Om Odessa och vete, dubbel inrikespolitik och Taiwan, NPT-konferens och strategiska kärnvapen framöver.

VID MEDELHAVET: Fortfarande sommar – och i det sydligare Europa är det egentligen först nu som sommaren börjar.

I hamnarna i och kring Odessa ligger tio fartyg lastade med vete och väntar på att överenskommelsen i Istanbul skall göra det möjligt för dem att lämna.

Men än är det oklart när det kan ske. Om några dagar – så har det sagts under ett antal dagar.

Längre österut fortsätter de ukrainska förberedelserna för att försöka att återta områdena väster om Dnjepr. Den ena bron över den mäktiga floden efter den andra görs obrukbar. De ryska styrkorna försöker att kompensera med pontonbroar och färjor.

Men veckan som går förstärker intrycket av att trycket verkar att ha gått ur mycket av den ryska offensiven. Inifrån Ryssland kommer fortsatta rapporter om hur man försöker att rekrytera i stort sett vem som helst till nya förband, och det är ett tecken så gott som något på att det börjar bli tunt med mer kvalificerade förband att sätta in.

Och ser man tillbaka på de senaste månaderna är det påfallande hur mycket rotation det varit när det gäller de ryska kommendanterna för olika delar av invasionen. Också det talar sitt tydliga språk.

Men någonting förbereder man säkert. Kanske en ny offensiv mot Kharkiv? Och oroande är ju ett antal robotangrepp den senaste veckan mot Kiev-området.

Annars förskjuts nog åtskilligt av global uppmärksamhet den kommande veckan till Asien och det amerikanska representanthusets talmans Nancy Pelosi resa till olika länder i Ostasien.

Kommer hon att besöka Taiwan eller inte? I så fall blir det den högst rankade besökaren från USA på ett kvarts sekel. Kinas president Xi Jinping har i ett telefonsamtal med Joe Biden varnat för att ”leka med elden”, och denne har heller knappast demonstrerat någon entusiasm över resan.

Situationen är besvärlig. Landar hon i Taipei kan det uppfattas som en eskalation, och i ett sannolikt rätt besvärligt inrikespolitiskt läge kan Xi Jinping kanske inte ha något alternativ till någon reaktion. Landar hon inte i Taipei kommer det att uppfattas som om man gett efter för det hotfulla språket från Peking.

Bakgrunden till resan ligger främst i amerikansk inrikespolitik.

Pelosi kommer med all sannolikhet att förlora sin talmansposition efter kongressvalen senare i höst, och är angelägen om att göra ett avtryck i viktiga frågor innan dess. Och president Biden kan – också med dessa val i åtanke – knappast låta sig framställas som svag i förhållande till Kina.

I Kina är det alldeles tydligt att ekonomin går sämre och att den valda strategin mot covid också fungerar allt sämre, och detta samtidigt som spelet inför höstens viktiga partikongress sannolikt dominerar åtskilligt av det interna spelet.

Det vore underligt om det inte i detta läge fanns de som satte frågetecken för delar av Xi Jinpings politik.

I USA har dock Biden i veckan som gick fått igenom sitt stora paket för att lyfta landet teknologiskt inte minst när det gäller utveckling och tillverkning av halvledare. Inte mindre än ca 55 miljarder dollar går till halvledarindustrin, och till det skall läggas ytterligare ca 170 miljarder dollar som går till forskning och utveckling av olika kritiska högteknologier.

Allt handlar om konkurrensen med Kina. Under veckan rapporterades dock att det förefaller som om Kina lyckats utveckla och tillverka halvledare på nivån 7 nanometer, vilket är någonting som hitintills bara Taiwan och Sydkorea förmått.

Var Europa finns i denna tävlan är en annan fråga. Vi ligger tydligt efter också de ambitioner som EU självt satt upp när det gäller satsningar på forskning och utveckling.

I morgon inleds i New York den s k översynskonferens om det viktiga NPT-fördraget mot spridning av kärnvapen som hålls vart femte år.

Några framsteg av betydelse är knappast att vänta, men konferensen sätter dock ljuset på viktiga frågeställningar.

Försöken att återuppliva det nukleära avtalet med Iran håller sakta på att rinna ut i sanden, och ut detta kommer självfallet ingenting gått att komma. Tvärt om.

Vad som kommer att hända med samtalen om s k strategisk stabilitet mellan USA och Ryssland, och framtiden för det viktiga avtal om begränsning av strategiska kärnvapen som löper ut om fyra år, förefaller att vara helt uppe i luften.

Dessa vapen har ju reducerats med 80-90% i bägge länderna sedan det kalla krigets dagar, men mycket i de avtal som fortfarande gäller och som reglerar detta håller på att undermineras av såväl den politiska som den teknologiska utvecklingen.

Konkurrensen i rymden, och förmågor till cyberoperationer, påverkar situationen allt mer.

Ryssland är mitt uppe i ett skede av betydande modernisering av sina strategiska kärnvapenstyrkor, och USA närmar sig ett motsvarande mycket betydande skede. Riskerna för stabiliteten kan komma att öka.

Och än mer oroande är kanske frågetecknen kring vart Kina är på väg.

Under senare år har man byggt ett mycket stort antal silos sannolikt avsedda för interkontinentala robotar i avlägsna delar av Kina, och skulle avsikten vara att faktiskt fylla dessa med robotar med kärnvapenstridsspetsar äventyras fundamentalt hela det ramverk av strategisk stabilitet som byggs upp mellan främst Washington och Moskva under mer än ett halvt århundrade.

Om detta kommer att diskuteras i New York är väl högst osäkert, men möjligen kan mer analytiskt inriktade observatörer fästa uppmärksamheten på dessa starkt oroande utvecklingar.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: