En kris som tyvärr var möjlig att förutse.

VENEDIG: Efter en minst sagt laddad vecka i Europa och dess närområde lämnar jag i dag denna del av världen för att tillbringa huvuddelen av den kommande veckan på andra sidan jordklotet i Sydney och Canberra.

Min vecka började med synnerligen intressanta samtal i Istanbul som handlade mer om den inrikespolitiska situationen i Turkiet än den allvarliga kris med norra Syrien som akut tog sin början med telefonsamtalet mellan presidenterna Trump och Erdogan på söndagkvällen och det gröna ljus för den turkiska militära invasionen som då gavs.

Och den inrikespolitiska situationen i landet är mer dynamisk än vad den mer ytliga rapporteringen ger intryck av.

Landet är med stor sannolikhet på väg mot en ny förändring och öppning, även om den utvecklingen nu sannolikt dessvärre kommer att fördröjas av den nationalistiska mobilisering som utvecklingen i Syrien och krisen med USA och EU dessvärre leder till. Det går att dra spännande paralleller med tidigare skeden av den komplexa turkiska historien.

Krisen med operationen i Syrien kommer dessvärre inte som en överraskning, utan har legat i farans riktning ända sedan USA 2015 träffade valet att förlita sig på och bygga upp de YPG-styrkor som dess underrättelsetjänst i sin årliga rapport till kongressen beskrev som den syriska delen av terrorstämplade PKK för att driva tillbaka Daesh i Syrien.

Det alternativ som fanns – turkisk- och tidigare USA-stödda s k moderata syriska grupperingar – ansågs inte ha den erforderliga militära potentialen. De ville dessutom ha stöd också för att bekämpa regimen i Damaskus, vilket inte var den amerikanska prioriteten.

Så blev det som det blev. YPG byggdes upp med resurser och vapen och kom enligt egna uppgifter att förlora ca 11.000 soldater i de strider som så småningom ledde till att Daesh berövades sitt territorium i Syrien. Det var en kortsiktig viktig framgång. I det omedelbara perspektivet lyckades politiken.

När det skett fanns det i grunden två alternativ för den kommande utvecklingen.

Den ena var att mer långsiktigt etablera en kurdisk YPG-stat i framför allt nordöstra Syrien stödd av och i grunden garanterad av också amerikansk militär närvaro. Det råder ingen tvekan om att det var detta YPG strävade efter.

Det andra alternativet var att i en mer långsiktig politisk process som också inkluderade en uppgörelse med Damaskus förhandla fram ett politiskt varaktigt arrangemang för området. Det är lätt att se svårigheterna med det alternativet, men vägar fram mot någonting liknande den kurdiska regionen i Irak borde ha varit möjliga.

Problemet med den amerikanska politiken är att den aldrig träffade något val. På marken signalerades amerikanska militärer sannolikt att den första optionen kanske var möjlig, och samtidigt blockerade man tydligt alla ansträngningar i den senare riktningen.

Och frånvaron av politik ledde till oklarhet som bara fördjupade den långsiktiga krisen. Bättre blev det inte av att presidenten hela tiden var tydlig med att detta var en ” kvicksand” som han så snabbt som möjligt ville dra sig ur.

För Erdogan innebar detta självklart en möjlighet. Han anser sig inte kunna tolerera vad en mycket stod opinion i Turkiet ser som en YPG/PKK-stat omedelbart vid landets 900 km långa gräns mot Syrien. I en sådan ser man – rätt eller fel – en avgörande fara också för själva Turkiets långsiktiga säkerhet.

Och till det kom flyktingfrågan. Inte nog med att problemen med ca 3,5 miljoner syriska flyktingar i landet ökat påtagligt, utan man fruktar dessutom en ny allvarlig flyktingvåg från framförallt Idlib-enklaven i Syrien. Erdogan hävdar att det skulle vara möjligt att få många att återvända till en av Turkiet skyddad säkerhetszon i norra Syrien.

Turkiet har tveklöst såväl ett säkerhets – som ett flyktingproblem som man måste respektera, men själv tillhör jag dem som inte ser den militära operation som nu inletts som en möjlig lösning på någon av dem. Jag ser en allvarlga risk för att den snarare kommer att förvärra framför allt det förra.

Tyvärr är det inte osannolikt att PKK kommer att svara också med upprepade attacker inne i Turkiet, vilket skulle få mycket allvarliga effekter på landets politiska utvecklingen.

Och till det kommer självfallet de rent humanitära konsekvenserna. Även om de direkta stridhandlingarna hitintills förefaller att ha varit mer begränsade talar rapporter från FN-organ om 100.000 eller än mer människor som flyr vad de fruktar kan komma.

Hur detta kommer att utvecklas återstår att se. Några goda alternativ finns knappast. Den politiska lösningen har nu skjutits i bakgrunden, och det kommer att att ta tid och vara förenat med betydande nya svårigheter att göra den möjlig.

Den vidare internationella bilden är också viktig.

I FN:s säkerhetsråd satte Kina och Ryssland stopp för även ett relativt försiktigt uttalande.

EU har idiotiskt nog i juli fattat beslut om att avbryta alla politiska högnivåkontakter med Turkiet, och eftersom kontakter på lägre nivå knappast har någon större betydelse innebär det att det nu främst är Putin och Trump som Erdogan har direkt kontakt med.

Sedan kan man säkert besluta om alla möjliga andra s k restriktiva åtgärder, men sådana har några möjligheter att åstadkomma någonting konkret i den rådande situationen om de inte går hand i hand med politiska och diplomatiska kontakter. Och sådan har man blockerat sig själv från.

För mig återstår att följda den fortsatta utvecklingen från andra sidan jordklotet.

Och där nere kommer man alldeles säkert också att noggrant följa det fortsatta spelet kring Brexit som går in i en avgörande fas denna vecka.

Intensiva möten leder upp till EU-toppmötet torsdag och fredag, och finns det inte på lördag en överenskommelse om att ordnat utträde har det brittiska parlamentet beslutat att man måste be EU om ett uppskov, vilket premiärminister Boris Johnson sagt att han aldrig kommer att acceptera.

Det är ett synnerligen högt spel, men jag skulle tro att sannolikheten för en uppgörelse dock ökat något, även om processen kring denna mycket väl kan komma att kräva ett ytterligare mindre uppskov med själva utträdet.

Till veckans händelser hör också handelsförhandlingarna mellan USA och Kina med deras stora betydelse. I fredags skrev jag i New York Times tillsammans med Australiens och Nya Zealands f d premiärminister om betydelsen av en överenskommelse för den globala ekonomin.

Och det kommer alldeles säkert att talas åtskilligt i Sydney och Canberra också om detta.

One Response to En kris som tyvärr var möjlig att förutse.

  1. Stig Palm skriver:

    Bäste Carl du missar något Viktigt? Jordens snara undergång och Du bidrager i högsta grad. Nu du far med flyg till andra sidan klotet och ökar CO2 utsläppet! GRETA, som Helgon, kommer att straffa dig hårt. Zlatan (fotbollspelare) fick en staty och Stor i Malmö. Nu talas om en staty över GRETA i New York. Den du!
    Vad är Turkarnas urlånga konflikt jämfört med detta nämna?

%d bloggare gillar detta: