Hur gick det egentligen? Jo, sannolikt ett starkare EU.

STOCKHOLM: Någon betydande framgång för de högerpopulistiska och EU-kritiska krafterna blev resultatet av valet till Europaparlamentet knappast.

Den retoriken var hela tiden tämligen överdriven.

Ser man på utvecklingen i EU i stort är kanske det enstaka mest betydelsefulla att valdeltagandet ökar i de flesta länder. Det finns en tydligt ökad medvetenhet om att EU-samarbetet är av betydelse och relevans.

Ser vi på de mer politiska trenderna är det framför allt de gröna och liberalerna som nu stärker sina positioner i Europaparlamentet – och det handlar i bägge fallen om grupper snarare pådrivande för samarbetet – medan ju fortfarande största EPP och forfarande näst största socialistiska gruppen bägge förlorar i mandat.

Medan dess två grupper tidigare hade en majoritet om de lyckades komma överens är så inte längre fallet, och det kommer påtagligt att förändra spelets förutsättningar i parlamentet.

Redan i dag inleds spelet inför det att EU:s stats- och regeringschefer samlas på tisdag kväll.

EPP-gruppen försöker samla ihop ren koalition mellan Europaparlamentets partigrupper för att få stats- och regeringscheferna att omedelbart nominerar dess kandidat Manfred Weber till ny ordförande i kommissionen.

Men som siffrorna ser ut tvivlar jag på att det kommer att fungera i morgon kväll, och därmed inleds en sannolikt mer utdragen period.

Besättningen av de viktiga posterna inför de kommande fem åren är förvisso en viktig fråga. Det handlar om ordförande i kommissionen, men inte mindre viktig är posten som ordförande i Europeiska Rådet och i det sammanhanget också posten som s k Hög Representant för utrikes- och säkerhetspolitiken.

Till dessa positioner skall så läggas chef för Europeiska Centralbanken och dessutom talman i Europaparlamentet.

Och jag skulle tro att det i slutändan blir ett läggspel med alla dessa poster och ett försök att se till att den samlade besättningen blir balanserad i olika avseenden.

Bekymmersamt blir om man åter hamnar i situationen där posten som Hög Representant faller ut som något av en restpost, där beslut på de tidigare posterna plötslig gör det nödvändigt att av balansskäl hitta en socialistisk kvinna på denna position.

Några mer meriterade sådana för den posten har jag för ögonblicket svårt att se. Däremot finns det väl meriterade kvinnliga kandidater för viktigare andra positioner. Men läggspelet i dess helhet måste fås att gå ihop.

Och jag skulle tro att det kommer att ta lite tid och en hel del manövrerande.

I enstaka länder var valresultatet särskilt intressant.

Tyskland är alltid ett viktigt land, och här tror jag att kombinationen av ett uselt resultat i EP-valet och av att man för företa gången förlorade platsen som största partiet i delstatsvalet i Bremen leder till att SPD:s position i den stora koalitionen i Berlin blir tämligen prekär.

Sannolikheten för någon form av öppen kris i den frågan innan årets utgång har nog ökat högst påtagligt.

Inte heller CDU under dess nya ledare rosade marknaden. Man klarade sig som största parti, men ett resultat ett par procent under trettio kommer alldeles säkert att utlösa en del interna diskussioner framöver.

Men för de Gröna gick det klart bättre än väntat. Efter att ha följt deras omvandling under en tid är jag inte förvånad.

I Frankrike fick president Macron finna sig i att hans parti marginellt distanserades av Marine Le Pen, men det bör nog noteras att det stöd hon registrerade var lägre än i motsvarande tidigare val.

Macrons parti drabbades sannolikt också av att de hade satt en tämligen svag person som förstanamn i detta val.

Det brittiska resultatet var ju speciellt på alla sätt.

För såväl de konservativa som labour blev det den katastrof som förutsetts, medan de EU-positiva liberalerna mer än fördubblade sitt stöd och blev klart större än de regerande konservativa.

I Polen lyckades regerande PiS med knapp marginal vinna över den breda Europa-koalitionen genom att inte minst mobilisera sina väljare på landsbygden. Men frågan hur det kommer att gå inför de president- och parlamentsval som kommer senare i år är nog alldeles öppen.

I Österrike gick Stefan Kurz och hans ÖVP fram påtagligt, men om hans regering kommer att överleva dagens förtroendeomröstning i parlamentet är högst tveksamt. Det är möjligt att landet får en mer tjänstemannabetonad regering fram till nyvalet i september.

I Danmark blev det betydande förändringar genom ett rent katastrofval för alltid EU-kritiska Dansk Folkeparti och en tydlig framgång för regerande Venstre som mot alla odds dessutom gick om socialdemokraterna och blev största parti.

Landet har ju val till folketinget nästa helg, och det återstår att se vilken betydelse detta resultat då kommer att ha. Det kan vara bäddat för överraskningar.

Det svenska resultatet förändrar väl inte spelplanen nämnvärt. I förhållande till 2014 var SD den store vinnaren, men i realiteten höll man sig bara fast vid den nivå man etablerat de allra senaste åren.

Och därmed bekräftades i alla fall i detta avseenden den europeiska trenden.

De högerpopulistiska partierna har etablerat sig som en del av det politiska landskapet runt om i Europa, men någon stor våg av ytterligare framgångar går knappast att ses.

I stället kommer nog detta valresultat att kunna lägga grunden för ett Europaparlament som snarare driver på än försvagar samarbetet.

Och i den värld vi nu lever finns det anledning att notera det med tillfredsställelse.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: