Alla dessa tal i New York.

ABU DHABI: För sju år sedan tillhörde jag dem som satt i FN:s generalförsamling i New York och hörde USA:s nyligen tillträdde nye president Barack Obama hålla sitt först tal inför världsförsamlingen.

Mycket har hänt sedan dess, och inte minst därför tillhörde jag dem som häromdagen, via livestream, och efter att han läst om talet från 2009, följde hans sista tal som USA:s president till FN:s generalförsamling.

Då var förväntningarna på den nye presidenten skyhöga. Och han sade själv att det var ”a time when many around the world had come to view America with scepticism and distrust”.

Så skisserade han ett ambitiöst program.

Stänga famösa Guantanamo. Stora steg mot nedrustning av kärnvapen. Dra hem alla amerikanska soldater från Iraq. Stabilisera Afghanistan. Bli av med Al Qaeda. En tvåstatslösning för Israel och Palestina.

Och i andra sammanhang sammanfattades hans program som att avsluta två långa och plågsamma krig – Afghanistan och Iraq – och konfrontera på att bygga det amerikanska samhället i stället.

När han så talade i New York var det endast i några bisatser han återvände till sitt program från 2009. Det har ju kommit att bli lite annorlunda.

Men det innebär inte att hans tid inte inneburit stora och viktiga steg.

Åtskilliga i den amerikanska debatten verkar tycka annorlunda, men det är ett USA långt mer respekterar runt om i världen i dag än vad som var fallet då. USA:s s k mjuka makt är långt större.

Och mer eller mindre lyckades man häva världen ur den finansiella krisen 2008-2009. Det var ingen självklarhet.

Viktiga avtal har det också blivit.

Avtalet med Iran var viktigt för vad det åstadkom och än viktigare för var det förhindrade – ytterligare ett krig i denna region.

Och efter det spektakulära misslyckandet i Köpenhamn i december 2009 blev det förra året i Paris ett viktigt globalt klimatavtal.

Själv nämnde Obama också öppnandet mot Cuba som en av sina framgångar.

Men i åtskilliga av de avgörande utmaningar han nämnde 2009 har situationen näppeligen förbättrats.

Då, och även senare, talade han passionerat om fred mellan Israel och Palestina, och hans Washington har också gjort närmast heroiska ansträngningar i den riktning, dock utan synbart resultat.

Allra främst den israeliska politiken, om än i förening med den palestinska splittringen, har grusat alla förhoppningar.

Och den kamp mot Al Qaeda och terrorismen som Barack Obama övertog efter George Bush och 11 september har ju knappast avslutats. Usama bin Laden själv mötte sitt öde i Abbottabad i Pakistan i maj 2011, men utbrytarna i Daesh har etablerat sig, och i skuggan av kampen mig dem hållet gamla Al Qaeda på att vinna ny styrka.

Säkert hoppas Obama att Mosul skall kunna befrias ur Daesh’s grepp innan han lämnar Vita Huset, och det kan alls inte uteslutas, men få mer initierade bedömare tror att det är något mera än bara en övergång till en ny fas i denna utdragna kamp.

Att Obama möttes med sådana förväntningar när han tillträdde berodde också på att man förväntade sig ett USA som fjärmade sig från tidigare unilateralism och mer inriktade sig på att fortsatt bygga en lagbunden internationell ordning.

Det har också varit Obama-administrationens ambition, men inte sällan har den haft problem med en majoritet i kongressen med andra instinkter. Och samtidigt har vi ju under senare år sett svårigheterna att tillräckligt effektivt möta såväl ett Ryssland som ett Kina när de finner att de kan utmana den internationella ordningen.

Den amerikanska politiken dilemma är ofta att medan USA förvisso är världens mäktigaste nation i de flesta avseenden, har vi gått mot en värld med många makter och myriader av utmaningar som innebär att även den starkaste maktens möjligheter i dag är mer begränsade.

I sitt tal sade Obama, med en underton av humor, att ”I’ve noticed as President that at times, both America’s adversaries and some of our allies believe that all problems were either caused by Washington or could be solved by Washington — and perhaps too many in Washington believed that as well.”

Och så är det. Med alla de utmaningar för en amerikansk president som ligger i bägge dessa konstateranden.

Också under mitt dygn här nere har jag försökt att fortsätta att följa vad som sagts i de olika anförandena i New York.

Men innehållet summeras nog bäst i en rubrik i dagens Gulf News:

World Leaders Rage Against Their Neighbours.

Talarstolen i FN:s generalförsamling har blivit en tribun för världens olika lokala eller regionala konflikter.

Den eskalerande retoriken mellan New Delhi och Islamabad är den del av detta som uppmärksammats mest här nere – länderna ligger nära, och med miljoner av medborgare arbetande här.

Och det höjda tonläget mellan Saudiarabien och Iran skall också läggas till listan av spdant som märktes i anförandena i New York.

Men annars handlade det mesta där, sorgligt nog, om den allt djupare tragedin i Syrien. Och också FN-systemets kontinuerliga misslyckande i frågan.

Det var under en kväll uppe på Bolagshotellet i Kiruna i maj 2013 som dialogen mellan USA:s John Kerry och Rysslands Sergey Lavrov om utvecklingen i Syrien började.

Jag tillhörde dem som då i den såg en av de få möjliga vägarna framåt.

Och man har också kommit en bra bit – men alls icke tillräckligt långt.

Det är ju en av historiens djupare ironier att när USA:s flygvapen, f ö tillsammans med också danska flygplan, för första gången bombade Assad-regimens stridskrafter var detta ett misstag som man fick be om ursäkt för.

Den ryska diplomatin har ju fört också USA till en punkt där det kan uppfattas som att också de amerikanska insatserna ger ett bidrag till Damaskus insatser.

Men goda möjligheter är det tragiskt ont om i den allt mer komplicerade situationen runt Aleppo och i norra Syrien.

Och dessvärre tyder det mesta på att tragedin kommer att fortsätta att fördjupas.

Själv har jag tillbringat ett dygn här i Abu Dhabi i samtal med såväl diplomatiska företrädare som olika representanter för närings- och affärsliv.

Och det ger alltid spännande perspektiv. Jag kommer att återvända hit relativt snart igen.

Nu bär det hemåt några dagar igen, innan jag i mitten av nästa vecka styr kursen mot New Delhi för diskussioner där allra främst om olika aspekter på den accelerande cyber-utvecklingen.

2 kommentarer till Alla dessa tal i New York.

  1. […] Alla dessa tal i New York. Källa: Carl Bildt {$excerpt:n} Alla dessa tal i New York. […]

  2. Rulle skriver:

    Mycket har förvisso hänt på sju år, speciellt då i Syrien. År 2010 hade Syrien i stort sett samma levnadsstandard som Sverige. Detta har nu raserats av terroriserade rebeller.
    Konflikten inleddes under den ”arabiska våren” med bakgrund av den tusenåriga och hart när olösbara konflikten mellan Sunni och Shia muslimer. Som en följd av somliga s.k. politikers övertro på att demokrati av västvärldens modell skulle kunna påtvingas de arabiska länderna i Mellanöstern, målade man in sig i ett hörn genom att stödja krigsherrar som terroriserade Syriens styrelseskick för att få sina fanatiska idéer implementerade. Vi vet väl alla vad ”våren” innebar i Egypten och Libyen.
    President Bashar al-Assad har gjort vad han kunnat för att försvara sin och landets regering. Ibland blev detta med desperata, men förståeligt, våldsamma metoder.
    När kriget, om 4 – 5 år tar slut bör, i folkvettets namn B. Obama och andra trögtänkta politiker i väst, ställas inför krigsrätt för att ha stämplat till alla dessa blodiga attentaten mot en icke majoritetsvald, men dock fredlig regim. Med den blodspillan som USA & EU förorsakat är det att betrakta som det grövsta krigsbrott i modern tid (2000-talet).
    De som finns kvar av Syriens c:a 24 miljoner innevånare bör fördelas på två stater. (Tvåstats lösningar är ju propagerade för i andra svårlösta konflikter). Låt terroristerna husera öster om floden Al Furat.
    Jag skäms över att vara svensk med vårt lands idiotiska ställningstaganden i Mellanöstern.

%d bloggare gillar detta: