Efter John McCain – och frågetecken om Europa.

STOCKHOLM: Budskapet tidigt i dag om att senatorn John McCain hade gått bort kom dessvärre inte överraskande. Sedan ett år tillbaka har han kämpat mot sin elakartade cancer.

Hans bortgång har utlöst kommentarer från när och fjärran som visar den respekt han åtnjöt över parti- och nationsgränser. De f d presidenterna George Bush och Barack Obama kommer att tala vid den minneshögtid som kommer, medan den nuvarande innehavaren av ämbetet ombetts att hålla sig undan.

För Europa var han viktig.

År efter år ledde han alltid – sista gången 2017 – en delegation av senatorer och kongressledamöter till säkerhetskonferensen i München för att förankra den relation över Atlanten som han uppfattade som alldeles central för den globala stabiliteten. Det var alltid imponerande att se den respekt och den värme som de alla hade för honom.

Också till Sverige kom han vid ett antal tillfällen, och senast träffade jag honom i hans rum på senaten sent på våren förra året. Ofta deltog han när vi hade diskussioner i större eller mindre grupper på Atlantic Council, och han var ofta angelägen att introducera nya kongressledamöter i denna gemenskap.

Det blir inte lätt att hitta någon som kan fortsätta hans betydelsefulla arbete också i dessa avseenden.

Här hemma fortsätter valrörelsen med världen i stort sett alldeles frånvarande.

I Tyskland är diskussionen om den internationella situationen desto livligare. Utrikesminister Heiko Maas har talat om behovet av att omdefiniera relationerna över Atlanten, och om behovet av ett Europa starkt nog att också markera ”röda linjer” gentemot ett USA som ifrågasätter globalt samarbete och diplomati.

Och förbundskansler Merkel har i en av sina stora sommarintervjuer i huvudsak instämt med sin utrikesministers reflektioner. Hon har ju f ö utvecklat en imponerande aktivitet efter sommaren – nyss en resa till de tre länderna i södra Kaukasus och dessförinnan besökande presidenter från Ryssland och Niger och andra länder.

I Frankrike förväntas president Macron i morgon i sitt årliga tal till Frankrikes ambassadörer återvända till sina tankar om vad Europa och EU behöver göra i den förändrade globala situationen. Det finns anledning att lyssna.

Lite mer oroande är diskussionerna om att länderna på Balkan – och nu framför allt Serbien och Kosovo – skulle börja att byta territorier med varandra. USA:s John Bolton har sagt att de inte kommer att motsätta sig, EU:s Federica Mogherini har sagt absolut ingenting alls och kommissionären Johannes Hahn imponerade inte i klarhet vid en diskussion i Österrike tidigare i dag.

Att sätta upp monoetniska stater på Balkan, och det är precis det som det handlar om, kommer inte att kunna ske utan betydande instabilitet, starka motsättningar och omfattande omflyttning av befolkning.

Jag säger inte att det alltid är lätt för dagens statsbildningar med olika nationaliteter, men lär vi oss i dagens Europa inte att bo tillsammans olika nationaliteter också i samma stat kommer framtiden att bli mörk, och vi kommer att se det mörkret först och tydligast på Balkan. Igen.

Att ett Washington utan djupare historisk förståelse för dessa frågor, och utan egentligen vilja att ta något ansvar, kan hantera detta lättsinnigt må vara en sak, men att man gör det också i Bryssel och andra europeiska huvudstäder oroar mig rejält.

I morgon börjar så en ny vecka, och den kommer för min del att tillbringas hemma i Sverige och i Stockholm.

En liten utblick över världen blir det väl i morgon med middag med min gamle australiske kollega Kevin Rudd – liksom jag en f d statsminister som också lyckats att bli f d utrikesminister.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: