Ett säkerhetsmässigt samlat Norden och Östersjön-område. Det var ett halvt årtusende sedan senast.

STOCKHOLM: I torsdags kom i ett kort pressmeddelande det officiella beskedet från president Sauli Niinistö att Finland nu kommer att söka medlemskap i Nato.

Och i morgon kommer ju samma besked att komma vad gäller Sverige. I dag har ju också socialdemokraterna – sist av alla partier – beslutat om sin ståndpunkt i frågan.

Då blir det också för första gången sedan den ryska invasionen 24 februari möjligt att diskutera dessa frågor i riksdagen.

På många sätt är beskedet från Finland det avgörande. Den finländska historiska resan är betydligt mer komplicerad än den svenska, och beslutet har därmed på många sätt en större tyngd.

Det svenska kommer i många avseenden att kunna ses som en konsekvens av det finska.

Under sex århundraden var vi ett och samma rike, men gradvis kom trycket från den växande moskovitiska makten att bli allt tydligare och allt hårdare.

Peter den Store gjorde av den moskovitiska makten staten det nya Ryssland, och flyttade dess huvudstad till träskmarkerna vid Neva-flodens utlopp i Finska Viken.

Här hade svenska och moskovitiska intressen mötts och blötts genom århundraden. Längs Neva-floden kunde handelsmän från Gotland eller Roslagen börja sin färd mot avlägsna marknader ner mot och bortom såväl Svarta som Kaspiska Havet.

Och här ville nu Peter den Store bygga en huvudstad som hade ansiktet vänt mot det övriga Europa.

Med detta förändrades självfallet den östra rikshalvans situation. Trycket och magnetismen från den snabbt växande ryska huvudstaden skapade steg för steg den situation som mitt i Napoleon-krigens europeiska omvälvningar ledde till den plågsamma förlusten i Finska kriget 1809, freden i Fredrikshamn och etablerandet av Finland som ett storhertigdöme under den mäktige tsaren vid Neva.

Under ett århundrade var det i mångt och mycket en svensk stat och ett svenskt samhälle under den ryska makten, men under denna tid växte också en tydligare finsk nation fram, och kraven på att den skulle få en egen framtid växte i takt med att en storrysk nationalism började att göra sig allt mer påmind.

För Sverige var detta århundradet när vi definitivt lade stormaktstidens drömmar bakom oss. Med Elias Tegnérs ord handlade det om att ”inom Sveriges gränser vinna Finland åter” – att med egna reformer och egen kraft bygga ett modernare samhälle.

Och med Carl XIV Johans politik från 1812 vände vi ryggen mot kontinentens konvulsioner. Vi frestades när konflikten om Slesvig spetsades till på 1850-talet och när Krim-kriget drog in i Östersjön ett decennium senare, men i huvudsak höll vi kursen.

När den ryska staten kollapsade 1917 som en konsekvens av kombinationen av en regim oförmögen till reform och världskrigets konvulsioner tillhörde Finland de nationer som ytterst med vapnens makt lyckades att bryta sig loss.

Den ryska makten hade ju sedan 1809 varit framskjuten till Torneå älv uppe i norr och Ekerö på Åland, men försvann nu från svensk utgångspunkt till Systerbäck strax utanför Leningrad i den inre delen av den finska viken.

Men fortfarande var det – med Krister Wahlbäcks ord – jättens andedräkt som bestämde åtskilligt om Finlands ställning liksom för relationen mellan våra länder.

Medan Sverige kom att undgå att dras in i det andra världskriget försökte Stalin underkuva och återerövra Finland, och i det s k fortsättningskriget hamnade Finland oundvikligen på Hitlers sida med alla de problem detta förde med sig.

När världskriget var över var Finlands position långt ifrån enkel. Man hade förlorat sin andra största stad, hade fått en sovjetisk militärbas alldeles väster om Helsingfors, tvingats till omfattande restriktioner på sin försvarsmakt, hade en Sovjetstyrd kontrollkommission i huvudstaden och fick ingå ett biståndsavtal med Sovjet med också potentiella militära implikationer.

Längre västerut var det under dessa kritiska år åtskilliga som avskrev Finlands möjligheter att överleva som självständig nation. Tjeckoslovakiens öde 1948 präglade mycket av dessa farhågor.

Denna situation betydde åtskilligt när Sverige kom att välja vad som kallades neutralitetslinjen för de kommande åren. Det fanns farhågor för att en västlig alliansanknytning skulle kunna leda till att Stalin än mer ökade trycket på Finland, och att detta då skulle försämra också vårt säkerhetspolitiska läge.

Finlands balansgång under decennierna som följde blev inte enkel. Fortfarande diskuteras om alla de kompromisser man tvingade sig själv till var nödvändiga, men hur det än är med den saken blev resultatet att Finland steg för steg kunde stärka sin ställning som en självständig nordisk demokrati.

Men det var decennier när Finland var det utsatta landet – och Sverige var det skyddade. Där bortom fanns alltid den oberäkneliga jätten.

När den sovjetiska staten sedan kollapsade som en konsekvens av sin oförmåga till grundläggande reformer, och vi därmed fick en ny strategisk jordbävning i vår del av Europa, öppnades inte bara för att Estland, Lettland och Litauen kunde söka självständighet, utan också för att Sverige och Finland kunde lägga neutralitetspolitiken åt sidan och ta steget in i den Europeiska Unionen.

I inledningen till den processen hade Sverige en viss ledning, men vi förhandlade parallellt och gick in som medlemmar i EU tillsammans nyårsdagen 1995.

Då var frågan om Nato knappast aktuell.

Vi hoppades på ett nytt Ryssland och en ny och allomfattande europeisk säkerhetsstruktur. Jag minns hur dagen i juni 1994 när Esko Aho för Finland och jag för Sverige skrev på våra EU-avtal också Boris Jeltsin var på plats och skrev under ett omfattande samarbetsavtal mellan EU och Ryssland.

Det var andra tider.

Jag har skrivit om hur vi kring 2008 gick från det vi kan kalla förhoppningarnas tid till den nya oredans tid, och om hur säkerhetsfrågorna gradvis blev allt viktigare igen. Kriget mellan Ryssland och Georgien borde ha varit en större tankeställare än vad det blev.

Finland började då att tala om att man hade en s k Nato-option i sin säkerhetspolitik. Med Finlands bakgrund var det ett viktigt steg.

Sverige hade i grunden alltid haft en Nato-option, men delar av den svenska debatten kring denna fråga under åren som följde blev utomordentligt märklig. Med verklig säkerhetspolitik hade den ingenting att göra.

Varje omnämnande av en Nato-option sades på sina håll skapa faror eftersom det skulle leda till misstankar om att vi i ett kritiskt läge skulle kunna tänkas att närma oss Nato. På sina håll uttalades detta med betydande grötmyndighet.

Men när sedan farorna verkligen kom kastades allt detta över ända och Nato blev den enda möjligheten.

Finlands politik liv har av lätt insedda skäl säkerheten i sitt DNA, och därför var det naturligt att det efter den 24 februari var Finland som tog ledningen i den stora säkerhetspolitiska omläggningen. Raskt drogs igång en omfattande politisk process vars slutmål redan från början var tydligt för alla och envar.

Den svenska processen blev mer stapplande och slingrande, men med en riksdagsmajoritet och ett Finland som pekade entydigt åt samma håll var något annat slutmål än det vi nu står inför egentligen aldrig möjligt.

Nu inleds en formell process som säkerhetsmässigt i den vidare europeiska och atlantiska ramen kommer att förena de nordiska länderna och Östersjö-området på ett sätt vi inte haft sedan Kalmarunionen gick i graven för ett halvt årtusende sedan.

Förhoppningsvis kommer Danmark att i sin folkomröstning 1 juni att häva sina föråldrade restriktioner mot deltagande i säkerhetssamarbetet inom EU. Det skulle tydligt underlätta det nordiska samarbetet.

Och det är därmed säkerhetsmässigt en påtagligt ny epok som vi går in i, och jag hoppas att vi fullt ut kommer att kunna ta tillvara på de förbättrade möjligheter till samverkan och integration om försvar och säkerhet i hela Nordeuropa som detta kommer att innebära.

Bortom oss kommer fortfarande Ryssland att finnas. Geografin förblir densamma, men detta Rysslands utveckling framstår nu som osäkrare än på utomordentligt länge. Kommer den ryska staten att klara de anspänningar som kommer att följa av den strategiska katastrof dess ledares angreppskrig mot Ukraina nu utlöst?

Eller börjar en ny statskollaps att avteckna sig vid horisonten?

Om detta vet vi föga. Men denna tilltagande osäkerhet österut är det ju som nu gör vår ökade förankring västerut till en nödvändighet.

Till allt detta kommer det att finnas anledning att återkomma allt eftersom den formella processen går framåt under de allra närmaste månaderna.

Själv har jag just återkommit från den årliga säkerhetskonferensen i Tallinn där deltagandet detta år hade sina extra dimensioner. Det råder ju krig i Europa. Den övergripande chefen för de amerikanska underrättelsetjänsterna tillhörde dem som var på plats och deltog i de intensiva diskussionerna.

Men det blir ett kort uppehåll hemma. Redan i morgon bär det iväg igen.

Måndagens mål för min del är Nuuk på Grönland, och jag kommer att hinna med också Reykjavik på Island under några dagar med de arktiska och nordatlantiska frågeställningarna i fokus.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: