Lyftet med Indonesien

Efter en intensiv dag här i Jakarta är det nu dags att lämna detta fascinerande och snabbt växande land och åka vidare.

Avslutningen på dagen blev ett längre samtal med just återvalde presidenten Susilo Bambang Yudhoyono.

Det samtalet spände över vida områden men tog sin självklara utgångspunkt i det samarbetsavtal mellan EU och Indonesien vi just undertecknat.

När jag var här förra året inledde vi en dialog om mänskliga rätttigheter mellan Sverige och Indonesien, och nu inleds en sådan också på EU-nivån.

Självfallet hade vi anledning att diskutera också klimatfrågan, där presidenten är påtagligt engagerad och där jag tror att Indonesien kommer att kunna spela en viktig roll.

Men Indonesiens allra viktigaste roll är som den växande nation där Väst, Öst och islam och deras olika traditioner möts inom den demokratiska ramen.

Så det var väl värt att komma den långa vägen hit – och en viktigt del av vårt ordförandeskap att kunna ta detta nya steg.

Minns historiska 9 november – minns!

Denna dag kommer det att skrivas mycket om den betydelse som det som hände i Berlin skulle komma att få för Tysklands, Europas och världens utveckling.

Och många kommer att blicka tillbaka och berätta om hur det verkligen var under dessa dagar i den europeiska frihetsrevolutionens tid.

Till bilden hör dock att det inte var så att alla var entusiastiska.

Muren i Berlin hade kommit att bli en del av den s k stabilitet i Europa som man på sina håll inte ville skulle sättas i fråga. Att president Reagan några år tidigare hade krävt att muren skulle bort sågs inte bara som reaktionärt trams i största allmämhet utan som direkt farligt.

Några år tidigare hade det lett till offentligt raseri från den dåvarande svenska regeringens sida när vi moderater publicerat en rapport som hävdade att frihet för östra Europa var en avgörande förutsättning för en genuin fred och avspänning i Europa.

I dag är detta en självklarhet – men då var det en hädelse som t o m kunde beskrivas som ett direkt hot mot freden. På sina håll gick man stundtals så långt att man utmålade åsikter som denna som oförenliga med den svenska neutralitetspolitiken.

Detta var också år då den dåvarande svenska regeringen hade intensivare officiella förbindelser med den tyska diktaturen i Berlin än med den tyska demokratin i Bonn.

Som lite av ett dokument över den andan hittade jag slutklämmen i den ledare som Aftonbladet förmådde sig till att publicera dagen efter murens fall.

Det var en ledarkommentar som nogsamt undvek positiva värdeord, och som slutade med att ”den svenska linjen bör vara att vi i den mån vi kan uppmuntrar demokratiska reformer och ökat samarbete men inte i otid konstrar om gränser eller avsöndring av republiker från Sovjetunionen.”

Inte i tid och otid konstra med gränser eller avsöndring av republiker från Sovjetunionen.

I klartext innebar detta att man på den kanten ansåg att det var viktigt att östtyska DDR bevarades och att Sovjetunionens makt över Estland, Lettland och Litauen inte rubbades.

Det var en skamlig linje då – och det var en skamlig linje som inte skall glömmas i dag.

Att historien tog en annan väg har vi i dag all anledning att vara tacksam över. Att framsynt statsmannakonst i viktiga länder bidrog till detta – det kunde ha gått snett! – skall heller aldrig glömmas.

Vi har kunnat bygga ett nytt och mycket bättre Europa – ett arbete som vi fortfarande i många avseenden står mitt uppe i.

Men vi skall inte glömma att det länge fanns de som ville annorlunda – som inte vågade friheten och den verkliga freden.

Också denna bild också av vårt eget Sverige tillhör minnet av den 9 november.

Jakarta och Berlin

Efter dagens flygning över betydande delar av Asien har jag så anlänt till Jakarta och börjat förberedelserna för morgondagens överläggningar och ceremoni.

Jag skall då underteckna det nya avtal om partnerskap och samarbete mellan EU och Indonesien som förhandlats sedan 2004 och som lägger en ny grund för samarbetet.

Staden Jakarta har – om man inskränker sig till själva staden – nästan lika många invånare som Sverige.

Men tar man hela huvudstadsregionen – Jabotabek-regionen – handlar det i dag om 16-18 miljoner invånare. Och prognoserna talar om att denna siffra till år 2016 kommer att fördubblas till ca 30 miljoner människor.

Det är ett viktigt avtal vi kommer att underteckna – även om världens uppmärksamhet i morgon kommer att vara fokuserad på Berlin och firandet där av vad som inträffade för 20 år sedan.

Tillsammans med Radek Sikorski hade ju jag ett visst firande av detta i Washington för en vecka sedan.

För två decennier sedan var detta Indonesien fortfarande en militärdiktatur med betydande problem – och Sverige hade inte ens ansökt om medlemskap i det som då fortfarande hette Europeiska Gemenskapen.

När muren föll i Berlin beredde det vägen för demokrati för ca 100 miljoner människor i europeiska länder som ditintills hade förtrycks bakom järnridån.

Och de förändringar som då inleddes spelade säkert en viss roll i den stora förändring som kommer i detta världens fjärde folkrikaste land cirka ett decennium senare.

Det var då demokratin bröt igenom i Indonesien och militären återgick till den roll den normalt skall ha. Därmed kom demokratin till mer än dubbelt så många människor som var fallet med de europeiska länder som med ny frihet kunde bli medlemmar av EU.

För tjugo år sedan stod muren genom Berlin, Sverige var utanför det djupa europeiska samarbetet och Indonesien var en problemfylld militär diktatur.

Nu är allt detta mycket annorlunda – och i morgon skall vi inleda ett nytt närmare samarbete mellan ett återförenat demokratiskt Europa och ett demokratiskt Indonesien med en allt viktigare global roll.

Firandet i morgon i Berlin kommer förhoppningsvis inte främst att blicka bakåt – här i Jakarta kommer vi so oder so att enbart blicka framåt.

Från Indien till Indonesien

Nu lämnar jag så detta fascinerande land – och beger mig till ett annat.

Indien är ett land i snabb utveckling. Når man tillbaka till den tillväxt på 8-9 % som man hade före krisen kommer förändringen på några decennier att bli dramatisk.

Kring 2039 beräknas landet ha ca 1,6 miljarder invånare.

Medan det i dag finns mer än 800 miljoner människor som lever på mindre än två dollar om dagen – inget annat land har så många verkligt fattiga – beräknas medelklassen då ha växt från dagens kanske 20% av befolkningen till ca 90%.

Det innebär att ca en miljard människor under dessa decennier kommer att ta steget in i den globala medelklassen. Den indiska ekonomin kan gå från ca 2% av den globala ekonomin till ca 18%.

Men från detta fascinerande land beger jag mig nu till ett annat också fascinerande land – Indonesien.

Som Sveriges utrikesminister har jag varit här tidigare – men nu kommer jag som EU:s ordförandeskap för att underteckna ett nytt och viktigt samarbetsavtal.

Indonesien är inte bara 17.000 öar och närmare en kvarts miljard människor – det är också det land i världen med flest muslimska trosbekännare.

Att det i dag är en fungerande demokrati och – i huvudsak – ett öppet och tolerant samhälle har självfallet sin stora betydelse.

Det blir flygning från Delhi till Singapore – skall bli spännande att se om tonnage i stora mängder fortfarande ligger tomt och vilande på redden där.

Och från Singapore till Jakarta.

Så mycket seriöst hinns kanske inte med på söndagskvällen.

Jag har bett att man bokat bord på en trevligt restaurang jag kommer ihåg från mitt förra besök.

Där kan vi planera morgondagens arbete.

Då skall vi ta ett nytt och betydelsefullt steg i samarbetet mellan Indonesien och den Europeiska Unionen.

En lite lugnare dag

En lite lugnare dag i Delhi mellan gårdagens toppmöte och den mycket tidiga avresan i morgon bitti till Indonesien för överläggningarna där.

Det blev tid för sedvanligt besök i några bokhandlar för att botanisera i vad som kommit ut sedan jag var här senast – samt i en del av de nytryck av äldre böcker som det finns åtskilligt av i denna del av världen.

Jag kunde inte låta bli att köpa Jaswant Singhs nyutkomna och ytterligt omdiskuterade biografi över Jinnah – Pakistans skapare.

Delningen 1947 är fortfarande lika levande som brännande historia i dessa länder, vilket kontroversen kring denna bok demonstrerade på nytt.

Jaswant Singh – en av landets mest respekterade politiker – uteslöts ur oppositionspartiet BJP på grund av sin bok.

I andra länder kan det gå väsentligt värre – här visades bara hur öppna såren efter delningen 1947 fortfarande är. Och uteslutningen säger mer om BJP-partiet än om landet.

På eftermiddagen blev det så tid för utförliga samtal på premiärministers kansli – det är här den djupa säkerhetspolitikens trådar löper samman i Indien – om olika regionala och globala utmaningar som den växande nationen står inför.

Det blev några intressanta timmar om Pakistan och Afghanistan, Sri Lanka och Burma, men också om den i grunden goda men på ett djupare plan mycket komplexa relation till den andra växande asiatiska jätten på andra sidan Himalaya.

Premiärminister Singh hade nyligen samtal med sin kinesiska kollega. Trots att handeln mellan de bägge jättarna formligen exploderar – en ökning med ca 50% om året – är det en relation med många bottnar.

Och vi hann också med intryck från Washington inför premiärministerns viktiga resa dit mot slutet av månaden. Att relationen mellan Indien och USA förbättrats avsevärt under senare år är mycket viktigt.

Nu väntar stor mottagningen på svenska ambassaden som avslutning på Nobel Memorial Week och de olika svenska aktiviteterna – en mottagning som är det största som denna ambassad i detta viktiga land brukar genomföra.

I informella former blir det så möjligt med ytterligare samtal.

Tidigt i morgon bitti bär det så av till Singapore, och därifrån efter någon timme till Jakarta.

Världens två största demokratier

En dag av intressanta samtal i Delhi har nu gått till ända.

I centrum stod självfallet toppmötet med premiärminister Manmohan Singh och en rad av hans regeringsledamöter.

Premiärminister Singh talade med inlevelse om den vikt Indien fäster vid det strategiska partnerskapet med den Europeiska Unionen.

”Vi är världens största demokratier. Vi är multi-nationella, multi-etniska och multi-religösa. Vi är övertygade om betydelsen av multilateralism i den internationella politiken. Vi vill ha öppna marknader för handel och globalisering”.

Och han talade om Indiens inriktning på en tillväxt på 8-9% under tiden fram till 2020 – då kommer fattigdomen i Indien att i allt väsentligt försvinna, och världen som en konsekvens av detta se annorlunda ut.

Efter detta följde lunch, toppmöte med näringslivsföreträdare från Europa och Indien och sedan besök hos Indiens president.

President Pratibha Patil är inte i storlek någon imponerande person. Men i sin övertygelse när vi talade om betydelsen av kvinnornas allt starkare ställning i Indien var hon desto mer imponerande.

I dag har Indien ca 1,3 miljoner kvinnor som valts in i olika lokala, regionala eller nationella fullmäktige eller parlament.

Det är ungefär en tredjedel, men president Pratibha Patil talade med inlevelse om betydelsen av att få denna andel upp mot hälften under de kommande åren. Betydelsen av detta kan knappast understrykas tillräckligt.

Nu går Delhi långsamt att lägger sig.

I morgon förmiddag flyger Fredrik Reinfeldt och hans delegation hem till Sverige.

Jag stannar kvar för fortsatta säkerhetspolitiska samtal fokuserade på situationen i de olika länderna och regionerna runt Indien.

Hinner jag gå förbi Red Fort – men det är tyvärr tveksamt – kommer jag självfallet att göra det.

Här finner man de senaste seklernas dramatiska indiska historia i koncentrat.

Och den som inte förstår historien har inte alldeles lätt att förstå dagen – eller att forma framtiden.

Innan diset lättar

Morgon i New Delhi. Fortfarande disigt – men jag hoppas att solen börjar bryta igenom lite senare.

I dag är det så toppmöte mellan Indien och den Europeiska Unionen. Ett viktigt toppmöte mellan två allt viktigare aktörer.

Klimat, energi och handel kommer att stå i centrum för samtalen i Hyderabad House i dag på förmiddagen.

Men innan dess kommer vi att lägga ner en krans vid Raj Ghat – minnesplatsen över Mahatma Gandhi.

Parallellt har vi dessutom en hel del svenska aktiviteter här i Delhi dessa dagar. I kväll blir det Nobel Memorial Dinner med brett deltagande av bl a indiskt och svenskt näringsliv.

Indien är en växande och viktig marknad, och jag ser t ex att Indien svarar för 9 % av Ericsson-koncernens samlade omsättning. Senast jag var här var det världens snabbast växande marknad för mobil telefoni.

Men Indien är kontrasternas land.

Just nu finns det en betydande oro över stigande matpriser efter en dålig monsun-period som medfört att skördarna blir mindre än vad man räknat med. Få saker är känsligare i detta miljardland än just matpriserna.

Själv kommer jag – förutom den klimatfrågan och den ekonomiska utvecklingen – att fokusera mina samtal på den utrikes- och säkerhetspolitiska utvecklingen i den vidare regionen runt Sydasien.

Och jag vet av erfarenhet att det finns ett betydande intresse för hur vi i Europa ser på olika delar av den globala utvecklingen.

Dialogen Delhi och Bryssel – och Stockholm! – kommer att bli allt viktigare under kommande år.

Landat i Delhi

Landat sent på kvällen i Delhi – en stad större än hela Sverige – tagit mig till hotellet och hittade i alla fall Ewa Björling och några tappra svenska näringslivsrepresentanter att ta ett glas vin med i den indiska natten.

Under dagen har Fredrik Reinfeldt haft mer bilaterala överläggingar mellan Sverige och Indien. Jag utgår från att de gått bra. Som utrikesminister har jag varit här två gångar för att ge nytt djup åt vad som är en mycket viktig framtidsrelation.

I morgon är det så toppmöte mellan Europeiska Unionen och Sverige – med en europeisk delegation identisk med den som träffade president Obama i Washington i tisdags.

Nja, inte riktigt. Javier Solana stannade kvar i USA. Jag får ta hela den mycket viktiga säkerhetspolitiska dossiern i samtalen här.

Hemma i Sverige har regeringen och Andreas Carlgren nu avslutat den legala prövningen av Nordstream-projektet i Östersjön.

De miljökrav som från svensk sida kan och bör ställas på projektet kommer att kunna klaras.

Samma dag har Finland fattat beslut i samma ärende. Danmark har redan gjort det. Den tyska och – faktiskt! – den ryska formella miljöprövningen återstår.

I Washington i onsdags sjösatte vi en djupare transatlantisk dialog om energi- och energisäkerhetsfrågan som kommer att bli viktig under åren som kommer.

Vi behöver en tydligare europeisk politik för att undvika energiberoenden som kan få politiska övertoner. Och vi behöver en tydligare satsning på energieffektivitet för att kunna klara klimatpolitikens allt tydligare krav.

Med all sannolikhet blir det mycket av energi- och klimatpolitik i samtalen här i Delhi i morgon.

Här är energibristen ett betydande problem. Utbyggnaden av kraftproduktion går för långsamt för en snabbt växande ekonomi. Kolberoendet är mycket stort. Utbyggnaden av kärnkraften går långsammare än vad man hoppats på.

Det blir en tidig start i morgon – väderprognosen talar om ca 30 grader och strålande sol.

Genom natten och dagen till Delhi

Så sitter jag så på flygplatsen i Washington och väntar på det försenade flyg som skall ta mig till Newark utanför New York och därifrån det långa skuttet genom natten och dagen till den kommande kvällen i Hindustan och Delhi.

En annan kontinent och en annan kultur – men mycket av det vi diskuterat under dessa dagar här i Washington handlar om regioner och områden som det kommer att finnas all anledning att diskutera också i New Delhi.

Afghanistan är landet som ligger mellan Centralasien och Sydasien. Och den klassiska väg som passerar Delhi för via Lahore i Pakistan upp mot Peshawar, Khyber-passet och Kabul. Historiskt har Hindustans härskare också kommit ner denna väg.

Men mina mer utrikes- och säkerhetspolitiska samtal i Delhi kommer inte enbart att handla om de utmaningar som ligger i den riktningen.

Också relationerna till Kina står i fokus för diskussionerna i Delhi i dessa dagar.

Och när vi i EU-delegationen far från Washington till New Delhi far president Obama i nästa vecka till Beijing för viktigt tredagarsbesök. Klimatfrågan inför Köpehamn kommer att vara en mycket central samtalspunkt på bägge dessa resor till de växande asiatiska giganterna.

Säkert kommer vi också att ha anledning att diskutera situationen i Sri Lanka, och lika säkert kommer vi att utbyta synpunkter för att se om det kan finnas några öppningar i situationen i Burma inför det val som ju skall hållas nästa år.

Från europeisk sida har vi all anledning att sträva efter fördjupade och breddade relationer med denna världens största demokrati.

Att det finns ekonomiska skäl för detta är alldeles uppenbart.

Men de politiska är minst lika starka. Indien är ett land med växande betydelse i alla olika hänseenden.

Jag ser fram emot att landa utanför Delhi torsdag kväll.

Så småningom riktning Delhi

Nu börjar en ny dag av samtal här i Washington.

Förmiddagen kommer jag i huvudsak att tillbringa på State Departement i olika frågor.

Vi börjar med mer renodlat utrikespolitiska överläggningar. På den amerikanska sidan leds de av Jim Steinberg.

Åtskillig tid – senast middagen i går – har redan ägnats utmaningarna i Afghanistan. I dag förskjuts fokus till Pakistan, icke-spridningsfrågor, Mellersta Östern och en rad andra gemensamma frågeställningar.

Men sedan blir det första sammanträdet med det gemensamma energiråd som beslutades på toppmötet i går. Då är det Maud Olofsson som leder från europeisk sida.

Därmed är de mer formella toppmötesrelaterade mötena över.

Jag fortsätter i några frågor med Jim Steinberg, men hastar sedan iväg till Vita Huset igen för en lite mer fördjupad diskussion om Iran och de utmaningar som ligger i de pågående diplomatiska ansträngningarnas förlängning.

Men sedan är det gradvis dags för mig att bege mig till flygplatsen, ta ett plan till New York och där byta till ett plan som för mig non-stop den långa vägen till den indiska huvudstaden Delhi.

När jag kommer dit på torsdagkvällen lokal tid har Fredrik Reinfeldt eftersom sin arbetsdag i Stockolm redan klarat av det sitt bilaterala besök i Indien.

På fredag är det så dags för det formella toppmötet mellan Indien och Europeiska Unionen.

Och det blir viktiga samtal.

En stor del av de frågor vi diskuterat under dagarna här i Washington finns det lika stor anledning att diskutera i Delhi.

Framgång i Stockholm

Tidig morgon i Washington, men i Stockholm har just Kroatiens och Sloveniens premiärministrar – äntligen – undertecknat avtalet om en mekanism för att lösa gränskonflikten mellan dem.

Vår ambition som ordförandeskap är ju att bryta de olika blockeringar som finns i denna del av Europa när det gäller den europeiska integrationsprocessen.

Och de steg som nu tagits mellan dessa länder har såväl gett den kroatiska anslutningsprocessen ny fart som visat en konstruktiv vilja att lösa olika tvister.

En framgång för Europa – och för de bägge länderna.

En ny dag i Vita Huset

Nu har Fredrik Reinfeldt satt sig på planet tillbaka till Stockholm för en arbetsdag där – vi ses torsdag kväll i New Delhi – medan jag är kvar i Washington för morgondagens fortsatta samtal.

Här finns också Maud Olofsson som var med på toppmötet i dag och som är en av ordförandena när det nya energirådet mellan USA och EU sammanträder för första gången i morgon förmiddag.

Det blev en intensiv och produktiv dag av överläggningar här i dag.

Mitt under vårt förberedande möte med kommissionsordföranden Barroso kom meddelandet att Tjeckiska Republikens president Klaus en timma tidigare undertecknat Lissabon-avtalet.

Ett stort nytt steg för Europa blir nu möjligt – inte minst när det gäller ett Europa som kan tala om sina värderingar och sina intressen med en tydligare röst i världen.

Och att det uppskattas inte minst här i Washington var det många som uttalade under dagen. Man vill ha ett starkare och ett tydligare Europa som partner när det gäller att möta olika globala utmaningar.

Lunchen med vicepresidenten Biden i Blair House ägnades huvudsakligen olika frågor i det vidare europeiska närområdet. Uppskattningen av och stödet för vårt Östliga Partnerskap gick som något av en röd tråd genom lunchdiskussionen.

I pausen där emellan smög säkerhetsrådgivaren Jones, biträdande utrikesminister Steinberg, Javier Solana och jag iväg för en mer informell och rak genomgång av de olika frågor vi står inför i den förres rum i Vita Husets West Wing.

Mest handlade det om Afghanistan och Mellersta Östern.

Och sedan samlades vi runt regeringsbordet i Vita Huset för överläggningen med president Obama och hans medarbetare.

Det var en mycket öppen och mycket konstruktiv diskussion som följde. Sällan tror jag att samarbetsklimatet över Atlanten varit så gott.

President Obama imponerar med sina politiska perspektiv på de olika frågeställningarna, men i synnerhet i klimatfrågan var det i dag än tydligare att han lyssnar påtagligt på vad Fredrik Reinfeldt har att säga. Jag tror att vi tillsammans fann konstruktiva vägar framåt.

När Fredrik och Maud rusade iväg till pressmöten stannade jag kvar i Vita Huset för samtal med en gammal vän som nu hamnat på en central position i systemet – men vi ägnade oss mest åt minnen från förr.

Vita Huset är ju inte direkt ny miljö för mig – president Obama är den fjärde amerikanska president som jag möter i dessa ombonade lokaler i West Wing. Det har runnit mycket vatten under broarna under dessa år…

Sedan bar det iväg för att tillsammans med Polens Radek Sikorski tala framför den rest av Berlin-muren som stod uppställd.

Och nu väntar ett kvällsmöte om Afghanistan med Richard Holbrooke.

 

 

Fortsättning i dag

I dag fortsätter så överläggningarna här i Washington.

I mer formell mening börjar det med en lunch som vicepresident Joe Biden bjuder på i Blair House snett över gatan från Vita Huset.

Där kommer de olika utrikespolitiska frågeställningarna att stå i fokus. Jag skulle tro att vi kommer att ägna en hel del tid åt Östliga Partnerskapet, Balkan och Aghanistan.

Sedan promenerar vi över till Vita Huset för ett nytt möte med president Obama – nu tillsammans med bl a kommissionsordföranden Barroso och Javier Solana.

Alldeles säkert kommer vi då att fortsätta gårdagens konstruktiva klimatdiskussion. Och ta upp en del av tråderna i olika utrikespolitiska frågor från lunchen.

I det mötet deltar också försvarsminister Gates, och det innebär med stor sannolikhet en fortsättning på diskussionerna om Afghanistan.

Därmed är denna del av toppmötet slut. Efter sina pressträffar börjar Fredrik Reinfeldt bege sig hem mot Stockholm – vi kommer att återses i New Delhi torsdag kväll.

Själv fortsätter Javier Solana och jag olika samtal här. Vi träffar säkerhetsrådgivaren general Jonas senare på eftermiddagen för fortsatta och fördjupade diskussioner om bl a Afghanistan och Iran.

Och innan det på nytt blir dags för middag skall Radek Sikorski och jag delta i en ceremoni vid den kopia av Berlinmuren som tydligen byggts upp vid Johns Hopkins University faktultet för internationella studier här i Washington.

Under kvällen i går diskuterade vi utrikesminister Clintons dilemma inför onsdagen.

Hon var i Marrakech, men såväl presidenten som hon själv såg starka skäl för henne att fortsätta i Mellersta Östern också under onsdagen. Läget just nu är ganska besvärligt. Min bedömning var entydigt densamma.

Så hon kommer med största sannolikhet inte att komma till våra planerade möten på onsdag. Med tanke på att det kanske viktigaste av våra diskussionsämnen nu är den besvärliga situationen i Mellersta Östern är det betydligt bätte att hon fortsätter där och vi anknyter till diskussionen lite senare.

Vi kommer säkert att ha telefonkontakt – och alldeles säkert träffas lite senare för att då gå igenom läget mer i detalj.

Det är med alla rimliga mått mätt intensiva dagar av dialog här i Washington just nu. Mycket att diskutera – mycket att planera.

Bra i Oval Office

Och det  blev ett påtagligt bra möte i Vita Huset – och en bra bit längre än planerat.

President Obama och Fredrik Reinfeldt gick djupt in i hur klimatfrågan skulle hanteras för att få ett bra resultat.

Jag tycker att diskussionen ledde till bättre ömsesidig förståelse. Öppet och rakt redogjorde presidenten för hur han såg frågan utvecklas, och Fredrik gav det europeiska perspektivet och vad  vi förväntar oss.

Att det ställs höga krav på såväl Europa som USA rådde enighet om – men också att det krävs att de utvecklingsländer som nu betyder allt mer vad gäller utsläpp också måste vara med.

Det var en bra diskussion – och den kommer att fortsätta i Oval Office i morgon på det mer officiella mötet mellan EU och USA.

Också annat hann vi med – men nu måste jag iväg till den väntande middagen…

Till Vita Huset

Framme i ett soligt och vackert Washington.

Nu går snart bilkolonnen iväg till Vita Huset och mötet där.

Jag tror att det blir klimatfrågan som kommer att vara i fokus.

Huvuddiskussionen om Afhanistan blir nog i morgon.

Och från Vita Huset åker jag till diskussionen om Östliga Partnerskapet.

Mer bråttom

Det blir lite mer bråttom till Washington i morgon.

Förutom toppmötet på tisdag blir det nu ett bilateralt möte mellan Fredrik Reinfeldt och president Obama i Vita Huset strax efter lunch.

Och det kan ju vara passande att komma i tid till det.

Toppmöte efter toppmöte

Söndag med olika kontakter om främst den allt mer komplicerade afghanska situationen, men också med sedvanlig planering inför veckan som kommer.

Och det är en höggradigt resande tid som nu ligger framför mig – jag lämnar Stockholm ytterligt tidigt måndag morgon och återkommer sannolikt inte förrän i mitten på den kommande veckan.

Så kan det vara.

Det är tre viktiga uppgifter som nu mer omedelbart ligger framför mig.

Först är det toppmötet mellan USA och Europeiska Unionen i Vita Huset. Washington på tisdag med olika uppföljande möten med främst utrikesminister Hillary Clinton på onsdagen.

Klimatfrågan. Afghanistan. Mellersta Östern. Iran. Östra Europa. Energisäkerhet.

Det saknas inte samtalsämnen.

Redan i morgon eftermiddag har jag dessutom ett framträdande på Brookings Institution med bl a Polens utrikesmimister Radek Sikorski om det Östliga Partnerskapet.

Och sedan går det i ett intill dess att jag lämnar Washington sent onsdag eftermiddag.

Därifrån blir det ett rätt rejält skutt till toppmötet mellan Indien och Europeiska Unionen i New Delhi på fredagen – jag ankommer sent torsdag kväll lokal tid – med olika uppföljande möten för mig där på lördagen.

Och därefter bär det för bl a min del iväg till undertecknandet av ett viktigt nytt samarbetsavtal mellan Indonesien och EU i Jakarta på måndag i veckan därpå.

Världens i dag starkaste nation – USA. Världens största demokrati och om något decennium folkrikaste land – Indien. Landet med världens största muslimska befolkning – Indonesien.

Det säger sig självt att det var och en på sitt sätt handlar om relationer av stor strategisk betydelse för framtiden.

Toppmötena leds självfallet av Fredrik Reinfeldt, och han kommer också att ha bilaterala program i såväl Washington som New Delhi.

Han hinner också med en dag i Stockholm under veckan, vilket inte kommer att vara möjligt för mig, och från Indien fortsätter jag ju dessutom till Indonesien.

Det blir åtskilliga timmar i flygplan.

Det är väl OK – ger möjlighet till arbete – men det blir dessutom åtskilliga timmar i tidsskillnad – fram och tillbaka, huller om buller – under veckan.

Det är elva timmars tidsskillnad mellan Washington och Jakarta…

Under tiden är det åtskilliga frågor som måste hanteras.

Det blir en vecka av både flygkommunikationer och telekommunikationer för att det hela skall fungera.

Lördag med diverse

Vacker och klar höstlördag i Stockholm.

Det blir tid för lite frisk luft innan jag sitter några timmar på ett tomt och tyst UD för att gå igenom och förbereda inför den kommande veckan – Washington, New Delhi och Jakarta.

Men världen står sannerligen inte stilla, och det blir långa samtal till bl a Kabul med anledning av den allt mer komplicerade afghanska politiska utvecklingen.

Att jag kommer att få fortsätta att ägna den stor uppmärksamhet är alldeles uppenbart – men då är det en styrka med den starkare EU-strategi som vi nu fått beslut om.

Också utvecklingen i Mellersta Östern kräver uppmärksamhet. Utrikesminister Clintons blixtresa visar de svårigheter vi just nu står inför.

Dock hinner jag också avsluta en nyinköpt bok om hur de olika vetenskapliga rönen ledde fram till kapplöpningen till atombomben under det andra världskriget.

Jag måste medge att jag inte visste att det avgörande intellektuella genombrottet när det gällde delningen av uranatomens kärna skedde under en skidutflykt i utkanten av Kungälv.

Framgången i Bryssel

Så har vi då kommit hem efter ett med alla rimliga mått mätt lyckat toppmöte i Bryssel.

Att Fredrik Reinfeldt såg nöjd ut på den avslutande presskonferensen i eftermiddag hade sina mycket goda grunder.

Allt såg inte alldeles bra ut när vi samlades till mötets början i går eftermiddag.

Frågan om hanteringen av den tjeckiska frågans alla dimensioner hängde rätt tung över oss. Det fanns en alldeles uppenbar risk att detta skulle kunna spåra ur på ett sätt som skapade det ena problemen efter det andra.

Strax före middagen kunde dock genom skickligt diplomatiskt arbete den knuten lösas – och kvällens olika middagar kunde därmed få ett betydligt mera konstruktivt förlopp.

Men på klimatsidan var det åtskilligt som återstod – framför allt när det gällde den avgörande frågan om s k klimatfinansieringen.

Efter arbete under natten var det denna fråga som kom att kräva mest energi under dagen. Och det var först efter det att allt annat hade klarats av under den långa sittningen i plenum som de avgörande stötestenarna kunde hanteras av Fredrik i en mindre krets.

Vi utrikesministrar ägnade vår middag åt en diskussion om hanteringen av de olika större förändringar som nu ligger framför oss i och med att Lissabon-traktaten kommer att träda i kraft. Det blev ett öppet och inspirerande tankeutbyte som vi kommer att föra vidare under de kommande månaderna.

Men en del sakfrågor har vi dock haft att hantera också.

Vi gjorde ett tydligt uttalande om Iran – såväl den bedrövliga situationen när det gäller medborgerliga fri- och rättigheter som den just nu alldeles avgörande nukleära frågan.

Vi följde noggranna utvecklingen i förhandlingarna i Honduras.

Och jag hade anledning att ägna olika samtal åt en del av de mer eller mindre sedvanliga utmaningarna i sydöstra Europa.

Framgångarna med det tjeckiska problemet och med klimatfinansieringen – som bl a ger en stark bas för nästa veckas samtal i Washington och New Delhi – kommer säkert att dominera medias rapportering.

Men vi skall för den sakens skull inte glömma framgångarna i övrigt.

Den Östersjö-strategi vi arbetat så hårt med är nu beslutad och klar – verkställighet kan börja.

Och vi fick höga betyg för det inriktningsbeslut om den kommande europeiska utrikestjänsten som nu kunde fattas – detta kommer att bli den vid sidan av den amerikanska starkaste utrikesförvaltningen i världen. Det kommer att ta sin tid – men vi har nu gett färdriktningen.

Så det var nöjda svenska delegationer som åkte hem från Bryssel.

Och nöjda delegationer från övriga EU-länder också.

Så skall det vara.

Bra start – men en del återstår

Sen kväll efter det att toppmötet börjat.

So far so good. Viktiga frågor som mycket lätt kunde ha gått snett har lösts ut under kvällen.

Men en hel del återstår för morgondagen.

Än är vi inte i hamn. Men det var varit en bra start på detta första svenskledda riktiga toppmöte.