Djupare relationer med Kina

Strax lyfter planet från Beijing för att genom natten föra mig tillbaka till Europa.

Arla i morgon bitti lokal tid kommer jag till Istanbul för att därefter ta mig till Athen där jag är en av de allra första talarna på OSCE:s årliga ministermöte.

För några timmar sedan lämnade jag Nanjing efter att toppmötet där hade avslutats.

Efter en lite mer besvärlig period tycker jag att vi kan säga att vi nu medverkat till att få relationen mellan EU och Kina på bättre köl.

Det är ett och ett halvt år sedan det var möjligt att nå överenskommelse om en gemensam deklaration, men det lyckades vi med nu.

På vissa områden finns det förvisso spänningar. Att vi har helt olika politiska system är väl känt. Frågor om mänskliga rättigheter är viktiga för oss europeer.

Men på många andra områden har vi intressen som löper parallellt. Det gäller t ex vikten av en öppen global ekonomi och en globalisering som uthålligt kan fortsätta att utvecklas.

Det markerades dessutom mycket tydligt från kinesisk sida att man inte är intresserade av någon G2-situation med bara dem och USA.

Värmen i våra diskussioner skall måhända delvis ses även i det perspektivet.

Något lite hann jag dessutom med utanför det strikta officiella programmet – Sun Yat-sens mausoleum i går och minnesmuseet över Nanjing-massakern 1938 i dag.

Utan kunskap om gårdagen kan man inte förstå dagen – eller forma morgondagen.

Bloggen i Kina

Internet i Kina är en fråga som jag haft anledning att kommentera tidigare.

Att man har betydande kontroll och icke obetydliga begränsningar är väl känt och föremål för betydande debatt.

Vad gäller denna blogg förefaller dagsläget att vara att den inte är tillgänglig för den som kopplar upp sig på nätet här.

Men jag har i alla fall lyckats hitta ett sätt att härifrån ladda upp inlägg på den.

Början vid Yangtsekiang

Via Beijing kom jag så fram till Nanjing och började så gott som omedelbart toppmötets olika möten.

Utrikesministertrojkan skedde i informell, öppen och konstruktiv ton. Nyanserna var få i bedömningen av de olika frågor som stod på vår gemensamma dagordning.

Nu fram mot midnatt lokal tid anländer också Fredrik Reinfeldt för det egentliga toppmötet i morgon.

Mot Nanjing

Efter ett kortare uppehåll i Stockholm bär det denna lördagseftermiddag åter iväg på uppdrag å den Europeiska Unionens vägnar.

Först till Nanjing i Kina för toppmötet där mellan EU och Kinsa. Självklart viktigt.

Men hem till Stockholm kommer jag inte förrän om ungefär en vecka. Innan dess skall det – förutom Nanjing – hinnas med olika överläggningar också i Athen, Madrid, Bryssel och Kiev.

Toppmötet i Nanjing kommer alldeles självklart att domineras av upptakten till klimatkonferensen i Köpenhamn. Men ett parallellt näringslivstoppmöte och ett likaledes parallellt besök av Euro-gruppens företrädare garanterar att också de ekonomiska frågeställningarna kommer att vara viktiga.

För min del börjar överläggningarna när jag i morgon eftermiddag möter utrikesminister Yang Jiechi  för ett s k trojka-möte mellan EU och Kina.

Vi hade det senaste mötet av den arten i Hanoi i slutet av våren, och hade då påtagligt bra överläggingar om en rad av de frågor som står på den internationella dagordningen. Jag var ju dessutom tidigare i år i Beijing för överläggningar med honom som också de var påtagligt bra.

Hur det kommer att bli nu återstår att se. President Obamas besök i Kina nyligen har efterlämnat ett intryck av en hårdare kinesisk politik på olika områden. Vi får se om det intrycket är riktigt eller inte.

Att vi har ett mycket starkt intresse av att utveckla relationerna och dialogen med Kina är alldeles uppenbart.

Även om dess olika utmaningar inte skall underskattas är det värt att notera att den kinesiska ekonomin väntas växa med ca 9 % detta den globala ekonomiska krisens år. Och det är en del av den tillväxt vi nu kan notera i hela Öst- och Sydostasien.

I Jiangsu-provinsen och Nanjing förefaller dock den ekonomiska tillväxten att vara än högre.

Under de fyra åren före den ekonomiska krisen växte stadens ekonomi – med sina ca 8 miljoner invånare – med ca 15 % om året, och jag ser att siffran för i år mycket väl kan komma att ligga kring 12 %.

Utvecklingen har också inneburit att EU ersatt USA som regionens viktigaste ekonomiska partner. Svenska företag har investerat tungt i staden, och i dag har Ericsson ca 1 800 anställda där medan Atlas Copco har ca 500 och Autoliv ca 300.

Själv hoppas jag också få tid att se lite av stadens historia.

Denna den ”södra huvudstaden” i Kina har en historia som omspänner 2 500 år och var huvudstad under tio olika dynastier – senast tiden från kejsardömets fall 1912 till det kommunistiska maktövertagandet och etablerandet av Folkrepubliken Kina.

På mitt program står i alla fall ett besök på Sun Yat-sens mausoleum. Med sin växlingsrika historia var han en nyckelman när det gällde att skapa det moderna Kina – och respekteras som sådan av alla landets politiska åskådningar.

Så det blir ett besök – kort, men dock – där perspektivet kommer att växla från rik historia över dagens imponerande dynamik till de framtida relationerna mellan vårt allt mer enade Europa och ett globalt allt mer betydelsefullt Kina.

Telefon över Atlanten

Det gick rimligt smidigt att komma från det morgondimmiga Skopje över större delen av Europa till Stockholm.

Arbetsdag med åtskilligt att förbereda inför den kommande veckan.

Men det hanns också med telefonsamtal över Atlanten i olika viktiga frågor.

Först med utrikesminister Hillary Clinton.

Mest om Afghanistan och våra gemensamma insatser där, men också om en del annat på våra respektive och gemensamma utrikespolitiska agendor.

Det blev ett rätt långt samtal, och vi hann med en hel del.

Därefter med USA:s biträdande utrikesminister Jim Steinberger om olika möten under den kommande veckan med tydlig tonvikt på våra gemensamma insatser för att få Bosniens politiska ledare att ta några gemensamma steg framåt.

Jim kommer jag att träffa såväl i Athen som i Bryssel nästa vecka, men däremot finns det nog risk för att jag redan försvunnit i riktning Kiev när Hillary Clinton ansluter till de olika mötena i Bryssel mot slutet av den kommande veckan.

Också närområdet hanns dock med.

Lettlands utrikesminister Maris Riekstins har just övertagit ordförandeskapet i de baltiska ländernas utrikespolitiska samarbete så vi hade anledning att koordinera en del inför de kommande veckornas olika avgöranden.

Sedan handlade det om att gå igenom materien inför det viktiga toppmötet med Kina under söndagen och måndagen. Det handlar förvisso om en viktig men för den sakens skull inte okomplicerad relation.

I Bryssel presenterades förslaget till ny sammansättning av kommissionen.

Jag gratulerade Cecilia till hennes portfölj redan för några dagar sedan när situationen hade börjat att klarna i de förberedande samtalen.

Det är en viktig och komplicerad portfölj hon får – den tyngsta någon svensk kommissionär haft – men det kommer hon alldeles säkert att klara av.

Middag i Skopje

På återvägen från överläggningarna i Istanbul blev det stopp i Skopje för middag och samtal med premiärminister Nikola Gruevski.

Det var självfallet det europeiska integrationsperspektivet för regionen som vi diskuterade, och jag noterar att det samtidigt här pågår ett möte mellan regionens olika Europa-ministrar.

I morgon kommer premiärminister Gruevski dessutom att träffa såväl sin grekiske kollega Papandreou som sin albanske dito Berisha för att i olika konstellationer diskutera olika frågor.

Regionala miljöfrågor tillhör det som kommer att vara viktigt i det mötet, men också annat.

Det blev en trevlig och öppen middag och samtalet kom – som så ofta i sammanhang som dessa – att spänna sig över vida fält.

Alldeles för tidigt i morgon bitti lämnar jag så Skopje för att ta mig hem till Stockholm igen.

Mellersta Östern vid Bosporen

Mycket bra överläggningar under dagen i Istanbul.

Mycket handlade alldeles självklart om Turkiets anslutningsförhandlingar och reformprocessen i landet. Och jag noterade att man uppmärksamt följt debatten i Europaparlamentet i går.

Mitt i det hela hanns det också med en telefonkonferens med den s k kvartetten under ledning av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon för att diskutera Mellersta Östern.

I fokus stod beskedet från den israeliska regeringen i går om ett tio månaders moratorium på nya byggnader på Västbanken.

Detta är mindre än vad vi önskat, men icke desto mindre viktigt.

Det oroande är att Östra Jerusalem helt undantagits. Fortsatta nya bosättningar eller vräkningar där förblir ett hot mot möjligheten att återta fredsprocessen.

Efter detta telefonsamtal på en terrass vid Bosporen fortsatte överläggningarna med Turkiet innan det åter var dags att ge sig iväg.

Nu väntar mer balkanska samtal innan det blir dags att återvända till Stockholm.

Mot Miklagård

Fortfarande mörkt över Alsace, men snart lyfter vi och styr kursen ner mot Bosporen och den fascinerande metropolen där.

Efter gårdagens klargörande diskussion i Europaparlamentet har vi nu formell överläggning mellan Turkiet och den Europeiska Unionen.

Förutom att gå igenom våra viktiga bilaterala relationer kommer vi också att diskutera en rad viktiga internationella frågeställningar. I många av dem spelar Turkiet i dag en viktig roll.

Utvecklingen vad gäller samtalen med Iran tillhör tveklöst dessa områden, liksom förutsättningarna för fred i Mellersta Östern.

Vi har också påtagligt gemensamma intressen när det gäller utvecklingen i Afghanistan och Pakistan, och kommer alldeles säkert också att diskutera situationen i södra Kaukasus.

Så det blir alldeles säkert en fullmatad dag vid Bosporen.

Tyvärr kunde inte Olli Rehn följa med på det sätt som var planerat. Kommissionspresidenten Barroso vill tala med honom i Bryssel i samband med att han lägger sitt pussel om den nya kommissionen.

Men det är i alla fall beklagligt. Det finns en risk för att det skapas ett intryck av ett mer inåtvänt Europa. Men jag får försöka förklara situationen i Bryssel för den turkiska opinionen.

Väderprognosen talar om sol och 14 grader nere vid det som min iPhone envisas med att kalla Miklagård. Låter utmärkt.

Bra diskussion

Lång dag går mot sitt slut i Strasbourg.

Men det blev en bra utvidgningsdebatt.

En del representanter för ytterlighetsgrupperingar attackerade Turkiet på det sätt dom var väntat.

Men jag fick starka applåder när jag sade emot, och det var viktigt att notera att en överväldigande majoritet i Europaparlamentet står bakom ett öppet Europa och den nuvarande linjen.

Tidig i morgon bitti bär det av till Istanbul för vidare diskussioner i samma ämne.

Utvidgningens dag i Strasbourg

En vacker morgon i Strasbourg. Den klassiska katedralen reser sig mot skyn.

Lite hanns det med i går kväll också efter min ankomst hit – främst med Catherine Ashton om hur lite av det gemensamma arbetet skall läggas upp under de kommande veckorna, och för all del därefter också.

Dagen blir så Europaparlamentets.

Olli Rehn och jag skall på förmiddagen gå igenom var vi står i de olika delarna av utvidgningsdossiern, och därefter skall saken diskuteras av parlamentet under eftermiddagen.

Jag skulle tro att jag kommer att belysa utvidgningspolitikens mer strategiska betydelse för Europa, medan Olli inför parlamentet redovisar kommissionens bedömning av de olika ansökarländernas situation just nu.

Grattis!

Med anledning av förmiddagens nyheter från Köpenhamn vill jag passa på att  gratulera Connie Hedegaard till att bli Danmarks nya kommissionär och Lykke Friis till att efterträda Connie som klimat- och energiminister.

Förväntan är självfallet att det är Connie som kommer att överta miljöportföljen i den nya kommissionen i Bryssel.

Två mycket bra val – för Danmark och för Europa!

Till Strasbourg

Ännu en arbetsdag i Stockholm innan det fram mot kvällen bär iväg till Strasbourg och Europaparlamentets session där.

Dagar som dessa ger också möjlighet till telefonsamtal med kollegor i olika ärenden som blivit liggande under resandets dagar.

Det blev en del sådana i går – och blir fler i dag.

Nu handlar det också om att blicka bortom helgens toppmöte med Kina mot de dagar som kommer omedelbart därefter.

Jag åker ju på måndag kväll nästa vecka direkt – ja, så direkt det nu går – från Nanjing till Aten för OSCE:s årliga ministermöte med bl a dess lite odefinierade dialog om europeisk säkerhetsarkitektur.

President Medvedev sade ju i Stockholm att de skulle komma med ett lite mer precist papper om sina tankar i ärendet, men jag är inte alldeles övertygad om att vi kommer att få se något sådant före Aten.

Men fram mot kvällen i dag bär det således av till Strasbourg inför de olika debatter jag har där i morgon.

Det verkar f ö som om en betydande del av regeringen kommer att vara utlokaliserad dit under de närmaste dygnen – Andreas Carlgren, Cecilia Malmström, Beatrice Ask, Tobias Billström, Nyamko Sabuni – och så kommer dessutom jag.

Och det är förvisso viktigt att vi avrapporterar vårt ordförandeskapsarbete till Europaparlamentet. Debatterna är inte sällan spännande och viktiga.

För mig står morgondagens debatt i Europaparlamentet om utvidgningspolitiken i centrum – och som en tillfällighet flyger jag sedan på torsdag morgon vidare till Istanbul för ett viktigt s k trojka-möte med Turkiet.

Måndag hemma

Måndag med arbete och planering hemma i Stockholm. Viktigt och nödvändigt.

Och det finns åtskilligt att förbereda. Veckorna mellan denna och jul kommer att bli om möjligt än mer hektiska än vanligt. Det finns åtskilliga möten som kräver min närvaro – och aktivitet.

Samtidigt finns viktiga politiska frågor som måste manövreras på ett riktigt sätt inför olika ställningstaganden i december.

Inte minst gäller det den årliga hanteringen av utvidgningsfrågorna vid utrikesrådet och Europeiska Rådet i början av december.

Men vi har också anledning att se djupare på situationen vad gäller den mer eller mindre obefintliga fredsprocessen i Mellersta Östern. Kan Europa göra mer?

Och alldeles självklart COP15 – den stora klimatkonferensen i Köpenhamn.

Mycket kommer också att handla om övergången till nya strukturer och personer. De internationella förväntningarna är höga.

Och där har vi som svenskt ordförandeskap ett ansvar för att det sker så smidigt och effektivt som möjligt – i alla fall på denna sida nyår.

Rysk övning

Om det är någon som känner för en rysk läsövning så kanske delar av min intervju med radiostationen Echo Moskvy kanske kan komma till användning.

Meningen var att hela den rätt långa intervjun skulle sändas i morgon måndag, men jag hörde tidigare i dag i Moskva flera personer som hävdade att utdraget redan hade sänts en tre-fyra gånger under helgen.

Andra horisonter efter Moskva

Efter några dagar dominerade av Ryssland – toppmötet i onsdagen och fortfarande i Moskva – börjar jag nu blicka framåt mot lite andra horisonter under den kommande veckan.

Mitten av veckan – jag skulle tro att jag kommer dit tisdag kväll – kommer att tillbringas i Strasbourg i samband med Europaparlamentets session där denna vecka.

Viktigast för mig där är onsdagens diskussion om utvidgningspolitiken. Det är allom bekant att detta är en viktig fråga för Sverige, och steg för steg för vi den också framåt.

Det är viktigt att redovisa för parlamentet, och att diskutera med dem som kanske vill bromsa – eller dem som möjligen vill accelerera.

Men det finns också andra utrikesfrågor de vill diskutera med mig.

I Strasbourg kommer nya High Representative Catherine Ashton och jag också att ha möjlighet att sitta ner för mer konkret koordinering. Behovet är betydande.

Därifrån bär det på torsdagen – nu tillsammans med Olli Rehn – vidare till Istanbul för ett s k trojka-möte med Turkiet.

Vi skall värdera var utvidgningsförhandlingarna står, men nere vid Bosporen finns också en rad viktiga utrikespolitiska frågor att diskutera med utrikesminister Ahmet Davutoğlu. Cypern kommer alldeles säkert upp – Iran och södra Kaukasus likaledes.

Fredagen hoppas jag så ha möjlighet att vara hemma – oskrivet är dock bäst – för på lördag bär det iväg i riktning Nanjing i Kina för toppmötet där mellan EU och Kina.

Det är de kinesiska värdarna som har velat ha toppmötet här i stället för i Beijing, och i grunden tycker jag att det var en utmärkt idé. Kina är ett mycket stort land, och Nanjing är både historiskt och i nutid en viktig stad.

Själva toppmötet är på måndag, men för min del startar det redan på söndagseftermiddagen med överläggningar med utrikesminister Yang Jiechi.

Alldeles säkert hinner det att rinna mycket vatten under broarna innan dess.

Men jag är fortfarande kvar i Moskva, och hoppas bl a hinna med en titt på den Poltava-utställning som invigdes i Kreml under veckan innan det blir dags att börja att bearbeta bilköerna på vägen ut mot flygplatsen.

Sedan blir det trygga SAS-planet hem.

Goda vibrationer

Fortfarande lyser den stora röda stjärnan över Spassky-tornet vid Kreml-muren. Dess era är – tack och lov – borta men den tillhör dock bilden av detta Moskva.

En dag med bra diskussioner går mot sitt slut.

Påtagligt var hur goda vibrationerna var efter onsdagens toppmöte i Stockholm.  Det anses här ha varit ett av de bästa av de möten av detta slag man haft med Europeiska Unionen.

Inte så att vi inte diskuterade de frågor där vi har delade meningar – t ex om mänskliga rättigheter eller södra Kaukasus.

Och de återkommer dessutom i den längre intervju som jag – i sedvanlig ordning vid mina besök här – gjort med radiostationen Echo Moskvy.

Men att vi också underströk det gemensamma intresse vi har av att bygga ut förbindelserna.

Moderniseringen av Ryssland är ett mycket påtagligt gemensamt intresse.

Men den är inte möjlig utan en fungerande rättsordning. Den ”legala nihilism” president Medvedev talat om är ett akut hot mot denna modernisering.

Till tilldragelserna i St Petersburg på maktpartiets kongress får jag möjligen anledning att återkomma – jag har inte haft tid att ta del av dem.

Just avslutades en telefonkonferens med Washington och Bryssel om gemensamma insatser i några frågor på Balkan.

Och nu väntar middag i Moskvas vimmel.

Lördag i Moskva

Morgon i Moskva. Lika mycket höstväder här som hemma i Stockholm.

Gårdagens överenskommelse mellan premiärminister Putin och Ukrainas premiärminister Tymoshenko förefaller att ha lett till att en del av orosmolnen just nu skingrats på den himlen.

Jag såg att min nya tyska kollega Westerwelle svepte förbi Moskva i går.

Annars ligger nog dagens fokus på premiärminister Putins framträdande på maktpartiet Enade Rysslands partikongress i St Petersburg.

Det kommer att jämföras noga med det årstal som president Medvedev höll nyligen och som ju hade en tämligen förödande beskrivning av tillståndet i landet.

Koordinering från bilkö

Med Kremlin i vackert blickfång på andra sidan Moskva-floden avslutar jag denna dag av olika aktiviteter.

Förmiddagen i Stockholm innebar intressanta diskussioner om bl a olika alternativ att hantera relationerna med Iran med.

Att vi nu har en dialog – där också USA är med – är entydigt positivt.

Men samtidigt är det svårt att undvika intrycket att interna slitningar i Iran nu allvarligt försvårar den mer rationella förhandling som annars borde ligga i allas intresse.

Och därmed måste vi klart och tydligt förbereda de ytterligare åtgärder – konkret: sanktioner – som kan komma att bli aktuella.

Men det kräver åtskilligt av analys och en hel del tänkande för att vi inte skall hamna snett. Historien om sanktionspolitik är ju i allt väsentligt historien om misslyckanden.

Framme i Moskva och på väg till middag gav tid i sedvanligt bastant bilkö möjlighet att mer ingående såväl gratulera Catherine Ashton som att börja gå igenom olika gemensamma insatser.

Det är ju framför allt under december som vi kommer att ha anledning att göra åtskilligt tillsammans. Därefter är det hon som på denna nivå helt och fullt tar över den europeiska utrikespolitiken. Och vi skall gemensamt se till att den övergången blir så bra som möjligt.

Jag ser fram mot att nu arbeta mera med henne – till att börja med under de närmare veckorna.

Och vi kom överens om att ses i Strasbourg nästa vecka för att gå igenom olika saker lite närmare.

 

 

 

Efter besked från Bryssel mot Moskva

Jag tror att jag för stunden avstår från att närmare kommentera det resultat som stats- och regeringscheferna enades om i Bryssel i går kväll.

I den krets av internationella säkerhetspolitiska bedömare som jag fanns med när beskedet kom var reaktionerna ungefär de som man kan föreställa sig.

Jag har tidigare – både här och i diskussioner i Bryssel – sagt att vi nu är i en definierande period när det gäller Europas möjligheter att spela en starkare global roll.

Och det är lika viktigt nu som det var tidigare.

Jag skickade ett SMS till Catherine Ashton för att gratulera henne till posten som High Representative, och vi har planerat att talas vid innan mitt plan lyfter i östlig riktning om någon timma eller så.

Vi har en hel del att planera för de kommande veckornas gemensamma arbete.

Redan nästa vecka står våra relationer till Turkiet på agendan, och där vet jag från våra tidigare diskussioner att hon och jag bägge stöder det som är den Europeiska Unionens politik.

Men det är många andra frågor där vi nu måste arbeta nära tillsammans. Jag tror att hon har goda möjligheter att leva upp till den nya rollens alla möjligheter.

Själv styr jag efter fortsatta diskussioner i gårdagkvällens krets under förmiddagen färden mot Moskva för olika informella diskussioner där.

Man behöver en viss närvaro för att kunna ta pulsen på Rysslands utveckling.

Och de informella diskussioner som kan föras ger ofta en betydligt djupare bild än de mer formella som i och för sig kan vara nog så viktiga.

Men det blir säkert många telefonsamtal för att följa upp gårdagkvällens beslut.

Lite ovanlig torsdag

Via TV och Al Jazeera kan jag just nu i direktsändning följa presidentinstallationen borta i Kabul.

Säkerhetspådraget massivt, och intresset för vad president Karzai strax kommer att säga knappast mindre.

Men för min del blir det en dag i Stockholm i stället för i Kabul – trots allt var jag ju där förra veckan.

Det innebär dock inte att Afghanistan inte kommer att finnas på min dagordning. Det finns en hel del trådar från måndagens och tisdagens diskussioner i Bryssel som måste föras vidare.

Snart har vi sedvanligt regeringssammanträde och allmän beredning.

Och mot mitten av dagen beger sig Fredrik Reinfeldt iväg till Bryssel för det alls icke enkla möte som skall försöka utse dels den förste valde ordföranden i Europeiska Rådet och dels den nye s k höge representanten för utrikesfrågor.

Uppgiften är långt ifrån enkel.

I min krets av utrikesministrar finns det utan tvekan en viss farhåga för att en del av statsministrarna mer lutar åt en minimalistisk lösning i ordförandefrågan som skulle komma att reducera våra möjligheter att ha en tydlig röst i världen.

Det skulle – från vår utgångspunkt – innebära en historiskt missad möjlighet. Det är nu – när Lissabon-fördraget trätt i kraft och vi även i övrigt lagt en god grund – som vi verkligen har möjligheten att se till att Europa träder fram med ny kraft på den globala scenen.

Men Fredriks uppgift som ordförande är att lirka fram den lösning som faktiskt har stöd. Jag fruktar att han inte kan åstadkomma mer än vad det finns förutsättningar för i kretsen av stats- och regeringschefer.

Den som lever får se. Under tiden fortsätter arbetet i övrigt.