President Macron torpederar EU på Balkan.

STOCKHOLM: Rn hösthelg hemma i Stockholm – men efter att ha njutit solen i tre av världens vackraste städer – Istanbul, Venedig och Sydney – de senaste helgerna känns det trevligt med den svenska hösten.

Dagarna som kommer innebär fortsatt tumult främst i London kring Brexit, men jag står nog fast vid min gissning att vi nu går mot ett formellt utträde under de närmaste veckorna.

Ett sådant innebär att Storbritannien inte längre finns med runt bordet i Bryssel, men man hänger ju kvar i allt annat under den period då den framtida relationen skall förhandlas fram.

En period av två år är formellt utsatt för den processen, men det är inte lätt att hitta någon som tror att det kommer att bli möjligt så snabbt.

Då kommer fokus i diskussionen att förskjutas till det som kallas LPF – Level Playing Field – och som kommer att bli nästa stora slagfält inte minst i den brittiska debatten.

Det handlar i all enkelhet om i vilken utsträckning Storbritannien under kommande år kommer att sträva efter att ha samma regelverk i olika avseenden för sin ekonomi som EU-länderna har. Och det handlar då om allt från konsumentskydd till miljöbestämmelser av olika slag.

Med LPF blir ett långtgående frihandelsavtal självfallet en relativitet okomplicerad sak.

Men de politiska krafter som främst drivit Brexit ser LPF som ett rött skynke, eftersom det är just EU:s regelverk de velat komma bort från, och om det blir de som blir dominerande kommer också förhandlingarna med EU att bli mer komplicerade och det möjliga frihandelsavtalet ty följande mindre långt gående.

Här kommer den kommande striden att stå – först och främst i Storbritannien självt, och därefter beroende av dess utgång mellan EU och Storbritannien.

Uppmärksamheten kring förra veckans EU-toppmöte i Bryssel handlade till stor del om spelet kring Brexit. Mycket tid upptogs också av diskussion kring den kommande viktiga långtidsbudgeten, men det i sak viktigaste som skedde var att Frankrike de facto sköt sönder EU:s politik på Balkan för överskådlig framtid.

Vad president Macron gjorde var att han vägrade att gå med på att öppna medlemskapsförhandlingar med Nordmakedonien trots att landet enligt kommissionen uppfyllt alla de krav man satt upp och trots att alla andra medlemsländer delade den bedömningen och ville ge grönt ljus.

Vad gäller Albanien, som heller inte fick grönt ljus, hade man dock både Danmark och Nederländerna med sig.

Sedan toppmötet mellan EU och Balkanländerna i Tessaloniki 2003 har det varit medlemskapsmöjligheten, som då uttalades formellt, som varit grundbulten i EU:s politik i regionen och som också gett EU kraften att påverka och att driva utvecklingen framåt.

Men med president Macrons veto torpederas nu den politiken, och därmed skulle jag nog påstå att EU står utan trovärdig politik i en känslig europeisk region som man alltid ansett att man har ett speciellt ansvar för.

Man kan fortfarande dela ut lite pengar, och hopppas på det bästa, men någon kraft att tala om har politiken efter detta knappast.

Det handlar, enligt min mening, om något av en strategisk katastrof. Och jag har i alla fall i skrivande stund mycket svårt att se hur den skulle kunna repareras. Regionens länder kommer nu att driva iväg på sätt som kan komma att bli besvärligt att hantera.

I Nordmakedonien har det hela lett till att man nu utlyser nyval. Hela kärnan i den sittande regeringens politik var ju att uppfylla kravet på en överenskommelse med Grekland om landets namn för att därefter äntligen få grönt ljus från EU. Man uppfyllde kravet – en av de få ljuspunkterna i regionen under senare år – men fick rött ljus i stället.

Allt rasade. Vad som händer nu är inte lätt att se.

Och i Kosovo gav valet ett resultat som kommer att ge landet en premiärminister som tidigare öppet talat om sin vision om ett Stor-Albanien i regionen. Att det leder till reaktioner i Skopje och Belgrad behöver knappast påpekas särskilt.

Två ytterligare saker i veckan som kommer kan noteras.

På tisdag träffar Turkiets Erdogan Rysslands Putin i Sochi, och det är samtidigt som den av USA framförhandlade pausen i Turkiets operation i norra Syrien tar slut. Har YPG-styrkorna då dragit sig tillbaka på det sätt som USA nu dikterat för dem är det fortsatt paus i striderna, men annars blir det snabbt mer besvärligt.

Men det avgörande som inträffar är ju att Ryssland nu går in som den avgörande medlaren i regionen. I veckan som gick var Putin i bl à Saudiarabien, och man har i dag öppna kanaler till samtliga huvudstäder i regionen på ett sätt som USA alldeles definitivt inte har.

Det är remarkabelt hur allt detta spelats på ett sätt som håller på att ge Ryssland en alldeles avgörande ställning i regionen i dess helhet. Säkert kommer Putin och Erdogan att komma överens om något.

På lite närmare håll skall vi på lördag rikta blickarna mot Kirkenes vid den ryska gränsen i nordligaste Norge.

Dit kommer då Rysslands utrikesminister Lavrov samt hela den norska regeringsledningen för att högtidlighålla minnet av ett sovjetiska styrkor för 75 år sedan befriade den nordligaste delen av Norge.

Och det finns spekulationer om olika ryska gester i det sammanhanget.

Själv är jag kvar i alla fall i Sverige under veckans första hälft – dock med en utflykt till Göteborg – innan det på torsdag bär av till New York gör främst styrelsemöte där med International Crisis Group.

Där har vi – milt uttryckt! – en del att diskutera.

One Response to President Macron torpederar EU på Balkan.

  1. Jojo p skriver:

    Tröttsamt med England och EU. Blir skönt när dom lämnat.

%d bloggare gillar detta: