Tankar från öknen om en region i omvandling.

ABU DHABI: En gång om året brukar jag landa i öknen här för en informell konferens med olika representanter för denna vidare region tillsammans med olika mer eller mindre relevanta personligheter från världen i övrigt.

Och det brukar alltid bli intressant.

Denna gång fanns här huvuddelen av regionens utrikesministrar – med Qatar som uppenbart undantag – plus något tiotal dito från mer eller mindre närbelägna delar av världen.

Och till detta skall läggas ett antal f d dylika, inklusive två viktiga från USA.

Agendan var den som man kan förvänta sig.

Vart är USA:s politik, inte minst i denna del av världen, på väg? Har Ryssland någon strategi med sitt agerande? Finns det något hopp för en fred mellan Israel och Palestina? Kan Irak lösa sina problem, inklusive den nu så viktiga kurdiska frågan? Hur skall det vara möjligt att skapa ett fungerande och stabilt Libyen? Vart leder diskussionen och kontroversen om relationerna med Iran? Och hur skall länderna här lösa sin kris i relationen med Qatar?

Och till dessa frågor skall läggas allt det som diskuterats än mer informellt – nattens händelser i Riyadh har just nu gett mycket bränsle i detta hänseende.

Så det har i sedvanlig ordning varit intressanta dygn.

Mycket har handlat om de aktuella och akuta kriserna och hur de kan hanteras.

Den amerikanska rollen här är och förblir betydande. Washington skulle möjligen kunna försöka frigöra sig från regionen, men i viktiga huvudstäder här är motsatsen knappast möjligt.

Och om det finns någon linje i Trump-administrationens agerande är det att fördjupa relationen till vad man betraktar som sina vänner – hans första utrikes resa gick till Riyadh – för att bygga upp ett tydligare tryck mot Iran.

Självklart leder detta till att dessa gör sitt yttersta för att utnyttja situationen, och i detta tror jag också vi ser bakgrunden till åtskilligt mer aktuellt i regionen.

Risken i detta är att olika kriser och konflikter i regionen snarare fördjupas, och detta i en situationen när den strategiska uppmärksamheten, enligt min mening, borde ligga på de interna reformer i avgörande länder som är en nödvändighet för områdets långsiktiga stabilitet.

Egypten har nu meddelat att man har 105 miljoner medborgare. Vissa ekonomiska reformer har inletts, men kommer detta att räcka för att hantera de långsiktiga utmaningarna? Och vad händer längre fram om detta inte lyckas?

I Saudiarabien har ytterligt ambitiösa Vision 2030 lanserats för att försöka att i alla fall ekonomiskt sätta landet på långsiktigt stabilare bas. Vi har ett mycket påtaglig intresse för att detta lyckas, men hur mycket pengar man skall sätta på det är en öppen fråga.

Iran har i vissa avseenden bättre förutsättningar – mer diversifierad ekonomi, bättre utbildning – men står också inför avgörande både politiska och ekonomiska utmaningar.

Och i det relevanta närområdet skulle jag kunna lägga Pakistan till denna lista.

Om regionens olika konflikter skärps kommer sannolikt den uppmärksamhet som de interna reformbehoven kräver att minska, och det riskerar på sikt att leda till betydligt mycket större problem och utmaningar.

I Trumps Vita Hus handlar denna region nu om Iran och om extremism, men knappt alls om de mer grundläggande och långsiktiga utmaningarna i övrigt.

Och när detta är sagt skall väl tilläggas att Europa i allmänhet och EU i synnerhet är skäligen frånvarande när det gäller regionens stora frågeställningar.

De aktuella utmaningarna är förvisso enorma.

Konflikten i Yemen blir en allt värre humanitär katastrof – allt fler allt fattigare, och en kolera som snabbt breder ut sig – samtidigt som det blivit ett massivt militärt moras för de saudiska ansträngningarna.

Daesh:s territoriella ambitioner vad gäller att bygga ett kalifat håller på att besegras, vilket skall applåderas, men alls icke dess ideologiska diton, och hur nu förstörda städer och områden skall hanteras för att förhindra att dessa idéer får ny kraft förblir en lika besvärande som avgörande fråga.

Syrien kommer att förbli en katastrofzon under många år framöver även om någon form av fred skulle etableras i morgon, och sannolikheten för att alla de dom tvingats att fly kommer att återvinna är utomordentligt liten. Vad det innebär för stabilitet i redan sköra andra stater förtjänar också sin diskussion.

Iran är förvisso inte enbart en godmodig makt i regionens.

Dess revolutionära milisstyrkor har agendor som regionens andra stater, inte sällan med rätta, uppfattar som ett akut hot, och ,som det finns all anledning att försöka att bemöta. Man är förvisso inte ensam i regionen om ballistiska missiler, men det hindrar inte att ambitionerna väcker oro.

Men när Trump-administrationen verkar vilja göra Iran till regionens enda eller i alla fall alldeles avgörande utmaning är man alldeles fel ute, och även om man får applåder från vissa huvudstäder här för denna prioritering finns det en risk för att man långsiktigt därmed kommer att fördjupa regionens problem.

Några timmar till av diskussioner blir det här i öknen, sedan middag inne i Abu Dhabi, och därefter genom natten vidare till Paris.

Där har vi i morgon och på tisdag styrelsesammanträde i European Council on Foreign Relations.

Och därifrån bär det sedan vidare till Santa Monica vid den amerikanska Stilla Havs-kusten.

2 Responses to Tankar från öknen om en region i omvandling.

  1. winnif skriver:

    Intressant läsning från öknen. När den ankom hade just en större ommöblering i den saudiska toppen tillkännagivits. Måste oroa inte blott den närmaste omgivningen?

  2. Jon Reina skriver:

    Tja, nu är det väl på hög tid att er politiker visker några sannhetsord i öret til delegaterna från Saudi Arabia angällande den nedriga maktkampen och utrenskningerna av möjliga och omöjliga konurrenter til Saud-troenen som landets kronprins nu om dagen bedriver.

%d bloggare gillar detta: