Nu randas veckan då det måste börja att komma besked. Och det kommer det också att göra.

STOCKHOLM: Så står vi då inför viktiga dagar.

För en vecka sedan skrev jag att jag knappast väntade några avgörande ryska militära framgångar i försöken till offensiv i östra Ukraina, och att president Putin nu antingen måste växla upp eller växla ned.

Och det är där vi är.

Framgångarna är utomordentligt begränsade. De flesta bedömare instämmer nu i att det är mest sannolikt att han väljer att växla upp, men det finns olika meningar om i vilken utsträckning han kan göra det och vilka resultat det skulle kunna få.

En del kommer vi kanske att få höra när Putin talar i anslutning till den stora militärparaden i Moskva i morgon. Alldeles säkert kommer det att som allra minst bli en ytterligare politisk mobilisering inte bara mot Ukraina utan också mot de västliga stater som ju ger dess försvarskapacitet sitt stöd.

Och alldeles säkert kommer det att bindas in i retorik om att det i själva verket är den framvällande nazismen från Astrid Lindgren till Volodymir Zelensky som Ryssland nu måste stå upp mot.

En viss mobilisering av ytterligare resurser pågår redan i Ryssland. Soldater som skulle lämna sin värnplikt lockas att stanna kvar. Ofta kan alternativet vara arbetslöshet hemma. Och andra uppmuntras att mer eller mindre frivilligt ansluta sig.

En del luckor i hårt sargade förband kan säkert täppas till på detta sätt, men att stampa fram och öva helt nya förband kommer med nödvändighet att ta tid. Och om det finns tillfredsställande materiel tillgängligt är nog inte alltid säkert.

Och hur det ser ut på den ukrainska sidan vet vi mindre om. Stridsmoralen är fortsatt mycket hög, och förhoppningsvis kommer de militära leveranserna från omvärlden fram i sådan tid och på sådana platser att det verkligen gör skillnad.

På våra lite nordligare breddgrader randas nu veckan för besked och så småningom beslut om medlemskap i Nato.

Först ut väntas under de närmaste dagarna Finland. Man har ju haft en ordentlig process med öppen och inträngande debatt också i riksdagen. Allt tyder på att man är redo för beslut.

Och därefter kommer på ett eller annat sätt Sverige. Socialdemokraterna har ju framstått som lite av en sekret sekt där ingenting får sägas eller göras som kan anses föregripa ett beslut.

Att riksdagen hitintills inte haft en enda diskussion om den nya situationen sedan 24 februari framstår tveklöst som mycket märkligt. Demokratiska legitimitet är faktiskt viktigt.

Men detta till trots kan det inte råda någon tvekan om vart de bägge processerna, med Finland i ledning men med parallellt uppträdande därefter, kommer att leda.

Jag tror vi kan utgå från att alla papper kommer att ligga på bordet väl före Finlands president Sauli Niinistö inleder sitt statsbesök i Stockholm veckan efter denna.

Och därefter vidtar så först den formella processen med Nato i Bryssel och sedan, när denna lett till beslut, ratificering av parlamenten i samtliga Nato:s 30 medlemsländer.

Viktigast av dessa är självfallet USA:s senat där ratificering kräver två tredjedels majoritet, men det man hör viskas från andra sidan Atlanten är att det finns en stark vilja att göra detta relativt snabbt.

Av Ryssland har det inte hörts mycket i denna fråga mer än några närmast rutinmässiga uttalanden. Och mer av den arten kommer det med all säkerhet att bli.

Men mer än så? Jag tvivlar. Allt Putin kan göra i denna fråga kommer att bli kontraproduktivt. Ju högre han skulle trissa upp sig kring detta desto tydligare skulle han visa vad han inte förmår.

Har han ett intresse av det? Knappast. Men i detta ligger förvisso ingen garanti.

Veckan som kommer fylls med möten som inte saknar betydelse kring dessa frågor. Först möts G7-ländernas utrikesministrar i norra Tyskland, och därefter är det på nytt möte med Nato:s utrikesministrar med viktiga frågor om situationen på agendan.

Och under tiden tätnar raden av besökare till Kiev. I dag såg jag att Canadas premiärminister Trudeau åtföljd av sin biträdande premiärminister – av ukrainskt ursprung – tillhörde kretsen av besökare.

Härom dagen var det de tre baltiska utrikesministrarna, och de närmaste dagarna blir det också Tysklands utrikesminister. Det gäller nog att beställa tågbiljetterna i tid i dessa dagar.

För mig är det en hektisk vecka som nu randas.

I kväll söndag är jag med på en videokonferens som Kiev Security Forum under f d premiärministern Jatsenjuk ordnar tillsammans med bl a historikern Timothy Snyder och Anne Applebaum.

I morgon skall jag kommentera Putins tal på CNN men sedan blir det videokonferens med Köpenhamn med f d statsministrarna Alexander Stubb från Finland och Lars Lökke Rasmussen från Danmark inte minst inför den viktiga danska folkomröstningen den 1 juni.

Men alldeles självklart kommer frågan om framtiden för både Nato och EU upp. I morgon presenteras ju slutsatserna från EU:s s k framtidskonvent.

Och sedan fortsätter veckan med konferenser och möten i Poznan i Polen och åter i London innan jag mycket sent på fredag kväll dyker ner på traditionella Lennart Meri-konferensen i Tallinn.

Där finns det mycket att diskutera.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: