Paris vill ett nytt Europa.

PARIS: Två dagar vid Seine går mot sitt slut, och snart bär det för min del iväg härifrån.

Här i Paris har vi haft styrelsesammanträde med ECFR i förening med dialog med olika franska företrädare med tyngdpunkten på den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.

President Macrons stora tvåtimmarstal vid Sorbonne-universitet är rättesnöret för den franska politiken i dessa frågor, men till detta skall läggas den strategiska översyn som publicerades för några veckor sedan.

Och den ägnade vi en hel del diskussion i går.

Det handlar inte om en grundläggande revision av den typ man gjort några gånger tidigare, utan mer en översyn baserade på den tidigare mer grundläggande genomgången.

Från Paris utgångspunkt har den globala och regionala utveckling som på olika sätt hotar våra europeiska samhällen försämrats snabbare än vad man hade förutsett, och det är också en avgörande slutsats i den nya strategiska översynen.

Här är man nu bestämd på att Europa måste göra mera, och det är mot denna bakgrund olika förslag från Paris skall ses, med ett inledande fokus på att bygga ut samarbetet med Berlin, men självfallet också på att bygga vidare europeiska nätverk.

Kring detta har vi diskuterat öppet och informellt med de ledande personerna i Paris i dessa frågor.

Det som slår mig är att när man talar om Europas försvar och olika initiativ är man här talar om betydligt mer än EU.

Det handlar om att bygga koalitioner av de stater som är villiga och kapabla att genomföra gemensamma krävande operationer.

Då tänker man inte alltid på hela EU, och begränsar sig alls icke till EU.

Storbritannien är av kritisk betydelse. Landet har ju betydande såväl diplomatisk som militär kapacitet, och därtill en strategisk tradition med operativa insatser i centrum.

I detta senare avseenden är ju Storbritannien och Frankrike – om vi bortser från Ryssland – de klart ledande länderna i Europa.

Men samtidigt som man här ser frågan om den framtida brittiska rollen som av strategisk betydelse, är det ingen som riktigt vet hur den skall hanteras framöver.

Låt oss först klara av alla svårigheter med Brexit, men sedan måste vi snabbt få upp denna fråga på bordet.

Så går tänkande i Paris kring detta just nu.

I våra samtal understryker man att Frankrike nu är militärt engagerat i de baltiska staternas säkerhet – en mindre del av den brittisk-ledda bataljonsstridsgruppen i Estland – men ser de verkligt stora utmaningarna i den afrikanska riktningen.

Andra europeiska staters vilja och förmåga att hjälpa til här – i synnerhet i det bredare Sahel-bältet – är från Paris perspektiv alldeles avgörande.

Utmaningarna här är långt ifrån enkla. Demografiska och klimatmässiga förändringar skapar nya spänningar i politiskt redan utomordentligt sköra områden. Mali är bara ett av exemplen på detta.

Frankrike är militärt engagerat från Dakar i väster till Djibouti i öster, med bekämpandet av terrorism i centrum.

Men alldeles självklart är de militära engagemangen bara en del av de insatser som behövs. Om det diskuterade vi åtskilligt.

De försvarsindustriella frågorna är traditionellt viktiga i Paris.

En egen europeisk kapacitet på avgörande områden ses som mycket viktig, med begreppet strategisk autonomi en central del av den franska säkerhetspolitiska teologin.

Och här pågår ju nu ett betydande arbete inom EU just nu, även om det finns åtskilliga och viktiga frågor som fortfarande är öppna.

Det jag sett och hört av planer i Bryssel hitintills lämnar, enligt min mening, fortfarande åtskilligt övrigt att önska.

Men utöver diskussioner i dessa frågor – inklusive en lika trevlig som konstruktiv middag i går kväll på tyska ambassaden med nya franska försvarsministern och hennes team – har mina dagar här självfallet handlat om ECFR:s arbete.

Vår tyngdpunkt förflyttas nu från London till Berlin som en konsekvens av Brexit, men också våra fem andra kontor runt om i EU är självfallet av betydelse.

Vi vill att vårt arbete skall vara väl förankrat i viktiga huvudstäder.

Och med denna utgångspunkt har vi försökt att skissera ett arbetsprogram för det kommande året. Då är det först Bulgarien och sedan Österrike som tar över ordförandeskapet i EU.

Jag ser att det plan jag strax skall stiga ombord på här på CDG-flygplatsen har Papatee i Polynesien som son destination.

Frestande, men jag kommer nog trots allt att stiga av på första stoppet i Los Angeles.

I Santa Monica väntar i morgon starten på något dygn av styrelsesammanträde i RAND Corporation.

One Response to Paris vill ett nytt Europa.

  1. Olof Ekelund skriver:

    Alltid intressant att läsa dina kommentarer.
    Hur orkar du detta tempo?
    Olof Ekelund

%d bloggare gillar detta: