Och nu drar allvaret igång igen.

STOCKHOLM: Så börjar då allvaret igen efter denna behagliga och påtagligt varma sommar.

Om tre veckor har vallokalerna i Sverige stängt, och vi får besked om den sammansättning av Sveriges Riksdag ur vilken en regering skall bildas och politiken för de kommande fyra åren formas.

Och det finns anledning till oro. Vi ser ett allt mer splittrat politiskt landskap, med en överhängande risk för att Sverige får en regering under den kommande mandatperioden än svagare än den vi haft under denna.

Den första regeringen Reinfeldt efter valet 2006 var en reformkapabel regering av den typ Sverige behöver.

Arbetslinjen med dess sänkta skatter på inkomster för de allra flesta bäddade vägen för en påtagligt starkare ekonomisk utveckling, och det är symptomatiskt att socialdemokraterna efter att då ha skrikit i högan sky om att dessa hotade godheten och välfärden i allt väsentligt inte vågar att ändra dem.

I valrörelsen för fyra år sedan hävdade socialdemokraterna att sänkta skatter hotade välfärden, och sedan dess har de förvisso höjt en lång rad skatter, men utan att det finns någon känsla av att välfärden för den skull blivit markant bättre. Vårdköerna, som det talades mycket om då och talas mycket om i dag, har ju i stället blivit längre.

Den alliansregeringen gjorde det också möjligt för Sverige att bättre än de flesta andra länder ta sig igenom den stora globala finanskrisen efter 2008, och det innebar en god grund för oss att vara med i den gradvisa ekonomiska återhämtningen sedan dess. Och i dag går det ju i allt väsentligt bra för vår ekonomi.

Bekymret är att den goda internationella konjunkturen med all sannolikhet kommer att mattas av. Handelspolitiska och geopolitiska spänningar skapar ytterligare risker. Och i detta läge har vi inte längre de marginaler och reserver som vi borde ha haft. Den ekonomiska politiken under de senaste åren har varit för kortsiktig och svag.

Flyktingkrisen hösten 2015 var till sin dimension och snabbhet en överraskning, men bara i dessa avseenden. Jag minns hur vi varnade för de utmaningar som skulle komma på detta område under valrörelsen, men blev närmast avhånade av socialdemokraterna. Sådant ansågs det olämpligt att tala om.

Men utvecklingen i omvärlden borde fler ha insett.

Och den enda konkret åtgärd de gjorde efter regeringsskiftet var att avskaffa statsrådet för integrationsfrågor. Att detta var ett område som krävde en kraftansträngning ville man inte veta av.

Allra senast sedan 2015 borde integrationspolitik haft mycket hög prioritet. Med den stora grupp vi kom att ta emot var de långa tider som det ditintills tog för nyanlända att komma in på arbetsmarknaden direkt riskfyllda för framtiden.

Något har förvisso gjorts, men med all sannolikhet alldeles för lite. Att begränsa det antalet flyktingar som kommer har redan skett framför allt genom olika gemensamma europeiska insatser, men den svåra och viktiga politiska uppgiften är att integrera de som redan kommit.

Hur än riksdagen ser ut efter valet kan man bara hoppas på en brett politiskt förankrad och betydligt starkare politisk ansats i dessa frågor. Det är en nödvändighet om vi skall kunna undvika betydande spänningar framöver.

Också utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken borde ha sin roll i denna valrörelse, men än har det inte varit mycket av den varan.

Sverigedemokraterna talar inte mycket om sitt krav på en folkomröstning för att föra Sverige ut ur EU, men det är deras tydliga politik, och i huvudfrågan går de här i armkrok med Vänsterpartiet. Farorna i detta borde vara uppenbara för alla de som om än bara flyktigt tar del av Storbritanniens plågsamma Brexit-kaos. Den vägen bör absolut undvikas!

Ute i det övriga EU börjar politiken långsamt komma tillbaka efter sommaren.

I nästa vecka är det nya Brexit-förhandlingar i Bryssel, och oron växer nu för kaos om Storbritannien utan ett avtal bara kraschar ut ur EU i mars nästa år. Alltför företag börjar att bli allt mer oroliga för det scenariot.

I Berlin har politiken redan växlat upp till ett högre tempo. I går var Rysslands president Putin där för överläggningar med förbundskansler Merkel.

Det handlade om Rysslands konflikt med Ukraina, om transit av rysk gas till Europa såväl via Östersjön som via Ukraina och det handlade om utvecklingen i Syrien.

I den senare frågan vill Ryssland nu att EU skall betala för återuppbyggnaden av Syrien, och hävdar att detta kommer att medföra att flyktingarna kan återvända. Men det var näppeligen EU som bombade sönder landet, och Ryssland bör självfallet ta sitt eget ansvar.

Dessutom är det nog dessvärre tveksamt om Assad-regimen kommer att välkomna så många flyktingar tillbaka. De vill förvisso ha pengarna, och de är sannolikt desperata efter att EU skall lyfta de ekonomiska sanktionerna, men så värst många flyktingar vill de sannolikt inte ha tillbaka.

För mig blir det nu några veckor i allt väsentligt innanför de svenska gränserna. En snabb avstickare till Bryssel första dagarna i september är det enda undantaget. Förhoppningsvis blir det i stället några resor i landet.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: