Om mordet i Japan, Bidens resa till Mellersta Östern, Putins avsikter, nya kriser på Balkan och lite annat.

VID MEDELHAVET: Mordet av den f d japanske premiärministern Shinzo Abe i veckan som gick kom att fokusera viss uppmärksamhet på Japans roll och betydelse i den asiatiska utvecklingen.

Som premiärminister gav Shinzo Abe sitt land ett ansikte och en roll på den vidare globala arenan som man tidigare inte haft. Han var förvisso en nationalist, men övertygad om att det måste byggas starkare samarbeten också i hans del av världen, och att det krävde ett mer aktivt Japan än tidigare.

Därmed blev hans roll viktig både när det gällde att bryta mark för det stora handelsavtal som då hette TPP men som efter det att USA inte kunde komma med blivit CPTPP, som för att lägga grunden för det s k Quad-samarbete där inte minst relationen mellan Japan och Indien är betydelsefull.

Vilken effekt mordet kommer att få på det japanska samhället återstår att se. Kortsiktigt är det väl sannolikt att det kommer att stärka det regerande LDP-partiet, där ju premiärminister Kishida i många och mycket är en lärjunge till just Shinzo Abe.

På lite närmare håll kommer president Biden på onsdag att inleda sin första resa till Mellersta Östern, där det inledande besöket i Israel och på Västbanken kanske blir lite mindre problematiskt, men där förtjusningen över ett oundvikligt handslag med den saudiske kronprinsen MBS i Jeddah är ytterligt begränsad.

Biden-administrationen har ju varit tydlig med att ansvaret för det bestialiska mordet på journalisten Khasoggi på det saudiska generalkonsulatet i Istanbul ligger på MBS, och därmed har han också sedan han tillträdde undvikit varje direkt kontakt med denne.

Men att han nu ger sig iväg till Saudiarabien har måhända mindre med försök att förlänga vapenvilan i det krig i Jemen som ju just MBS kastade in Saudiarabien i 2015, eller med att i största allmänhet bygga bättre samarbeten i regionen i dess helhet, än med att försöka få landet att skruva upp oljeproduktionen ytterligare en bit för att försöka att pressa ner de höga priserna.

Om det kommer att lyckas återstår att se. Experter säger att i denna globala energikris arbetar alla oljeproducenter, också Saudiarabien, med mycket små marginaler, och därmed är möjligheterna begränsade eller i alla fall kortvariga.

Men att sänkta oljepriser skulle vara välkomna är tveklöst. För Biden handlar det kanske främst om mellanvalen i november, men i ett bredare perspektiv skadar det ju inte om flödet av valuta in i Kremls krigskassor kunde dämpas något.

Regionen har förvisso sina utmaningar. Kan Jemen gå från en vapenvila till någon form av politisk process? Finns det fortfarande något hopp kvar för det nukleära avtalet med Iran, och vad skulle hända om det kollapsar? Kommer det israeliska nyvalet i november att leda till att Netanyahu återkommer som premiärminister med den skärpta polarisering detta ofrånkomligen kommer att leda till?

Listan kunde göras längre. Tragedin i Syrien har inget slut. Situationen i Libanon är ytterligt allvarlig. I Libyen ser vi nya motsättningar.

I ett försvar för sin resa säger president Biden att det är första gången på mycket länge som en amerikansk president reser till regionen utan att samtidigt amerikansk trupp är i strid någonstans där, och ser detta som ett tecken på försiktig stabilisering.

Måhända. Men det saknas inte brännbart material. Tydligt är dock att Biden vill att hans resa skall ses som en del i en långsiktig amerikansk politik att reducera sitt direkta engagemang i regionen. Det har man, med tämligen begränsad framgång, försökt förr.

Än närmare oss fortsätter det ryska kriget i Ukraina. De direkta operationerna förefaller att ha gått in i en lugnare fas, men ryska flyg- och robotangrepp fortsätter, och tecken tyder på att man försöker att mobilisera förstärkningar för den ryska armén för senare förnyade offensiver.

På sina håll i den ryska retoriken talas fortfarande om Donbas, men när president Putin framträdde med ett anförande för viktigare ledamöter i duman i veckan var det en president med mycket bestämda och mycket vidare ambitioner som talade.

Nu var det inte bara en ny ordning i vad han ser som gamla ryska territorier det handlade om, och inte heller bara en ny ordning när det gäller säkerhet i Europa, utan en ny världsordning där framför allt den amerikanska makten och dess inflytande nu skall pressas tillbaka.

Och denna kamp – en strid om världen – står vi enligt president Putin nu bara i början av.

Med viss distans kan man väl säga att han i detta inte har helt fel. Skulle hans krig för att kuva Ukraina lyckas skulle det förvisso innebära att en global ordning där förvisso USA varit och är den mest betydande makten pressas tillbaka eller går under.

Att det blir en ordning där internationell lag och hävdvunna principer för det internationella umgänget ställs åt sidan, och där värderingar som är våra får väsentligt mindre utrymme, är dessvärre uppenbart.

Finlands och Sveriges beslut att söka medlemskap i Nato skall ses också i detta bredare perspektiv. Det handlar inte bara om i och för sig viktiga försvarsdispositioner i det nordeuropeiska området, utan om att gemensamt möta en utmaning mot vår mer eller mindre globala mer eller mindre ordning.

Och Putins uttalande i veckan har visat hur viktigt det är. Donbas tror jag han bekymrar sig mycket föga för. Om detta krig skulle sluta bara med att han lägger under sig Donbas skulle mycket lite vara vunnet från hans utgångspunkt. Putins ambitioner är betydligare mycket vidare och farligare.

På Balkan ser situationen i Nordmakedonien tilltagande bekymmersam ut.

I detta område har nationella ambitioner mötts under årtusenden, och det skapar betydande spänningar också i dag. Under lång tid blockerade ju Grekland landets EU- och Nato-process i en dispyt som lite förenklat kan beskrivas som en strid om arvet efter Alexander den Store.

Och när nu denna lösts med att landet ändrar namn blockerar Bulgarien landets EU-process i en dispyt som handlar om nationella identiteter och historia, men som saknar varje bäring på dagens problem och utmaningar.

I Sofia räknas framtiden för den regering som dock försökt finna en lösning snarast i timmar och dagar, och i Skopje är protesterna våldsamma mot vad man uppfattar som alltför långt gående krav i ett kompromissförslag som Frankrike försökt att arbeta fram.

Här finns fortfarande en smal möjlighet till framsteg, men också betydande möjligheter för att det hela faller samman i fördjupade motsättningar.

Till de gångna veckans begivenheter hör ju också att Boris Johnson tvingades utannonsera sin avgång efter det att ett 50-tal ministrar och politiskt tillsatt inom ett dygn hade hoppat av hans regering. Han saknade praktiska möjligheter att fortsätta.

Jag kommer sannerligen inte att sakna denna djupt oseriösa gestalt. Vad som kommer att komma efter återstår att se, men ingenting annat än en förbättring torde vara möjligt.

På sikt skapa kanske möjligheten till ett lite bättre klimat mellan London och Bryssel, men det kommer att ta sin tid.

Hur länge Boris Johnson är kvar vet vi ännu inte, och alla kandidater till efterträdare kommer nog att försöka att undvika att riva upp såren efter Brexit.

Att det på sikt måste till en mer konstruktiv relation mellan Bryssel och London är uppenbart, och det inte minst mot bakgrund av Putins krig och avsikter.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: