När upproren under den s.k. "arabiska våren" kom, använde Nassers efterträdare oroligheterna för att tvinga ut Mubarak, och sedan klev de tillbaka. Det är intressant att överväga om de skulle ha nöjt sig med att behålla sin institutionella ställning under den Muslimska brödraskapet-ledda regeringen. Men Morsi tog aldrig riktigt kontroll över statsmaskineriet, dels för att han var politiskt svag, dels p.g.a. av det muslimska brödraskapet inte var redo att regera, och dels därför att militären aldrig riktigt släppte taget.

    Denna dynamik kulminerade i demonstrationer av årets "egyptiska sommar." Oppositionens ledarskap tycks stödja konstitutionell demokrati. Huruvida massorna på gatorna stödjer denna linje eller om de helt enkelt bara ogillar Muslimska brödraskapet är svårt att säga, men jag misstänker att deras främsta intressen handlar om mat och jobb mer än om liberalismens principer. Ändå är det ett nytt uppror, och återigen tar militären den i bruk.

    Dels vill inte militärrådet se kaos, och det såg sig själv som ansvarig för att avvärja den. Dels misstrodde militären Muslimska brödraskapet och var glad att se att det tvingas ut från kontoret. Som under 2011, agerade armén öppet för att upprätthålla ordning och samtidigt att bidra till att forma den egyptiska politiska ordningen. De har nu avsatt Morsi, och ersätter honom med ett förhoppningsvis mer sekulärt och öppet liberalt ledarskap.

    Håll i minnet att precis som 2011, när militären var villig att bana väg för Morsi, så banar nu också militärrådet väg för hans opposition. Och detta är den avgörande punkten – medan Egypten är alltmer instabilt, så kan militärrådet forma vilken ordning, som kan komma ut av det. Militären är mindre intresserade av den kommande regeringens ideologi, jämfört med att undvika ett innehåll, som leder till kaos. När man anser sig ha uppnått detta syfte, så kliver militären åt sidan. Det anser nog inte att de därigenom släpper taget.

    Det ironiska i den egyptiska arabiska våren är att medan det frambringade nya spelare, har det inte ändrat ordningen eller den grundläggande arkitekturen i egyptisk politik. Militären är fortfarande den dominerande kraften, och när den är beredd att skickligt forma Egypten, så är det viktiga att den kommer att fortsätta att forma Egypten.

    Därför, medan det är legitimt att diskutera en militärkupp, är det knappt legitimt att göra så. Vad som händer är att det finns ett brett missnöje i Egypten, som nu fritt artikuleras med sin närvaro. Denna olycka tar många ideologiska vägar, liksom många som inte har någonting att göra med ideologi. Militären ställer sig på scenen – med all olycka, manipulering och hantering. Alla andra, alla de politiker, som kommer och går, de spelar en kort roll och får gå vidare – det militära och allmänheten är fångad i en lång, komplicerad och knappt begriplig dans.

  4. Marwan Kareem skriver:

    Hej Carl.

    Jag tycker att du borde lägga mer fokus på Sveriges frågor,
    och inte Egyptens situation. Det som sker i Kairo har du ingenting med att göra överhuvudtaget.
    Det vore som om jag hade personligen stått på Tahir-torget och försökt få folk att medvetet upphöra omedelbart med uppståndelse.
    Som jag, ett dumt misstag hade det varit , med tanke på all energi av folket som respons, en oerhörd vulgär gärning går inte ens att sätta sin fot och stå emot.

    Valet är igång Carl. Du behöver egentligen koncentrera dig på Sverige. Jag älskar Sverige , och jag säljer inte ut landet.

  5. […] att detta ingripande har brett stöd i delar av det egyptiska samhället”, skriver Bildt på sin blogg på […]

  6. metusalem skriver:

    Så var Egypten två år tillbaka i utveckling. Under Arabvåren 2011 satte många sitt hopp till att man skulle finna en balans mellan sekulära och muslimska krafter.

    Av detta blev tydligen intet, Muslimska brödraskapet var uppenbart den enda kraft som kunde fylla tomrummet efter den tidigare diktaturen. Religiös diktatur är inte bättre än sekulär. De sekulära krafter som nu förmått miltären att på nytt hjälpa till förefaller vara villiga till samtal med Brödraskapet. Frågan är hur befästa muslimska utövare är i sin uppfattning att en Shariestat är bäst. Spåren från Iran förskräcker.

    Liksom för två år sedan vill man önska att förnuft får råda och att detta gamla fina land kan finna sin väg till en rimlig demokrati.

  7. Kamal Fahmi skriver:

    Dear Karl,
    writing from Egypt. The Egyptian Army is the only Arab army which stood with the will of the people for freedom, dignity and justice and did not slaughter them. All thanks and respect for their stand. Kamal Fahmi

  8. Kamal Fahmi skriver:

    In spite Mursi was elected democratically he lost his legitimacy because he broke democratic values and rules by becoming a dictator and making Egypt a ”one party system”

  9. Det som händer i Egypten kommer att ha en avgörande betydelse för hela mellanöstens utveckling. Kommer vi att ha en islamistisk mellanöst styrt bakom kulisserna av västs stora vän och al-kaidas stora sponsor Saudiarabien eller ska vi ha en utveckling mot demokrati och verklig oberoende (inget önskvärt scenario för usa och västeuropa)? Bildt oroar sig över militärens övertagande i Egypten, men inte över Österrikes agerande, när ett flygplan med ett lands president tvingas landa. Är det inte ett utryck för hyckleri och politisk cynism?

  10. claudius49 skriver:

    Låt oss fundera lite till på Affären Snowden. Bråket rörande hemresan från Moskva för Bolivias president, där ett diplomatflygplan tvingades att landa i Wien, och genomsöktes i klappjakten på Edward Snowden, är ett mycket illavarslande tecken.

    Rörande grunden till Snowden-affären rekommenderar jag läsning av den amerikanske statsvetarprofessorn Stephen M. Walt’s senaste blogginlägg, där han erinrar om hur USA:s Founding Fathers såg på civil olydnad. http://walt.foreignpolicy.com/posts/2013/07/03/a_happy_fourth_of_july_for_edward_snowden#commentspace

  11. […] genomförande av demokratiska parlamentsval”, säger utrikesminister Carl Bildt. Läs även Carl Bildts blogg och följ hans Twitter på svenska och […]

  12. Det tar millennier innan det sjunker in hos vissa folk att medverkan i kvalificerade mordaktioner i olika former inte leder till neutralitet och fred.
    Det kan inte ligga i en enda intelligent persons intresse att exportera mordvapen eller erbjuda personal till dessa slaktfester runt planeten, nu eller i all framtid, oavsett nationalitet och partitillhorighet.

    http://www.reuters.com/profile/NEWSTIME2010

    http://www.kevinruddmp.com/p/how-to-volunteer.html

    http://www.newstime2010.com/

    Detta kan inte kallas ”samverkan”.
    Snikenheten har bedragit oss i ynka 2 decennier!

  13. demiwotan skriver:

    Har svårt med dessa länder som alltid är ute efter det omöjliga. Egypten i detta fall. De vill alltså ha fred OCH rättvisa. Mig veterligen är det ingen som lyckats med det än. Jag ser det som händer som revolter, och det betyder i klartext att en surgubbe ersätts av en annan surgubbe vid makten. De blir på så sätt bara en bricka i ett större säkerhetspolitiskt spel.
    Frågan om NATO är klurig. För vad kan man förvänta sig av detta århundrade: alltså år 2 000 till år 2 100? Ett blixtanfall från Ryssland? Högst otroligt. Att Tyskland vill bli ledande i Välden? Omöjligt. Det är alltså till slut frågan om Iran det gäller.

  14. bildterberg skriver:

    En sak kan man konstatera i alla fall:
    Muslimska Brödraskapet är på tillbakagång både i Turkiet
    och i Egypten. Visst tar det tid för ”demokrati” att utvecklas.
    Se bara på utvecklingen i post-Khaddaffiska Libyen!
    Tänk vilken mirakelkur utländska interventioner kan utgöra…

  15. solklar skriver:

    Heder åt Carl Bildt som försvarade demokratiska principer genom att tidigt fördöma militärkuppen i Egypten. Den egyptiska militären har i vanlig ordning tagit chansen att ta makten när en högljudd politisk minoritet har fått fritt spelrum på Tharirtorget.

%d bloggare gillar detta: