Mycket om Ukraina i Davos detta år, men för USA var Asien tillbaka i fokus. Och inför folkomröstning i Danmark.

STOCKHOLM: Efter närmare två veckor på resande fot känns det skönt med i alla fall en helg i relativt lugn hemma.

Processen med vår Nato-anslutning går långsamt vidare med bilaterala såväl svenska som finska samtal med Turkiet under den gångna veckan, och de samtalen kommer ju att fortsätta.

Någon större brådska är det knappast.

Men problemen skall inte underskattas, i synnerhet som ju detta nu blivit inrikespolitik i såväl Turkiet som Sverige. En ytterligt obalanserad attack från det turkiska extremnationalistiska partiet MHP:s ledning visar på problemen eftersom president Erdoğans i viss utsträckning är beroende av MHP för sin politiska position.

För min del blev det under den gångna veckan många samtal med olika företrädare för Ukraina i anslutning till det stora världsekonomiska mötet i Davos.

Ett tjugotal ukrainska parlamentsledamöter från olika partier fanns på plats förutom representanter för landets ledning. President Zelensky medverkade i flera diskussioner via video.

Två frågor stod i centrum.

Dels att man var i behov av ytterligare leveranser av också tyngre vapen för att möta den ryska offensiven i de östligare delarna av landet.

De ryska stridskrafterna koncentreras nu för att innesluta och besegra de ukrainska försvararna i staden Severodonetsk, och det föreföll i de samtal jag hade tveksamt om man kunde hålla den positionen så länge till.

Någon avgörande strategisk betydelse har staden knappast om man bortser från att det skulle bli möjligt för Ryssland att säga att man fått kontrollen över den absoluta huvuddelen av provinsen Luhansk.

Men försvarsstriden är utmattande, och det synnerhet som man när det gäller främst artilleri befinner sig i ett mycket tydligt underläge. Västlig hjälp med modernare artilleri har börjat att nå fram, men man behöver ytterligare system.

Modernt amerikanskt raketartilleri stor högst på önskelistan, men att få sådant på plats kommer med nödvändighet att ta en hel del tid.

Den andra frågan i centrum rörde den ukrainska önskan att inleda en process mot medlemskap i EU

Omedelbart handlar det ju om huruvida det kommande EU-toppmötet i juni kommer att bevilja landet status som s k kandidatland eller inte. Den symboliska betydelsen av det beslutet kommer att vara mycket stor.

Frankrikes president Macron stod knappast särskilt högt i kurs efter det att man tyckt sig uppfatta att han försöker att bromsa hela denna process. Han har ju återupplivat gamla tankar från president Mitterand som när de lanserades förvisso hade just syftet att bromsa tankar på en utvidgning av dåvarande EC.

Lite ledsamt är att också Sverige av mina ukrainska vänner ses som ett land som sviker i stödet.

Men samtidigt fanns det hos de ansvariga i det ukrainska parlamentet en mycket realistisk uppfattning om processen självt. När vi sade att hastigheten i en anslutningsprocess ju bestäms först och främst av hur snabbt ett land kan anpassa sig till EU:s hela regelverk nickade de instämmande.

För dem är tanken på EU-processen självfallet till stor del en fråga om landets långsiktiga säkerhet men dessutom i minst lika hög grad om landets reformering.

Många diskussioner på det större mötet i Davos kom att koncentreras på frågan om de starkt stigande priserna på livsmedel runt om i världen. Till stor del handlar det ju om att Ukrainas hamnar vid Svarta Havet har blockerats, men också om att Ryssland och andra länder nu stoppat sin export.

Samtal förs om möjligheten att öppna upp hamnen i Odessa för att få ut allt det vete som finns i enorma lagerlokaler, men vattnen utanför är minerade och betydande delar av det som behövs för att lasta i hamnen har förstörts av ryska attacker.

Putin säger att han är beredd att lyfta blockering, men endast under förutsättning att de olika internationella sanktionerna mot Ryssland hävd. Han håller de svältande i länder beroende av dessa leveranser till gisslan för sin politik.

I morgon eftermiddag samlas EU:s ledare till ett extra toppmöte och mycket kommer att handla om hur stödet till Ukraina skall förstärkas och sanktionerna ytterligare skärpas. Främst när det gäller sanktioner mot rysk olja är det betydande problem. Ungern sätter sig på tvären, men det finns också rimliga frågor om risken för att driva upp priset på olja ytterligare.

Den faktiska situationen är ju att de höga priserna på olja och gas nu medför att Ryssland trots alla sanktioner har rekordintäkter.

På onsdag är det så viktig folkomröstning i Danmark. Det handlar om att bli av med de undantag från EU:s samarbete när det gäller säkerhets- och försvarsfrågor som landet har.

Det hela går tillbaka till den folkomröstning om det s k Maastricht-avtalet som Danmark hade 1992 och som ledde till ett nej, en förhandling i Edinburgh som ledde till ett antal danska s k undantag och en ny folkomröstning som gav grönt ljus till detta.

Men gradvis har detta undantag blivit allt mer av en belastning för landet i EU- samarbetet, och nu står den absoluta huvuddelen av landets politiska partier bakom att ta bort det.

Folkomröstningar inte minst i Danmark är alltid osäkra operationer, men de senaste opinionsmätningarna tyder på att det finns en betydande majoritet för ett ja till förslaget. Mycket hänger dock i sammanhang som dessa på att man faktiskt röstar.

Så osvuret är nog trots allt bäst.

Dem gångna veckan innebar för USA att Asien åter sattes i fokus för politiken.

President Biden var på besök i först Sydkorea och sedan Japan, hade toppmöten med den s k Quad-kretsen och försökte lansera någon typ av ekonomiskt initiativ för den vidare regionen.

Det senare var dock tämligen halvhjärtat. Utan en handelspolitik värd namnet har USA svårt att bli den kraft för ekonomiskt samarbete som ju är en nödvändighet om man skall kunna möta Kina på sikt. Bidens handelspolitik skiljer sig inte särskilt mycket från Trumps i dessa avseenden.

Härom dagen höll så utrikesminister Blinken i Washington ett längre linjetal för att presentera administrationens strategi vad gäller Kina.

Detta skulle egentligen ha skett redan i slutet av förra året, men Rysslands krig har försenat det mesta. Den nationella säkerhetsstrategi som också skulle ha presenterats för ett halvår sedan eller så finns fortfarande inte.

Det var ett tal med stor bredd, och med en strategi som balanserade mellan att konkurrera med Kina, konfrontera landet när så behövdes och samarbete där det var nödvändigt. Men om det under Trump-tiden kunde höras de som ville ”avkoppla” från Kina i snart sagt alla avseenden var anslaget nu betydligt mer realistiskt.

Och det skall bli intressant att följa den fortsatta diskussionen kring strategin.

Den mer inrikespolitiska scenen i USA kan det finnas anledning att säga lite mer om när jag är tillbaka i Washington om ett par veckor, men det förtjänar att noteras små och viktiga tecken på att Donald Trumps kontroll över det republikanska partiet kanske håller på att försvagas något.

För min del innebar den gångna veckan också en del artiklar. Jag skrev för Project Syndicate om slutsatser från Davos, för Washington Post tillsammans med Javier Solana om det nukleära avtalet med Iran och för Politico om hur EU kan ta initiativ för en krigsansvarighetsprocess mot den ryska ledningen.

I morgon är jag åter i Helsingfors och träffar de flesta där under dagen. Såväl president Niinistö som jag håller anföranden på ett arrangemang där, och i anslutning till detta blir det ytterligare möten.

Resten av veckan innebär bl a besök i Hamburg, och sedan är det dags för den årliga stora Globsec- konferensen i Bratislava där jag också förväntas framträda.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: