Inför en viktig vecka för Ukraina och Europa.

BERLIN: Det är hektiska dagar innan sommar och dess relativa lugn förhoppningsvis tar över, och just nu sitter jag i ett ovanligt varmt Berlin i samband med ECFR:s årskonferens.

När jag avslutade vår stora motsvarande ECFR-konferens här i slutet av förra året sade jag att vi kanske hade gått från efterkrigs- till förkrigstid, och när vi samlades åter här i dag var det bara att konstatera att krig kommit tillbaka till Europa.

Och den alldeles avgörande frågan är om, hur och när vi kan komma tillbaka till ett tillstånd av fred i Europa igen.

Men det kommer att ta tid.

Vladimir Putin måste besegras. Brutalt som det kan låta är det en nödvändighet. Det krig han startat kommer han, på ett eller annat sätt, att fortsätta så länge maktens trådar i Ryssland slutar i hans händer.

Det finns inget scenario där Putin vinner, men det finns dessvärre scenarier där vägen till hans nederlag blir lång, blodig och brutal. Och där den kommer att ställa betydande krav på alla våra samhällen.

Det militära stödet till Ukraina är i dag avgörande, och det kommer att bli allt mer krävande. Åtgången av ammunition och annat är enorm, och arsenalerna i olika västliga länder är efter decennier av andra satsningar ofta mindre imponerande.

Vi kommer att behövs aktivera ökad produktion av försvarsmateriel i en rad länder för att klara detta. Och det kommer att ta sin tid.

Det finansiella stödet kommer successivt att bli allt viktigare. Det finns olika bedömingar, men den ukrainska staten kommer att behöva 5-7 miljarder euro/dollar i månaden för att kunna upprätthålla sina funktioner.

Alternativet är sedelpressen, hyperinflation och finansiell kollaps.

Och sedan kommer det mer långsiktiga politiska stödet.

Den kommande helgen blir utomordentligt viktig i det avseendet.

På EU-toppmötet kommer man att fatta beslut om att ge Ukraina och Moldavien statusen som kandidater till medlemskap i EU.

De som i likhet med mig genomlevt åtskilliga år av diskussioner inom EU-kretsen om utvidgningspolitiken inser hur stort och viktigt det steget är. Vladimir Putin har gjort möjligt vad som tidigare var omöjligt.

I detta ligger ett väldigt åtagande som kommer att konsumera mycket energi under åtskilliga år. Vägen till EU-medlemskap är sällan någon motorväg.

Men för EU är det ett historiskt åtagande vars långsiktiga betydelse är svår att överskatta.

Efter EU- toppmötet kommer G7-toppmötet i Elmau i södra Tyskland med all sannolikhet också att domineras av kriget.

Hit kommer inte bara G7- ländernas ledare, utan också företrädare för en rad andra länder och samarbetsform runt om i världen, och här kommer fokus med all sannolikhet att ligga på hur krigets olika konsekvenser för världen i dess helhet skall kunna mildras.

Vi är på väg in i inte bara en energi- utan delvis också en livsmedelskris som påverkar inte minst de fattigare av världens länder.

Och det blir viktigt att motverka Kremls ansträngningar att skylla detta på USA och EU. Delar av detta hade vi redan tidigare, men kriget gjorde allt värre, och alldeles entydigt ligget ansvaret för kriget på Ryssland.

Men det skall bli spännande att se hur man formulerar slutsatserna från G7-mötet. Indien sitter med runt bordet, och även om de rört sig lite bort från sin tidigare position har de hitintills haft svårt att säga som det är.

Efter detta följer så Nato-mötet i Madrid.

Där skall det antas ett nytt s k strategiskt koncept att ersätta det som lades fast 2010, och en del har ju hänt sedan dess. Det blir ett viktigt dokument.

Hur det sedan kommer att gå med Finlands och Sveriges ambitioner återstår att se. Jag ser i media att det blir ett möte med Turkiet i Bryssel i morgon.

Aktionen av en kurdisk organisation i Sverige i går kväll har i alla fall delvis skapat en ny situation. Organisationen i fråga gjorde nu tydligt att den stöder terrororganisationen PKK, och det är självklart att det måste få följder.

I den meningen har Turkiets trots allt i övrigt rätt – organisationer som stöder terrororganisationer skall inte tolereras.

Exakt vad det skall leda till får de laglärda reda ut – polisanmälan är tydligen gjord – men varje form av officiell kontakt eller officiellt stöd är självfallet otänkbar.

Och det är väl viktigt att man från olika håll nu är mycket tydlig på den punkten.

I dag på morgonen kom budet om att Danmarks tidigare utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen gått bort.

Tyvärr var beskedet inte överraskande. Hans situation hade successivt förvärrats. Men jag kunde i alla fall glädjas åt att vi hade kontakt för bara några veckor sedan med anledning av främst resultatet av den danska folkomröstningen men också Sveriges och Finlands beslut om Nato.

Att säga att han var nöjd med dessa steg vore en underskattning. Han hade kampanjat för detta i decennier.

Uffe – ingen i Danmark kallade honom något annat – var en frihetskämpe av rang och dignitet, och en av de nordiska profiler som sken också utöver sitt lands och Nordens gränser.

Han kommer att bli saknad – men hans insatser kommer att bestå.

Hit till Berlin kom jag efter något dygn i alltid charmerande Vilnius där jag inte minst ägnade tid åt att lyssna på olika ryska aktivister och journalister som tvingats lämna sitt land och nu finns i den litauiska huvudstaden.

Det var påtagligt informativt. Och jag har ju haft en serie av ryska konversationer runt om i Europa under den senaste tiden för att försöka att få en lite djupare bild av olika delar av skeendet i Ryssland självt.

Hur de närmaste dagarna kommer att se ut för min del är i skrivande stund lite oklart.

Men snart kommer sommaren.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: