Framåt i Ukraina.

KIEV: att åka till YES-konferensen i Ukraina har tillhört de stående punkterna på mitt program sedan åtskilliga år tillbaka.

Traditionellt hölls de i anrika Livada-palatset i Jalta på Krim, men sedan 2014 har det av lätt insedda skäl inte varit möjligt, och nu är det i de ståtliga lokalerna i den gamla arsenalen i Kiev som vi träffas.

Senast var jag i Kiev i maj, och några mer avgörande förändringar av situationen sedan dess går det knappast att tala om.

Då hade den regeringen Yatsenyuk just efterträtts av regeringen Groisman, och det fanns betydande frågetecken både för om den skulle överleva parlamentariskt och om hur den skulle hantera reformpolitiken. Alla de ledande reformministrarna lämnade eller fick lämna i samband med ombildningen.

Att regeringen Yatsenyuk framgångsrikt stabiliserat ett land som bokstavligen stod på bankruttens rand när den tog över, och tagit itu med miljardslöseriet och svindleriet i energisektorn, är alldeles otvetydigt, och här handlar det om en i verklig mening historisk insats.

Populär blev den inte, men 11-dubblar man det för många viktiga gaspriset säger det sig själv att applåderna i alla fall från gaskonsumenterna tenderar att utebli. Och på ett eller annat sätt är de flesta i detta land gaskonsumenter.

Fem månader senare är bilden att reformtempot i ekonomin saktat av, men att de genomförda reformerna knappast är omedelbart hotade.

Detta skall nog sägas med reservationen att tendensen till populism i den ukrainska politiken inte skall försummas, och premiärminister Groisman sade i sitt framträdande på YES i dag att populismen var ett större hot Ukraina än de ryska stridsvagnarna. Det tror jag han har alldeles rätt i.

När det gäller reformeringen av det vacklande och korrumperade rättsväsendet, som försummats tidigare, har reformer dock nu kommit igång. Men det kommer att ta din tid innan de får genomslag.

På programmet nu står successiva privatiseringar av stora mängder av fortfarande statsägda, mer eller mindre fungerande, företag i Ukraina. Och det är viktigt framförallt för att effektivisera och modernisera den ekonomiska strukturen i landet.

Sakta håller tillväxten också på att komma tillbaka.

I Kiev är det svårt att se några tecken på ekonomisk kris, men landet är stort, och krisen i samband med den ryska aggressionen och den finansiella kollapsen har dock pressar ner BNP med kanske 20%. Nu talar man dock, också från IMF i samband med att man gav klartecken till ett nytt miljardlån, om en tillväxt över 1% i år och sannolikt över 2% nästa år.

Inte spektakulärt, men i alla fall på väg uppåt igen.

I sitt anförande på konferensen fokuserade president Poroshenko också på konflikten om Donbas, och underströk att först och främst gällde att verkligen få en fungerande vapenvila och ett acceptabelt säkerhetsläge i de ryskkontrollerade delarna. Sedan kunde man ta itu med Minsk-avtalets mer politiska delar.

Och det är ju en rimlig ordning.

Om det mot slutet av våren kanske fanns vissa små tecken som kunde tyda på en rörelse i riktning mot en överenskommelse är det i dag mycket svårare att upptäcka dessa. Läget förefaller låst. Kanske hoppas man i Moskva att en mer vänligt sinnad amerikansk president nästa år skall skapa en bättre möjlighet.

Kring den fråga spekulerades det livligt på konferensen, och ett antal prominenta amerikanska bedömare – demokraten David Axelrod och republikanen Karl Rove – fanns också på plats för att delge oss sina bedömningar.

Några definitiva svar gav de förvisso inte, men det är svårt att undvika intrycket av att en förlust för Hillary Clinton blir mindre och mindre osannolik.

Och frågetecknen om vad en Trump-administration skulle innebära är förvisso många. Hans påtagliga Putin-vurmande gör att hans popularitet i Kiev sannolikt ligger på europeisk bottennivå.

Men nu bär det hem till Stockholm för några dagar.

Och då kanske det också finns möjlighet att fånga upp lite av diskussionerna på det extra toppmötet mellan de 27 EU-staterna i Bratislava i går.

Nästa vecka är det så dags för sedvanliga generaldebatten i FN:s generalförsamling i New York.

När den öppnas på tisdag finns det kanske speciell anledning att lyssna på president Obama när han för sista gången framträder här. Sannolikt försöker han summera upp vad hans åtta år har inneburit, och kanske ge vissa signaler inför framtiden.

Annars blir det nog lite ledartomt.

Vare sig den ryske presidenten eller den kinesiske partiordföranden har funnit det mödan värt att detta år bege sig till New York.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: