Efter dagar i Turkiet.

ISTANBUL: Så är jag då på väg hem efter laddade dagar i först kort Istanbul och sedan primärt Ankara.

Lite trångt i dörrarna har det varit.

Europaparlamentets talman Martin Schultz stötte jag på hos oppositionspartiet CHP. Europakommissionen Avramopoulos svepte förbi.

I parlamentet fanns talmän från en rad parlament runt om i världen på besök – dock ingen jag kände närmare.

Och nu på planet från Ankara hade jag sällskap med FN:s flyktingkommissarie Filippe Grand. Och det blev en nyttig uppdatering om den vidare världens alla humanitära utmaningar.

Vårt program har varit tämligen så fullt.

President, premiärminister, vice premiärminister, utrikesminister, Europa-minister, ledare för största oppositionspartiet, kabinettssekreterare, delegation från främst kurdiska partiet och utöver det viktigare ambassadörer, fristående bedömare, mediarepresentanter och experter på olika relevanta frågor.

Och en mer utförlig rapport kommer vi att publicera vart det lider.

Till dessa hör en mer utförlig beskrivning av den Gülen-rörelse som enigt för oss beskrivits som kärnan i det ytterligt allvarliga försöket att vräka landets demokrati och konstitutionella ordning över ända den 15 juli.

Inte onaturligt har vi ägnat en hel del tid och samtal om den saken. Och den kan knappast förstås utan att dra perspektiven några decennier tillbaka i tiden.

Det turkiska samhället är i dag ett samhälle i blandad chock och triumf. Chockade över det som hände, traumatiserade över vad som kunde hänt men också till betydande del också triumferande över att det kunde slås tillbaka.

Och man fortsätter att slå tillbaka.

Gülen-kuppmakarna räknade säkert med att skepsis eller motstånd mot president Erdogan inom och utom landets gränser skulle kunna föra dem framåt, men underskattade det närmast hat som redan innan fanns mot deras rörelse i betydande delar av det turkiska samhället. Och det har sedan dess mycket påtaglig förstärkts.

Att staten och samhället måste värna sig mot strukturer som hotar dess konstitutionella ordning är självklart. Det gäller alla samhällen på ett eller annat sätt.

Nu rensas Gülen-anhängare och aktivister med stor frenesi ut ur de strukturer de infiltrerat eller på andra sätt skaffat sig kontroll över. Tydligast är detta inom olika säkerhetstrukturer och inom militären, men också i anknutna media, fristående skolor och vissa företag.

En viss åtskillnad måste göras mellan dem som förlorar anställning i t ex polis eller armé och de som faktiskt arresteras och därmed också riskerar rättegång och fängelse.

Kring detta förde vi självfallet samtal på olika nivåer.

Balansgången är står, och ingen sade att det är perfekt.

Det finns personer i kärnan av kuppen som fortfarande är på fri fot, och det finns alldeles säkert de som oskyldigt drabbats. Det talades om en överiver i åklagarväsendet som drivs också av hets i media och krav från opinionen.

Regeringen säger nu att undantagstillståndet inte kommer att förlängas utöver de tre månader man beslutad om, och därmed träder rättsstatens i Turkiet visserligen långt ifrån perfekta institutioner åter tydligt in i bilden.

Då blir också dialogen med och övervakningen från Europarådet viktig. Såväl dess generalsekreterare som ordföranden i dess ministerkommitté har ju varit i Ankara och diskuterat detta.

Relationen med EU är inte alldeles harmonisk för ögonblicket.

Visserligen tror jag att det vid det här laget är inte mindre än nio utrikesministrar från EU som varit på besök senaste veckorna, men det finns fortfarande en illa dold bitterhet över vad man uppfattar som bristande medkänsla omedelbart efter kuppförsöket.

Vi försökte efter bästa förmåga att gjuta lite olja på de vågorna, men vårt uppdrag handlade mer om en bredare dialog om de mer långsiktiga förbindelserna.

Här kommer ECFR att engagera sig under de närmaste åren.

Mer omedelbart kan man hoppas att det skall vara möjligt att öppna förhandlingar om kapitlen 23 och 24 i anslutningsförhandlingarna. De handlar om rättsliga frågor och rättigheter, och skulle ge EU en direkt möjlighet i dessa frågor som man saknar.

Den öppningen har hitintills blockerats av Cypern, men om en fredsöverenskommelse på den delade ön kan nås innan årets slut borde den möjligheten kunna öppnas upp. Och olika kontakter ger anledning till icke oväsentlig optimism i den frågan.

Alltför liten tid hann vi ägnade den kurdiska frågan och den vidare krisen i regionen, och då främst Syrien.

Men vi hann dock med ett mycket bra möte med HDP-partiet och en middag i går kväll med några av turkiska UD:s skarpaste personer fokuserade på växande utmaningar från Astana till Aleppo och därbortom.

På den sade vi bl a att vi inte riktigt visste hur död Uzbekhistans president Karimov var, men i dag vet vi att han nu är riktigt död. Och det handlar om Centralasiens såväl folkrikaste land som mest repressiva regim med allt vad som ligger i detta.

Turkiet är ett stort, rikt, viktigt och komplicerat land. Dess politiska utveckling är knappast rätlinjig vare sig nu eller i ett längre perspektiv. Historien är annorlunda än hos oss.

Men engagemang är viktigt, och det i all synnerhet i politiskt såväl som emotionellt omvälvande tider omedelbart efter ett kuppförsök som riskerade att störta landet ner i ett blodigt inbördeskrig.

Hur den fortsatta utvecklingen kommer att bli kan vi inte veta. Jag har skrivit tidigare om såväl mer demokratiska som mer auktoritära möjligheter.

Men det är bara med engagemang och närvaro som vi har någon möjlighet att påverka den saken. Att predika på distans hjälper föga.

Och utgången har stor betydelse också för oss.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: