Om Nato-processen, Turkiets invändningar, det kommande Madrid-mötet och det fortsatta kriget.

KÖPENHAMN: Så lämnades förra veckan ansökningarna från Sverige och Finland om medlemskap in till Nato och den formella processen mot medlemskapet kunde inledas.

Reaktionen från rysk sida var påtagligt avmätt, möjligen under insikten att allt därutöver skulle riskera att bli påtagligt kontraproduktivt.

Frågan togs upp på ett möte med det nationella säkerhetsrådet under president Putin, och därefter sades att de åtgärder man kan komma att vidta skulle bli beroende av vad som händer på Sveriges och Finlands territorium. Och det påpekades att man redan tidigare de facto räknat våra länder som västligt territorium i dessa avseenden.

På sina håll hade det funnits en betydande oro för vad som skulle kunna komma att ske från rysk sida under perioden innan medlemskapet i Nato är ett faktum, och en rad länder hade uttalat sitt stöd om någon mer hotfull situation skulle uppkomma, men med dagens indikationer finns det ingen anledning till oro i detta avseende.

Däremot förefaller den turkiska reaktionen på många håll att ha varit oväntat. Kanske borde man ha tittat lite närmare på hur Turkiet vid tidigare tillfällen i Nato försökt att utnyttja situationen för att vrida politiken i sin riktning.

Efter ett telefonsamtal i går mellan president Erdogan och statsminister Andersson, liksom med president Niinistö, kommer nu dialogen på de punkter där Turkiet har frågetecken att fortsätta.

Det borde kunna leda fram till ökad förståelse för respektive ståndpunkter och möjligen också uppklarande av en del möjliga missförstånd.

Att det finns en stark känslighet i Turkiet för allt som har med PKK att göra är naturligt. Det är en organisation som med också terror som metod har många tusen oskyldiga människors liv på sitt samvete.

Sverige liksom EU är tydliga med att PKK är en terrororganisation, och jag har förvisso stundtals sett det som märkligt att se PKK:s flagga vaja i demonstrationer som dragit genom Stockholms gator.

Att påstå att det finns en tydlig brandvägg mellan PKK och de kurdiska grupperingarna i norra Syrien är knappast möjligt. Att dessa sedan utnyttjats av främst USA i kampen mot Daesh är ett faktum, och detta har också lett till betydande spänningar mellan USA och Turkiet.

Om det funnits en oförsiktighet i svenskt umgänge i området är det svårt att se annat än att detta varit marginellt i förhållande till den amerikanska politiken.

En rimlig svensk ståndpunkt i frågan om framtiden för norra Syrien är att ge stöd till den FN-ledda konstitutionella dialogen i Syrien. Framstegen i denna är förvisso begränsade, men det är svårt att se någon annan väg till stabil framgång också när det gäller dem kurdiska minoritetens roll i norra Syrien.

Sedan har den kurdiska frågan också en rad andra dimensioner som har med den nödvändiga demokratiseringsprocessen i Turkiet att göra. Efter stora och banbrytande framsteg under ett decennium har utvecklingen sedan ju dessvärre gått bakåt.

Men förr eller senare måste denna process återupptas. Det kurdiska är en central del av ett modernt och öppet Turkiet, och den trångsynta nationalism som nu stundtals tar utrymme är ett hinder för landets framgångsrika utveckling.

Nästa år går Turkiet till val, och mycket kommer att bli beroende av hur det kommer att utfalla. President Erdogan befinner sig under hård press främst på grund av den ekonomiska utvecklingen och kommer med all sannolikhet att försöka spela på mer nationalistiska strängar.

Men nu blir det således samtal mellan Stockholm, Helsingfors och Ankara. Och allt måste på ett eller annat sätt vara klart inför Nato:s toppmöte i Madrid de sista dagarna av juni. Min prognos är att detta med god vilja på alla sidor också kommer att vara möjligt.

På mötet i Madrid står också andra viktiga frågor på dagordningen. Ett nytt s k strategiskt koncept skall antas, och kring formuleringarna i detta är nu diskussionen inom alliansen intensiv. Här ingår också frågan om arten av den kollektiva militära närvaron i de olika östliga medlemsländer som nu känner sig mer utsatta, och då inte minst de baltiska länderna.

Och också frågan om den fortsatta konflikten med Ryssland blir viktig. Hitintills har ju Nato som organisation varit påfallande försiktig i denna, och det har varit medlemsländerna, och då inte minst USA, som stått för det konkreta stödet. Men hur detta kommer att gestalta sig framöver är inte klart.

I juni kommer ju dessutom viktiga ställningstaganden från EU vad gäller den framtida relationen med Ukraina. Att detta kommer att vara av en unionens vikigaste utmaningar under de kommande åren kan det knappast råda någon tvekan om.

På fronterna i öster pågår intensiva strider. De ryska försöken att inringa viktiga ukrainska stridskrafterna i de allra östligaste delarna gör visserligen framsteg, men de är långsamma och begränsade. Samtidigt vet vi föga om uthålligheten i det ukrainska försvaret även om detta ju nu successivt får tillförsel av ytterligare materiel.

I övriga Ukraina fortsätter ryska attacker med robotar och flyg riktade mot en rad olika typer av mål, också i och kring Odessa. Men för ögonblicket verkar de ryska offensiva ansträngningarna vara fokuserade kring de östligaste delarna.

Och politiskt och diplomatiskt sker fortsatt ingenting alls. Möjligen kan i det som sägs från Moskva noteras en viss nedtoning av de vidare ambitionerna och ett fokus på östra och södra Ukraina. Samtidigt framställs konflikten mer och mer som en konflikt med Nato och Väst i dess helhet.

Denna vecka finns det också ett visst fokus på utvecklingen i Asien. President Biden har besökt Seoul där en ny koreansk president installerats, och i Tokyo blir det toppmöte i den s k quad-grupperingen med USA, Japan, Indien och Australien.

Vem som där kommer att representera Australien där efter det att den sittande regeringen förlorade valet i går är åtminstone för mig inte alldeles klart.

En betydande del av min föregående vecka tillbringade jag i Nuuk på Grönland och i Reykjavik på Island med olika möten och samtal med främst Grönlands utveckling men också om den vidare strategiska utvecklingen i det enorma nordatlantiska området.

Efter en helg vid Medelhavet är jag nu kort i Köpenhamn för möte med European Round Table of Industrialists kring den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa och världen innan jag fortsätter till Davos och olika möten i anslutning till World Economic Forum.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: