Det börjar se riktigt besvärligt ut med tillväxt och inflation. Och kriget blir allt mer brutalt.

WASHINGTON: I torsdags kväll inleddes här kongressförhören om vad som hände i samband med stormningen av Capitolium den 6 januari förra året och om var ansvaret för det som inträffade ligger.

Att president Trumps dotter Ivanka i ett förhör som spelades upp sade att hon accepterade att hennes far hade förlorat valet har självklart lett till ett utbrott från fadern, och att denne dessutom antytt att ockupanternas krav på att hänga vicepresidenten Pence inte var utan fog, har förvisso gett stora rubriker, men om förhören i övrigt kommer att ändra så mycket återstår att se.

Detta är ett politiskt starkt polariserat land, och det förblir märklig att betydande delar av de republikanska väljarna fortfarande förefaller att acceptera lögnen om att valet i november 2020 på ett eller annat sätt förfalskades.

När mellanårsvalet i november närmar sig är det dock med all sannolikhet andra frågor som kommer att dominera, och då inte minst den ekonomiska situationen.

Siffran för inflationen i maj var 8,6% och det är högre än vad man upplevt under de senaste 40 åren. Det är inte bara bensinpriset – alltid känsligt i detta land – som fördubblats under de senaste åren, utan så gott som allting annat, inte minst livsmedel, stiger nu i pris.

Och allt mer är det denna fråga som dominerar.

Från Vita Huset försöker man säga att detta i allt väsentligt är Putin’s fel och talar om hans priser, men verkligheten är lite mer komplicerad än så.

De som varnade Biden för att stimulera ekonomin alltför mycket och därmed driva fram inflation förefaller att ha fått rätt, och därtill kom ju att internationella priser var på väg upp redan före Putin gick till krig.

I den snabba uppgången efter pandemin var trycket på många globala värdekedjor mycket högt.

Men tveklöst har så Putin’s krig lagt lök på laxen och driver upp priser, inte minst på olja, ytterligare.

Kan man dämpa detta?

På område efter område är man beredd att justera politiken för att försöka åstadkomma något. Nu släpps ny oljeproduktion fram, och president Biden överväger t o m att åka till Saudiarabien, buga för kronprinsen och be att han skruvar på kranarna.

Att lätta på Trumps tullar mot Kina skulle hjälpa och har sina förespråkare, men om detta är möjligt i den lätt förgiftade politiska atmosfären här vad gäller Kina är väl tveksamt.

Den globala ekonomiska bilden håller i och med allt detta på att bli påtagligt komplicerad. I de diskussioner jag deltagit i här talar man om den första riktigt stora globala energikrisen – inte bara olja – med en rad komplicerade konsekvenser.

Och i förening med de räntehöjningar som ju nu aviserats också i Europa ökar riskerna för en nedgång i såväl USA som bredare under det kommande året påtagligt. Världsbanken halverade i veckan sin prognos för den globala tillväxten redan detta år.

Är vi på väg in i ett skede av stagflation som påminner om det besvärliga 1970-tal som vi trodde att vi i detta hänseende definitivt hade lagt bakom oss?

Allt fler diskuterar allt mer bekymrat i just de termerna.

Konsekvenserna för valet här i november blir med all sannolikhet att demokraterna förlorar sin majoritet i representanthuset, och möjligen också i senaten, och att förutsättningarna inför presidentvalet 2024 därmed förändras på ett påtagligt sätt.

Fortfarande är Donald Trump den dominerande gestalten i det republikanska partiet, men det är inte svårt att se tecknen på att hans position långsamt börjar att erodera.

Om Biden kommer att vara en trovärdig kandidat än en gång är en fråga som svävar över det demokratiska partiet. Jag hör de som säger att han nog skulle kunna vinna över Trump en gång till, men sannolikt skulle han förlora mot varje annan kandidat eftersom frågan om hans ålder skulle bli en allt mer besvärlig fråga.

Men till 2024 är det fortfarande lång tid.

Över alla diskussioner hänger självfallet den stora frågan om kriget, och det har blivit många diskussioner här om vart det är på väg och hur situationen kan komma att utvecklas.

I östra Ukraina är det nu ett brutalt utmattningskrig med stora förluster på bägge sidor. Med massivt övertag i artilleri – det talas om en faktor 20 – äter sig de ryska styrkorna långsamt framåt men utan förmågan till något genombrott.

Och från ukrainsk sida inleds nu olika motanfall för att inte minst förhindra att den ryska positionen kring Kherson vid Svarta Havet konsolideras.

Förlusterna på bägge sidor är mycket höga.

I veckan som gick var det i Ryssland också firandet av att det var 350 år sedan Peter den Store föddes, och i det sammanhanget passade president Putin på att göra ett antal avslöjande kommentarer.

Peter den Store, sade han, tog egentligen bara tillbaka territorier som tidigare varit ryska, och det han menar att han gör nu är bara samma sak.

Om vi bortser från att påståendet om Peter den Stores bedrifter är historiskt tveksamt är uttalandet avslöjande om Putins avsikter.

Nu handlar det inte om säkerhet för Donbas eller hotet om en utvidgning av Nato, utan nu handlar det om att återerövra för Ryssland vad som en gång har legat under de ryska tsarernas välde.

Vladimir Putin ser sig själv som bärare av en historisk mission, och den avser han inte att vika från.

Nu blir det avgörande hur å de ena sidan Ryssland och å den andra sidan Ukraina kan mobilisera resurser och stöd för vad som lovar att bli en utdragen, brutal och dödlig kamp.

På den västliga sidan intensifieras nu förberedelserna för avgörande politiska toppmöten mot slutet av månaden. EU-toppmötet i Bryssel följd av G7-toppmötet i Elmau i Tyskland som följs av Nato-toppmötet i Madrid.

Och kriget kommer alldeles självklart att dominera dem alla.

På EU-toppmötet kommer det att handla om huruvida Ukraina skall ges status som kandidatland för medlemskap eller inte. Kommissionen kommer i veckan som kommer med all sannolikhet att föreslå detta, men en rad medlemsländer, däribland av någon underlig anledning Sverige, tvekar.

I slutändan har jag dock mycket svårt att se att detta inte kommer att bli beslutet. Till stor del är det främst symboliskt, men i tider som detta skall betydelsen av det inte underskattas.

Än viktigare blir självfallet det materiella och militära stödet till Ukraina. Stora mängder artilleriammunition tillhör det som nu ör nödvändigt, men också stöd med runt 50 miljarder kr i månaden för att hålla den ukrainska statens funktioner fungerande.

Det är stora pengar, men det är också Europas fred och säkerhet som står på spel.

Men dominerande som kriget är finns också annat på den internationella agendan.

I Singapore möttes härom dagen USA:s och Kinas försvarsministrar i en dialog som efteråt beskrevs från bägge sidor i mindre negativa termer. Positioner står förvisso mot varandra i en rad frågor, men tydlig var en ömsesidig strävan att undvika att man hamnar i direkt konflikt.

Och betydelsen av det skall inte underskattas.

Mer bekymmersamt ser det ut när det gäller situationen med Iran.

Den blockering i en enda fråga som förhindrat att man återgår till det nukleära avtalet har nu lett till en situation där spänningen åter ökar.

USA och andra drev igenom en resolution i IAEA som lett till att Iran kopplat bort övervakningskameror och det samtidigt som deras anrikning av uran gör påtagliga framsteg.

En ny öppen konflikt är väl det minsta världen behöver just nu, men tendenserna i utvecklingen är påtagligt oroande. Om europeisk diplomati kan bryta dödläget återstår att se.

I veckan inleds också ministermötet MC12 med världshandelsorganisationen WTO, och i dessa tider saknas inte viktiga frågor. Handeln med livsmedel som blockerats av kriget och regelverket kring patent för vacciner tillhör de frågor som är upp till diskussion.

Jag återvänder nu till Stockholm för några dagar där informell dialog med först Indien och sedan om Kina kommer att dominera för min del.

Men sedan bär det av till Vilnius i Litauen och därifrån fram mot helgen vidare till Berlin där vi har vår viktiga årskonferens med European Council on Foreign Relations.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: