Faror i flertal – och Östliga Partnerskapet.

PARIS: Det blev jäktiga dagar i Stockholm och därmed visst uppehåll med registreringar av skeenden på denna blogg.

Men kristecken saknas inte där ute.

Mot mångas förmodan – återspeglade också i det jag skrivit här – gick vi utan handelsuppgörelse mellan USA och Kina utan president Trump verkställde sitt hot on kraftiga ytterligare tullar på den amerikanska importen från USA.

Jag skulle tro att det är den kraftigaste enstaka tullhöjning som världsekonomin sett i fredstid sedan 1930-talet. Och den gången gick det som bekant riktigt illa.

Möjligt är att denna chock nu faktiskt leder till en överenskommelse och att man återgår till startpunkten, men alldeles lätt tror jag knappast att det blir. Nu är det mycket också av politisk prestige som står på spel för såväl Donald Trump som Xi Jinping, och inrikespolitiska kalkyler i respektive länder och system sätter in.

Läser man de olika tweet som Trump producerat förefaller det som om han är övertygad om att det bara är fördelar av dessa tullar.

Han tycks tro att de betalas av kineserna, när de ju betalas av amerikanska konsumenterna, och ser det som en bra inkomst som kan användas till annat. Han lever i ett annat århundrade i sin syn på handeln och den globala ekonomin.

I skrivande stund förefaller det som om den kinesiska förhandlingsdelegationen är kvar i Washington och samtalen därmed fortsätter, vilket väl är det enda positiva som kan sägas i denna situation.

Samtidigt med detta skärps tonläget mellan USA och Iran på ett sätt som inger oro.

I Teheran tryter nu tålamodet med en situation där man själv lever upp till det ingångna avtalet men där man upplever att ingen annan gör det. USA vill helt och hållet riva upp avtalet, och dessutom tvingar namn man ju genom konkreta hot om kraftiga sanktioner europeiska och andra företag att följa den amerikanska politiken.

Europeiska uttalanden om att man stöder avtalet och vill bevara det framstår därmed från Teherans perspektiv som tomma slag i luften.

Och nu säger man att man kan börja att tugga avtalets bestämmelser i kanten om inte detta ändras.

Från USA:s sida leder detta till upptrappade sanktioner. Och nu trappar man dessutom upp militärt eftersom man säger att man noterat tecken på konkreta iranska militära hot mot USA i regionen.

Vad som ligger bakom detta är oklart, men det är inte osannolikt att Iran börjar att vidta förberedelser också militärt för en situation där man anser att man är under militärt angrepp av USA. Och spegelvänt är det ju precis detta som USA nu gör.

Farorna i detta är uppenbara. Man riskerar att snubbla in i en konflikt.

Och den skulle jag tro får sitt fokus i Irak.

Här fruktar USA uppenbarligen att Iran-inspirerad milisgrupper kommer att attackera amerikanska styrkor, och i det läget säger USA nu att man med kraft kommer att slå mot Iran självt.

Att detta då omedelbart skulle leda till betydande våldsamheter inte minst i Irak tror jag är uppenbart. Och vad som följer därefter är, som det brukar vara med konflikter av denna typ, i hög grad skrivet i stjärnorna.

Situationen i Irak är allt annat än glasklart. Vilken grupper som ytterst är ansvarig för någon attack som USA anser riktad mot sig själv kanske inte är alldeles lätt att avgöra, men risken för att man i Vita Huset kommer att trycka på avtryckaren vid minsta indikation kan man inte bortse från.

Så det är en milt uttryckt spänd situation också i detta avseende.

För min del bär det härifrån i morgon till Bryssel för att vara med i högtidlighållandet av att det är tio år sedan EU:s Östliga Partnerskap blev en realitet.

Och till den högtidliga middagen i morgon kväll har EU-rådets ordförande Donald Tusk inbjudit Radek Sikorski och mig som de två utrikesministrar som ses som det Östliga Partnerskapets initiativtagare.

Så det blir middag med ledarna för EU:s olika institutioner samt med statscheferna för de sex länderna i det Östliga Partnerskapet. Och Radek och jag har ombetts att inleda kvällens informella diskussioner. Det skall förvisso bli intressant.

På tisdag fortsätter arrangemangen med en konferens om det Östliga Partnerskapet med olika utrikesministrar, men då måste jag dessvärre återvända hem till Stockholm.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: