VID MEDELHAVET: Sommaren har nu börjat sänka sig ner på allvar över den europeiska politiken, med oro för torka och bränder, och politiskt tumult i Italien som tydliga undantag.
Om den förra kan väl bara sägas att den i förening med behovet att frigöra sig från beroende av rysk energi kommer att ge energipolitiken en än starkare tyngd i den europeiska politiken under de närmaste åren.
Om det senare skall först sägas att sammanbrottet för Draghi-regeringen i Italien kommer vid en minst sagt oläglig tidpunkt. Hans reformpaket har nått en bit men inte hela vägen fram, det råder krig i Europa och inflation och höjda räntor bidrar till att också skapa en ny ekonomisk och finansiell osäkerhet.
Men sammanbrottet kom i en serie av händelser som utlöstes av populistiska Femstjärne-rörelsens oro över dramatiskt fallande stöd och ty följande behov av att profilera sig med olika starkt populistiska ekonomiska krav.
En regering utan dem hade möjligen kunnat fungera, men i stället satte tydligen nervositeten in hos Berlusconi-partiet Forza Italia och dess partner högerpopulistiska Lega. De fruktade plötsligt att än mer högerorienterade Italiens Bröder – som stod utanför regeringen – skulle kunna skära pipor i vassen och beslöt av fruktan för detta att lämna regeringen.
Och därmed var det slut på en regering som ju under en period gett Italien både ekonomisk trovärdighet och internationell position. Kortsiktigt politiskt manövrerande segrade över långsiktigt politiskt ansvarstagande.
Nu stundar val 25 september och vad som stundar därefter är i alla fall delvis skrivit i stjärnorna.
En valrörelse i en tid av ökad politisk och ekonomisk osäkerhet kommer med all sannolikhet att leda till kaskader av mer eller mindre populistiska överbud, och frågan är om det efter valet går att ge landet en regering som sedan håller tillbaka dessa.
Med en statsskuld kring 150% är EU:s tredje största ekonomi i ett skört tillstånd, och hade förvisso behövt ytterligare en period av målmedvetna strukturreformer för att mer långsiktigt komma på fötterna.
Till detta kommer självfallet också en utrikespolitisk osäkerhet. Italien under Mario Draghi har haft en tydlig linje kring Ryssland och Ukraina, och Draghi var tydligt pådrivande när det gällde EU-beslutet att ge Ukraina ställningen som kandidatland.
Men Lega-ledaren Salvini har glatt uppträtt med T-shirt med Vladimir Putin på bröstet både på Röda Torget och i Europaparlamentet. Det finns dessutom allvarliga anklagelser om att hans parti tidigare dessutom tagit emot finansiering av Kreml.
Så det finns all anledning till viss oro. Att i slutändan Italien alltför mycket skulle kunna avvika från EU:s och USA:s linje är dock trots allt inte särskilt sannolikt.
På slagfälten i östligare Europa har utvecklingen den gångna veckan nog marginellt gått mer Ukrainas än Rysslands väg.
Det långskjutande raketartilleri Ukraina fått av USA har fortsatt att komplicera de ryska stridskrafternas försörjning, och kanske ser man också tecken på att en ukrainska offensiv ner mot Dnjepr och Kherson nu börjar att ge resultat.
Den viktigaste utvecklingen var dock den överenskommelse som FN och Turkiet förhandlade fram med Ryssland och Ukraina om att öppna upp Odessa och två ytterligare ukrainska hamnar för export av vete till världen.
Ryssland kände säkert det globala trycket i frågan, och fick dessutom en bekräftelse på att bl a EU:s sanktioner inte omfattar dess export av vete och näringsämnen.
Det är komplicerade arrangemang man kommit fram till, och om det kommer att fungera återstår att se. Redan i går riktades ju en rysk robotattack mot bl a hamnen i Odessa, och efter att först ha förnekat allt har Moskva i dag sagt att de attackerade vad de betraktade som ett militärt mål.
Om detta är förenligt eller oförenligt med avtalet går det dessvärre att ha delade meningar om. Alla dess formuleringar kännetecknas inte av klarhet. Och därmed är det nog alldeles säkert att genomförandet av avtalet kommer att vara kantat av återkommande kriser och konflikter.
Icke desto mindre måste man hoppas att det kan fungera. Inte minst är det viktigt för den nu utomordentligt svaga ukrainska ekonomin med exportinkomster.
Men samtidigt är det alldeles tydligt att Ryssland inte har gett upp sin ambition att erövra även området fram till Odessa. Skulle en ukrainsk offensiv mot Kherson lyckas skjuts dock möjligheterna att verkligen göra det in en högst osäker framtid.
Och då kanske längre fram det arrangemang som nu åstadkommits kan ersättas av att Ukraina självt fullt ut kontrollerar trafiken i sina viktiga hamnar vid Svarta Havet. Det är av avgörande betydelse för landets framtid.
Under de senaste dagarna har jag publicerat dels en kolumn i Washington Post som försöker att svara på frågan om när kriget kan ta slut, dels min månadskrönika för Project Syndicate, som jag sedan sett återpublicerad i Seoul, Canberra och Abu Dhabi, som rör de grundläggande principer för det internationella systemet som den ryska aggressionen nu ifrågasätter.
Och dessa finns det ju länkar till på mitt engelska twitter-konto.
Alla Dessa Dagar 