Starkt ökade faror och risker.

BRYSSEL: Det blev en både trevlig och intressant middag här i går kväll där vi i kretsen av presidenter eller premiärministrar från det Östliga Partnerskapets länder blickade både bakåt på de tio år som gått och framåt mot de utmaningar som kan väntas.

Och det var generösa ord om såväl Radek Sikorski som mig för vårt initiativ våren 2008 och för vårt engagemang för dessa länder under åren som följde.

Det fanns mycket att erinra om.

Hur EU våren 2008 hade en både bättre och närmare relation med Ryssland än med någon av dessa länder. Hur många på sensommaren 2013 inte ville se signalerna om hur den ryska politiken förändrats. Hur vi trots allt klarade stormen 2014 och Ukraina överlevde och kunde gå vidare på den europeiska väg man själv hade valt.

Men också utmaningar framöver.

Olösta konflikter – i sedvanlig ordning i dessa sammanhang fick vi en dust av motsättningen mellan Yerevan och Baku om Nagorno Karabach. I Georgien har Ryssland frusit konflikten, och i östra Ukraina är den fortfarande öppen. Transnistrien skall så läggas till listan. Krim är allt hårdare i Kremls grepp.

Och stapplande reformpolitik i många av dem. Belarus är ett kapitel för sig, men det var spännande att höra på de nya signalerna från Armenien efter den demokratiska revolutionen där. Dess premiärminister talade om den betydelse som EU:s och det Östliga Partnerskapet haft för den omvandling av samhället som skett.

Det var Ukrainas avgående president Petro Poroshenkos sista kväll i Bryssel, och självfallet föranledde det ord av uppskattning för hans olika insatser. I Kiev pågår i demokratiska former förberedelser för presidentskiftet, men det verkar fortfarande vara åtskilligt som hänger i luften, inklusive exakt när under de närmaste veckorna det skall ske.

Än betydelsefullare är kanske den granskningsgrupp från IMF som anländer till Ukraina nästa vecka. Dess rapport om hur politiken kommer att föras vidare blir avgörande för fortsatt internationellt finansiellt stöd, och sådant är Kiev i påtagligt behov av.

Till Bryssel anlände i går också USA:s utrikesminister Mike Pompeo i ett försök att enrollera viktiga EU-länder i sin upptrappade offensiv mot Iran och det nukleära avtalet med landet.

Det kom i allt väsentligt att misslyckas, och i stället mötte Pompeo en rad europeiska företrädare som uttalade stark oro för vad den amerikanska upptrappningen nu kunde leda till. Situationen i regionen är nu mer spänd än på mycket länge, och en politik som medvetet syftar till att öka spänningen ytterligare kan då bli direkt farlig.

Jag hörde t o m en påtagligt ledande europeisk företrädare privat säga att en direkt konflikt inom loppet av de närmaste dygnen alls inte kunde uteslutas. Pompeo uppmanades mycket tydligt av de han mötte till ”maximal försiktighet” i stället för ”maximalt tryck”.

Om detta sedan har någon effekt är en helt annan fråga. Den amerikanska politiken är inte inne i ett påtagligt lyssnande skede.

Incidenten härom dagen med attacker mot ett norskt och två saudiska tankfartyg utanför hamnen Fujairah strax utanför det känsliga Hormuz-sundet är ett exempel på den typ av gnista som mycket väl kan utlösa någonting större.

Exakt vad som hände är fortfarande oklart. Att det finns de i Washington som febrilt letar tecken på att Iran var ansvarigt kan vi vara övertygade om, men det förefaller inte som om de i alla fall ännu lyckats med detta.

Under mitt dygn i Bryssel hann jag inte med några samtal om handelspolitiken, men noterade att Cecilia Malmström sade att hon hoppades att Trump skulle skjuta upp det beslut om möjliga biltullar som han egentligen skall fatta före lördag denna vecka.

Att hävda att import av bilar från bl a EU, Sydkorea och Japan hotar USA:s nationella säkerhet, och därmed måste beläggas med strafftullar, vore självklart en första klassens utmaning mot decennier av goda och betydelsefulla relationer.

Men just nu är det handelskriget med Kina som fortsätter att trappas upp.

USA lade ju i fredags 25% tull på 200 miljarder dollar av import från Kina. Och Kina har nu som svar beslutat om nya tullar på 60 miljarder dollar av import från USA, börserna går kraftigt ned, och i Vita Huset förbereds nu tullar på 25% på resterande 300 miljarder dollar av import från Kina.

Och det skall sägas att dessa nya tullar kommer ovanpå dem som infördes redan förra året.

Detta är inget handelsdispyt – detta är ett fullskaligt och allvarligt handelskrig.

Och samtalen förefaller nu vara avbrutna.

Avgörandet om det skall gå att komma ur denna påtagligt farliga situation för den globala ekonomin ligger nu i händerna på Donald Trump och Xi Jinping, och de ser inte ut att träffas förrän vid G20-mötet i Osaka i Japan mot slutet av juni. Då har säkert effekterna av de åtgärder som man nu börjar besluta om börjat att synas, och allvaret i situationen borde stå klart.

Men intill dess finns det också en risk för att skyttegravarna i detta krig har grävts allt djupare med alla de risker detta innebär.

Sammantaget är det tveklös just nu en situation med starkt ökade faror och risker. Detta riskerar att bli en händelserik sommar.

Och i det sammanhanget skall inte det Östliga Partnerskapet glömmas bort.

Att Kreml kunde trappa upp sin konfrontation mot Ukraina hösten 2013 utan att omvärlden reagerade nämnvärt berodde inte minst på att så gott som all fokus de månaderna låg på konflikten i Syrien.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: