Åtskilligt på agendan kommande veckan.

ARLANDA: Dessvärre ser det nu ut som om vi är i början av en andra våg av COVID-19 runt om i Europa. Det talas om en uppgång praktiskt taget i varje land, om än styrkan i den varierar högst avsevärt.

Och lite av samma får man intryck av om man höjer blicken till resten av världen.

Det finns länder som alldeles tydligt misskött utmaningen och där situationen nu ser allvarlig ut – Storbritannien, Spanien, Israel och USA – tillhör dem som oftast brukar nämnas. Här talas det nu om nya restriktioner i varierande omfattning.

Hur detta kommer att påverka de olika ekonomierna återstår att se. Kommer den uppgång vi trots allt ser att bromsas?

I det globala perspektivet är det ingen tvekan om att det är den kinesiska ekonomin som nu klarat sig relativt bäst. Som enda större område i världen kommer man att ha positiv tillväxt detta år.

Och det finns tecken på styrka också i den amerikanska ekonomin. En mycket flexibel arbetsmarknad tillhör det som ofta ger den styrka också i uppgång.

För Europa är bilden blandad. Att stora paket finns på plats både nationellt och på EU- nivå är viktigt.

Men det finns anledning att vara oroad. I min månadskolumn för Project Syndicate jämförde jag utvecklingen i EU, USA och Kina när det gäller olika indikatorer på den digitala omställningen, och det ger ett tämligen katastrofalt resultat.

På nästan alla viktiga områden håller vi på att hamna efter i en utveckling som ju dessutom accelererat ytterligare under denna kris. Och jag förvånas över att detta knappt får någon uppmärksamhet alls – vare sig i diskussionen i Sverige än i EU.

Mot slutet av den kommande veckan samlas EU:s stats- och regeringschefer till uppskjutet toppmöte, och då står också frågor med anknytning till dessa på dagordningen.

Det skall t ex antas en s k digital kompass för att EU skall uppnå vad man kallar digital suveränitet. Men vad det konkret innebär är inte alldeles lätt att sätta fingret på. Vi kan hur som helst inte reglera oss tillbaka till konkurrenskraft.

Uppmärksamheten kring mötet kommer nog annars att ligga på motsättningen mellan Athen och Ankara om de olika maritima avgränsningsfrågorna i östra Medelhavet – där samtal efter efter flera års uppehåll kommer att återupptas – och huruvida Cypern kommer att släppa sitt veto mot de åtgärder mot Belarus som alla länder i övrigt sedan ett tag varit överens om.

President Anastasiades i Nicosia har onekligen kört in sig i ett hörn. Han kräver hårda sanktioner mot Turkiet, och har självklart fått en högljutt nationalistiska hemmaopinion på sin sida. Men entusiasmen för sådana i t ex Berlin lär inte vara så hög när man just lyckats få fram återupptagna förhandlingar och knappast vill äventyra dessa.

Men problem finns. Athen har en betydligt mer begränsad agenda för samtalen än vad Ankara har. Och problemen med Cypern och dess ekonomiska zon är delvis annorlunda.

Och till agendan på mötet hör också relationen med Kina. Den bilden har ju blivit avsevärt mer komplicerad, om än beskedet om den nya kinesiska klimatambitionen sannolikt stärker linjen att det behövs både politisk samverkan och politisk strid i den viktiga relationen.

Längre österut i Medelhavsregionen har nu försöken att bilda en ny regering i Libanon misslyckats. Det var ju inte minst president Macron som försökte att få till en sådan som förutsättning för internationell hjälp till det hårt drabbade landet.

I bakgrunden ligger också den upptrappade offensiven från inte minst USA:s utrikesminister Pompeo mot Iran. På område efter område försöker han nu trappa upp den.

Försöket i FN att återinföra generella FN-sanktioner havererade snöpligt. Nu har man motarbetat varje regering i Libanon där Hezbollah och en del andra ingår, vilket ju blir problematiskt eftersom de ju faktiskt i val representerar landets största befolkningsgrupp. I Jemen vill man stämpla Houti-grupperingen som terrorister vilket kan få negativa konsekvenser för såväl fredsdiplomatin som humanitär hjälp. I Irak hotar man nu att helt stänga sin ambassad om inte den sköra regeringen går till attack mot grupper som står Iran nära.

Det ligger ett lätt drag av desperation över summan av dessa olika åtgärder. Men det hindrar inte att de tillsammans riskerar att ytterligare destabilisera redan mycket sköra stater och situationen. Libanon, Jemen och Irak behöver inte upptrappad konfrontation.

Hur president Macron kommer att hantera krisen i Libanon återser att se, men i morgon dyker han i alla fall upp i Litauen i ett besök som inte saknar intresse.

Det kommer alldeles självklart att handla åtskilligt om Belarus, vilket har sin betydelse också inför EU- toppmötet. Men han är alldeles säkert också där för att försöka dämpa något av den misstro som hans iver att räcka ut en hand till president Putin orsakat i dessa delar av EU.

Så värst bra har det dock knappast gått med det initiativet. Det ryska uppträdandet i olika frågor under senare tid har ju knappast kunnat tilltala ens de ivrigaste anhängarna av det macronska initiativet. Det senaste planerade ministermötet fick snabbt ställas in. Hur han väljer att hantera detta i Vilnius kommer säkert att bli intressant.

På tisdag kväll vänds dock blickarna mot i USA och den första av de tre planerade TV-mötena mellan Donald Trump och Joe Biden. Det blir 90 minuters utfrågning i 15-minuterssegment i en serie av inrikespolitiska ämnen.

De lärde tvistar om hur stor betydelse debatter som dessa har, men min egen erfarenhet säger att de inte skall underskattas när det gäller att påverka hur de fortsatta kampanjerna fram till valet kommer att utvecklas.

Stora succéer är svåra att åstadkomma, men misstag med konsekvenser finns det åtskilliga exempel på från debatter som dessa.

Själv utlokaliserar jag mig denna vecka till lite sydligare breddgrader. Men breddgrader spelar mindre roll när man i alla fall tillbringar stora delar av tiden i Zoomland.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: