Bringeus utredning förändrar det mesta.

STOCKHOLM: Diskussionen om Sveriges säkerhetspolitiska vägval kommer aldrig att bli densamma efter den utredning av ambassadör Krister Bringeus som offentliggjordes i dag.

I dess mandat ingick inte att säga om Sverige borde bli medlem i Nato eller inte. Den frågeställningen var regeringen – av skäl som ju främst har med gamla politiska låsningar att göra – utomordentlig tydlig med att utesluta ur hans mandat.

Och kanske var det bra.

Utredningen kunde därmed fokusera på mer nyanserade och detaljerade säkerhetspolitiska frågeställningar, och gör det också på ett förtjänstfullt och intresseväckande sätt.

Det hindrar dock inte att den kommer fram till slutsater som tämligen så entydigt talar om ett starkare engagemang med och så småningom också medlemskap i Nato.

Men låt oss ta det steg för steg.

Först vad som måste vara vad man kallar ledstjärnan för vår säkerhetspolitik.

En militär konflikt i Sveriges närområde må vara mycket osannolik. Men konsekvenserna, om den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala. Den säkerhetspolitiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar.”

Här finns en icke obetydlig förskjutning i förhållande till vad som mer eller mindre tydligt gällde under gångna decennier.

Då var ledstjärnan för säkerhetspolitiken att försöka att hålla vårt land utanför ett eventuellt krig i vårt närområde. Formeln var alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

Men nu, skriver Bringeus, att “Sverige med stor sannolikhet redan i ett tidigt stadium skulle dras in i en eventuell rysk-baltisk militär konflikt”.

Och för detta talar inte bara olika mer militära förhållanden, utan dessutom att “i det fall ett land som är medlem av både EU och Nato skulle drabbas av yttre aggression är det rimligt att anta att detta, för att försäkra sig om bredast möjliga militära och civila hjälp, åberopar artikel 42.7 och artikel 5 samtidigt.”

Genom vårt medlemskap i EU är vi då genom fördragets artikel 42.7 förpliktade till att ge också militär hjälp.

Konflikthanteringen kommer därmed att ske parallellt mellan såväl EU och Nato. I formella förpliktelser att ge hjälp finns faktiskt ingen avgörande skillnad – skillnaden ligger främst i att det inom Nato finns konkreta förberedelser för det.

Så den gamla optionen att försöka stå utanför är sedan länge avskriven. Och på denna punkt är Bringeus tydlig.

Den avgörande frågan blir då hur vi bäst kan bidra till att en sådan konflikt över huvud taget inte inträffar.

Också här är Bringeus tydlig på ett sätt som nog får en del att sätta kaffet i vrångstrupen.

Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig undanröjs, och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka.

På rak svenska: ett svenskt Nato-medlemskap skulle göra den konflikt i vårt närområde vi i alla fall aldrig kan stå utanför mindre sannolik.

Och att verka i den riktningen är ju det som Bringeus kallar “ledstjärnan” i vår samlade säkerhetspolitik.

I den Nato-debatt som hitintills dominerat har mycket handlat om att vi inte klarar av att försvara Sverige ensamma, och att vi kommer att behöva hjälp utifrån.

Också detta resonemang har stöd i Bringeus utredning:

Utredningen konstaterar att även om Sverige upprätthåller vissa militära nyckelsystem av hög internationell klass – bland annat stridsflyg och ubåtar – är det en allmän uppfattning att den svenska försvarsförmågan i dag uppvisar inte oväsentliga brister. Slutsatsen är att Sverige för att kunna hävda sin suveränitet, i likhet med andra europeiska länder, i ett krisfall är beroende av stöd utifrån.

Men det avgörande i utredningen är dock inte detta perspektiv – vad som behövs för försvaret av Sverige – utan perspektivet av vad som är bäst för att förhindra att denna situation över huvud taget uppstår.

I snäv mening blir slutsatsen densamma, men med det regionala konfliktförebyggande perspektivet i centrum blir slutsatserna samtidigt bredare.

Det pekas t ex på den möjlighet som vi medlem skulle ha ett i ett krisläge påverka Nato:s agerande – rimligtvis i den situationen ett mycket starkt svenskt intresse.

Med detta perspektiv ter sig också den viktiga relation med Finland som ju gått som ett spöke genom vår Nato-debatt annorlunda ut.

Ur ett övergripande perspektiv måste den säkerhetspolitiska lösning som gynnar regionen i dess helhet också gagna Finland. Det är därför svårt att se att det ur svensk synvinkel skulle finnas enskild hänsyn att ta i förhållande till Finland.”

Den slutsatsen är starkt underbyggd av utredningens resonemang, men man kan vara övertygad om att den kommer att ge rubriker på andra sidan av Bottenhavet.

Alldeles överraskande kan slutsatsen dock inte vara. I den finska regeringens egen utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse 2016 sägs, att “enligt en bedömning som regeringen låtit göra om effekterna av Finlands eventuella Nato-medlemskap är Nato en stabiliserande faktor i Östersjö-regionen.

Förutom detta kom ju den berörda expertgruppen till slutsatsen att “medlemskap i Nato skulle uppenbarligen stärka Finlands direkta säkerhet eftersom landet då omfattas av säkerhetsgarantierna enligt artikel 5 samtidigt som medlemskapet starkare avskräcker från möjliga anfall mot landet.

Ett explicit sådant resonemang för svensk del ger sig inte Bringeus in på, och det av det goda skälet att hans fokus ju ligger på det regionalt konfliktförebyggande, och att möjliga militära hot mot Sverige egentligen bara kan uppkomma när dessa misslyckats.

Med Finlands geografiska läge ter sig situationen, i alla fall teoretiskt, något annorlunda.

Finns det då ingenting i denna utredning som skulle kunna anföras mot att Sverige steg för steg skulle orientera sig mot ett fullt medlemskap i Nato?

Knappast, även om Bringeus lite konstlat frågar om det inte kunde bli svårare att driva olika initiativ på t ex nedrustningsområdet.

Det kan dock noteras att det är ett argument som den finska expertgruppen avfärdar med lätt hand:

Erfarenheterna visar att medlemskap (eller icke-medlemskap) i Nato inte verkar ha någon betydelse för ett litet lands förmåga att ta diplomatiska initiativ i globala forum. Förmedling, medlande och utvecklingspolitik är inte element som är knutna till landets status i fråga om kollektivt försvar. Norge har inte varit mindre dynamiskt eller effektivt än Finland och Sverige i detta avseende.”

Så var det med den saken.

Mycket mer skulle kunna skrivas om resonemangen i Bringeus utredning. De bygger i mångt och mycket på ambassadör Tomas Bertelmans rapport för snart två år sedan, men för dem vidare med en öppenhet i resonemang och slutsatser som är unikt i ett officiellt svenskt säkerhetspolitiskt dokument i modern tid.

Debatten kommer inte att vara densamma efter detta.

Och det kommer säkerhetspolitiken, trots dagens besvärjelser, inte heller att vara.

Steg för steg, för snabbt för vissa, för långsamt för andra, kommer den att förändras.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: