EP-val och strategisk agenda – och Ryssland.

STOCKHOLM: Det är alltid angenämt med dagar i Stockholm, och i all synnerhet häller detta vid denna tid på året. I dag håller våren på att närma sig försommaren, oh den tillhör årets allra bästa tider.

Till helgen stundar så valen till Europaparlamentet, och redan på tisdag nästa vecka träffas EU:s stats- och regeringschefer för att börja lägga puzzlet med besättningen av de olika institutionerna inför de kommande fem åren. Mot slutet av året skall allt vara klappat och klart om det går som det skall.

Europaparlamentet sammansättning är en av faktorerna som är viktiga i detta avseende.

Viktigt för de olika länderna och partierna är ju att de är företrädda av personer som har den tyngd och erfarenhet som gör att de kan göra sig gällande i den mycket annorlunda parlamentariska miljö som Europaparlamentet ju utgör.

Och viktigt inte minst för mindre länder är att vi på viktiga områden får ett EU-samarbete som blir starkare och mer solitt under de kommande åren. Vi lever i en mer komplicerad och delvis också farligare värld, och ett starkare samarbete är en av våra allra viktigaste instrument för att försöka att hantera den situationen.

I mångt och mycket är självfallet valen också nationella ställningstaganden, och de kommer också att utvärderas som sådana.

Det spekuleras mycket i en våg för olika högerpopulistiska partier, men hur det blir med den saken återstår att se.

I Italien kommer Lega Nord att göra ett minst lika bra val som Partido Democraytico gjorde för fem år sedan, och blir därmed med all sannolikhet det ledande partiet i denna kategori i det nya Europaparlamentet.

Frankrike blir viktigt att följa, och som det nu ser ut har Emmanuel Macron inte alldeles lätt att hävda sig mot Le Pens s k nationella front som antas få ett stöd kring 20%.

I Tyskland kommer AfD förvisso att gå fram i förhållande till 2014, men kan t o m komma att gå tillbaka i förhållande till de olika valresultat de haft sedan dess.

Österrike kommer nu också att betraktas med större uppmärksamhet efter kollapsen där. Inledande opinionsundersökningar visar hygglig framgång för förbundskansler Kurz, men ingen avgörande kollaps för FPÖ.

Och så kommer ju det egenartade valet i Storbritannien, där allt kan komma att ställas på huvudet på ett sätt som kan få betydande konsekvenser för landets politiska system framöver.

Men till allt detta finns det anledning att återkomma i början av den kommande veckan.

Viktigt är hur man sedan lägger den strategiska kursen för samarbetet under de kommande åren, och den diskussionen blir nu viktig fram till EU-toppmötet i slutet av juni. I min månadsartikel för Project Syndicate, som i sedvanlig ordning dyker upp i ett antal tidningar i olika länder, har jag gett lite av min syn på hur de prioriteringarna borde se ut.

På Twitter har jag en länk till artikeln från en av Irlands ledande tidningar.

I går hade vi spännande diskussion på Utrikespolitiska Institutet här i Stockholm ed anledning av f d ambassadören Tomas Bertelmans nu utkomna bok om Rysslands utveckling under senare decennier.

Betydande delar av denna utgörs av studier, analyser och rapporter som det tidigare varit stor röd hemligstämpel på, men som nu i allt väsentligt kunnat offentliggöras. Och därmed säger ju boken mycket inte bara om Ryssland utan också om hur den svenska utrikesförvaltningens syn på dess utveckling förändrats genom decennierna.

Från uppvaknandet på 1980-talet till realiteten av ett överrustat Ryssland, över imperiets plötsliga och i allt väsentligt fredliga kollaps till förhoppningarna och samarbetets tid och fram till under det senaste decenniet Rysslands tragiska oförmåga att reformera sig själv och etablera genuint vänskapliga förbindelser med sina grannländer.

Det fanns åtskilligt att diskutera, och det blev också ett samtal dominerat av en handfull f d svenska ambassadörer till detta Ryssland med en och annan övrig som också hade möjlighet att ge sitt bidrag.

Diskussionen kommer säkert att fortsätta.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: