Lyckad dag med Ryssland – och annat

18 november 2009

Så har då lugnet återställts på Stockholms gator. Det är inte utan att man tyckte att säkerhetsåtgärderna var lite i det massivaste laget.

President Medvedev har lyft från Arlanda på väg till en fotbollsmatch i Ljubljana och utrikesminister Larov också lyft men med kursen ställd på Kabul och morgondagens presidentinstallation där.

Allmänt sågs dagens möten med Ryssland i Stockholm som lyckade.

Atmosfären i våra diskussioner var god, och det trots att det ju finns frågor där meningarna är mycket tydligt delade. Jag är dock inte övertygad om att det bringades så mycket mer klarhet i frågan om Rysslands strategi i WTO-frågan.

Men vi var eniga om att moderniseringen av Ryssland är ett starkt gemensamt intresse – och att vi mer aktivt skall söka vägar för att underlätta den processen.

I går kväll kom vi ju att diskutera en hel del om St Petersburg, och under dagen lyckades jag trolla fram ett exemplar av den ryska utgåvan av Bengt Jangfeldts prisbelönade bok ”Svenska vägar till St Petersburg”.

Det var Bengt själv som hade ett exemplar över, och president Medvedev satte påtagligt värde på boken när vi avslutade de formella överläggningarna.

Senare på eftermiddagen satt jag ner ett bra tag med Anatoly Chubais – numera chef för Rusnano – för att diskutera hans syn på Rysslands möjliga modernisering.

Vi är vänner sedan ett par decennier tillbaka, och han tillhör utan tvekan det nya Rysslands mest kompetenta individer.

Nu investerar han miljarder i nya högteknologiföretag runt om i världen för att på det sättet försöka bidraga till att skapa en ny framtida bättre ekonomisk bas för Ryssland. Vi får se hur det kommer att gå – uppgiften är enorm.

Mitt i det samtalet ringde den palestinske premiärministern Salam Fayyad för att diskutera de senaste dygnens olika uttalanden om möjligheten av att utropa en palestinsk stat.

I grunden tyckte han att mitt uttalande om att den frågan nog var lite för tidigt väckt var klokt.

Och Mellersta Östern trängde sig på även på andra sätt denna dag.

Som Europeisk Union hade vi anledning att göra ett mycket tydligt uttalande om senaste israeliska besluten om utvidgade bosättningar i Östra Jerusalem.

Också denna fråga – och oron för situationen i Mellersta Östern generellt – hade vi självklart anledning att utbyta åsikter om under toppmötet.


Bra början

18 november 2009

Den bilaterala delen av dagens möten med Ryssland innebar en fortsättning på den goda stämningen från middagen i går.

Utrikesminister Lavrov och jag konstaterade ömsesidigt att vi satte värde på de frekventa kontakter vi har -inte minst för att de ju ger möjlighet att diskutera de kända och okända frågor där vi har olika meningar.

Med president Medvedev diskuterade vi också de möjligheter som borde föreligga om att öka det ekonomiska utbytet, även om vi hade anledning att peka på de svårigheter svenska och andra företag råkat ut för i Ryssland.

Så gick vi vidare till det stora mötet och de större diskussionerna där.


Rysslands dag

18 november 2009

I dag är det så Rysslands dag i Stockholm med toppmötet mellan EU och Ryssland dominerande hela denna dag.

Några stora genombrott är knappast att vänta på just detta möte.

Förhandlingarna om det s k Nya Avtalet mellan Ryssland och EU fortsätter, men oklarheten om Rysslands avsikter när det gäller medlemskap i WTO innebär en betydande osäkerhet vad gäller en central del av det avtalet.

Och jag noterar att de ryska och europeiska näringslivsföreträdare som också samlats i Stockholm inom ramen för Industrialists Round Table i sitt inspel till toppmötet är mycket bekymrade på denna punkt.

Om vi kommer att få klarhet på denna punkt under dagens samtal vet jag inte – men jag noterade att president Medvedev helt undvek ämnet i sitt i övrigt reforminriktade programtal härom veckan.

Men vi kommer i alla fall att värdera hur långt vi kommit i förhandlingarna om detta viktiga avtal under samtalen.

Att det finns stark oro vad gäller utvecklingen vad gäller politiska och andra mänskliga rättigheter i Ryssland har vi från EU:s sida gett uttryck för vid åtskilliga tillfällen. Detta lyste också igenom gårdagens diskussion med EU:s utrikesministrar i Bryssel i ämnet.

Självfallet kommer vi också att diskutera olika mer utrikespolitiska frågor – och då inte minst utvecklingen i det gemensamma närområdet.

Att vi har starkt delade meningar vad gäller Georgiens territoriella integritet kommer säkert att kunna konstateras på nytt.

Trots dessa och andra meningsmotsättningar har vi ett självklart och starkt intresse av att bidra till den Rysslands modernisering och demokratisering som är av så stor betydelse för Europa i dess helhet. Ett närmare samarbete mellan Ryssland och EU på en rad olika områden är en viktig del av denna strävan.

President Medvedev har talat mycket och med inlevelse om den s k legala nihilism som i dag finns i Ryssland. Och utan en fungerande rättsstat – med allt vad detta innebär – är det svårt att se att landet skulle kunna moderniseras på det sätt man själv hoppas på.

Gårdagens informella middag lade dock en bra grund för dagens samtal.


Brysselmötet och rysk middag

17 november 2009

Tisdag kväll och tillbaka hemma efter en minst sagt fullmatad dag i Bryssel och Stockholm.

De många mötena nere i Bryssel gick i huvudsak som vi hade tänkt oss.

En konstruktiv frukost om Ukraina, en mycket bra diskussion om Ryssland och ett fördjupat meningsutbyte om statsbyggandeproblemen i Afghanistan lyckades vi att klämma in.

Men mycket bra var också konferensen med civilsamhället i det Östliga Partnerskapets länder. Det är viktigt att deras röst blir hörd.

Och jag hann också med att lyssna ett tag på diskussionerna på vår konferens om energisäkerhet – ett allt viktigare europeiskt tema.

Under eftermiddagen meddelade Fredrik Reinfeldt så att vår svenska kommissionär under de kommande fem åren kommer att bli Cecilia Malmström.

Min enda möjliga invändning mot detta är att jag kommer att sakna Cecilia i regeringen. Annars var Fredrik och jag överens när vi diskuterade saken för ett tag sedan att detta var det bästa svenska valet. Jag är övertygad om att Cecilia kommer att få en tung post i kommissionen.

Mina utrikesministerkollegor hade självfallet åtskilliga synpunkter i de namndiskussioner som nu pågår.

Där finns en oro för att vi kanske inte får den starka röst i världen som många av dem hade hoppats på. Men än har den processen inte kommit till vägs ända. Vi får se.

På kvällen blev det så informell middag med president Medvedev och utrikesminister Lavrov på Grand Hotel hemma i Stockolm. Centrala staden var avspärrad så att man kunde tro att det var en polisstat.

Men middagen blev påtagligt öppen och trevlig.

Vi talade ömsom om president Medvedevs tidigare besök i Stockholm – åtskilliga sådana – under Sovjetunionens sista och det nya Rysslands första år och om mer aktuella frågeställningar.

Men nu förbereder vi oss på ömse håll för onsdagens mer formella överläggningar mellan Ryssland och den Europeiska Unionen.

 


Början på myllret

16 november 2009

Måndag kväll efter en dag synnerligen fullmatad med myllret av möten och sammanträden här i Bryssel.

Viktigast blev – som väntat – diskussionerna med Nato:s Anders Fogh Rasmussen och FN:s Kai Eide om vägen framåt i Afghanistan.

Middagsdiskussionen kring detta blev så intensiv att den planerade diskussionen inför toppmötet med Rysslands fick skjutas till förmiddagen i morgon.

Där får den samsas såväl med Mellersta Östern – ett allt mer bekymmersamt läge – som med situationen i Ukraina.

Vårt ordförandeskaps ambition att ge EU en större tyngd när det gäller de utmaningar vi står inför i Afghanistan och dess region har alldeles uppenbart ett mycket starkt stöd.

Det återspeglades i dag – och det kommer att fortsätta i morgon.

Nu väntar några timmars nattvila.

Sedan börjar morgondagens nya myller med ett frukostmöte med Ukrainas utrikesminister – och sedan det formella utrikesministermötet följt av dess olika konstellationer också med bistånds- och försvarsministrar.

Och dessutom skall jag under dagen hinna med snabba avbrott dels för att inleda en viktig konferens om europeisk energipolitik vi är med och arrangerar och dels för att avsluta det viktiga Eastern Partnership Civil Society Forum som pågått parallellt under också denna dag här i Bryssel.

Framåt kvällen bär det så hem för inledningen av överläggningarna med Rysslands president Medvedev och utrikesminister Lavrov.

Att media under dagen mest var intresserade av namnspekulationer inför torsdag kväll var kanske inte så förvånande.

Tålmodigt försökte jag förklara att det är en mycket lång tid till torsdag kväll – och att absolut ingenting alls är beslutat förrän det faktiskt är beslutat.

Av dessa mina uttalanden blev sannolikt inga rubriker alls – och det var heller inte meningen.


Måndagens myller av ministrar

15 november 2009

Söndag inför senare avfärd till Bryssel och de kommande dagarnas mängder av ministermöten där.

Det blir ett myller av ministrar när vi har EES-råd först och därefter förutom utrikes- och Europaministrarna också försvars- och biståndsministrarna för olika mer eller mindre gemensamma möten. Logistiken kan bli mer krävande än politiken.

Det är Norges Jonas Störe som leder höstens möte med EES-rådet.

Detta är ju det formella samordningsorganet mellan EU och de tre länderna Norge, Island och Lichtenstein som än så länge finns kvar inom European Economic Space – Island har ju nu inlett sin väg mot medlemskapet.

Förutom att kort stämma av att samarbetet i avtalets olika frågor fungerar – i grunden handlar det ju om att dessa länder övertar de beslut som fattats av EU – har vi också tid för politiska konsultationer om Afghanistan, Mellersta Östern och Iran.

För min del följer sedan en lunch med en del av mina utrikesministerkollegor inom EPP.

Känner jag dem och stämningsläget just nu kommer den nog till större delen att handla om uppspelet inför torsdagkvällens möte med stats- och regeringscheferna och de olika personbeslut som då måste fattas.

Sådant tilldrar sig alltid betydande intresse – och det på goda grunden.

Att det behövs bra personer på de olika posterna är en självklarhet. Jag tror att vi måste inse hur mycket som står på spel vad gäller våra möjligheter att göra oss hörda globalt. Och det gäller bägge de viktiga poster som nu skall besättas.

Men samtidigt är kraven stora på att det skall finnas alla möjliga och omöjliga former av balans i utnämningarna – med den politiska balansen som det dominerande kravet.

Och när det hela blir alltför komplicerat finns alltid en risk för att man hamnar på den minsta gemensamma nämnaren.

Så det kan nog bli en intressant lunch.

Sedan drar vi igång med allmänna råder med Cecilia Malmström och sedan de mer utrikesorienterade mötena.

Afghanistan blir den kanske enstaka största frågan under dessa dagar.

Det gemensamma mötet mellan utrikes- och försvarsministrarna och Nato:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen kommer säkert till betydande del att handla om utmaningarna där.

Och samma sak gäller utrikesministrarnas informella middag med FN:s Kai Eide. På middagen skall vi dock också tala om onsdagens toppmöte med Ryssland i Stockholm.

Så det blir en del att göra under morgondagen.

Tisdagen fortsätter i samma tempo. Då träffar Kai Eide också biståndsministrarna för att mer konkret diskutera stats- och fredsbyggandet i Afghanistan.

Själv tvingas jag återvända lite tidigare till Stockholm för middag med bl a president Medvedev inför onsdagens toppmöte.


Lugnare lördag

14 november 2009

Lördag hemma i lite långsammare tempo. Det skall inträffa det också. Hösten står dessutom mörk utanför fönstren.

Men trots detta en hel del att gå igenom.

Efter åtskilliga överväganden beslutade jag dock att inte återvända till Kabul för presidentinstallationen på torsdag nästa vecka.

Ett antal utrikesministrar kommer att vara där för den hårdbevakade ceremonin, men eftersom jag just återvänt från mer ingående samtal där borde det räcka med att vi representeras av vår ambassadör.

Dessa dagar ligger fokus i den internationella politiken på APEC-mötena i Singapore.

När jag passerade flygplatsen där tidigare i veckan var förberedelserna redan på gång. Nu anländer också president Obama som ett led i sin stora asiatiska resa.

Det är alldeles uppenbart att det är Öst-, Syd- och Sydostasien som nu är något av motorer i den internationella ekonomiska återhämtningen. Inte minst den kinesiska ekonomin har visat sig vara påtagligt robust, och det påverkar också andra länder i regionen.

Men de positiva ekonomiska tongångarna från Singapore blandas med buden om nya terrordåd kring Peshawar i Pakistan. Talibanerna försöker att slå tillbaka när den pakistanska armén nu ger sig in i tidigare mer eller mindre fredade basområden.

Utgången av de striderna kommer att få mycket stor betydelse för stabiliteten i den vidare regionen.

Men för min del blir den kommande veckan en vecka i Europa.


EU-nämnd och Turkiet

13 november 2009

I dag är det så dags för riksdagens EU-nämnd med diskussioner inför det logistiskt ganska komplicerade sammanträdet med olika ministrar i Bryssel på måndag och tisdag.

Förutom ordinarie utrikesministermöte har vi då också gemensamma möten med såväl försvars- som biståndsministrarna. Det är en årlig tilldragelse.

I det förra deltar dessutom Nato:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen och i det senare FN-sändebudet i Afghanistan Kai Eide.

Det finns förvisso en hel del att diskutera.

Vi har ju en tydlig ambition att förbättra samarbetet mellan EU och Nato – vi behöver varandra i olika fredsoperationer – och  vi har redan gett EU en betydligt klarare politik och tydligare roll när det gäller de avgörande utmaningarna mellan Central- och Sydasien.

På dagordningen för mötena nästa vecka finns också förberedelserna inför de kommande toppmötena med såväl Ryssland som Ukraina.

Mötet med Ryssland är ju här i Stockholm på onsdag. President Medvedev kommer hit redan tisdag kväll. Med Ukraina kommer toppmötet – också det mycket viktigt – att äga rum i Kiev den 4 december.

Det skall bli trevligt att återse EU-nämnden. Det skall medges att det myckna resandet under ordförandeskapet gjort att jag missat ett och annat sammanträde.

Fredagens besökare hos mig i Stockholm är Turkiets Europa-minister Egemen Bagis.

Vi kommer först och främst att diskutera arbetet med den turkiska anslutningsförhandlingen, men det är lätt att förutse att det finns också andra politiska frågor vi har anledning att diskutera.

I Ankara i dag skall parlamentet diskutera de viktiga initiativ i den kurdiska frågan som regeringen Erdogan nu tar, och det är självklart att även detta är en utveckling som vi har all anledning att noga följa.

Det är ett viktigt besök – och blir alldeles säkert intressanta samtal.


Kabuls universitet

12 november 2009

Mitt i allt annat i går hann jag också med ett besök vid Kabuls universitet och fick höra lite om dess historia och situation i dag.

I slutet av 1970-talet var universitetet – enligt rektor Hamidullah Amin – ett av regionens mest ansedda med inte minst ett imponerande biblotek. Som landets enda universiet hade det en nyckelroll i landets försök till modernisering och utveckling.

Men sedan kom den kommunistiska revolutionen och den sovjetiska invasionen.

Regimen under de följande åren var närmast stalinistisk. Professor Amin berättade om hur man fasade inför de grå Volga-bilarnas ankomst – det var den fruktade hemliga polisen som kom för att hämta lärare och andra.

Och inte mindre än 180 av universitets lärare kom att avrättas av den hemliga polisen under dessa år. Utrensningarna skulle likrikta och tvinga till underkastelse.

Den regimens fall ett tag efter den sovjetiska reträtten följdes av det förödande inbördeskriget mellan de olika mujahedin-grupperingarna.

Kabul var uppdelat i 6-7 stridande zoner, och universitet kom att bli ett slagfält mitt mellan två av dessa. Artilleribeskjutning förstörde åtskilligt av byggnader.

Så kom då talibanerna till makten – mycket som en reaktion mot sönderfallet under de föregående åren.

Vid det här laget var det inte mycket kvar av universitetet. Många av dem som inte hade dödats hade flytt. Professor Amin kom först till Pakistan och sedan till Australien.

Det lilla som var kvar följde nu talibanernas regler. Alla kvinnor bannlystes från universitetet – liksom från all annan utbildning. Av bibliotek och laboratorier fanns så gott som ingenting kvar.

Och akademiska examen gavs grundat på bl a skäggets längd. Det låter som ett mycket dåligt skämt – men tragiskt nog var det sant.

Nu försöker man med magra medel bygga upp ett nytt universitet. I dag har man 16.000 studenter – ca 1/3 av dem kvinnor, och med en snabbt ökande andel.

Professor Amin klagade över att medan det satsats mycket pengar på grundläggande utbildning – i dag får ca 6 miljoner afghanska barn den utbildning de förr förvägrades – har universitetsutbildningen hitintills varit på undantag. Det har helt enkelt inte funnits pengar.

Och nu börjar de som efter taliban-regimens fall 2001 kom in i skolan att knacka på den högre utbildningens dörr. De vill vara med och bygga upp sitt land igen – och utan deras kompetens kommer det inte att gå.

Berättelser som dessa illustrerar konkret den tragedi som detta land gått igenom under de senaste tre decenierna.

Och det är mot denna bakgrund inte svårt att förstå dels att den internationella hjälpen och det internationella skyddet välkomnas och dels att det kommer att ta tid att återupprätta en fungerade afghansk stat.

Våra insatser är viktiga.


Hemma igen

12 november 2009

Efter flygningen genom natten från Kabul har jag så dunsat ner i den svenska huvudstaden, och hinner nog med en dusch innan det blir regeringssammanträde och allmän beredning.

Det blir åtskilligt att följa upp under dagen från olika delar av den långa resan.

Och de olika mötena i Bryssel måndag och tisdag skall förberedas. Också där står Afghanistan på agendan.

Frågestund i riksdagen skall också hinnas med under eftermiddagen.

Men förvisso blir det skönt att vara hemma några dagar.


Ny start nödvändig

11 november 2009

Mina två dagar här i Kabul har varit lika intensiva som de – tror jag – dessutom varit viktiga.

Att jag hade möjlighet att komma hit i två dagar mellan det kontroversiella och komplicerade presidentvalets avslutningen och installationen av president Karzai för en ny mandatperiod nästa vecka gav goda möjligheter att med alla relevanta beslutsfattare diskutera inte minst de krav som följer av EU-planen för våra insatser här.

Inte minst i mitt samtal med president Karzai har jag understrukit att Afghanistan nu behöver en ny start.

Det gäller den afghanska administrationen och den politik som förs, men det gäller också det internationella samfundets olika insatser.

Och det är mot den bakgrunden viktigt att president Karzai är beredd att i sitt installationstal dra upp riktlinjer för en politik under de kommande åren som vi sedan har möjlighet att ge vårt odelade stöd.

De diskussioner vi förde om detta var i grunden konstruktiva. Från många håll underströks den viktiga roll som EU nu kan spela i denna lika viktiga som känsliga dialog.

Men jag har också haft andra möten – en del hade jag tänkt skriva om, men hitintills helt enkelt inte fått tid.

Sent på eftermiddagen i dag fick jag via TT budet om vad som hänt med de svenska soldaterna och den afghanske tolken vid en operation uppe i norr.

Via en skrapig telefonledning lyckades jag också tala med överste Granander för att ge mitt stöd i den svåra situationen.

Det inträffade visar såväl hur viktig som hur svår den uppgift är som bl a de svenska soldaterna utför för att säkra stabilitet och skapa bättre förutsättning för ett varaktigt fredsbygge.

De förtjänar – liksom alla andra; soldater, diplomater, biståndsarbetare och andra – allt det stöd vi kan ge dem.

Nu återstår kvällens andra middag med olika afghanska företrädare.

Lite besvärligt verkar det vara just nu. All FN-personals rörelser i staden har just stoppats p g a ett säkerhetshot.

Men förhoppningsvis kan vi i alla fall så småningom ta oss mot flygplatsen.

Förr eller senare lyfter vi genom natten för att återvända till fäderneslandet efter att ha varit borta i nästan två veckor.

Jag hoppas jag hinner till regeringssammanträdet i morgon förmiddag.


Tillbaka i Kabul

10 november 2009

Efter snart sedvanlig flygning genom natten har jag från Jakarta via Abu Dhabi nu kommit fram till den afghanska huvudstaden Kabul.

En kristallklar natt med månljuset reflekterande sig i den snö som nu lagt sig på berget runt om staden. Man märker att vintern är i annalkande.

Mitt besök här är en uppföljning på den handlingsplan för Afghanistan som vi ju nu tagit fram inom EU, och som vi nu steg för steg måste börja omsätta i verklighet.

Samtidigt vill jag självfallet bilda mig en bättre uppfattning om den politiska situationen efter de senaste månadernas i alla hänseenden mycket besvärliga utveckling.

Viktigt är nu att vi inleder en mycket öppen och tydlig dialog med den afghanska ledningen om vad som måste göras för att vrida utvecklingen i bättre riktning.

Jag tror att vi har en mycket viktig – kanske t o m avgörande – period framför oss inför det parlamentsval som ju skall äga rum till sommaren.

På mitt program står möten med såväl president Hamid Karzai som med hans utmanare Abdullah Abdullah, men även med parlamentets talman Yunus Qanooni och olika företrädare för det internationella samfundet.

Men först blir det någon timmes vila på morgonen – nattens olika flygningar har inte i alla avseenden varit idealiska från den utgångspunkten.


Lyftet med Indonesien

09 november 2009

Efter en intensiv dag här i Jakarta är det nu dags att lämna detta fascinerande och snabbt växande land och åka vidare.

Avslutningen på dagen blev ett längre samtal med just återvalde presidenten Susilo Bambang Yudhoyono.

Det samtalet spände över vida områden men tog sin självklara utgångspunkt i det samarbetsavtal mellan EU och Indonesien vi just undertecknat.

När jag var här förra året inledde vi en dialog om mänskliga rätttigheter mellan Sverige och Indonesien, och nu inleds en sådan också på EU-nivån.

Självfallet hade vi anledning att diskutera också klimatfrågan, där presidenten är påtagligt engagerad och där jag tror att Indonesien kommer att kunna spela en viktig roll.

Men Indonesiens allra viktigaste roll är som den växande nation där Väst, Öst och islam och deras olika traditioner möts inom den demokratiska ramen.

Så det var väl värt att komma den långa vägen hit – och en viktigt del av vårt ordförandeskap att kunna ta detta nya steg.


Minns historiska 9 november – minns!

09 november 2009

Denna dag kommer det att skrivas mycket om den betydelse som det som hände i Berlin skulle komma att få för Tysklands, Europas och världens utveckling.

Och många kommer att blicka tillbaka och berätta om hur det verkligen var under dessa dagar i den europeiska frihetsrevolutionens tid.

Till bilden hör dock att det inte var så att alla var entusiastiska.

Muren i Berlin hade kommit att bli en del av den s k stabilitet i Europa som man på sina håll inte ville skulle sättas i fråga. Att president Reagan några år tidigare hade krävt att muren skulle bort sågs inte bara som reaktionärt trams i största allmämhet utan som direkt farligt.

Några år tidigare hade det lett till offentligt raseri från den dåvarande svenska regeringens sida när vi moderater publicerat en rapport som hävdade att frihet för östra Europa var en avgörande förutsättning för en genuin fred och avspänning i Europa.

I dag är detta en självklarhet – men då var det en hädelse som t o m kunde beskrivas som ett direkt hot mot freden. På sina håll gick man stundtals så långt att man utmålade åsikter som denna som oförenliga med den svenska neutralitetspolitiken.

Detta var också år då den dåvarande svenska regeringen hade intensivare officiella förbindelser med den tyska diktaturen i Berlin än med den tyska demokratin i Bonn.

Som lite av ett dokument över den andan hittade jag slutklämmen i den ledare som Aftonbladet förmådde sig till att publicera dagen efter murens fall.

Det var en ledarkommentar som nogsamt undvek positiva värdeord, och som slutade med att ”den svenska linjen bör vara att vi i den mån vi kan uppmuntrar demokratiska reformer och ökat samarbete men inte i otid konstrar om gränser eller avsöndring av republiker från Sovjetunionen.

Inte i tid och otid konstra med gränser eller avsöndring av republiker från Sovjetunionen.

I klartext innebar detta att man på den kanten ansåg att det var viktigt att östtyska DDR bevarades och att Sovjetunionens makt över Estland, Lettland och Litauen inte rubbades.

Det var en skamlig linje då – och det var en skamlig linje som inte skall glömmas i dag.

Att historien tog en annan väg har vi i dag all anledning att vara tacksam över. Att framsynt statsmannakonst i viktiga länder bidrog till detta – det kunde ha gått snett! – skall heller aldrig glömmas.

Vi har kunnat bygga ett nytt och mycket bättre Europa – ett arbete som vi fortfarande i många avseenden står mitt uppe i.

Men vi skall inte glömma att det länge fanns de som ville annorlunda – som inte vågade friheten och den verkliga freden.

Också denna bild också av vårt eget Sverige tillhör minnet av den 9 november.


Jakarta och Berlin

08 november 2009

Efter dagens flygning över betydande delar av Asien har jag så anlänt till Jakarta och börjat förberedelserna för morgondagens överläggningar och ceremoni.

Jag skall då underteckna det nya avtal om partnerskap och samarbete mellan EU och Indonesien som förhandlats sedan 2004 och som lägger en ny grund för samarbetet.

Staden Jakarta har – om man inskränker sig till själva staden – nästan lika många invånare som Sverige.

Men tar man hela huvudstadsregionen – Jabotabek-regionen – handlar det i dag om 16-18 miljoner invånare. Och prognoserna talar om att denna siffra till år 2016 kommer att fördubblas till ca 30 miljoner människor.

Det är ett viktigt avtal vi kommer att underteckna – även om världens uppmärksamhet i morgon kommer att vara fokuserad på Berlin och firandet där av vad som inträffade för 20 år sedan.

Tillsammans med Radek Sikorski hade ju jag ett visst firande av detta i Washington för en vecka sedan.

För två decennier sedan var detta Indonesien fortfarande en militärdiktatur med betydande problem – och Sverige hade inte ens ansökt om medlemskap i det som då fortfarande hette Europeiska Gemenskapen.

När muren föll i Berlin beredde det vägen för demokrati för ca 100 miljoner människor i europeiska länder som ditintills hade förtrycks bakom järnridån.

Och de förändringar som då inleddes spelade säkert en viss roll i den stora förändring som kommer i detta världens fjärde folkrikaste land cirka ett decennium senare.

Det var då demokratin bröt igenom i Indonesien och militären återgick till den roll den normalt skall ha. Därmed kom demokratin till mer än dubbelt så många människor som var fallet med de europeiska länder som med ny frihet kunde bli medlemmar av EU.

För tjugo år sedan stod muren genom Berlin, Sverige var utanför det djupa europeiska samarbetet och Indonesien var en problemfylld militär diktatur.

Nu är allt detta mycket annorlunda – och i morgon skall vi inleda ett nytt närmare samarbete mellan ett återförenat demokratiskt Europa och ett demokratiskt Indonesien med en allt viktigare global roll.

Firandet i morgon i Berlin kommer förhoppningsvis inte främst att blicka bakåt – här i Jakarta kommer vi so oder so att enbart blicka framåt.


Från Indien till Indonesien

08 november 2009

Nu lämnar jag så detta fascinerande land – och beger mig till ett annat.

Indien är ett land i snabb utveckling. Når man tillbaka till den tillväxt på 8-9 % som man hade före krisen kommer förändringen på några decennier att bli dramatisk.

Kring 2039 beräknas landet ha ca 1,6 miljarder invånare.

Medan det i dag finns mer än 800 miljoner människor som lever på mindre än två dollar om dagen – inget annat land har så många verkligt fattiga – beräknas medelklassen då ha växt från dagens kanske 20% av befolkningen till ca 90%.

Det innebär att ca en miljard människor under dessa decennier kommer att ta steget in i den globala medelklassen. Den indiska ekonomin kan gå från ca 2% av den globala ekonomin till ca 18%.

Men från detta fascinerande land beger jag mig nu till ett annat också fascinerande land – Indonesien.

Som Sveriges utrikesminister har jag varit här tidigare – men nu kommer jag som EU:s ordförandeskap för att underteckna ett nytt och viktigt samarbetsavtal.

Indonesien är inte bara 17.000 öar och närmare en kvarts miljard människor – det är också det land i världen med flest muslimska trosbekännare.

Att det i dag är en fungerande demokrati och – i huvudsak – ett öppet och tolerant samhälle har självfallet sin stora betydelse.

Det blir flygning från Delhi till Singapore – skall bli spännande att se om tonnage i stora mängder fortfarande ligger tomt och vilande på redden där.

Och från Singapore till Jakarta.

Så mycket seriöst hinns kanske inte med på söndagskvällen.

Jag har bett att man bokat bord på en trevligt restaurang jag kommer ihåg från mitt förra besök.

Där kan vi planera morgondagens arbete.

Då skall vi ta ett nytt och betydelsefullt steg i samarbetet mellan Indonesien och den Europeiska Unionen.


En lite lugnare dag

07 november 2009

En lite lugnare dag i Delhi mellan gårdagens toppmöte och den mycket tidiga avresan i morgon bitti till Indonesien för överläggningarna där.

Det blev tid för sedvanligt besök i några bokhandlar för att botanisera i vad som kommit ut sedan jag var här senast – samt i en del av de nytryck av äldre böcker som det finns åtskilligt av i denna del av världen.

Jag kunde inte låta bli att köpa Jaswant Singhs nyutkomna och ytterligt omdiskuterade biografi över Jinnah – Pakistans skapare.

Delningen 1947 är fortfarande lika levande som brännande historia i dessa länder, vilket kontroversen kring denna bok demonstrerade på nytt.

Jaswant Singh – en av landets mest respekterade politiker – uteslöts ur oppositionspartiet BJP på grund av sin bok.

I andra länder kan det gå väsentligt värre – här visades bara hur öppna såren efter delningen 1947 fortfarande är. Och uteslutningen säger mer om BJP-partiet än om landet.

På eftermiddagen blev det så tid för utförliga samtal på premiärministers kansli – det är här den djupa säkerhetspolitikens trådar löper samman i Indien – om olika regionala och globala utmaningar som den växande nationen står inför.

Det blev några intressanta timmar om Pakistan och Afghanistan, Sri Lanka och Burma, men också om den i grunden goda men på ett djupare plan mycket komplexa relation till den andra växande asiatiska jätten på andra sidan Himalaya.

Premiärminister Singh hade nyligen samtal med sin kinesiska kollega. Trots att handeln mellan de bägge jättarna formligen exploderar – en ökning med ca 50% om året – är det en relation med många bottnar.

Och vi hann också med intryck från Washington inför premiärministerns viktiga resa dit mot slutet av månaden. Att relationen mellan Indien och USA förbättrats avsevärt under senare år är mycket viktigt.

Nu väntar stor mottagningen på svenska ambassaden som avslutning på Nobel Memorial Week och de olika svenska aktiviteterna – en mottagning som är det största som denna ambassad i detta viktiga land brukar genomföra.

I informella former blir det så möjligt med ytterligare samtal.

Tidigt i morgon bitti bär det så av till Singapore, och därifrån efter någon timme till Jakarta.


Världens två största demokratier

06 november 2009

En dag av intressanta samtal i Delhi har nu gått till ända.

I centrum stod självfallet toppmötet med premiärminister Manmohan Singh och en rad av hans regeringsledamöter.

Premiärminister Singh talade med inlevelse om den vikt Indien fäster vid det strategiska partnerskapet med den Europeiska Unionen.

Vi är världens största demokratier. Vi är multi-nationella, multi-etniska och multi-religösa. Vi är övertygade om betydelsen av multilateralism i den internationella politiken. Vi vill ha öppna marknader för handel och globalisering”.

Och han talade om Indiens inriktning på en tillväxt på 8-9% under tiden fram till 2020 – då kommer fattigdomen i Indien att i allt väsentligt försvinna, och världen som en konsekvens av detta se annorlunda ut.

Efter detta följde lunch, toppmöte med näringslivsföreträdare från Europa och Indien och sedan besök hos Indiens president.

President Pratibha Patil är inte i storlek någon imponerande person. Men i sin övertygelse när vi talade om betydelsen av kvinnornas allt starkare ställning i Indien var hon desto mer imponerande.

I dag har Indien ca 1,3 miljoner kvinnor som valts in i olika lokala, regionala eller nationella fullmäktige eller parlament.

Det är ungefär en tredjedel, men president Pratibha Patil talade med inlevelse om betydelsen av att få denna andel upp mot hälften under de kommande åren. Betydelsen av detta kan knappast understrykas tillräckligt.

Nu går Delhi långsamt att lägger sig.

I morgon förmiddag flyger Fredrik Reinfeldt och hans delegation hem till Sverige.

Jag stannar kvar för fortsatta säkerhetspolitiska samtal fokuserade på situationen i de olika länderna och regionerna runt Indien.

Hinner jag gå förbi Red Fort – men det är tyvärr tveksamt – kommer jag självfallet att göra det.

Här finner man de senaste seklernas dramatiska indiska historia i koncentrat.

Och den som inte förstår historien har inte alldeles lätt att förstå dagen – eller att forma framtiden.


Innan diset lättar

06 november 2009

Morgon i New Delhi. Fortfarande disigt – men jag hoppas att solen börjar bryta igenom lite senare.

I dag är det så toppmöte mellan Indien och den Europeiska Unionen. Ett viktigt toppmöte mellan två allt viktigare aktörer.

Klimat, energi och handel kommer att stå i centrum för samtalen i Hyderabad House i dag på förmiddagen.

Men innan dess kommer vi att lägga ner en krans vid Raj Ghat – minnesplatsen över Mahatma Gandhi.

Parallellt har vi dessutom en hel del svenska aktiviteter här i Delhi dessa dagar. I kväll blir det Nobel Memorial Dinner med brett deltagande av bl a indiskt och svenskt näringsliv.

Indien är en växande och viktig marknad, och jag ser t ex att Indien svarar för 9 % av Ericsson-koncernens samlade omsättning. Senast jag var här var det världens snabbast växande marknad för mobil telefoni.

Men Indien är kontrasternas land.

Just nu finns det en betydande oro över stigande matpriser efter en dålig monsun-period som medfört att skördarna blir mindre än vad man räknat med. Få saker är känsligare i detta miljardland än just matpriserna.

Själv kommer jag – förutom den klimatfrågan och den ekonomiska utvecklingen – att fokusera mina samtal på den utrikes- och säkerhetspolitiska utvecklingen i den vidare regionen runt Sydasien.

Och jag vet av erfarenhet att det finns ett betydande intresse för hur vi i Europa ser på olika delar av den globala utvecklingen.

Dialogen Delhi och Bryssel – och Stockholm! – kommer att bli allt viktigare under kommande år.


Landat i Delhi

05 november 2009

Landat sent på kvällen i Delhi – en stad större än hela Sverige – tagit mig till hotellet och hittade i alla fall Ewa Björling och några tappra svenska näringslivsrepresentanter att ta ett glas vin med i den indiska natten.

Under dagen har Fredrik Reinfeldt haft mer bilaterala överläggingar mellan Sverige och Indien. Jag utgår från att de gått bra. Som utrikesminister har jag varit här två gångar för att ge nytt djup åt vad som är en mycket viktig framtidsrelation.

I morgon är det så toppmöte mellan Europeiska Unionen och Sverige – med en europeisk delegation identisk med den som träffade president Obama i Washington i tisdags.

Nja, inte riktigt. Javier Solana stannade kvar i USA. Jag får ta hela den mycket viktiga säkerhetspolitiska dossiern i samtalen här.

Hemma i Sverige har regeringen och Andreas Carlgren nu avslutat den legala prövningen av Nordstream-projektet i Östersjön.

De miljökrav som från svensk sida kan och bör ställas på projektet kommer att kunna klaras.

Samma dag har Finland fattat beslut i samma ärende. Danmark har redan gjort det. Den tyska och – faktiskt! – den ryska formella miljöprövningen återstår.

I Washington i onsdags sjösatte vi en djupare transatlantisk dialog om energi- och energisäkerhetsfrågan som kommer att bli viktig under åren som kommer.

Vi behöver en tydligare europeisk politik för att undvika energiberoenden som kan få politiska övertoner. Och vi behöver en tydligare satsning på energieffektivitet för att kunna klara klimatpolitikens allt tydligare krav.

Med all sannolikhet blir det mycket av energi- och klimatpolitik i samtalen här i Delhi i morgon.

Här är energibristen ett betydande problem. Utbyggnaden av kraftproduktion går för långsamt för en snabbt växande ekonomi. Kolberoendet är mycket stort. Utbyggnaden av kärnkraften går långsammare än vad man hoppats på.

Det blir en tidig start i morgon – väderprognosen talar om ca 30 grader och strålande sol.