Allvarligt i Venezuela – oro för politiken med Iran.

WASHINGTON: Efter knappt två dygn lämnar jag nu den amerikanska huvudstaden och flyger till Sedona i Arizona i sydvästra delarna av landet för olika fortsatta diskussioner där.

På vägen hit i tisdags passerade jag förbi Frankfurt – SAS är ju i dessa dagar dessvärre inget alternativ – och kunde plöja ett lass tyska tidningar, och det har alltid sitt intresse. Tyskland är och förblir det stora landet mitt i Europa.

Och det märks också i dess utrikespolitik.

I dessa dagar reser utrikesminister Maas runt i Latinamerika med bl a Brasilien och Colombia på programmet. Det kommer säkert att talas mycket Venezuela, en del handelsförhandlingar och åtskilligt tyska exportintressen.

Förbundskansler Merkel samlade den europeiska Balkan-politiken hos sig i går, och visade ledarskap i den delen. Ett nytt möte för att följa upp utannonserades till Paris i juli.

Och nu beger hon sig till Burkina Fasso, Mali och Niger vilket återspeglar den europeiska oron för de konsekvenser som utvecklingen i bredare Sahel-regionen kan komma att få. När ISIS-ledaren efter fem år trädde fram i en video var ju detta en av de regioner han pekade ut för nya attentat, även om det ju är konkurrenten Al Qaida som hitintills haft den tydligaste närvaron i det området.

När jag så anlände hit till Washington var det mycket tydligt Venezuela som var i fokus.

I tisdags skedde det tredje mer seriösa försöket att bli av med regimen Maduro. Alldeles uppenbart hade man förberett en kupp – om än en sådan begärd av den ledning som större delen av den demokratiska världen betraktar som legitim – och gjort det i förhoppningen att främst militären skulle byta sida.

Det hela verkar ha varit noga förberett och koordinerat, och alldeles uppenbart var Vita Huset en del av operationen, men kom detta till trots att misslyckas.

För mig förföll det märkligt när säkerhetsrådgivaren John Bolton mot slutet av dagen på twitter mer eller mindre sade att Venezuelas försvarsminister hade lovat att agera men i slutändan inte gjort det.

Det var det tredje försöket sedan februari att tvinga fram ett avgörande, och misslyckades. När oppositionen manad till fortsatta manifestationer på gatorna i Caracas i går var uppslutningen svagare än förväntat.

Utrikesminister Pompeo hävdade som förklaring till det inträffade att Maduro på tisdag förmiddag hade varit redo att lämna Venezuela och bege sig till Cuba, men att detta på ett eller annat sätt stoppats av Moskva. Kanske det.

Facit av den dramatiska utvecklingen är nu att läget i landet riskerar att försämras ytterligare, och att risken för att det slår över i öppet våld, någonting som vi ju diskuterade farorna med på ICG-mötet i Paris i förra veckan, mycket påtagligt ökat.

För president Trump handlar detta inte bara om Venezuela utan också om inrikespolitik och politiken i den viktiga delstaten Florida inför valet nästa år. För John Bolton handlar det om en målmedveten politik för att försöka bli av inte bara med regimen i Venezuela utan också de i Havanna och Managua.

Hur långt man kommer att sträcka sig i detta återstår att se. Sanktionerna skärps nu påtagligt, och i går uteslöt Pompeo inte heller direkta militära insatser, även om det nog fortfarande måste ses som mindre sannolikt.

Lite ominöst har Bolton sagt att detta är USA:s del av världen och andra har inte rätt att lägga sig i. Det uttalandet hade uppenbart Moskva som adressat, och noteras sannolikt där med tillägget att om USA kan ha sin exklusiva intressesfär kan väl Ryssland också ha sin.

Också politiken mot Iran skärps hela tiden utan att det finns något rationellt slutmål för denna i sikte.

Nu stryps all landets oljeexport, och vad jag hörde var att Bolton nu återvänder med ett försök att också strypa det samarbete som olika europeiska länder har med Iran för att bli bygga on reaktorn i Arak så att den inte kan producera plutonium.

Det förefaller vara en kamp mellan Bolton och Pompeo om vem som kan vara hårdast mot Iran. Och när Irans utrikesminister Zarif framträdde på amerikansk TV i helgen talade han om en grupp som ville driva fram ett direkt krig med Iran.

Den allmänna uppfattningen i Washington är att presidenten inte vill det, men risken för att de olika åtgärder som nu vidtas leder till att man i alla fall snubblar in i en konflikt ökar utan tvekan.

Att man spelar den hårda linjens män i Teheran i händerna är alldeles uppenbart. Och vad dessa kan komma att göra kan också verksamt bidra till att man snubblar in i en konflikt.

Det finns all anledning till oro.

Det blev en intressant gårdag med Atlantic Council här med genomgångar av olika problemområden med olika främst amerikanska företrädare från såväl administrationen som kongressen.

Vi skulle haft också finansminister Steven Mnuchin i våra diskussioner, men han fick hastigt resa till Peking i ett försök att nå en uppgörelse i handelssamtalen med Kina. Det sägs att presidenten nu är angelägen om ett avslut, och det spekuleras i att ett sådant kan komma under den kommande veckan.

Nu bär det vidare till Arizona.

Det var påtagligt länge sedan jag passerade genom den delstaten, så jag ser fram mot de perspektiv som de närmaste dygnen kan komma att innebära.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: