Storm i Sverige, sakta med Turkiet, corona i Nordkorea och det fortsatta kriget.

STOCKHOLM: Det är lite av den perfekta stormen som drabbat svensk både inrikes- och utrikespolitik under de senaste dygnen.

Att inrikes- och justitieministern är starkt omstridd är obestridligt, och hans egen stil bidrar ju dessutom märkbart till den situationen.

Men den perfekta stormen utlöstes ju när statsministern mycket plötsligt hotade med full regeringskris i ärendet. Om det snabba beskedet föregåtts av så mycket av överväganden är svårt att veta. Alltför kort stubin är sällan klokt i politik.

Hennes företrädare hanterade motsvarande situationer lite lugnare. Och när hon själv förlorade hela sin budget bemöttes det ju snarast med en axelryckning.

Men nu var det annorlunda.

Den viktiga frågan är självfallet om detta plötsliga vågspel påverkar den känsliga förhandling som Sverige och Finland har med Turkiet om att få detta land att släppa sin spärr mot oss i Nato.

Ett möte har ägt rum, men mer har det inte blivit trots ansträngningar av inte minst Jens Stoltenberg i Bryssel. I Ankara verkar man inte ha bråttom. Säkert tror man sig kunna ta några inrikespolitiska poäng på hela frågan, och sådana är man i desperat behov av.

I det längre perspektivet spelar det med ingen större roll om Sverige blir medlem i Nato den ena eller den andra månaden. Beslutet om ansökan är fattat, välkomnandet inte minst från USA är mycket starkt, den ryska reaktionen än så länge påfallande återhållsam och den turkiska reaktionen förr eller senare hanterbar.

Så lite is i magen, och lite mindre omedelbar upphetsning, tror jag inte skulle skada i detta läge. Annars finns det en risk för att det skapas problem. Det är långt lättare att riva än att bygga broar.

Själva är jag nu tillbaka från några dagar i Bratislava som i likhet med mina dagar i Davos veckan innan dominerades av diskussioner med olika delegationen från Ukraina. Dels direkt, och dels per video från olika delar av landet.

Konkret handlade åtskilligt av detta om ramarna för en kommande återuppbyggnad. I Bratislava fanns också Ursula von der Leyen och gav i sitt anförande en del av de tankar man nu börjar att göra sig i Bryssel kring detta.

Samtidigt fortsätter de mycket intensiva striderna kring främst staden Severodonetsk i östligaste Ukraina. Mot mångas antaganden hålls betydande delar av denna fortfarande av ukrainska styrkor, med uppgifter t ex om motanfall från deras sida, och detta trots att det är tydligt att det är just hit som de ryska militära ansträngningarna koncentrerats.

Att man inte lyckats att göra större framsteg under de snart två månader då det varit just detta område som varit i fokus är anmärkningsvärt. De som följer olika ryska sociala media noterar också en stigande irritation från mer militanta kretsar över att allt går så långsamt och är så svårt.

Några diplomatiska initiativ av värde är än så länge svårt att se att det finns några förutsättningar för.

Jag skrev för en vecka sedan om den tilltagande globala oron kring effekterna på den globala livsmedelsförsörjningen av det ryska kriget, och åtskilliga samtal har förts i veckan i syfte att få Kreml att gå med på att röja minorna utanför Odessa, reparera hamnen och få exporten av vete till den väntande världen att fungera igen.

Den Afrikanska Unionens ordförande besökte Putin i Sochi i veckan som gick i detta syfte, men den ryska linjen är fortfarande att de bara kan gå med på detta om alla sanktioner mot dem lyfts, och det saknar självfallet varje aktualitet.

Andra möjligheter att frigöra Odessa skulle kräva mer av robust också militärt risktagande från t ex Nato eller EU och för det förefaller det för dagen knappast att finnas någon aptit. Inte minst i Vita Huset förefaller man angelägen om en klar gränsdragning mot allt som skulle kunna leda till en direkt konfrontation med Ryssland.

I en artikel i New York Times i veckan var president Biden tydlig på den punkten, samtidigt som stödet till Ukraina självfallet var starkt.

Viktigt i den var att också han skrev att USA inte kommer att vare sig offentligt eller privat försöka få Ukraina att gå med på territoriella eftergifter av något slag. Därmed lämnade han klokt nog den ibland diskuterade frågan om krigets mål i detta hänseende helt i Ukrainas händer.

Dagarna i Bratislava gav också möjligheter till lite mer utförliga samtal såväl med WHO:s generaldirektör Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus som med den alltid kloke indiske utrikesministern Subrahmanyam Jaishankar som hade valt att komma till Centraleuropa för att lära mer om inte minst kriget och dess konsekvenser.

Mitt uppdrag för WHO innebär ju videomöte för koordinering varje vecka, och just denna vecka var det den oroväckande situationen i Nordkorea som vi diskuterade om det finns någon möjlighet att påverka.

Det vi vet är inte särskilt mycket. Nordkoreanska företrädare vägrar varje samtal, och man har avvisar hjälp med vacciner utom begränsade kvantiteter som med all sannolikhet gått till landets ledning.

Men omikron har alldeles tydligt kommit in i landet, och utan något skydd alls av vacciner, och dessutom med en befolkning som till betydande delar är undernärd, är det tyvärr sannolikt att dödstalen är påfallande höga.

Ansträngningarna att etablera kontakt och erbjuda hjälp kommer dock att fortsätta.

För min del blir det nu några välbehövliga dagar i Stockholm innan det i mitten av veckan åter bär av till Washington för några dagar där. Det var ju nu ett par månader sedan jag var där senast.

Till veckans begivenheter hörs annars hur Rysslands utrikesminister Lavrov skall ta sig till Belgrad i morgon, och kommande helg sedan den första omgången i valet till den franska nationalförsamlingen.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: