Det gick illa för Ryssland – revolutioner bör undvikas.

PARIS: Inte sällan talas det om att det sker revolutioner här eller där i världen. Det förefaller att ha gått inflation i själva begreppet.

Jag skulle vilja hävda att antalet genuina revolutioner i vår mer eller mindre moderna historia är relativt få.

Och med revolution menar jag då omvälvningar, så gott som alltid våldsamma, och så gott som alltid med olika faser över en längre tid, som stöper om samhällen fundamentalt.

Jag har just landat i Paris, och de moderna revolutionernas moder är tveklöst den franska revolution som tog sin början 1789 och som i sina olika faser i grunden förändrade Frankrike och omvandlade Europa.

Sedan dess skulle jag vilja säga att vi haft den utdragna kinesiska revolutionen från 1911 och framåt, den ryska revolutionen med början 1917 och senast den iranska revolutionen med början 1979.

Men därmed är, med min syn på begreppets egentliga innebörd, listan slut.

Revolutioner är i grunden förfärliga saker. Allt ställs på ända. Ingenting gäller längre.

Och förr eller senare är det genom det grymma våldet som en ny ordning skapas, och det alldeles oavsett under vilka ädla banderoller revolutionen inledningsvis fått kraft.

Dessa dagar är det hundra år sedan den ryska revolution som inletts när tsaren abdikerade i mars 1917 gick in i en ny och långt mer våldsam fas genom det bolsjevikiska maktövertagandet i Petrograd den 26 oktober enligt den tidens eller 7 november enligt vår tideräkning.

Därmed skulle det mångnationella ryska imperium som efter det att Finland blivit storfurstendöme under tsaren sträckte sig till Torne älv i norr och Eckerö på Åland komma att falla sönder och samman, och i dess ställe kom en i alla fall under perioder aggressiv ideologisk makt med den globala revolutionen på sitt program.

Och det som inleddes var en period av kamp mellan totalitära ideologier som skulle komma att riva isär stora delar av världen under det då nyss inledde århundradet.

Om det nödvändigtvis hade behövt att gå så kommer historikerna för evigt att strida om.

Det fanns imponerande ansatser till reform under tsardömet senare decennier, och innan värdskriget bröt ut hade den ryska ekonomin växt med ca 10% om året. Utåtriktade städer som Riga och Odessa hade i stort sett fördubblats.

För svenska företag var Ryssland en framtidsmarknad. Bröderna Nobel byggde sitt imperium, och Ericsson övervägde att flytta sitt huvudkontor till St Petersburg.

Men politiskt var svagheterna betydande, och om en konstitutionell utveckling hade varit möjlig om freden hade bestått får vi aldrig veta.

Men kriget kom, och det var detta som också beredde vägen för kommunismen. Den galne siarmunken Rasputin försökte desperat varna tsaren för kriget, men Nicolaus II lät sig dras med i krigshetsen efter skotten i Sarajevo sommaren 1914.

Alldeles bra gick inte kriget för Ryssland, men heller inte alldeles dåligt. Krigsåret 1917 hade mycket väl kunnat bli ett år då man kunnat infria den sekelgamla drömmen om att erövra Konstantinopel.

Men så blev det inte.

Oroligheter i Petrograd, som staden då döpts om till, ledde till tsardömets fall. Och därmed inleddes en period av konstitutionellt och hal revolutionärt styre.

I Zürich satt en Lenin som inte varit i Ryssland på 17 år, och som sagt att han inte trodde på någon revolution där under överskådlig tid. Men när den kom måste han självfallet tillbaka.

Den tyska generalstaben i Berlin hade allt intresse av tumult och oreda i Ryssland, och ställde generöst upp med ett tåg för Lenin och hans kollegor genom Tyskland. Via Stockholm och Haparanda nådde han fram till Petrograd i början av april 1917.

Hans styrka var då kanske inte främst hans fundamentalism och hänsynslöshet, utan hans tillgång till betydande tyska bidrag. Plötsligt kunde det lilla bolsjevikpartiet köpa ett stort tryckeri, och snart kunde man trycka flygblad och propagandablad i väldiga upplagor.

Allt för att underminera den vacklande regering som tagits över av agitatorn Alexander Kerensky för att sedan självt kunna ta makten.

De för detta avgörande pengarna smugglas i allt väsentlig genom Nya Banken, som den hette, i Stockholm.

När bolsjevikerna tog över makten den 7 november hade den etablerade makten till stora delar redan havererat. Själva den avgörande dagen och natten krävde bara fem dödsoffer och sju skadade.

Men därmed var saken alls icke avgjord. Nu inleddes ett utdraget och oerhört blodigt inbördeskrig, med också betydande utländska ingripanden, i förening med olika nationella frihetssträvanden, som skulle störta landet i kaos under de kommande åren.

I november hölls – det var planerat sedan tidigare – val till en konstituerande församling för Ryssland. En ny och demokratisk konstitution skulle skrivas. De s k socialistrevolutionärerna blev särklassigt största parti över 40%, medan bolsjevikerna tvåa kring 25%.

Men den historien blev kortvarig. I februari 1918 upplöste bolsjevikerna med våld den konstituerande församlingen. Den operationen krävde sju dödsoffer.

Men i juli var det nära att man förlorade makten när socialistrevolutionärerna gick till aktion i Moskva, dit regimen flyttats för att kunna skyddas av Kremls högs murar.

Nu var det de s k lettiska skyttarna – de enda förband ur den gamla armén som inte upplösts – som räddade Lenin och makten. Och dessa lettiska förband, till del betalade med tyska pengar, man hade allt intresse av kaoset i Ryssland, kom att bli alldeles avgörande för bolsjevikernas möjligheter att befästa sin makt.

Redan i februari hade Lenin pressat igenom en ytterligt plågsam fredsuppgörelse med Tyskland. Så mycket val hade han inte – att avsluta kriget var den populära delen av hans program, och de tyska trupperna stod vid det här laget långt inne i det ryska väldet.

Inbördeskriget kom att bölja fram och tillbaka med väldiga offer och förödande konsekvenser. Trotski stampade med hjälp av gamla tsaristiska officerare som inte ville se utländska ingripanden i Ryssland en ny röd armé ur marken, med de lettiska förbanden som kärna.

Och den vita sidan – så kom den att heta – förlamades av både geografiska och politiska splittringar, till vilket kom växlande politik från de olika makter som i slutskedet av och efter det första världskriget hade snabbt skiftande agendor.

I början av hösten 1919 såg det riktigt illa ut för bolsjevikerna. Men Trotski och letterna räddade Moskva, och såväl Finlands general Mannerheim som Estlands general Laidoner sade nej till att från respektive håll anfalla Petrograd. De hade nationella agendor som hade prioritet.

Och regimen red ut även den stormen. I november 1920 evakuerades de sista 80.000 från de vita arméerna från Sevastopol på Krim. De allra flesta av dem skulle aldrig se sitt land igen.

Men därmed var det inte slut. Den röda terrorn rasade mot alla regimens motståndare. Massavrättningar av s k klassfiender började bli rutin.

Men inte bara det. I mars 1921 gjorde de matroser på Kronstadt utanför Petrograd som varit bolsjevikernas stormtrupper 1917 revolt mot regimen, men krossades blodigt. 2.300 s k ledare för upproret avrättades omedelbart.

Och den militanta kommunistiska politik som avskaffat pengar och privat egendom, och fordrade bönderna att leverera mer och mer, ledde självfallet till ekonomisk kollaps. Svält och sjukdomar bredde ut sig, och i spåren av detta massiva bondeuppror som i vissa skeden hotade regimen mer än vad de vita arméerna hade gjort.

Den totala kostnaden i mänskliga liv av revolutionen, den röda terrorn, inbördeskriget, bondeupproren och massvälten uppskattas i dag till ca 25 miljoner.

Under dessa år mellan 1917 och 1922 förlorade Ryssland därmed åtta gånger så många liv som man hade förlorat under hela världskriget.

Men regimen överlevde.

Till Stockholm smugglades tsaregimens guld, som där smältes ner och förvandlats till kontanter som gjorde det möjligt för regimen att köpa vad som var livsnödvändigt.

Råmaterial till vapenfabrikerna, och från Sverige inte minst lokomotiv till det järnvägssystem som var nödvändigt för att hålla väldet samman.

Man beställde 1.000 lokomotiv – den ditintills största industriorterna i Sveriges historia – och betalade med
Just denna order var avgörande för Ryssland, och var mycket stor för Sverige.

Vad som uppgavs vara det sista av dessa lokomotiv som varit i tjänst förevisades jag en ytterligt kall dag för några år sedan utanför järnvägsstationen i Astana i Kazakhstan.

Stadens ursprung mitt på slätten var i mångt och mycket en knutpunkt i Stalins väldiga GULAG-system av fångläger. Lokets uppgift hade varit att föra fångar till lägren. Jag höll mitt lilla tal ganska kort.

De tragedier som följde i spåren av denna revolution, driven av en totalitär ideologi, var och är enorma. Efter Lenin kom Stalins och hans terror, som fullföljde och förstärkte det som Lenin inlett.

Att begränsa revolutionen till det knappt industrialiserade Ryssland var aldrig Lenins avsikt. Det som skedde i Petrograd för hundra år sedan var bara inledningen på en revolution som skulle omfatta hela Europa och så småningom hela världen.

Så blev det, tack och lov, inte.

Med Karl Marx teorier som grund hade en revolution i det långt modernare och långt mer industrialiserade Tyskland varit betydligt mer logiskt. Men trots kaos där kom den kommunistiska revolutionen av sig.

Och när den röda armén besegrades utanför Warszawa i september 1920 blockerades dess möjligheter att föra den röda revolutionen vidare in mot Europas hjärta.

Det skulle dröja till de möjligheter som Hitler först genom sin överenskommelse med Stalin och senare sitt nederlag och kollaps gav tills dess att den kommunistiska makten åter kunde expandera i Europa.

Intill dess att den, under bördan av sitt eget misslyckande, föll sönder och samman för ett kvarts sekel sedan.

Revolutioner bör – för att sammanfatta – undvikas.

Det gick illa för Ryssland.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: