Farligt krig kring Nagorno-Karabach

TABIANO CASTELLO: Plötsligt utbryter så strider i tämligen stor skala mellan Azerbajdzjan och Armenien i form av utbrytarrepubliken Nagorno-Kharabach.

Bägge länderna inför undantagstillstånd, och i Armenien beordras allmän mobilisering. Turkiet ställer sig mer entydigt än vanligt på Azerbajdzjans sida, medan Ryssland tillsammans med Frankrike och USA i den s k Minsk-gruppen vädjar om omedelbar vapenvila.

I sedvanlig ordning haglar beskyllningarna övervarandes om ansvaret för detta utbrott. Azerbajdzjan säger att de svarat på armenska angrepp, men den snabba och breda offensiven från azerisk sida tyder liksom de officiella uttalanden som gjorts tyder tydligt på att det är därifrån initiativet kommit.

Och det är tydligt att det i motsats till tidigare i år inte handlar om ett mer lokalt begränsat utbrott av stridigheter. Det förefaller att ske över en bred front.

Nagorno-Kharabach är en av armenisk befolkning dominerad högre belägen enklav i Azerbajdzjan, och kring denna har det stått strider såväl när det ryska imperiet kollapsade med revolutionen 1917 som när Sovjetunionen kollapsade i början av 1990-talet. Intill dess hade området haft en viss autonom ställning inom ramen för Azerbajdzjan.

Då var striderna fram till en vapenvila 1994 mycket omfattande. Det var de armenska styrkorna som då inte bara skaffade kontrollen över NK utan också över betydande angränsande områden. Och så har det förblivit. Det uppskattas att ca 30.000 människor förlorade livet i de striderna och ca en miljon människor, främst azerier, tvingades på flykt.

Två principer står mot varandra i denna konflikt.

Å den ena sidan den om respekt för gränser och territoriell integritet. Och det är ingen tvekan om att detta är områden som erkänts tillhöra Azerbajdzjan. Respekten för de gränser mellan olika republiker som fanns vid Sovjetunionens upplösning är en princip som är mycket viktig.

Å den andra den i internationell rätt mer allmänt uttalade principen om självbestämmande. Det handlar tveklöst om ett område där den stora majoriteten sannolikt skulle föredra att förena sig med Armenien eller i alla fall inte styras från Baku. De har nu etablerat en egen republik erkänd av ingen.

Paralleller till denna situation har funnits och finns på många håll.

Ålandsfrågan kan nämnas som ett oss geografiskt närstående exempel som genom ett beslut av Nationernas Förbund på sin tid fick en lösning som kom att utfalla till allas belåtenhet.

Mer näraliggande i tid känns frågeställningen igen såväl från Kosovo som Cypern på lite olika sätt. Och i Kaukasus-regionen i övrigt saknas förvisso inte exempel.

Otaliga är de diplomatiska ansträngningar som gjorts för att få till Stone en lösning eller i alla fall en dellösning av konflikten. Den s k Minsk-gruppen inom OSCE är det relevanta formatet, och inom denna dess tre ordförande Ryssland, USA och Frankrike.

Av dessa är naturligt nog Ryssland det land som varit mest aktivt med olika initiativ. Man har en historisk stark länk med Armenien, och har dessutom vissa både land- och flygstridskrafter i landet. Främst skall nog dessa ses i ljuset av landets också historisk konflikt med Turkiet.

Meningarna är delade om den ryska politikens målsättning i området. Den fortsatta motsättningen ger Ryssland en naturlig roll i regionen som man nog ser som viktig, men samtidigt har man varit tydlig med att ingripa när risker för att konflikten spårar ur funnits. Status quo har nog tjänat Moskva bäst.

Vad som kommer att ske nu är oklart.

Att döma av president Aliyevs offentliga uttalanden är målet för den azeriska offensiven att återerövra området i dess helhet. Många miljarder har förvisso investerats i nya vapensystem, men om detta kommer att lyckas är långt ifrån säkert. Terrängen lämpar sig väl för försvar, och försvaret har vid tidigare tillfällen visat sig vara väl organiserat.

Hur Ryssland kommer att agera återstår att se. Att de skulle ingripa militärt för att försvara Armeniens territorium om detta skulle hotas är nog alldeles klart. Om man militärt är berett att försvara av Armenien de facto ockuperade delar av Azerbajdzjan är självfallet mer komplicerat.

Om Moskva sedan striderna bröt ut krävt omedelbar vapenvila har detta inte gällt Ankara. Här har man i stället ostentativt ställt sig på Bakus sida. Med Azerbajdzjan förenas man kulturellt och språkligt och samarbetet även i övrigt är nära.

I alldeles närhet finns självfallet också Iran, som dock bemödat sig om att h goda förbindelser med bägge länderna. I den aktuella situationen har man krävt att striderna skall upphöra.

Också andra intressen kan snabbt dras in om konflikten eskalerar än mer. Azerbaijan är en viktig olje- och gasproducent med känsliga pipeline-system till både Svarta Havet och Medelhavet.

Så det finns all anledning att mycket uppmärksamt följa utvecklingen. Den kan snabbt bli mycket farligare än vad det ser ut.

Och vid slutet av året övertar dessutom Sverige ordförandeskapet i OSCE.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: