Ett skamligt minne.

STOCKHOLM: Dessa dagar för ett halvt sekel sedan hade vi också valrörelse i Sverige. Det var 1968, Tage Erlander var statsminister och socialdemokratisk partiledare, men alla utgick från att det var hans sista valrörelse.

Sent på kvällen den 20 augusti tog sovjetiska specialtrupper över flygplatsen i Prag. En strid ström av flygplan förde in luftlandsättningsförband som under de tidiga morgontimmarna besatta avgörande byggnader i den tjeckoslovakiska huvudstaden. Trupper vällde in över landets gränser. Den tjeckoslovakiska parti- och statsledningen fängslades och fördes till Moskva.

Invasionen var den sovjetiska ledningens svar på de tjeckoslovakiska försöken att liberalisera sin kommunistiska regim. Men när den s k Prag-våren tog det ena steget efter det andra kom rädda ledningar i Kreml och Östberlin till slutsatsen att detta kunde bli alldeles för farligt.

Under veckorna innan hade man försökt att förmån den tjeckoslovakiska partiledningen självt att dra ut tumskruvarna, men denna hade glidit undan eller inte klarat av det. En invasion hade då blivit Kremls enda alternativ.

Invasionen av Tjeckoslovakien blev en chock för Europa. Modiga människor på Prags gator demonstrerade sin avsky, men när invasionen var ett faktum var det, lika lite som när upproret i Ungern 1956 krossades av de sovjetiska stridsvagnarna, inte mycket man kunde göra.

Men vi öppnade våra hjärtan för dem som flydde diktaturen och invasionen. Det hade vi gjort 1956 också, och dessförinnan när de baltiska ländernas självständighet krossats.

Den sommaren hade den sovjetiska regeringschefen Kosygin varit på besök i Sverige. Det blev roddtur med ekan på Harpsund och allmän gemytlighet som inte fick störas.

Såg när den dåvarande folkpartiledaren Sven Wedén föreslog att regeringen skulle göra ett uttalande till stöd för Tjeckoslovakiens självbestämmanderätt ledde detta till omedelbara och skarpa attacker från såväl Tage Erlander som Olof Palme. Den förra talade om att det rådde avspänning mellan Kreml och Prag.

Det fanns, sade regeringen, ingen anledning till oro och ingen anledning att ta upp dessa saker.

Så kom då plötsligt den brutala invasionen. Det var uppenbart att regeringen togs alldeles på sängen, och det var lika uppenbart att det var Sven Wedén snarare än Tage Erlander som hade bedömt situationen rätt.

Men nu var det valrörelse, och det socialdemokratiska svaret blev att brutalt angripa Wedén för att vara omdömeslös och farlig i utrikespolitiken. Det antyddes hemliga rapporter som sagt att man intet fick säga. Det anordnas presskonferenser och det hölls tal med allt hårdare attacker.

Det var en taktik som socialdemokraterna använde under dessa decennier. Ett årtionde tidigare var det dåvarande högerledaren Jarl Hjalmarsson som drabbats av bannbulla. Och i den bataljen har sedan dess tydligt visats att Tage Erlander for med osanning.

Nu drabbades Sven Wedén och Folkpartiet, men också orättvist, och också efter användandet av metoder som var maktfullkomliga och oärliga. Regeringen hade felbedömt läget – så var det alldeles tydligt.

Men storm blev det, och tveklöst spelade den utrikespolitiska oron efter invasionen den sittande regeringen i händerna. Det fanns farhågor för att andra länder kanske skulle följa. I Rumänien och Jugoslavien, också länder med en självständig kurs, var oron stor.

Säkert var det också det faktum att det var Tage Erlanders sista val som bidrog till att socialdemokraterna gjorde sitt näst bästa riksdagsval någonsin med 50,1% av rösterna – endast 1940, mitt under andra världskriget, hade man gjort ett bättre val.

Det var en skamlig sovjetisk invasion för 50 år sedan – och det var en skamlig socialdemokratisk hantering av frågan mitt i den valrörelsen.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: