Om toppmötena som förändrar Europa, en Nato-process som inte är avslutad och fortsatt brutal rysk offensiv.

VID MEDELHAVET: Efter några dagar i Bryssel med diskussioner framförallt på klassiska Brussels Forum kring serien av toppmöten – EU i Bryssel, G7 i Elmau och Nato i Madrid – har jag nu förflyttat min bas hit ner till Medelhavets strand för ett antal veckor.

På dessa viktiga toppmöten fattades beslut som före den 24 februari i år på intet sätt stod på dagordningen – och nog av de flesta skulle ha betecknats som tänkbara.

Ukraina och Moldavien gavs status som kandidatländer till medlemskap i EU, och Sverige och Finland inbjöds till medlemskap i Nato.

Europas integrationsgeografi och säkerhetsstruktur kommer med dessa beslut att förändras på tämligen avgörande sätt.

Än är vi dock inte där.

Ukrainas process mot medlemskap kommer förvisso att ta betydande tid även under de bästa av omständigheter. Fördelen ligger i de framsteg man redan gjort med det s k DCFTA-avtalet från 2014, men nackdelen ligger sjävklart i den ryska aggressionen och den massiva skada denna tillfogar landet.

Den närmaste stationen kommer redan i slutet av detta år när EU-kommissionen skall rapportera om hur Ukraina genomfört ett antal reformer som formulerades som en förutsättning för det beslut om kandidatlandstatus som nu fattats.

Processen fram till att Nato i Madrid gav ett grönt ljus till den fortsatta Nato-processen för Sverige och Finland var förvisso inte okomplicerad.

Att det till slut blev ett avtal mellan Sverige, Finland och Turkiet var självfallet tillfredställande, men innehållet i detta leder med nödvändighet till en rad frågetecken.

De avgörande nackdelen är dels att det inte förpliktigar Turkiet till någonting alls utöver det första gröna ljus till processen de nu gett och dels att det inbjuder till kontroverser om vad det egentligen är som Sverige och Finland framöver förpliktigat sig till.

Att bekämpa terrorism är en självklarhet, och måhända finns det mer som vi kan ha anledning att hjälpa till med i det avseendet. Att det funnits en viss naivitet också i ledande svenska personers umgänge med vissa organisationer är nog en oundviklig slutsats.

Men problemet är att Turkiet ofta definierar terrorism betydligt mycket vidare och för detta in också i gränslandet till vad vi ser som legitim demokratisk opposition.

Det är nog långt ifrån osannolikt att detta kommer att leda till fortsatta konvulsioner. De mekanismer som vi förpliktigat oss till att sätta upp mellan våra länder kan nog komma att kräva en mycket varsam hantering.

Här kommer nog de avgörande utmaningarna att ligga på den svenska regering som kommer att tillträda efter valet i september. Av detta följer en rad implikationer som jag nu inte skall gå in på, men som i alla fall delvis borde vara uppenbara.

Vad gäller besluten på Nato-toppmötet i övrigt har jag ännu inte hunnit läsa det nya s k strategiska koncept som man till slut enades kring, och jag noterade att det återstår åtskilligt arbete med att konkret leva upp till målet om en påtagligt ökad militär närvaro i de östligaste medlemsländerna.

Borta i öster fortsätter den massiva ryska militära offensiven med såväl bomb- och raketangrepp i olika delar av landet som en koncentration på att vinna terräng i Ukrainas mest östliga delar där den ryska militära överlägsenheten är som störst.

Ryska framsteg har skett, men skall inte övervärderas. Under juni har den ryska offensiven lagt ytterligare ca 0,3% av Ukrainas yta under rysk ockupation – utöver de ca 20% man redan mer eller mindre kontrollerar.

Det är självfallet illa, men skulle man fortsätta offensiven i denna takt skulle det ta ca 22 år att erövra landet i dess helhet.

Många av de ryska raketangreppen sker nu med äldre sovjetiska robotar egentligen avsedda för andra ändamål, och möjligen är detta ett tecken på att man inte vågar tunna ut sina förråd av modernare precisionsvapen ytterligare.

Mycket hänger nu på takten i de fortsatta västliga leveranserna av både försvarsmateriel och finansiella resurser.

När Norges statsminister Jonas Gahr Störe var i Kiev i veckan – snart sagt alla Europas regeringschefer har redan varit på plats – hade han med sig ett påtagligt substantiellt finansiellt paket utöver vad Norge redan gjort i form av militära leveranserna.

Det exemplet manar till efterföljd.

En besvikelse från serien av toppmöten var att inga framsteg gjordes när det gällde att bryta blockaden av hamnarna i Odessa och Ukrainas export av vete och livsmedel till en värld där ökade livsmedelspriser håller på att bli ett allt värre problem.

Såväl FN som Turkiet försöker att föra samtal med Ryssland i frågan, men baserat på tidigare erfarenhet skulle jag säga att förutsättningarna för framsteg är mycket begränsade om inte Moskva vet att västliga nationer är beredda att gå in med egna insatser för att bryta blockaden.

Att detta är betydligt enklare sagt än gjort hindrar inte att en tydlig signal från ledande länder i den frågan hade varit mycket viktig.

Nu är risken dessvärre uppenbar att allt kommer att stå och stampa och att skadan runt om i världen successivt kommer att bli allt värre.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: