Om intryck från Kiev, utmaningar i Elmau och osäkerheter inför Madrid.

STOCKHOLM: Tidigt denna morgon riktades en rysk robotattack mot ett bostadsområde i Kiev i vad som måste vara en tydlig signal om beredskap att trappa upp konflikten ytterligare.

Och det var nog ingen tillfällighet att den kom när G7-ledarna skulle inleda sitt möte i Schloss Elmau i de bajerska alperna.

Jag lämnade Kiev tidigt i torsdags morse efter ett synnerligen intressant besök.

Då var Kiev en stad som hade börjat att komma tillbaka. Det var lite mindre folk på gatorna, och en del förberedelser för stridsvagnshinder, men i övrigt var centrala Kiev lika angenämt som alltid.

Detsamma gick inte att säga om de förorter – Hostomel, Bucha, Bodoyanka – dit den ryska offensiven i slutet av februari nådde. Förstörelsen där tog mig tillbaka till mina minnen av kriget i Bosnien.

Men än värre var nog de berättelser från dagarna av ockupation här som visade de ryska planerna på utrensningar, avrättningar och brutal kontroll.

Att Kreml nu strävar efter att inkorporera delar av Ukraina direkt i Ryssland, och att med de metoder man såg i förorterna till Kiev bringa dem helt under rysk kontroll, är dessvärre alldeles klart.

Vladimir Putins mål är förvisso att på detta sätt få kontroll över hela Ukraina, men den möjligheten för nog anses begränsad.

Det blev intressanta samtal i Kiev med inte minst utrikes- och försvarsministrarna, men också med bredden av ledamöter av parlamentet, tankesmedjor och företrädare för det livaktiga civila samhället.

Mycket kom att handla om det nödvändiga långsiktiga stödet till Ukraina. Mycket handlar nu om det militära stödet, och det är avgörande, men minst lika viktigt är det finansiella stöd som måste vara både långsiktigt och omfattande för att undvika en finansiell kollaps.

Det handlar om 5-7 miljarder dollar eller euro i månaden.

Om det finns en tillräcklig medvetenhet om detta runt om i EU-kretsen är osäkert, men när vi kommer fram till hösten kommer dessa frågor att bli alldeles avgörande.

Beslutet på EU-toppmötet i Bryssel i torsdags att ge Ukraina och Moldavien statusen som kandidatländer var historiskt.

Jag minns väl mängden av möten i EU:s ministerråd under tidigare år där det fanns de som knappt vågade att sätta på papper att Ukraina låg i Europa av rädslan för att frågan om medlemskap skulle komma upp.

Men nu är vi där. Den dörr som så många ville ha stängd har nu öppnats.

Vägen till medlemskap – bortom kriget – är dock inte enkel. Avgörandet om hastigheten ligger främst i Ukrainas egna händer, och en del av vägen har man tillryggalagt genom DCFTA-avtalet, men tid kommer det med all säkerhet att ta.

Når vi fram till målet blir det ett annorlunda EU. Ukraina blir ett stort medlemsland, och balansen i hela unionen kommer att förskjutas från de ursprungliga västeuropeiska medlemmarna till de nyare i central- och Östeuropa.

Men dit är det långt. Torsdagens historiska beslut innebär dock en förpliktelse av EU till ett självständigt Ukraina som en del av den europeiska familjen, och därmed en direkt front mot de ryska ambitioner som president Putin representerar.

När G7-ledarna nu möts är det mycket av krigets konsekvenser som står på deras dagstidning.

Kommer det att vara möjligt att öppna upp hamnen i Odessa så att Ukrainas vete kan komma ut till en världsmarknad där ökade livsmedelspriser annars leder till akut kris i många länder?

Problemen är många. Det borde trots detta vara fullt möjligt, men då krävs en beredskap till direkt konfrontation med Ryssland som inte minst president Biden hitintills har varit ytterligt försiktig med.

Att förlita sig bara på de förhandlingar som FN har i frågan kommer inte att vara tillräcklig. Skall de ha någon framgång så är det bara om Kreml inser att alternativet till en överenskommelse är direkta västliga insatser.

Också de höga energipriserna och alla deras konsekvenser oroar självfallet.

Tydligt är nu att Ryssland med olika förevändningar minskar leveranserna av naturgas till EU för att förhindra att det byggs upp lager för att klara den kommande vintern. Tyskland förbereder nödåtgärder om försörjningen skulle hotas.

Att bygga bort beroendet av den ryska gasen går dessvärre inte över en natt. Det handlar mindre om kraftproduktion än om gasen som råvara vissa industrier.

Även om vi nu temporärt ser en ökad användning av fossila bränslen – Tyskland tvingas ta vissa kolkraftverk i drift och Biden vädjar till Saudi om ökad oljeproduktion – är den viktiga politiska slutsatsen självfallet att övergången till icke-fossila bränslen nu måste accelerera ytterligare.

När G7-mötet avslutas på tisdag morgon förskjuts uppmärksamheten till Nato- toppmötet i Madrid.

Om Turkiet då kommer att släppa sitt veto mot Sverige och Finland återstår att se. Olika informationer i media om kontakter svenska statsråd haft har sannolikt inte underlättat för de svenska förhandlarna.

Men ytterst blir det den direkta kontakten mellan Magdalena Andersson och president Erdogan som kommer att avgöra om det blir en lösning i Madrid eller inte.

På fredag skiftar ordförandeskapet i EU från Frankrike till Tjeckiska Republiken.

Men på fredagen är det också 25 år sedan britterna lämnade Hong Kong, och i samband med detta kommer Xi Jinping att infinna sig i staden. I avtalet med britterna sades ju att staden skulle bibehålla sin ställning och sitt system i 50 år, men så har det som bekant inte blivit.

Och Xi Jinping kommer nu att installera ett nytt styre i staden. Dess demokrater är redan i allt väsentligt tystade eller fängslande, men tecknen tyder dessvärre på att tumskruvarna kommer att skruvas åt ytterligare.

För min del blir detta nu den sista veckan innan sommaren tar vid. Och det blir främst olika diskussioner i Bryssel i samband med den stora konferensen Brussels Forum.

Det var några år sedan den konferensen kunde hållas – och sedan dess har ju världen och Europa förändrats.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: