Bilder från Minsk inleder en mer laddad vecka.

STOCKHOLM: Bilderna från Minsk och andra städer runt om i Belarus talar om att många tiotusen åter gett sig ut för att fredligt manifestera och kräva Lukashenkos avgång och nya val.

Som vanligt har tunnelbanan stängts i centrala Kiev, internet stängts ner och mobiltelefonnätet likaledes. Kolonner med fångfordon finns på plats för att ta hand om alla som arresteras. Pansarfordon har förts in i staden. På presidentpalatsets tak finns nu krypskyttar utplacerade.

Från gårdagens kvinnomanifestation kom upprörande bilder av hur unga kvinnor brutalt släpades in i fångtransportbilar.

Men när EU:s utrikesministrar har möte i morgon är det inte säkert att det kommer att vara möjligt att fatta beslut om sanktioner mot dem som står för förtrycket och valfusket i Belarus.

Det är Cypern som nu vecka efter vecka blockerat beslutet på ett sätt som måste leda till allvarliga frågetecken och som ju ifrågasätter EU:s möjligheter till utrikespolitiskt agerande i viktiga frågor. Alla övriga 26 länder har varit klara – men Cypern fortsätter att blockera.

Man säger att det är därför att man också vill ha sanktioner mot Turkiet i den motsättning som finns i östra Medelhavet.

Men att låsa frågor till varandra på detta sätt är att förlama hela processen inom EU och på sikt t o m förstöra den. Om alla skulle göra som Cypern kan EU:s utrikespolitik snart läggas ner eftersom inga beslut kommer att vara möjliga.

Frågor kring såväl östra Medelhavet som Kina kommer dock att vara prominenta på det möte med EU:s stats- och regeringschefer som kommer att hållas mot slutet av den kommande veckan.

Inför det försöker Angela Merkel gjuta olja på vågorna mellan Athen och Ankara, och just nu ser det ut som om situationen är på väg in i en något lugnare fas.

Det turkiska borrningsfartyget gar återvänt till hamn, och det talas om att återta de informella samtalen mellan Athen och Ankara.

Egentligen rör det sig om – minst! – två olika konflikter.

Dels den olösta konflikten på Cypern. Här har det ju funnits FN-soldater för att hantera situationen mellan grekcyprioter och turkcyprioter sedan 1964 (!), och än mer sedan den grekiska kuppen och den turkiska invasionen 1974.

Försök att få en lösning har hitintills misslyckats – 2004 röstade grekcyprioterna ner den s k Annan-plan som en omfattande FN-process lett fram till, och i de s k Crans Montana-samtalen 2017 förefaller det likaledes ha varit den grekcypriotiska sidan som till sist inte ville vara med.

Men dels är det den besvärliga frågan om avgränsning av ekonomiska zoner i området.

Och den är genuint mycket svår. Såväl Grekland som Turkiet har naturligt nog stakat ut maximalistiska positioner, och vägen till en nödvändig kompromiss är inte enkel. Det finns ingen fast formel som säger exakt vad som är rätt i en fråga som denna, men det är i alla fall tydligt att när det finns anspråk som är i konflikt med varandra måste en kompromiss till.

Jag vill minnas att det tog så där fyra decennier för Norge och Ryssland att reda ut sina motsvarande frågor, och det var ju tämligen upphetsat innan vi för några decennier sedan lyckades lösa ut våra motsvarande frågor med först Sovjetunionen och sedan Danmark.

I alla dessa tre fall handlade det om situationer som inte var enkla men långt mindre komplicerade än de mellan Grekland och Turkiet på grund av hur geografin ser ut.

Enligt min mening är enda vägen framåt att man efter bilaterala samtal enas om någon typ av internationell skiljedom, och att man sedan kommer överens om någon typ av interimistiskt arrangemang för den relativt långa tid som en sådan skiljedom säkert kommer att ta.

Men just nu ligger retoriken mellan de bägge länderna på en farligt hög nivå.

Och till detta läggs så andra aspekter. Nicosia har i sedvanlig ordning sina. Och i retoriken från Paris kan nog skönjas en vid dold ilska över att det turkiska stödet till den libyska regeringen i Tripoli har satt stopp för den Haftar från landets östligare delar som Frankrike av någon för mig okänd anledning har sett med mildare ögon på.

Så det kan nog bli ett intressant toppmöte.

Också Kina står på dagordningen – det finns skäl att återkomma till den saken.

Innan vi kommer dit blir det dock sedvanlig show när den s k generaldebatten i FN:s generalförsamling inleds på tisdag, om än med förinspelade inlägg på video.

Så på tisdag får vi höra Donald Trump, Vladimir Putin och Xi Jinping lägga ut respektive texter om sin syn på tillståndet i världen.

Det är 75 år sedan FN grundades, och i alla fall många kommer att säga fina ord, men samtidigt är krisen för den multilateralism som FN ju är kärnan i högst påtaglig.

Trump:s USA är mot såväl Iran- som klimatavtal, Vladimir Putin bedriver annektering och aggression mot en grannstat och Xi Jinping har ingen respekt för internationell rätt i Sydkinesiska Sjön.

Kanske är det lika bra att 75-årsfirandet blir lite lågmält.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: