Snabbt till Bryssel och Cardiff

02 september 2014

STOCKHOLM: En dag av valrörelse här i Stockholm och arbete med olika frågor på UD. Världen står ju knappast still.

I morgon eftermiddag blir det en halvhalt för mig i Bryssel för att tala vid mötet med EU:s olika smbassadörer från runt om i världen – och i anslutning till det ett möte om Ukraina – innan jag fortsätter till Bristol i Storbritannien för det Nato-toppmöte som inleds i Cardiff på torsdag.

Min del i de olika möten som sker där är att delta i mötet med utrikesministrarna i de länder som deltar i ISAF-operationen i Afghanistan på torsdag eftermiddag.

Men alldeles självklart kommer jag att utnyttja möjligheten också för andra möten.

Förhoppningen hade ju varit att Afghanistans nye president skulle ha kommit till mötet, men nu har ju kontrollen av rösträkningen dragit ut på tiden, liksom de samtal som pågår om någon form av maktdelning mellan en kommande president och en kommande premiärminister.

Och det är mycket viktigt att den processen sker på ett sätt som undviker splittring och konflikt i Afghanistan.

Landet är ju so oder so i ett känsligt och viktigt skede.

Men det blir viktigt att i Cardiff lyssna på de bedömningar som görs av utvecklingen i landet. Vi kommer ju inte minst genom ett mycket stort bistånd att vara starkt engagerade i Afghanistan under de kommande åren.

På plats vid mötet i Cardiff kommer också att finnas försvarsminister Karin Enström och ÖB Sverker Göransson.

Karin deltar i mötet mellan Nato och vissa partnerländer på fredag, och jag tror att det också är då som ÖB och hans kollega från Finland tillsammans undertecknar de s k värdlandsavtalen.

Men vid det laget har jag redan lämnat Cardiff och återvänt till den svenska valrörelsen.

På fredag kommer jag att återfinnas i Helsingborg, Lund och Malmö innan det är dags att sent på kvällen återvända hit till Stockholm.

Strax efter soluppgången i morgon landar USA:s president Obama i Tallinn för ett viktigt besök där med överläggningar med presidenterna för samtliga tre baltiska länder i det magnifika Stenbocks palats som ju numera är säte för Estlands regering.

Att det sker i skuggan av den andra ryska invasionen av Ukraina behöver knappast påpekas.

Det är president Obamas tredje besök på ett år i vår region. Först Stockholm, sedan Warszawa och nu Tallinn.

I detta ligger ett tydligt budskap. Och från Tallinn flyger han sedan vidare till mötet i Cardiff.

Där kommer många att samlas.

Ukrainas president Poroshenko kommer också att finnas på plats, och Rysslands aggression mot Ukraina kommer alldeles självklart att bli den dominerande frågan på mötet.


Aggression och invasion – och faktiskt också krig.

01 september 2014

STOCKHOLM: Att få en alldeles tydlig bild av varje del av utvecklingen i de allra östligaste delarna av Ukraina är inte alldeles enkelt, men tillräckligt mycket kan vi i alla fall följa för att se de stora dragen i utvecklingen.

Och alldeles uppenbart är ju att utvecklingen under de senaste två veckorna gått in i ett dramatiskt nytt skede med mycket vitt gående konsekvenser.

Att varje steg i utvecklingen av denna kris och konflikt drivits fram av Ryssland har jag ju skrivit och talat om tidigare, och har ingen anledning att upprepa här.

Efter invasionen, ockupationen och annekteringen av Krim i slutet av februari och mars fanns det ju åtskilliga som trodde att krisen var över. Jag tillhörde som bekant inte dem.

Nästa skede tog sin början när maskerade män ockuperade polisstationen och några andra byggnader i staden Slovyansk i östra Ukraina den 12 april.

Och det var då inte svårt att se att handlade om ett scenario liknande det som man hade iscensatt på Krim. Också där inleddes det ju med att anonyma beväpnade män – allt tyder på att det var ett ryskt specialförband – ockuperade det regionala parlamentet i Simferopol.

Då var det svårt att se några tecken på att detta skulle handla om en lokal revolt med starkt lokal förankring, och det trots de massiva budskap som den ryska propagandan hade hamrat in.

Det var små grupper av mer eller mindre organiserade soldater som började att ockupera polisstationer och administrativa byggnader i provinserna Donetsk och Luhansk.

Att de hade stöd och uppbackning från andra sidan gränsen till Ryssland rådde det knappast någon tvekan om.

Det fanns de i Moskva som gjorde allt de kunde för att utveckla och förstärka det stödet, och knappast gjorde någon hemlighet av att de såg detta i perspektivet av att karva ut ett nytt Novorossyia i hela östra och södra Ukraina.

Det vi sett sedan dess är ju hur detta stöd successivt trappats upp.

Och det mest dramatiska är ju hur vi nu kunnat konstatera att reguljära ryska förband gått in i Ukraina för att som ett minimum förhindra att de s k folkrepubliker man skapat kollapsar men mer sannolikt för att säkra och successivt utvidga dem.

Och det kommer efter ett skede av några månader då vi sett hur flödet av tyngre och avancerade vapen successivt har ökat.

Efter det att MH17 med så tragiska konsekvenser sköts ner av ett luftvärnsrobotsystem man fört in över gränsen har ytterligare avancerade luftvärnsrobotsystem förts in.

Och självfallet har allt detta inneburit att det funnits rysk personal, ryska specialister och med all sannolikhet ryska specialförband inne i dessa områden av Ukraina sedan ett bra tag.

Det har ju rapporterats om att man satt upp speciella baser för att träna och förse de s k separatisterna inne i Ukraina med tunga vapen.

Ändå är det ett kvalitativt nytt och påtagligt allvarligt steg när ett antal ryska bataljonsstridsgrupper nu fått order om att gå in i Ukraina och i regelrätta strider tränga tillbaka de olika ukrainska förbanden.

Det är aggression och invasion – och det är faktiskt också krig.

Om president Porosjenko med sin s k anti-terroristoperation syftade till att återta kontrollen över gränsen och dessa områden, och inledningsvis också hade betydande framgångar genom bl a att befria Slovyansk, ter sig bilden nu dramatiskt annorlunda.

När president Putin nu beslutat att engagera regelrätta arméförband inne i Ukraina är möjligheterna för Ukraina att nå framgång utomordentligt begränsade. Och då uttrycker jag mig försiktigt.

Uppenbart är Kreml nu fast inriktat på ett militärt säkra ett område inne i Ukraina som sedan på ett eller annat sätt skall presenteras som någon typ av pro-rysk statsbildning.

Frågan är bara dels om hur stort område denna skall omfatta och dels om vilken status man har för avsikt att ge den. Här är det möjligt att man fortfarande prövar sig fram.

En mer maximalistisk variant, som alldeles säkert har stöd hos åtskilliga i Moskva, är att successivt driva denna hela vägen fram till Odessa, och sedan utropa denna till någon typ av stat av modell liknande Transnistrien i Moldavien.

Det är alls inte sagt att man behöver uppnå detta omedelbart. Som vi sett under krisen hitintills tar man steg efter steg och är medveten om att den internationella reaktionen sannolikt skulle bli för stark om man gjorde allt på en gång.

Man behöver inte ha bråttom.

Den officiella linjen från Kreml just nu är att man egentligen inte har med saken att göra, eftersom det handlar om en intern konflikt i Ukraina, men att man gärna vill se en omedelbar vapenvila. Och sedan någon typ av förhandling om någon typ av statsstatus för detta område.

Till bilden hör ju då också att man försöker att förneka varje förekomst av ryska förband inne i Ukraina. Så var det ju också när det gällde Krim. Ryska diplomatiska företrädare tvingas förnedra sig själva med offentliga och uppenbara osanningar kring detta.

Alldeles säkert vill man, efter att ha säkrat områdena, ha en vapenvila och en status för dessa områden.

Men sedan?

Sannolikt kommer då dessa områden att utnyttjas för fortsatt destabilisering i syfte att steg för steg nå de mål man satt upp. Och alldeles självklart kommer detta att allvarligt underminera Ukraina.

Starkt upptrappade sanktioner kommer tveklöst att drabba Ryssland, men om de på den kortare sikt som är relevant här kommer att kunna ändra den ryska politiken är mycket tveksamt.

Det är bara genom att stärka och stödja Ukraina, så att de har förmågan att klara påfrestningen och dramatiskt öka den konkreta kostnaden för Ryssland av fortsatt frammarsch, som denna kan hejdas.

Men även om så sker talar allt för att det nu etablerats ytterligare en mer eller mindre frusen konflikt i Europa.

Ryssland vidmakthåller redan två sådana i Georgien och en i Moldavien och har etablerar nu två nya i Ukraina.

Att detta är farligt också för framtiden är uppenbart. Här ligger påtagliga och farliga kris- och krigsrisker för framtiden.

Och det finns ju dessutom en icke oväsentlig risk för att Ryssland kommer att fortsätta på den inslagna vägen med konflikter av detta slag – intill dess att det verkligen sätts stopp.

Ju förr det sker desto bättre för alla, men jag säger det också i medvetande om att det inte är alla som ser faran och inte alla som är beredda att agera med den kraft som jag tror krävs.

Och då fruktar jag att faran längre fram kommer att bli betydligt mycket större.

Kring detta resonerade vi en del om i kretsen av EU:s utrikesministrar i Milano i helgen, och kring detta kommer det säkert att resoneras åtskilligt inför Nato-toppmötet på torsdag och fredag.

Och allt detta påverkar självfallet också Sveriges säkerhet.

Vad vi säger och vad vi gör saknar inte betydelse.


Nya EU växer fram

31 augusti 2014

TABIANO: Tillsammans med några kollegor och vänner blev jag kvar här även över söndagen för olika diskussioner.

Men nu styr jag hemåt till valrörelsen samtidigt som åtskilliga av mina kollegor fortsätter till Chisinau i Moldavien för ett möte där för att ge stöd till landets europeiska orientering.

I går föll så ytterligare pusselbitar på plats när det gäller de personer som skall leda EU-arbetet under kommande år.

Om denna process kan man ha en del synpunkter – och det har jag ju haft när det gällde dess inledning med ordförande i kommissionen – men fakta är nu som de är i detta avseende.

Kvoter av olika slag styr det mesta av detta.

Tidigt beslutade EPP att man vid sidan av ordförande i kommissionen siktade på att besätta positionen som ordförande i Europeiska Rådet, och detta går självfallet tillbaka på den allt centralare ställning som detta fått i det samlade europeiska samarbetet.

Från min synpunkt som utrikesminister innebar detta att posten som Hög Representant gled över till den socialistiska sidan att nominera.

Och inom den gruppen kom ju Italien att få en mycket stark ställning efter resultatet av valet till Europaparlamentet i juni.

Därmed blir det nu Federica Mogherini som senare i höst kommer att efterträda Catherine Ashton, och övertar en minst sagt krävande situation i snart sagt varje avseende.

Federica känner jag väl även om hon har en relativt kort tid som utrikesminister bakom sig, och alldeles självklart kommer hon att ha vårt och mitt fulla stöd när hon övertar den viktiga positionen.

Och positionen är viktig.

Jag blev uppriktigt arg när en statschef i ett tidigare skede sade att denna position inte var så viktig eftersom det ju mest var någon typ av språkrör för den politik som andra beslutade.

Att det på sina håll finns en tendens till åternationalisering av den europeiska utrikespolitiken diskuterade vi ju i Milano under de senaste dagarna, och en av Federicas viktigaste uppgifter måste bli att rida spärr mot detta.

Det kräver att hon, på det sätt som Catherine Ashton faktiskt försökt, inte accepterar försök från de förment stora att styra och diktera.

Nomineringen av Federica – likt övriga föreslagna kommissionärer skall hon ju passera Europaparlamentets granskning – öppnar nu för Jean-Claude Juncker att komponera resten av sin kommission.

Och där finns ju åtskilliga positioner som är av stor betydelse också för de samlade utrikesrelationerna.

En förhoppning är ju samspelet mellan alla de olika instrument som kommissionen har skall fungera bättre under de kommande åren.

Viktiga frågor om närområdet liksom hela utvidgningen och dessutom handels-, bistånds- och energipolitik kommer ju att ligga på andra kommissionärer.

Jag skulle personligen gärna se Cecilia Malmström på någon av dessa viktiga positioner.

Och ytterligare positioner av betydelse kommer alldeles säkert att tillkomma.

Att Polens premiärminister Donald Tusk tar över som ordförande i Europeiska Rådet har självfallet också sin symboliska betydelse.

Det går nu knappast längre att tala om ”gamla” och ”nya” medlemsstater.

Och Polen har ju i många avseende varit ett av Europas mest framgångsrika länder under det senaste decennier.

Gårdagens möte i Bryssel kom av lätt insedda skäl att ägna betydande tid också åt utvecklingen i Ryssland och Ukraina – på samma sätt spm vi utrikesministrar gjorde i Milano – och man var tydlig med att det vi nu ser från rysk sida är ”aggression”.

Klarspråk är viktigt i en situation som denna.

Och det kommer nu att leda till nya beslut om nya sanktioner under den kommande veckan.

Tyvärr är det nog så att är vi som haft de dystraste prognoserna om hur Rysslands politik skulle komma att utvecklas som hitintills fått mest rätt under denna utdragna konflikt.

Och därmed finns det nog dessvärre en avsevärd risk för att det kommer att fortsätta att vara så under de kommande månaderna – ja, under de kommande åren.

Jag hoppas kunna återkomma till min syn på detta på denna plats under den närmaste tiden.

Men nu bär det tillbaka till Stockholm och vår egen valrörelse.


Att bygga vidare

30 augusti 2014

MILANO: Diskussionerna här denna den andra dagen kom – även om Gaza och den s k fredsprocessen i Mellersta Östern diskuterades – fortsatt att präglas av det som händer i östra Europa.

Och när vi avslutade med några lite bredare reflektioner – detta var Catherine Ashtons sista möte av detta slag – blev det också kring de risker för en åternationalisering av utrikespolitiken som det ju kommit att ses en del tecken på.

Jag tillhörde dem som instämde i dessa farhågor och varnade för de konsekvenser detta på sikt kan få.

Åtskilligt var uppnåtts under dessa den år när det gäller att bygga en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och när vi nu ser väsentligt större utmaningar än tidigare är det ju viktigt att hålla fast vid och bygga vidare på detta.

Catherine Ashton drog sedan snabbt iväg till Bryssel för att vara med på mötet med stats- och regeringscheferna där, och vad de kommer att komma fram till där och vad det leder till återstår att se.

Några andra av oss stannade så kvar här för lite uppföljande diskussioner i olika frågor.


Behov av ett starkt Europa

29 augusti 2014

MILANO: Det blev en eftermiddag med alla de allt värre kriserna i Europas grannskap när EU:s utrikesministrar träffades här för sedvanligt informellt möte.

Vi har ju ett sådant under varje roterande ordförandeskap, och eftersom det är i Italien som är i ordförandestolen detta halvår träffas vi nu på det gamla mässområdet i Milano.

För min del är det väl det hitintills femtonde mötet av denna typ under min tid som utrikesminister, och det har ju förvisso hänt en hel del under denna period.

Dessvärre tvingas jag konstatera att den utrikespolitiska situation vi i dag står inför är väsentligt mer utmanande och krävande än någonsin tidigare under denna period.

I morgon kommer EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel att utse den person som mot slutet av detta år skall ta över efter Catherine Ashton efter hennes fem år som EU:s förste Höge Representant.

Och jag hoppas att det blir en person som kan leva upp till de höga förväntningar som situationen nu kommer att ställas. Och att beslutet inte styrs alltför mycket av andra hänsynstaganden av det ena eller det andra slaget.

Under dessa fem år har viktiga steg tagits med att bygga upp den gemensamma utrikestjänsten EAS och utveckla mekanismer för att formulera och föra ut en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Allt har inte varit enkelt, och allt är inte perfekt, och förvisso finns det mycket som återstår att göra.

Men mycket viktiga steg har trots detta tagits.

En tendens just nu som oroar är en tendens från de tre huvudstäder som ser sig som lite större än oss övriga att börja ta över för mycket, och därmed underminera det vi försökt att bygga upp under de senaste fem åren.

Lite av detta har vi sett när det gäller Ryssland och Ukraina, där vissa av dem haft en tendens att ställa Bryssel åt sidan, och det har också funnits andra tendenser i denna riktning under den senare tiden.

Detta är inte bra, och skulle riskera att försvaga Europa om det fortsatte. Och Catherine Ashtons efterträdare är viktig också i detta perspektiv.

Det bör vara en person med vilja och förmåga att stå upp för de processer som förenar de 28 länderna, och inte faller för att styras av enbart en liten grupp av länder.

Men om detta kommer det att diskuteras mer i Bryssel i morgon, och då är det Fredrik Reinfeldt som ju representerar Sverige.

Hemma i Sverige i dag har Karin Enström gått ut med de beslut vi nu fattat om det nya Gripen-systemet, och detta har föranlett ytterligare en rödgrön röra med vänstern och miljöpartiet starkt mot ett beslut som socialdemokraterna faktiskt stöder.

Och det är andra gången på bara några dagar vi ser detta i centrala säkerhetspolitiska frågor. Nyss var de ju hjärtligt osams om det värdlandsavtal som
Finland och vi avser att ingå med Nato.

Bra är detta inte – inte för Sverige, och definitivt inte för dem.

Låt oss bara hoppas att vi inte får en regering som i centrala säkerhetspolitiska frågor förlamas av motsättningar och slitningar som dessa.

I kväll blir det mer informell middag tillsammans med våra respektive på ett av stadens museer och i morgon fortsätter samtalen under en betydande del av dagen här.


Dold invasion i Ukraina

28 augusti 2014

STOCKHOLM: I dag blev det så alldeles uppenbart att Ryssland gått in i ett nytt offensivt skede i sina operationer mot Ukraina.

Tecknena och informationerna är nu så många och så entydiga att ingen kan undgå slutsatsen att Ryssland nu engagerat sig med reguljära militära förband i östligaste Ukraina.

Det handlar om en dold invasion.

Uppenbarligen har man inte ansett att det räckt med ”frivilliga”, leveranser av tunga vapen och mindre specialenheter för att konsolidera och klara den enklav man alldeles uppenbart har haft för avsikt att etablera i Ukraina.

Och därför tyder allt på att det är reguljära bataljonsstridsgrupper – med stor sannolikhet ur luftlandsättningstrupperna – som nu fått till uppgift att gå till offensiv mot det ukrainska försvaret.

Amerikanska offentliga uppgifter talar ju dessutom om att det finns reguljära ryska artilleriförband inne i Ukraina. Under eftermiddagen har man också publicerat satellitbilder på vad man anser vara dessa förband.

Det är nog sannolikt att detta skapat en mycket besvärlig situation för de ukrainska stridskrafter som ju haft att lösa svåra uppgifter sedan en tid tillbaka. Plötsligt konfronteras de med utvilade, kvalificerade och väl utrustade reguljära ryska förband.

I mönstret ingår självfallet att allt förnekas på officiellt håll i Moskva. Men det är ett mönster vi nu börjar att bli bekanta med.

Nyligen dekorerades officiellt den 76:e luftlandsättningsdivisionen för dess insatser i invasionen och ockupationen av Krim. Att man när det inträffade förnekade all kännedom minns vi väl.

Och det bör ju noteras att det är enheter ur samma division som inte minst från ukrainskt håll pekats ut när det gäller det som nu händer.

I morgon är jag på informellt möte med EU:s utrikesministrar i Milano, och på lördag träffas i Bryssel stats- och regeringscheferna.

Det säger sig självt att den nu ytterligare skräpta situationen kommer att stå högt upp på dagordningen på bägge dessa möten.

Och alldeles självklart kommer detta också att gälla Nato:s toppmöte i Cardiff mot slutet av den kommande veckan.

Det handlar ju om ett lika flagrant som allvarligt mot fred, säkerhet och internationell rätt.


Ingen röra i säkerhetspolitiken!

27 augusti 2014

HALMSTAD: En av dagens nyheter blev plötsligt att såväl Sverige som Finland under den allra närmaste tiden skall underteckna ett s k värdlandsavtal med Nato.

Och eftersom det är valrörelse föranledde detta protest från Miljöpartiet och ännu mer och högljudd protest från Vänsterpartiet.

Det blev t o m radiodebatt i ärendet mellan mig och Jonas Sjöstedt.

I sak är ärendet föga sensationellt och behandlades f ö av den senaste försvarsberedningen som med stor majoritet sade att det var viktigt att ett sådant avtal ingicks snabbt.

Och för oss har det också varit viktigt att gå fram parallellt med Finland.

I går kom det ut ett mer officiellt uttalande i Helsingfors i ärendet, och i detta nämndes också att arbetet sker i samarbete mer Sverige.

I sak underlättar ett avtal som detta när vi är värdar för främmande länders stridskrafter i Sverige, och det sker allt oftare i samband inte minst med olika övningar.

Den stora BaltOps-övningen i början på sommaren, med ett stort antal örlogsfartyg från olika Nato-länder i Karlskrona, är ett konkret exempel på en situation som skulle underlättas.

Men självfallet är det också ett uttryck för tesen i vår säkerhetspolitiska doktrin att vi skall både kunna ge och ta emot både civil och militär hjälp.

I bägge fallen kräver det vissa förberedelser.

Att allt detta i varje enskilt fall kräver vårt beslut och vårt godkännande är en självklarhet.

Men centralt och viktigt är ju att vi bygger säkerhet i samverkan. Med Finland, Norden och Nato. Det blir allt viktigare.

Att nu vänsterpartiet och miljöpartiet går i taket och protester illustrerar tydligt de starka motsättningar också i centrala säkerhetspolitiska frågor som finns på den rödgröna sidan.

Alliansregeringen gör här vad också socialdemokraterna tycker är rätt och riktigt, och skrivit under på i försvarsberedningen, men vad en rödgrön regering alldeles uppenbart inte hade kunnat göra.

Ironiskt, men dessvärre också sant.

Men det visar ju att det finns också rent säkerhetspolitiska risker med alla de motsättningar som finns på den rödgröna sidan.

I radiodebatten sade Jonas Sjöstedt att han ville att en rödgrön regering skulle riva upp detta avtal. Jag tror knappast han skulle lyckas med det kravet, men det vore självfallet illa nog med uppslitande strider i en regering i frågor som dessa.

Och kanske är det bra att detta på detta sätt kommer fram i valrörelsen. Frågorna är viktiga för framtiden.

Nu lämnar jag soliga och vackra Halmstad efter att i dag på förmiddagen ha talat på SNS-konferensen i Tylösand om perspektiv på USA:s roll i den globala politiken, ägnat mig åt lokala media och kampanjat med Hallands-moderaterna på Stora Torg.

Och en radiodebatt med Jonas Sjöstedt från Radio Hallands studio hanns ju också med.

Den och dess diskussion om säkerhetspolitiken illustrerade väl hur viktigt det är att allianspartierna får fortsatt ansvar för regeringen i Sverige.

I morgon blir det så en dag i Stockholm.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 400 andra följare