Hem från dygnet i Delhi.

DELHI-FRANKFURT: Tyvärr blev mitt besök i Indien denna gång relativt kort, men det hindrade inte att det var påtagligt intressant på flera olika sätt.

CyFy-konferensen om cyberfrågor var av högsta globala klass.

Jag tror inte att jag sett någonting i eller i närheten av Bryssel med samma både djup och bredd när det gäller dessa frågor.

Och det visar att Indien snabbt håller på att bli en betydelsefull spelare i den allt viktigare globala cyberdiplomatin.

Halvt på skämt brukar jag säga att det är ledningarna i USA, Kina och Estland som, från mycket olika utgångspunkter, är de som ger dessa frågor hög prioritet.

Men samtal på olika nivåer i Delhi visar att man nu accelerera betydligt. Den betydande amerikanska delegation som var där för dialog om just dessa frågor var ett annat tydligt tecken på den saken.

Och fler kommer att komma.

Det är med största sannolikhet inte mitt sista besök i Indien i dessa frågor.

Viktig som CyFy-konferensen var kom den, milt uttryckt, att överskuggas av konfrontationen med Pakistan.

När jag skrev om detta när jag kom hit uttryckte jag förhoppningen att premiärminister Modi skulle avstå från alltför vidlyftiga militära åtgärder. Fokus låg då på andra – vattenfrågorna var de jag skrev om.

På den punkten fick jag både rätt och fel.

Bara timmar efter jag hade landat i Delhi – inget samband! – gick indiska smärre arméförband på några punkter över den så kallade kontaktlinjen i Kashmir och attackade olika positioner.

I sak var det påtagligt begränsade operationer – mindre än något av de militära alternativ som diskuterats offentligt.

Men de politiska signalerna kring dem var påtagligt intressanta att studera på nära håll.

Allt var uppenbarligen väl förberett.

Till Pakistan signalerades just hur begränsade operationerna var. Den indiska arméns operativa chef informerade sin pakistanska kollega i försiktiga ordalag om någonting mindre ”vid” – inte ”över” -kontaktlinjen.

Men till indisk opinion lät det annorlunda.

Någon timma efter frukost kallades plötsligt olika personer i Delhi till olika typer av möten för information om det man kallade ”surgical strikes” mot Pakistan.

Olika typer av kommentarer fick snabbt briefings. Politiska ledare samlades på kort varsel. Diplomater för nyckelländer kallades in.

Det meddelades att regeringens säkerhetsutskott hade först ett och sedan ytterligare ett sammanträde. Utrikesminister Sushma Swaraj åkte personligen hem till kongresspartiets ledare Sonia Gandhi för att informera henne.

Det var ett imponerande maskineri som drogs igång.

Media – speciellt TV – gick upp i övervarv omedelbart. Och hashtaggen #IndiaStrikesBack flashades över alla skärmar i detta hela dagen kvällen, och sedan på morgonen.

Om regeringen således i sak var försiktigt kalibrerad i sin åtgärd hade man förvisso ingenting emot någonting som liknade krigshysteri i framför allt TV.

Plötsligt framstod premiärminister Modi, som varit mycket bombastisk i opposition men mer försiktig i regeringsställning, som stark och kraftfull. Den politiska uppslutningen var total.

Och det skadar ju inte inför förestående viktiga delstatsval.

Hur fortsättningen blir återstår att se.

Den inledande reaktionen i Pakistan var att visa viss förvåning över upphetsningen eftersom knappt någonting hade hänt.

Det var förvisso klokt, men frågan är om detta kommer att hålla under de kommande dagarna.

Även om man i Delhi säkert hoppa att det för ögonblicket är slut på detta, skall man inte bortse från risken att Islamabad kommer att pressas topp någonting som trappar upp krisen ytterligare.

Hur det än blir med den saken har det varit bekymmersamt att ta del av stämningarna i media detta dygn.

Varje tillstymmelse till avspänning med Pakistan är borta. En företrädare för regeringspartiet BJP gick så långt som till att säga att inom ett år skulle den indiska flaggan vaja över Islamabad.

Man tar sig för pannan!

Nu kommer Delhi att försöka att diplomatiskt isolera Pakistan, och det kommer att få negativa verkningar också på arbetet med att hantera situationen i Afghanistan.

Tyvärr tror jag nästa kris kan komma relativt snart.

Den inledande återhållsamma reaktionen i Islamabad säger föga om vad som kan komma längre fram när man också i Rawalpindi – där det pakistanska militärkommandot ligger – samlat ihop sina tankar.

Självmordsattacker i Kashmir, terrordåd mot indiska mål i Afghanistan – möjligheterna är dessvärre många.

Och även under de bästa av scenarier just nu är risken för att nästa kris kommer att spåra ur – med allt vad detta kan innebära mellan dessa två kärnvapenmakter – icke försumbar.

Men nu bär det hemåt igen.

Redan på söndag lyfter jag dock igen, och denna gång med Teheran i Iran som destination.

Det är med European Council on Foreign Relations som vi har ett program för försiktig dialog i regionen, och då självklart också med Iran.

Så det blir några dygn i den iranska huvudstaden med samtal med olika företrädare för regimen liksom andra mer eller mindre fristående bedömare.

Intressant blir det alldeles säkert.