Viktig förstärkning av försvaret

23 april 2014

SÃO PAULO: Denne jättestad är inte bara det södra halvklotets största, utan råkar dessutom vara den näst största svenska industristaden i världen – efter Göteborg, men före Stockholm.

Och i dag har jag också tagit tillfället i akt att bekanta mig med de svenska företagens verklighet här. Tillsammans sysselsätter de ca 50.000 människor bara här i São Paulo.

Jättelandet Brasiliens ekonomi går nu lite sämre än vad nog de flesta hade väntat sig, och det är inte svårt att finna kritiska röster mot den politik som förs.

Att det politiska klimatet håller på att hetta till har också sin rätt självklara bakgrund i det kommande presidentvalet i oktober. Men problemen är samtidigt uppenbara.

Med sina ca 200 miljoner människor är Brasilien dock något av en värld i sig, och Sverige är i nu ett än mer intressant land efter beslutet att det brasilianska flygvapnet skall utrustas med den senaste versionen av Gripen.

Denna skall tillverkas här i Brasilien, och i detta ligger självfallet en relation som kommer att sträcka sig långt fram i tiden. Det handlar faktiskt om den största enskilda exportordern genom tiderna.

Men under dagen har jag också passat på att diskutera landets utrikespolitik med olika oberoende bedömare, och det saknade inte intresse.

Att de alla tillhörde mina följare på Twitter, och därmed visste påtagligt mycket om Sverige och svensk utrikespolitik, vars intressant att konstatera.

Jag fick åtskilliga frågor om hur Brasiliens tystnad om Rysslands angrepp på Ukraina kommer att påverka förtroendet för landets utrikespolitik, och försökte att svara rimligt diplomatiskt.

Men för ett land som tydligt och med rätta predikat den internationella rättens primat, och motsatt sig stormakters bara på deras makt grundade anspråk, borde det vara förknippat med en del mer långsiktiga problem att vara tyst i en situation som denna.

Hemma har de fyra allianspartiledarna i dag presenterat sitt förslag till såväl kort- som långsiktig förstärkning av vårt militära försvar.

Att jag som utrikesminister välkomnar detta borde vara uppenbart.

Det ger ökad styrka åt vår säkerhetspolitik i en europeisk framtid som blivit allt mindre stabil och säker.

Min förhoppning är att vi nu kommer att få se en bred politisk överenskommelse med i allt väsentligt denna inriktning.

Förstärkning av kortsiktig övningsverksamhet är viktig, men det gäller i än högre grad den mer långsiktiga förstärkningen av luftförsvar och av resurser över, på och under ytan i Östersjön.

Hit har jag dock kommit först och främst för att diskutera de olika frågorna om friheten för och på nätet på den stora konferens NETmundial vars olika förmöten pågått under dagen men som tar sin mer officiella början i morgon.

Då pratar Brasiliens president Dilma, men till inledningstalarna därefter räknas också jag.

Alldeles säkert kommer det att bli både livliga och intressanta debatter.

Ett slutdokument föreligger som utkast, och ser i allt väsentligt rätt bra ut.

Att Cuba, Iran, Ryssland och Kina förefaller att vara av avvikande mening stärker snarast den slutsatsen.


Och nu till São Paulo och NETmundial

21 april 2014

TABIANO: I dessa dagar känns det som om jag kastas mellan det nittonde och det tjugoförsta århundradets politiska agendor och uppgifter.

Rysslands annektering av Krim och försök att destabilisera Ukraina i övrigt är politik av den art som dominerade Europa i dess helhet på 1800-talet, och som för hundra år sedan kom att föra oss in i serien av krig som kom att svepa över i stort sett hela världen.

Och det är ju inte minst mot denna vidare bakgrund det är så viktigt att rida spärr mot denna politik och dess konsekvenser.

Men samtidigt förändrar globalisering och ny teknologi världen i övrigt i ett rasande tempo. Och inte minst gäller detta informationsteknologin och internet med dess revolutionerande betydelse.

Frågan om friheten på och för nätet har varit en viktig fråga för oss under de senaste fyra åren, och vi har också lyckats att etablera den i den internationella debatten, fått till stånd viktiga internationella resolutioner och etablerat en koalition av stater tydligt engagerade i dessa frågor.

Men tidigt har det varit tydligt att diskussionen om det som på engelska kommit att kallas multistakeholder model för att hantera de olika delarna av utvecklingen av nätet kommer att kräva mer av internationell debatt, förankring och utveckling.

Även om det i sak inte har med saken att göra har debatten om olika former av övervakning och underrättelseverksamhet på nätet bidragit till detta.

Vid den stora cyberkonferensen i Seoul i höstas försökte jag ju skissera vissa principer för sådan verksamhet som borde kunna finna bred internationell förankring.

Sedan dess har åtskilligt hänt, och till detta hör ju att jag accepterat att leda den oberoende Global Commission on Internet Governance – http://www.ourinternet.org – som på allvar kommer att starta sitt arbete i anslutning till Stockholm Internet Forum i slutet av maj.

På onsdag och torsdag möts i Sao Paulo i Brasilien konferensen NETmundial som kommer att samla såväl regeringar, teknikföreträdare och representanter för olika delar av det engagerade civilsamhället för att diskutera dessa frågor.

Det mötet kommer att vara en viktig startpunkt för den kommande internationella debatten i dessa frågat.

Och självklart kommer även jag att vara där.

Från Europa kommer också, på mer officiell nivå, Europakommissionens Neelie Kroes med ansvar för dessa frågor.

Så i kväll tar jag flyget från Europa till Brasilien, och även om det nu är de viktiga nätfrågorna som för mig dit hoppas jag alldeles självklart få tid med också vissa andra frågor.

Vi har ju en politiskt såväl som ekonomiskt betydelsefull bilateral relation med Brasilien, och Sao Paulo är sedan decennier tillbaka en betydelsefull ort för vårt näringsliv.

Jag hoppas kunna träffa också dess olika företrädare i Brasilien under morgondagen innan NETmundial startar mer officiellt på onsdag morgon.

Sent på torsdag hoppas jag dock vara tillbaka i Stockholm, och då kommer alldeles säkert den fortsatta utvecklingen vad gäller Ryssland och Ukraina att dominera min tid.

Det handlar ju om hur överenskommelsen i Geneve respekteras eller inte. I morgon kommer USA:s vicepresident Biden att landa i Kiev, och som det ser ut just nu har ju framstegen med att utrymme illegalt ockuperade byggnader i Ukraina varit minimala.

Redan på fredag eftermiddag bär det dock iväg igen för mig, men då Tallinn för den årliga Lennart Meri-konferensen. Även där kommer med all säkerhet utvecklingen i Ryssland och dess konflikt med Ukraina att vara i centrum.

Sedan blir det åtskilligt med Tallinn, för på måndag och tisdag samlas där Freedom Online Coalition, d v s ett antal av de länder som engagerat sig allra tydligast när det gäller friheten på nätet.

Och även för kommer jag självklart att vara.

Nätpolitiken handlar ju om frågor som kommer att bli allt viktigare under de år som kommer.

Samtidigt som gepolitikens mer klassiska utmaningar gör sig allt mer kännbara.


Resultat eller inte i Geneve?

18 april 2014

TABIANO: Gårdagens utdragna och mycket svåra överläggningar i Geneve resulterade trots allt i en skriftlig överenskommelse som, trots sin vaghet, innehåller ansatser av stor betydelse för att kunna hantera situationen i östra Ukraina.

Centralt är åtagandet att se till att illegala ockupationer av polisstationer och motsvarande upphör, och att illegala grupperingar desarmeras.

I Kiev och västra Ukraina har detta i allt väsentligt skett, men det är i östra Ukraina som det nu måste ske.

När jag lyssnade på utrikesminister Lavrovs presskonferens var det inte möjligt att höra någon kraftfull uppmaning av denna innebörd, och jag ser via media i dag att de beväpnade ockupanterna i Donetsk förklarat att de inte haft några kontakter med Ryssland i denna fråga.

Inte desto mindre är det framgång i detta avgörande avseende som avgör om uppgörelsen i Geneve kommer att hålla eller inte. Och det gjordes tydligt att det handlar om några dagar, d v s kanske en liten bit in på nästa vecka.

Hur och när vi skall värdera processen, och de slutsatser den värderingen skall ledas till, kommer det ju att finnas anledning att återkomma till.

Från rysk sida pressade man i dessa samtal självfallet på för sin egen agenda med inte minst en långt gående uppdelning av Ukraina, och jag tyckte nog att USA:s utrikesminister Kerry på presskonferensen gick längre på denna punkt än vad jag tror kommer att vara såväl möjligt eller lämpligt att snabbt åstadkomma.

En författningsfråga som denna är inte enkel.

Utan jämförelser i övrigt har vi ju en viss erfarenhet i Sverige av komplexiteten i varje form av förändring av relationerna mellan den offentliga maktens olika nivåer. Det brukar vara en process som sträcker sig över år, och där noggranna överväganden är nödvändiga för att det inte skall bli fel.

Och samma sak gäller ju för övrigt också USA. Maktdelningen mellan delstaterna och den federala nivån är ingenting som stöps om i en handvändning.

Det som gäller i Sverige och i USA bör också gälla Ukraina. I frågor som dessa krävs varsamhet om man inte skall åstadkomma mer problem än vad man löser.

Med detta inte sagt att det inte går eller bör göras. Det är den ukrainska politiska processen som avgör den saken.

Men med detta är sagt att viss försiktighet nog är påkallad, och vi nog har anledning att uppskatta om det ukrainska politiska systemet behandlar denna fråga på samma sätt som vi i våra länder skulle behandla en fråga av motsvarande dignitet och betydelse.


Ett fritt, enat och demokratiskt Ukraina

16 april 2014

TABIANO: Påsken närmar sig, och jag har tillfälligt utlokaliserat till det underbara försommarvädret i norra Italien. Men större delen av min dag handlar detta till trots om den eskalerande krisen i östra Europa.

I morgon träffas utrikesministrarna från EU, USA, Ukraina och Ryssland i Geneve för att se om dialog på denna nivå kan leda till framsteg i att hantera krisen.

Vid mötet med EU:s utrikesministrar i Luxembourg i måndags, där förberedelserna för morgondagens möte diskuterades, var vi såväl tydliga som eniga i våra slutsatser. Och det är dessa Catherine Ashton bär med sig till morgondagens samtal.

Att denna kris i sina olika faser sedan förra sommaren har drivits fram av Ryssland är viktigt att ha klart för sig, och i detta ligger ju att det först och främst är på Ryssland det ankommer att ta steg för att, om man så skulle önska, mildra eller lösa krisen.

Den destabiliseringsstrategi som ju gått in i en mycket aktiv fas efter den 21 februari, och med invasionen och annekteringen av Krim som dramatisk inledning, syftar till att påverka utvecklingen i Ukraina i dess helhet.

Ett viktigt delmål tror jag är att försöka att förhindra eller begränsa det presidentval vars första omgång kommer att äga rum den 25 maj. Man vill inte se någon i val legitimerad ukrainsk president i Kiev med allt vad detta skulle kunna innebära.

I detta syfte förbereder man nu olika s k folkomröstningar i först och främst östra Ukraina, och jag är övertygad om att vi kommer att se en betydande upptrappning av detta arbete under de närmaste veckorna, med den 11 maj som det datum man satt för dessa.

I motsats till fallet Krim, där det ju talades om en direkt anslutning till Ryssland, tror jag att man här snarare kommer att tala om olika former av autonomi.

Skälen till det är, tror jag, två.

Dels att stödet för direkt anslutning till Ryssland nog torde vara relativt svagt i östra Ukraina, och dels att det är genom denna typ av arrangemang som man kan få in faktisk makt över den politik som kan föras i Kiev under kommande år.

Någon sade att man vill införa ett system där varje typ av internationellt åtagande av Ukraina skulle kräva godkännande av minst två tredjedelar av alla Ukrainas regioner.

Man räknar då med att det skall finnas ett antal sådana som kan blockera t ex ett frihandelsavtal med EU, även om ett sådant arrangemang ju med än större säkerhet skulle blockera anslutning till Rysslands s k Eurasiatiska Union.

Hur opinionen faktiskt ser ut i östra Ukraina är inte alldeles lätt att veta, och till detta kommer att dramatiska situationer självfallet förändrar dessa saker.

Jag var i Donetsk ett par gånger innan jag blev utrikesminister, och har sedan dess varit där två gånger för olika samtal. Donbass är förvisso en region med en egen och stark identitet, där man nog tycker att Kiev för att inte tala om Lviv, ligger långt bort, men där det varit svårt att hitta någon entusiasm för att lämna över makten till Kreml.

Intressant de senaste dygnen, om än inte rapporterat med samma dramatik, är att regionens ledande oligark och makthavare Rinat Ahmetov tydigt uttalat sig för ett ”enigt och enat Ukraina” och att regionens mäktiga gruvarbetarorganisationer vägrat att ställa sig på de pro-ryska separatisternas sida.

Och de gör det trots att det bland dem finns en stark oro för den ekonomiska och därmed sociala situationen i regionen. Kolgruvedistrikt har sina speciella karakteristika.

Därmed inte sagt att det inte finns starka känslor och en misstänksamhet mot Kiev, och att denna nu späds på med en kraftfull och hänsynslös rysk propaganda.

Delar av det vi nu ser för tankarna till inledningen av krigen i f d Jugoslavien.

Även där spelade grov propaganda via TV en viktig roll.

Serber i såväl Kroatien som Bosnien skrämdes upp med att de fascistiska Ustasja-krafter som mördat så många under andra världskriget nu var tillbaka, och detta ledde till att de i ren rädsla gav sitt stöd till en politik som de annars kanske skulle känt sig främmande för.

Nu är det hotet från s k Bandera-krafter som spelas upp i den ryska televisionen, och även om Bandera:s ultranationalistiska och anti-sovjetiska krafter nog aldrig fanns eller verkade i östra Ukraina har decennier av sovjetisk propaganda kring dem satt sina tydliga spår.

Och här ser vi hur olika tolkningar av historien kan vara farliga även nu.

Den Bandera som ses som ett fascistiskt hot i östra Ukraina har statyer i västra Ukraina och tilldelades postumt medaljer och avbildades på frimärke under f d presidenten Yushenko.

På samma sätt som i f d Jugoslavien ser vi nu åter hur skuggorna från historien cyniskt utnyttjade kan göras levande i ett brutalt spel om makt och gränser i Europa.

Den akuta kris för Ukraina som de ryska åtgärderna skapat, underblåst och skärpt har ingen snabb eller omedelbar lösning.

Vår gemensamma politik måste inriktas på att stödja Ukrainas möjligheter som fri, självständig och demokratisk nation.


Starkt i Luxembourg

14 april 2014

LUXEMBOURG-STOCKHOLM: Även om det också var åtskilligt annat som stod på vår dagordning på ministermötet i dag var det rätt uppenbart att det var Ryssland och Ukraina som var det dominerande och viktiga ämnet.

Vissa av oss började på morgonen med att träffa analytiker från European Council on Foreign Relations för att lyssna på deras observationer från samtal med tankesmedjor och motsvarande i Moskva.

Bilden som redovisades var bilden av ett tydligt revisionistiskt och närmast revolutionärt land.

Det handlar om att göra upp med den ordning som etablerades efter det sovjetiska väldets sammanbrott, och påtagligt öka utrymmet för nationell rysk maktutövning i alla dess tappningar.

Och då är det vi nu ser i Ukraina bara ett tecken på en långt viktigare och allvarligare förändring, vars olika konsekvenser vi har all anledning att överväga noga.

Diskussionen om Ukraina och Ryssland tog sin tid, men när det kom till kritan var det knappast några avgörande svårigheter att enas om s k slutsatser som blev både starka och bra.

Viktigt var att de tydliga krav på Ryssland vi talat om nu blev hela EU:s krav. Och det är viktigt inte minst inför de diplomatiska samtal som förhoppningsvis kommer att äga rum i Geneve på torsdag, och där Catherine Ashton kommer att företräda oss alla.

Om dessa sedan kommer att ge några resultat värda namnet är en annan sak. Varje diplomatisk möjlighet måste tas tillvara och utnyttjas för att verka för den politik som vi gemensamt slagit fast.

I östra Ukraina fortsätter destabiliseringen.

På en video i dag framträder en man som presenterar sig som överstelöjtnant i Rysslands armé och ger order om olika delar av denna destabilisering, och det kanske har sin betydelse för de som fortfarande tvivlar om vad som egentligen pågår.

Hur långt man ämnar driva detta återstår att se. Ett viktigt mål är alldeles säkert att förhindra de planerade presidentvalen, eller att i alla fall försöka att begränsa deras legitimitet.

Om ytterst handlar det ju om att åstadkomma ett svagt och splittrat Ukraina som lätt kan domineras av Ryssland och som kan förhindras att samarbeta internationellt om Kreml inte vill.

I morgon utbryter så för min del en vecka med viss ledighet med anledning av den stundande påsken, och jag tänkte styra ner mot lite sydligare europeiska nejder för att där möta lite mer av vår och värme.

Säkert återkommer jag i alla fall här – men kanske under den närmaste veckan med lite reducerad frekvens.


Lugnare i Luxembourg

13 april 2014

LUXEMBOURG: Efter min dag i Odessa har jag nu anlänt hit inför morgondagens möte med EU:s utrikesministrar. Att den dramatiska tillspetsningen av situationen i Ukraina kommer att dominera är tämligen uppenbart.

Att Ukraina kommer att göra insatser för att återta kontrollen där man förlorat den i östra Ukraina var tydligt redan när jag strax innan jag lämnade Odessa talade med min ukrainske kollega.

Och det var omedelbart efter det möte de haft med sitt nationella säkerhetsråd.

Hade illegala väpnad band tagit över polisstationer i Sverige är jag övertygad om att vi använt alla de resurser vi har för att återta kontrollen.

I grunden handlar ju detta om att skydda demokratin.

Här samlas vi nu gradvis inför morgondagens möte.

Luxembourg en söndagkväll är knappast något upplopp. Men på den restaurang vi hittade räknade jag fem utrikesministrar.

Jag medger att vi var tre på det bord där jag satt.

Men även i morgon blir det åtskilliga andra möten.

Först frukost med en rad analytiker som varit i Moskva för att ta temperaturen på de politiska attityderna där efter annekteringen av Krim.

Sedan möte med EPP-kretsen av utrikesministrar. Även där kommer alldeles säkert Ryssland och Ukraina att var i fokus.

Och sedan det ordinarie mötet med allt vad det innebär.

Fram mot kvällen hoppas jag kunna återvända till Stockholm.

Och på tisdag morgon hoppas jag att det skall vara möjligt att bege sig av på några dagars avkoppling under påsken – även om det är tilltagande tveksamt hur det blir med den saken.


Ny och allvarligare fas i krisen

13 april 2014

ODESSA: Att konflikten mellan Ryssland och Ukraina i går gick in i en ny och allvarligare fas kan det inte råda någon tvekan om.

I ett officiellt uttalande från utrikesdepartementet i Moskva talar man om ”de till förtvivlan bragta invånarna i sydost” av Ukraina, men det vi såg i går var ju knappast detta, utan hur inom några timmar väl beväpnade och koordinerade grupper av soldater gick till attack mot och tog över främst polisstationer i landets östra delar.

Att detta inte kunde ske utan Rysslands direkta eller i direkta medverkan och eller stöd är uppenbart och tydligt. Utan Ryssland hade detta inte skett.

Och medan Moskva skrikit högt om beskedliga säkerhetsstyrkor kring Maidan, och krävt att dessa omedelbart skall desarmeras, ger man nu minst understöd till betydande beväpnade grupper som direkt tar över makten i delar av landet.

I vilken grad ryska specialförband direkt är en del av detta är i detta sammanhang av mindre betydelse. Den ryska rollen är tydlig i vilket fall som helst.

För vissa förefaller det förvånande att detta kommer dagar innan man skall sätta sig ner till politiska samtal i Geneve i frågan. Men det kan lika gärna ses som om att man inför dessa vill skapa sig en stark position samtidigt som man vill försvaga Ukraina och förödmjuka Väst.

En kraftfull upptrappning handlar det utan tvekan om.

Gårdagens olika händelser förefaller ha varit väl planerade.

Det dök upp nya flaggor som inte kunde ha tillverkats över natten, och längs gator i Donetsk dök upp kommersiella affischer om den ny republik som man på sina håll vill skapa.

Från Moskvas sida sägs att man inte vill införliva fler områden med Ryssland. Kanske det.

Men allt pekar på att planen är att sätta upp en satellit i form av en militärt och politiskt kontrollerat område i östra och södra Ukraina, och nästa steg i den planen kan vara krav på någon form av folkomröstning med 11 maj som ett datum som nämnts.

Och då kommer man sannolikt också att göra vad man kan för att bli av med eller avlegitimera det planerade presidentvalet den 25 maj.

Ett starkt, enat och demokratiskt Ukraina, som dessutom vill samarbeta med Europa i övrigt, är alldeles uppenbart vad man vill förhindra.

Jag är fortfarande kvar i Odessa för samtal och annat i en viktig stad som, med den ytterst allvarliga utveckling vi ser, snart riskerar att komma i fokus för den nya ryska revisionism som vi nu ser breda ut sig över östra Europa.

Men sedan måste jag till Luxembourg för mötet med EU:s utrikesministrar där i morgon.

Det blir, milt uttryckt, ett viktigt möte.


Alarmerande i östra Ukraina

12 april 2014

ODESSA: Allt går inte riktigt som planerat, och i stället för att fortsätta i kväll till Kherson blir det till att stanna här i Odessa och avvakta utvecklingen under morgondagen.

Efter frukost med min ukrainske kollega har jag tillbringat dagen här i denna sydukrainska metropol vid Svarta Havet.

Staden har en rik och fascinerande historia, och är viktig från de flesta utgångspunkter man kan föreställa sig.

Regionens hamnar är av stor betydelse, och mer politiskt kan måhända noteras att till gränsen till Moldavien och Transnistrien är det väl bara lite mer än en halvtimma med bil.

Och det har varit bra samtal såväl med regionens guvernör som med en stor grupp företrädare för unga entreprenörer och aktiva inom civila samhället här.

Att det där fanns både ilska över den korruption som man tycker har regerat landet och förhoppningar på vad ett närmare samarbete med EU kan innebära var mycket tydligt.

Men säkert finns det också här, inte minst i den äldre generationen, som lyssnar på locktoner från öster. Hitintills förefaller deras manifestationer dock inte alltför imponerande.

Men läget i östra Ukraina har spetsats till under dagen.

Bilder visar väl beväpnade män med vapen som förefaller påtagligt avancerade. Vägspärrar och stormade polisstationer. Mönstret med s k gröna män förefaller kusligt bekant.

Självfallet har vi anledning att överväga denna situation mycket noga. Ukrainas nationella säkerhetsråd sammanträder senare i kväll för att ta ställning till situationen.

Vad morgondagen kommer att innebära vet vi inte.


Universitet, TV-program, samtal och möten

11 april 2014

KIEV: Den politiska atmosfären i Ukraina är förvisso laddad, och det politiska intresset också mycket stort, vilket man märker i alla de diskussioner jag haft här under dagen.

Tidigare i kväll medverkade jag i direktsändning i det utomordentligt populära TV-programmet Shuster Live – en kombination på bästa sändningstid fredag kväll av Skavlan och Agenda – och kunde också där notera det stora intresset.

Och de mätningar man gjorde löpande under sändningen där registrerade ett påtagligt starkt stöd för de europeisk budskap jag hade, medan det gick mindre väl för de ryska budskap som framfördes i filmade inslag från Moskva.

Stimulerande under dagen var också mitt möte med studenter på ett av stadens större universitet. Det var mer än fullsatt i den stora aulan, och en lokal TV-kanal sände direkt såväl mitt anförande som frågestunden efter med studenterna.

Där talade jag om EU:s Östliga Partnerskap, och bemötte en del av den felaktiga information om detta som ju spritts från vissa håll.

På förmiddagen hade jag möjlighet att träffa Yulia Tymoshenko för första gången på åtskilliga år, och det var värdefullt att lyssna också på hennes bedömningar av den aktuella situationen.

Även hon är ju kandidat i presidentvalet, även om opinionsundersökningarna just nu visar att Petro Poroshenko, som jag ju åt middag med i går kväll, har ett påtagligt mycket större stöd.

Men under dagen har jag självfallet också träffat företrädare för det Regionparti som ju hade f d presidenten Yanukovich som ledare, men där det inte verka finnas någonting kvar av respekt eller stöd för honom.

Under dagen har premiärminister Yatsenyuk gjort sitt första besök i denna egenskap i Donetsk och de östra delarna av landet, och det är uppenbart att stämningen där just ju är spänd.

Alla opinionsmätningarna visar ett mycket begränsat stöd där för renodlad separatism, men samtidigt är det en region med annorlunda problem och perspektiv, och det är självfallet viktigt att de på alla sätt känner sig delaktiga i den politiska processen.

I kväll äter sig så middag med ett antal yngre parlamentsledamöter från olika partiet, inklusive Regionpartiet, för att höra deras syn.

I morgon börjar jag dagen med ett frukostmöte med min ukrainske kollega Andrii Deshchytsia, men därefter lämnar jag Kiev för att bege mig till södra Ukraina.

Först flyger vi till Odessa nere vid Svarta Havet för en serie av möten där, inklusive med den mission som EU har vid gränsen till utbrytarregionen Transnistrien i Moldavien.

Och på kvällen bär det sedan vidare till den viktiga staden Kherson vid den allra sydligaste delen av den mäktiga Dnjepr-floden.


Tillbaks i Kiev

10 april 2014

KIEV: Bara några snabba rader mitt i natten innan det är dags för några timmars sömn.

Efter det att jag landat på Borispol-flygplatsen här – det är mitt femte besök i Ukraina på sju månader – bar det raka vägen in till regeringsbyggnaden för att sitta ner med premiärminister Arsenij Yatsenyuk och diskutera såväl Ukrainas aktuella läge som vad vi kan höra gör att stödja och hjälpa.

I ett mycket svårt läge – en ekonomi vid konkursens rang, ett del av landet ockuperat och andra delar utsatta för starka försök till destabilisering – har hans nya regering klarat sig väl.

I dag tog t ex parlamentet Rada den nya lagen om offentlig upphandling som är en väsentlig del i kampen mot den korruption som ju varit så förödande för landets ekonomi.

Men uppgifter framöver saknas inte. Under de senaste dygnen har Ryssland, vid sidan av allt annat, påtagligt skruvat upp användningen av energivapnet i syfte att destabilisera Ukraina.

Därmed hotar ännu en kris mitt inne i de som redan råder. Viktigt att notera är att så gott som alla dessa kriser utlösts av eller drivits fram av åtgärder vidtagna av Ryssland.

Viktigt är att Ukraina i detta läge tydligt har det demokratiska Europas fulla stöd, och vi diskuterade en rad olika aspekter på vad som kan göras i detta hänseende.

Från mötet med Arsenij Yatsenyuk bar det direkt av till middag med Petro Poroshenko, som just ny tydligt leder i de olika opinionsmätningarna inför presidentvalet i maj, och min slovakiske kollega Miroslav Lajcak.

Och här fortsatte till en bit efter midnatt diskussionerna om olika aspekter på landets situation och vad som bör göras – och inte göras! – från EU:s och det internationella samfundets i övrigt sida.

Hela morgondagen kommer jag så att tillbringa här i Kiev för olika diskussioner och anföranden, och avslutar med att vara med i vad som anses vara landets i dessa hänseenden mest sedda och inflytelserika TV-program.

På lördag fortsätter jag så, enligt planen som den just nu ser ut, till först Odessa och sedan Cherson i de sydligare delarna av landet.


Närmaste dagarna i Ukraina

09 april 2014

STOCKHOLM: Middag och överläggningar med Italiens utrikesminister Federica Mogherini avslutade denna min dag här hemma.

I morgon blir det regeringssammanträde, diskussioner med den grupp som är här för att diskutera provstoppsavtalet CTBT, överläggningar med Litauens såväl president som utrikesminister, frågestund i riksdagen, snabb resa till Kiev för möte med premiärminister Yatsenyuk och sedan middag på säkerhetskonferensen där.

Så värst mycket med marginaler finns det inte i det programmet.

Och därefter kommer jag att stanna i Ukraina under de närmaste dagarna intill dess att jag beger mig till Luxembourg för mötet med EU;s utrikesministrar under måndagen.

Det ger möjlighet till mer omfattande samtal med företrädare för olika delar av det politiska livet i Ukraina liksom besök också i andra delar av landet.

Under åren har jag ju konsekvent försökt att besöka också andra delar av landet, vilket visat sig mycket värdefullt.


Strategi att destabilisera

08 april 2014

STOCKHOLM: Det tog sina modiga timmar att flyga hem från Dubai efter besöket i Afghanistan i dag, men jag kunde inte undgå att notera att vi i klart väder passerade högst över östra Ukraina och det Donbass-område som nu åter står i den europeiska politikens centrum.

Här har nu olika militanta pro-ryska grupper med Kalashnikov och masker ockuperat olika administrativa byggnader i ett uppenbart försök att destabilisera och bereda vägen för någon form av starkare rysk intervention.

Ryska uttalanden som i höga tonfall varna för väpnade grupper och oro i Kiev – där det mesta är alldeles lugnt – samtidigt som man med propaganda och annat håller sådana under armarna i östra Ukraina framstår just nu som alldeles ovanligt hycklande.

Att det handlar om en medveten strategi för destabilisering kan det knappast råda någon tvekan om. Och den kommer att trappas upp under de kommande veckorna.

Avsikten är att sannolikt att störa eller omintetgöra presidentvalet 25 maj för att man sedan skall kunna diskreditera detta eller bereda vägen för öppet maktövertagande i östra och södra Ukraina.

Ser man på olika uttalanden är det sannolikt att mycket kommer att mobiliseras kring 9 maj – segerdagen för Ryssland och andra samtidigt som det ju också är Europa-dagen inte minst för oss – följt av 11 maj då man talar om någon form av folkomröstning och sedan vad som kan kända den 25 maj.

Intill dessa kommer nu olika grupperingar att mobiliseras och förberedas, och det är klart oroande att se hur de som nu ockuperar byggnader också är beväpnade. Sannolikt strävar man efter konfrontation med de ukrainska myndigheterna, för att därefter kunna ropa på den ”hjälp” som då osjälviskt självfallet kommer att vara redo.

Några tecken på att de ryska truppkoncencrntrationerna runt Ukrainas gränser minskat är jag inte medveten om.

Härom dagen råkade jag se på en rysk nyhetssändning, och skall man döma efter den förbereds ett aktivt ryskt ingripande i östra och södra Ukraina.

Där tecknades en bild av våld, kaos och förföljelse, och varje obevandrad tittare måste efter denna tunga dos av propaganda fråga sig hur länge de ryska trupperna kan stå passiva inför det som pågår.

Propaganda som denna har två syften. Dels är det självfallet att skapa oro och spänningar, och dels är det att skapa de politiska förutsättningarna för ett ingripande.

En sak är alldeles klar: TV-sändningar som dessa sker inte av en slump. De är en del av den samlade strategin för att steg för steg, ständigt med hänsynstagande till den rådande situationen, nå de mål man satt upp.

På måndag möte vi i kretsen av EU:s utrikesministrar för ordinarie möte i Luxembourg, och då kommer vi än en gång att ha anledning att värdera situationen.

Och före dess kommer också jag att ha möjlighet att besöka Ukraina för olika samtal om situationen på såväl kort som lång sikt.

Men närmast är det andra uppgifter som väntar.

I morgon inleds ett besök i Stockholm av den speciella högnivågrupp som ser hur vi ytterligare kan stödja arbetet med att fullt ut få fördraget om totalt stopp för kärnvapenprov CTBT att träda i kraft, och jag ser fram mot att på torsdag förmiddag diskutera detta med dem.

Gruppen innehåller åtskilliga personer som jag ser fram mot att träffa speciellt, bland dem USA:s förre försvarsminister Bill Perry, Australiens f d premiärminister Kevin Rudd och Italiens relativt nytillträdda utrikesminister Federica Mogherini.

Henne träffar jag dock redan i morgon för bilaterala samtal, och det blir dessutom middag tillsammans på kvällen.

Det finns åtskilligt att diskutera – inte minst utmaningarna i EU:s södra och östra grannskap.


Ett drag av optimism i Kabul

07 april 2014

KABUL-DUBAI: Med avsevärd försening har planet nu i alla fall lämnat Kabul på väg till Dubai, och därifrån bär det så i morgon vidare hem till Stockholm.

Trots att besöket här blev kortare än avsett var det utomordentligt värdefullt att komma hit, och jag fick dessutom ett bestämt intryck av att det var påtagligt uppskattat.

Och när jag nu lyft från Afghanistan är det med en bild mer präglad av tillförsikt inför framtiden än vad som skulle varit fallet för inte så länge sedan.

Under dagen har jag haft långa samtal med de tre ledande presidentkandidaterna, och de har i allt väsentligt gett mig en samstämmig bild av såväl valrörelsen som valdagen.

Media och inte minst TV har spelat en betydligt större roll denna gång än 2009, och alla tre talade om de viktiga debatterna och hur deras stora möten runt om i landet hade direktsänds i TV. Debatten hade därmed fått ett betydande genomslag.

En mer aktiv roll för kvinnor noterades också speciellt, och siffror tyder nu på att över en tredjedel av dem som avgav sina röster på valdagen var kvinnor.

Det är ännu inte vad det borde vara, men ändå ett väldigt steg framåt i ett samhälle som detta.

Att detta är ett ungt land har säkert också spelat sin roll. Omkring 60% av befolkningen är 25 år eller yngre, och det har nog gjort att det fanns en betydande öppenhet för nya intryck och tankar i valdebatten.

Alla tre redovisade fall av tydligt valfusk och försök att på olika sätt störa processen, men alla tre sade samtidigt att de knappast såg något systematiskt i detta och ingen trodde att det handlade om en omfattning som kunde förväntas påverka resultatet i stort.

Ett påtagligt problem på många håll hade varit att valsedlarna plötsligt tog slut, och att det hade tagit tid att få fram nya på de platser detta över huvud taget var möjligt.

I någon utsträckning var detta ett resultat av att valdeltagandet var tydligt högre än vad man hade förväntat sig.

Alla dessa frågor måste självfallet prövas i beslutad ordning, och i vilken utsträckning de kommer att påverka resultatet återstår att se.

Men samtidigt var det viktigt att alla tre kandidaterna sade att de var beredda att acceptera det resultat som den överenskomna processen kommer att leverera.

I Kabul spekuleras nu livligt om huruvida det nu – om ingen väljs redan i första omgången – kommer att bli någon form av uppgörelse mellan de två som får högst röstetal eller om det går till en avgörande andra valomgång.

Själv skulle jag nog snarast tro att det i en sådan situation trots allt blir en andra valomgång. Och viktigt är det att den sker med samma värdighet som den första.

I vilken utsträckning talibanerna med fullt kraft försökte blockera valet – och misslyckades med detta – finns det delade meningar om.

Men det kan hävdas att de kände av det starka stöd som detta val hade bland människorna, och att det ledde till att de åtminstone delvis tog det mer försiktigt.

De utmaningar som återstår innan en ny president formellt kan ta över skall inte underskattas. Problem i vad som återstår skall alls inte uteslutas.

Och när en ny president tar över är utmaningarna för detta land, som fortfarande tillhör världens allra fattigaste, fortfarande formidabla.

En av de viktigare frågorna då är om det finns förutsättningar för en mer verklig fredsprocess än det skuggspel vi sett under de senaste åren.

På den punkten är det alldeles för tidigt att ha någon bestämd uppfattning, men jag mötte också på denna punkt fler optimistiska bedömningar i Kabul än vad som tidigare hade varit fallet.

De ekonomiska utmaningarna också när det gäller att bekämpa korruption och narkotikaproduktion är formidabla, och när det stora internationella närvaron nu dras ned påtagligt är det självfallet att också ekonomin påverkas.

I dagens diskussioner förekom självfallet också de regionala frågeställningarna.

Såväl Pakistan som Iran är viktiga aktörer, och till denna skara hör självfallet också det Indien som ju just i dag inlett sitt gigantiska parlamentsval.

Inte minst hoppas jag att det nu skall finnas bättre förutsättningar för relationen till Pakistan, och att den utvecklingen skall underlättas av bättre relationer mellan New Delhi och Islamabad.

Afghanistan är inte längre krisen på förstasidorna, och i detta ligger såväl en bedömning av utvecklingen i landet som det faktum att trängseln där ju blivit mer påtaglig under den senaste tiden.

Men viktigt är att vårt engagemang består.

Och även det var ett viktigt budskap jag hade med mig till Afghanistans nuvarande och framtids ledning.


Vackert och optimistiskt i Kabul

07 april 2014

KABUL: Efter en flygning först från Istanbul till Dubai, och sedan en tre timmars väntan där mitt i natten för nästa plan har har jag nu på morgonen efter ytterligare några timmars flygning landat i strålande väder i den afghanska huvudstaden.

Om detta är mitt nionde eller tionde besök i landet är jag lite osäker på, men det är i alla fall första gången jag väljer att ta reguljära flyg hit.

Ursprungligen var det tänkt att jag skulle ta Turkish Airlines för inte så länge sedan öppnade flygning till Mazar-i-Sharif och vara där uppe i norr innan jag åkte vidare till Kabul, men av olika skäl blev det tyvärr inte så.

Nu har jag i alla fall landat här och inleder en intensiv dag av politiska samtal.

Den första omgången av presidentvalet i lördags avlöpte enligt alla rapporter vi fått betydligt bättre och betydligt lugnare än väntat.

Talibanerna hade högtidligt förklarat att de skulle omöjliggöra valen, men de attacker de utförde blev trots alla relativt begränsade och hade knappast någon effekt på valet. Dock säger jag detta med reservationen att det kan finns mer avlägsna områden där bilden möjligen var en annan.

Betydelsen av detta val kan knappast överskattas när det gäller landets framtid.

Sedan 2001 är det ju Hamid Karzai som har varit Afghanistans president, och han återvaldes ju för ytterligare en valperiod i det alls inte okomplicerade valet 2009.

Då hade jag anledning att besöka landet ett antal gånger som ett led i de samlade internationella ansträngningarna att mildra de spänningar som det valet kom att leda till.

Men valet nu är självfallet betydligt viktigare, för nu handlar det om att välja den person som skall ta över som president med all den makt detta innebär efter Hamid Karzai och hans långa period.

Och det är legitimiteten i denna process, och hur dess resultat accepteras av alla de olika grupperingarna i landet, som kommer att avgöra Afghanistans stabilitet under de kommande åren.

Frågan om Talibanerna är i detta avseende faktiskt sekundär.

Under min dag här kommer jag självfallet att i presidentpalatset träffa Hamid Karzai, och även om han stundtals säger milt uttryckt konstiga saker och oftast varit en allt annat än lätt partner för de internationella i satserna tänker jag uttrycka stark uppskattning för det han hjälpt till att åstadkomma för sitt land.

Men under dagen hoppas jag också kunna träffa de tre personer som enligt alla spekulationer och opinionsundersökningar – ständigt alla dessa opinionsundersökningar! – har störst möjligheter.

Det kommer att ta sin tid att få resultatet av lördagens val – bara att transportera valsedlarna från avlägsna lokaler till olika städer och sedan till Kabul kommer att ta tid.

Men det är osannolikt att någon får 50% av rösterna, och det innebär att de två med högst röstetal går vidare till den avgörande omgång som sannolikt kommer att äga rum mot slutet av juni och kring vilken ytterligare dramatik nog inte skall uteslutas.

De tre ledande kandidaterna Abdullah Abdullah, Ashraf Ghani och Zalmai Rassoul känner jag alla tämligen väl efter många diskussioner under mina besök här under de senaste åren.

Nu vill jag höra deras intryck av valrörelsen, lyssna på deras bedömning av utmaningar inför de kommande åren, uppmana dem att acceptera valresultatet och att se till att deras respektive anhängare uppträder ansvarsfullt och med landets stabilitet som ett för dem alla avgörande riktmärke.

Förmodligen blir det inte förrän fram mot slutet av sommaren eller den tidiga hösten som processen i dess helhet är avklarad och det är alldeles klart vem som blir Afghanistans president för de kommande fem åren – och möjligen dessutom de ytterligare fem år som kommer att vara möjliga.

Det handlar när det gäller dessa tre om personer med betydande erfarenhet, och samtliga tre med en tydlig inriktning att fortsätta moderniseringen och demokratiseringen av landet. Inte minst gäller detta kvinnans ställning i detta traditionellt mycket konservativa samhälle.

Utmaningarna framöver kommer att vara betydande, men till dessa skall jag nog snedare återkomma efter mina diskussioner här med dem.

En fråga jag dock kommer att ta upp särskilt häller oron för den ökade narkotikaproduktionen.

FN rapporterar att 2013 ökade arealen för opiumodling med närmare 30% och den samlade produktionen med närmare 40%, och att man fruktar att ökningen kommer att fortsätta under detta år.

I dag kommer en bit över 90% av all heroin i världen från Afghanistan, och det där nov många fler runt om i världen av detta än som dödats i strider under de senaste åren här i landet.

Att få detta under kontroll måste, med alla de problem detta innebär, bli en viktig uppgift för en ny ledning i Afghanistan. Och alldeles självklart måste vi hjälpa till.

På denna resa kommer inte att hinnas med vare sig besök hos våra kvarvarande soldater uppe i norr eller mer utförlig diskussion om våra stora biståndsinsatser, och det beklagar jag i bägge fallen.

Men nu ligger fokus helt och hållet på de avgörande politiska frågorna. Hur de utvecklas kommer att avgöra allting annat.

Solen lyser, jag har kommit fram till vår ambassad, och denna spännande dag tar sin början.


Innan det bär vidare

06 april 2014

ISTANBUL: Ett antal timmar mellan olika flygningar här har tillbringats med diverse arbete, men det hanns faktiskt också med ett besök i alltid lika fantastiska Haga Sophia.

Här letar jag alltid upp de klottrade runor som häpnande individer från våra nordliga nejder ristade in när de kom till detta underverk för i runda slängar tusen år sedan – och då hade katedralen redan stått här i ett halvt årtusende.

De hade letat sig ner hit längs det östliga Europas långa floder. Kanske förbi det Novgorod där man etablerat sitt Holmgård och där den ryska statens vagga stod. Och alldeles säkert längs Dnjepr förbi de kullar där Kiev började att växa fram.

Men det var hit till det som kallades Miklagård man ofta styrde sin färd, och många tog ju också värvning i den bysantinske kejsarens livgarde. Kanske är det en av dessa som lämnat sitt klotter i den byggnad som under ca ett årtusende var världens mest imponerande.

Härifrån bär det så vidare för olika uppgifter under en varierande vecka. Till en del av det skall jag återkomma – allt är inte alldeles klart.

I veckan kommer jag att kunna hälsa den högnivåpanel som tillsatts av organisationen för det fullständiga stoppet för kärnvapenprov välkommen till Stockholm för diskussioner.

Den roll vi hade tillsammans med Mexico har vi nu lämnat över till Ungern och Indonesien, men frågorna är viktiga för oss, och jag ser fram mot att träffa och diskutera med panelen.

I det sammanhanget kommer också Italiens nya utrikesminister Federica Mogherini till Stockholm på onsdag, och det blir faktiskt första gången på påtagligt länge som en italiensk utrikesminister kommer till oss för besök och diskussioner.

På torsdag blir det så besök från Litauen med såväl president Dalia Grybauskaite som utrikesminister Linas Linkevicius för att också underteckna vårt avtal om avgränsning av ekonomiska zoner i Östersjön. I grunden handlar det ju om en uppdatering av ett äldre avtal, men jag ser fram mot de diskussioner som besöket kommer att ge goda möjligheter till.

Men mer eller mindre direkt efter de diskussionerna beger jag mig till Kiev för att tillsammans med den slovakiske utrikesministern Miroslav Lajcak framträda inför den årliga stora säkerhetspolitiska konferensen där.

Och där stannar jag självfallet ett tag för olika uppföljande samtal. Med stor sannolikhet blir det också besök i andra delar av Ukraina. Det är viktigt med närvaro från EU:s sida i de olika delarna av detta stora och viktiga land.


Från Athen till Istanbul

05 april 2014

ISTANBUL: I dag på förmiddagen fortsatte vi diskussionen i kretsen av EU:s utrikesministrar på det informella mötet i Athen, och det blev en både vittsyftande och konstruktiv diskussion om de olika s k strategiska partnerskap vi sökt att etablera från EU:e sida under de senaste åren.

Och även om vi ansträngde oss för att vidga perspektivet för att fånga in också andra utvecklingar, var det ofrånkomligt att frågan om Ryssland, på kort såväl som på lång sikt, vart den som kom att dominera.

Den diskussionen kommer med all säkerhet att fortsätta. Det måste den. Att vi befinner oss i en ny situation är det ingen som inte inser, men det innebär för den sakens skull inte att vi ännu har alla svaren.

Men det var viktiga diskussioner vi hade i Athen.

Därifrån tog jag planet hit till Istanbul, och här blev det i kväll middag med diskussion med ett antal turkiska intellektuella som jag på olika sätt kommit att lära känna genom åren.

Den turkiska politiken har under de allra senaste månaderna gått igenom en av sina mindre uppbyggliga faser. Det förbud mot bl a Twitter – nu avskaffat – som inte minst jag själv hårt kritiserat är bara en del av detta.

Resultatet av lokalvalet var intressant och betydelsefullt, och en naturlig utgångspunkt för kvällens middag.

Vilka slutsatser kommer de olika aktörerna att dra av detta? Och hur kommer det att förändra förutsättningarna inför de såväl president- som parlamentsval som förestår under detta viktiga år?

Och de strategiska uppgifterna finns där med minst lika stor kraft.

Lösningen av den kurdiska frågan genom någon form av uppgörelse med PKK. Den frågan är lika svår som där är viktig. I grunden handlar den om att omdefiniera den turkiska republik som sattes upp 1923.

Lösningen av Cypern-frågan framstår i det perspektivet som en bra bit enklare, men skulle innebära att åtskilliga spärrar för Turkiets utveckling, inte minst vad gäller EU-processen, skulle försvinna.

Och så självfallet EU-processen självt. Den förblir av avgörande betydelse för den successiva förändring och modernisering som Turkiet behöver.


Hann med Akropolis också

04 april 2014

ATHEN: Solen bröt fram, och innan vi började dagens diskussioner här hann jag med att gå upp på Akropolis och återknyta bekantskapen med denna i vår europeiska historia så viktiga plats.

Det var här i Athen som individen först träder fram ur stammen och dess kollektiv, och det plötsligt börjar att etableras det som sedan dess utvecklats till den europeiska civilisation som i viktiga avseenden har kommit att bli betydelsefull i världen i fred helhet.

Men tyvärr fanns det inte alltför mycket tid för den antika historien, för vår uppgift var att diskutera den europeiska historia som skrivs just nu.

Diskussionerna på dessa s k Gymnich-möten skall vara informella och slutna, och därmed finns det inte så mycket jag kan eller bör säga om dem.

Att de helt och hållet kom att domineras av Ukraina och Ryssland är kanske inte förvånande.

Vi har haft en stark och samlad europeisk reaktion på det som hänt.

Men i dag hade vi också möjlighet att lite backa bandet och se på bakgrunden. Och när man gör det blir det tydligt att detta är en kris som skapats av den förändring i Rysslands politik som vi sett under de senaste åren, och i just detta avseende mycket tydligt sedan förra sommaren.

President Putins stora tal när han förkunnade att Krim efter att ha ockuperats av Ryssland nu också skulle annekteras är dessvärre tydligt med att han vill revidera hela den ordning som etablerades i östra Europa efter Sovjetunionens upplösning.

Ryssland har blivit en revisionistisk makt som är fullt beredd att sätta folkrätt och bilaterala relationer åt sidan för att, när man bedömer det som lämpligt och möjligt, uppnå sina mål.

Och därmed är vi inne i ett nytt skede i en lång rad olika avseenden.

I allt väsentligt tror jag att vi i EU-kretsen är eniga om hur vi skall gå vidare i denna situation. Det finns en insikt om att vi är i en ny situation, och att den måste påverka vårt agerande i en lång rad olika avseenden.

Kring detta kommer vi alldeles säkert att fortsätta att tala under kvällens middag i Akropolis-museet, liksom under morgondagen när kandidatländernas ministrar också ansluter.

Och när vi avslutat här i morgon kommer jag att bege mig till Istanbul för en informell middag vid Bosporen för att lite närmare försöka värdera det inte alldeles vackra skede som den turkiska politiken just nu är inne i.


På väg till Gymnich i Athen

03 april 2014

ISTANBUL: Denna dag inleddes med frukost i Bryssel, har till större delen tillbringats i Arvfurstens Palats i Stockholm men fortsätter nu när jag mellanlandar vid Bosporen på väg till Athen.

Och där inleds i morgon det informella mötet med EU:s utrikesministrar.

I Stockholm hade jag nöjet att få besök av först Carl Gershman från amerikanska National Endowment for Democracy för att diskutera olika projekt när det gäller mänskliga rättigheter i Cuba, Ryssland och Nordkorea.

Inte minst vad gäller Nordkorea hoppas jag vi kan finna former för ett närmare samarbete.

Därefter kom den gamle vännen Celso Amorim, numera försvarsminister i Brasilien efter åtskilliga år som utrikesminister, på besök för ett samtal som kom att spänna över vida områden och långa tider.

Att han är i Sverige har med vår strategiska relation att göra, och det finns ju ytterligare möjligheter att nu utveckla denna i och med att Brasilen valt nya versionen av Gripen för att modernisera sitt flygvapen.

Därmed kommer relationen mellan våra länder att komma upp på en ny nivå inte minst genom den teknologiöverföring och utveckling som kommer att ligga i detta.

I morgon samlas vi så i Athen för en diskussion som alldeles säkert kommer att domineras av situationen i Europas mer omedelbara grannskap.

Sammanbrottet för det som en gång kallades ”arabiska våren” i söder och en ny auktoritär och makthungrig utmaning i öster innebär nya och stora utmaningar för vår politik framöver.

Om den femåriga mandatperiod för de europeiska institutionerna som nu går mot sitt slut dominerats av de finansiella utmaningarna är det dessa och andra rent politiska utmaningar som med största sannolikhet kommer att stå i centrum under den kommande perioden.

Och om detta kommer det säkert att talas åtskilligt under vårt informella dygn i Athen.

Där möter oss också ett vänligare klimat, och inte minst ser jag fram mot att i morgon kväll tillsammans med mina kollegor kunna besöka det fina Akropolis-muséet där jag dessutom tror att det kommer att serveras middag.


Afrika och Afghanistan

02 april 2014

BRYSSEL: Tidiga flyget från Bromma förde mig – och rätt många i övrigt från UD på väg till olika möten – till Bryssel och min dag här.

Mitt formella ärende på Nato-högkvarteret var ministermötet med ISAF-nationerna för sedvanlig uppdatering av situationen i Afghanistan.

Bara dagar före första omgången i presidentvalet nu på lördag ser situationen bättre ut än före det tidigare valet 2009.

Talibanerna har gjort ett antal attacker i Kabul – senast i dag – men rapporterna säger att det på det stora hela taget är en klart bättre situation när det gäller säkerheten än 2009.

Och vi får nu bara hoppas att detta håller sig fram till och över valdagen – och den andra valomgången som med största sannolikhet kommer att bli nödvändig.

I mitt inlägg på mötet talade jag allra främst om betydelsen av valet och perioden omedelbart därefter, och uppmanade till en intensiv politisk dialog med de olika kandidaterna och aktörerna.

En stabil och legitim övergång från president Karzais långa period till en ny president är nyckeln till hur landet kommer att klara sig under de närmaste åren.

Men jag passade också på att – som jag brukar göra på dessa möten – peka på vårt misslyckande när det gäller opiumproduktionen i landet och på betydelsen av dialogen med alla Afghanistans grannar och näraliggande länder.

I korridoren på Nato blev det också åtskilliga andra möten, med frågan om Ryssland och Ukraina i centrum. Det hade självfallet sitt intresse att höra lite om diskussionerna på Nato-mötet under gårdagen.

Jag hade också ett möte med Nato:s militära överbefälhavare general Breedlove för att jämföra våra respektive bedömningar av den ryska politiken och de ryska åtgärderna.

Men nu är det på det stora toppmötet mellan EU och Afrika som jag för Sveriges färger.

Jag har hamnat mellan Sudan – som inte är här alls – och SydSudan – vars ledning med anledning av krisen i landet inte haft möjlighet att komma hit.

Men i övrigt är huvuddelen av Afrikas politiska ledare på plats.

Relationen med Europa är viktig, och kommer att bli det än mer i framtiden.

Frågor om fred och säkerhet är i centrum för bara diskussioner, och jag kommer att påminna om den betydelse som respekten för den territoriella integriteten har inte bara för Europa utan för stabiliteten i varje del av världen.

En värld där en mentalitet av ”smash-and-grab” kan breda ut sig blir en farligare värld för oss alla.

Utmaningarna i Afrika när det gäller stabilitet är inte obetydliga.

Här på vårt möte har FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon – som är speciell gäst – redogjort för sina tankar om en betydande FN-styrka i Centralafrikanska Republiken, och vi har också haft möjlighet att utbyta perspektiv på utvecklingen i Sahel i allmänhet och Mali i synnerhet.

Frågor kring Somalia, och piratverksamhet till sjöss, står så gott som alltid på dagordningen.

Och kring allt detta kommer diskussionerna att fortsätta också över kvällens middag.

Men när mötet återupptas i morgon förmiddag kommer jag redan att vara tillbaka i Stockholm, och kabinettssekreterare Frank Belfrage får ta plats bakom den svenska flaggan.


Från Bolibompa till Bryssel

01 april 2014

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm, men också viktig interpellationsdebatt i riksdagen.

Det var Ibrahim Baylan från socialdemokraterna som hade interpellerat mig om situationen i Syrien och vad vi kan göra, och också Ismail Kamil från folkpartiet med sitt starka engagemang i denna fråga anslöt sig till vår diskussion.

Jag tackade för interpellationen, för i en period när den akuta krisen i östra Europa tar all vår uppmärksamhet var detta ett värdefullt och viktigt tillfälle att diskutera vad vi kan göra i den pågående och allt värre tragedin i Syrien.

Vi var eniga om att pröva alla möjligheter som kunde finnas, och kände en gemensam frustration över att ansträngningarna att nå en politisk lösning inte hade kommit längre.

Sveriges insatser är betydande.

Vi har anslagit 1,1 miljarder kr i olika former av humanitärt stöd, och har tagit mot fler flyktingar – ca 35.000 – än något annat land i Europa. Vi stöder aktivt Lakhdar Brahimi i hans arbete, och ger också ett direkt stöd till oppositionen för dess medverkan i arbetet för en politisk lösning.

Och om denna inriktning av vår politik var vi i allt väsentligt överens. Det är viktigt.

Dagens angenäma avbrott var att jag fick besök av fyra trevliga barn som medverkar i TV-programmet Bolibompa och som var intresserade av vad utrikespolitik egentligen är för något.

Jag hoppas att jag lyckades att svara på deras frågor. Säkert är det inte…

Tidigt i morgon bitti bär det så av till Bryssel först för Nato-högkvarteret för olika bilaterala möten och ministermöte om ISAF-insatsen i Afghanistan och därefter snabbt in till EU-byggnaderna i mer centrala Bryssel för toppmötet mellan EU och Afrika.

Och det fortsätter så en bra bit in på kvällen med också en arbetsmiddag.

Jag räknar med en mycket intensiv dag med allt från Ukraina till Mali, Somalia och Centralafrikanska Republiken på agendan.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 325 andra följare