Imponerande i Paris

PARIS: Vädret har sannerligen varit omväxlande här denna dag.

Först skyfall och åska som t o m stängde flygplatsen ett tag och fick oss att cirkla runt över norra Frankrike en bra stund.

Men sedan – på flyg- och rymdutställningen på Le Bourget – förbyttes det hela till närmast tropisk hetta fram mot eftermiddagen.

Och nu på kvällen blev det småkyligt småregn av det hela.

På utställningen besökte jag inte minst European Space Agency för att uppdatera mig om det senaste i den omfattande och viktiga europeiska satsningen på olika rymdteknologier.

Infrastrukturen uppe i rymden blir ju allt viktigare för mycket vi har för oss här nere.

Miljö- och klimatövervakning är bara ett exempel på detta. Positionering och telekommunikationer är andra.

Men självfallet tittade jag också en del på vad svensk flyg- och rymdindustri har att erbjuda på en global mässa som denna. Alltid lika imponerande.

Mest imponerande i luften var utan tvekan det ryska stridsflygplanet Su35.

Och jag var inte den enda som var imponerad. Kanske handlar det om världens i dag mest avancerade flygplan i sin klass.

Kvällen innebar så mottagning på den svenska ambassaden med våra olika industri- och myndighetsföreträdare.

Flyg- och rymdindustrin är betydelsefull för Sverige, och den teknologiska höjd den representerar med sina olika produkter ligger utan tvekan i världstopp.

I morgon börjar jag så dagen med att träffa min franske kollega Laurent Fabius.

Samtalsämnen kommer sannerligen inte att saknas.

Och sedan blir det någon timme med några uppföljande besök på Le Bourget innan det bär hemåt igen.

Dynamiken har förändrats

STOCKHOLM: Olika uppgifter här hemma gör att jag tyvärr inte hade möjlighet åka till det traditionella årliga mötet mellan nordiska och afrikanska utrikesministrar som just nu äger rum i Finland.

Men vi är väl representerade av Frank Belfrage, som ju dessutom nyligen var med vid Afrikanska Unionens möte i Addis Abeba.

Presidentvalet i Iran ledde till en diskussion före valet som var intressantare än väntat och därtill ett resultat som plötsligt tänt nya förhoppningar vad gäller landets politiska utveckling.

Vinsten för Hassan Rouhani var mycket övertygande – han utklassade markant samtliga andra kandidater – och det förstärker bilden av att han kom att ses som symbolen för en önskan om förändring.

Att förväntningarna är betydande visar gårdagens bilder från Teheran med stor tydlighet.

I början av augusti installeras han som landets president, och då kommer också en ny regering att tillträda.

Först då kanske vi kan få indikationer på de förändringar som valet kan komma att leda till.

Om prominenta politiska personligheter från presidentvalet 2009 skulle befrias från husarrest skulle det utan tvekan vara ett positivt tecken.

Rouhani är väl förtrogen med den nukleära dossiern efter att ha varit Irans chefsförhandlare under en period omedelbart efter det att man avbrutit det konkreta programmet för att bygga kärnvapen.

Han borde därför ha goda möjligheter att påverka den frågans utveckling även om det fortfarande är sannolikt att det avgörande inflytandet ligger hos den s k Högste Ledaren.

Att vi har ett konkret intresse av en konstruktiv dialog med Iran inte bara i denna fråga borde emellertid vara uppenbart, även om det är de nukleära förhandlingarna som är de enskilt mest betydelsefulla.

Utvecklingen i Afghanistan berör Iran på ett mycket påtagligt sätt, och landets historiska, kulturella och ekonomiska inflytande där skall inte underskattas.

Men vi har trots allt ett behov av dialog också om andra regionala frågor, där situationen i Syrien alldeles självklart står i centrum.

Jag tillhör dem som inte tror att framgångsrik diplomati i den frågan kan bortse från Iran.

Hur det kommer att gå med de diplomatiska ansträngningarna om Syrien, som ju för några veckor sedan framstod som relativt löftesrika, kommer vi måhända att veta mer om efter mötet med de s k G8-ländernas ledare i Nordirland under de kommande två dagarna.

President Obama har nu försiktigt öppnat för att sända vissa vapen till delar av den väpnade oppositionen, och därmed har i alla fall den politiska kartan kring denna konflikt förändrats.

Vilka effekter detta kommer att få återstår att se.

Från den väpnade oppositionens sida sägas redan att det kommer att vara för lite och för sent, och det är inte svårt att se att trycket kommer att öka för olika utvidgade leveranser.

Risken är då rätt påfallande att detta kommer att legitimera ett ökat stöd på olika sätt till regimen. Möjligheten att få Ryssland att avstå från leveranser också av olika kvalificerade vapen kommer sannolikt att minska.

Och den kombinerade effekten av detta kan mycket väl bli att den redan ytterligt sköra politiska processen försvåras.

Vi riskerar i så fall ett scenario av kapprustning i vad som då också utvecklas till ett krig med ställföreträdare i regionen i dess helhet.

Förr eller senare tar alla krig slut, men i så fall riskerar ju slutet av detta krig att skjutas på framtiden, och priset i form av mänskligt lidande att bli avsevärt mycket högre.

Men allt detta står nu och väger.

Obama-administrationens entusiasm för det steg man nu tar förefaller begränsad, men risken för att man kommit ut på ett sluttande plan är samtidigt mycket tydlig.

Och den politiska processen är nu i vågskålen i flera avseenden.

Det är ju t ex inte otänkbart att delar av oppositionen kommer att frestas att säga att den inte är beredd att sätta sig vid förhandlingsbordet innan den prövat sina nya vapen på slagfältet.

Och det är inte heller otänkbart att regimen och dess vänner nu accelererar sina militära satsningar för att förekomma just detta.

Dynamiken förändras – och det är i hög grad osäkert om det kommer att bli till det bättre.

Försvaga inte EU:s mjuka makt i Turkiet

STOCKHOLM: Regnet står som spön i backen utanför just nu, men det är bara att hoppas att morgondagen och helgen kommer att bli bättre.

Denna min dag började med interpellationsdebatter i riksdagen om situationen i Syrien, fredsprocessen i Turkiet och användningen av drönare.

Och det blev tre bra diskussioner som kom att präglas av i allt väsentligt gemensamma perspektiv på dessa frågor.

Självfallet är det ett värde att det finns en bred samsyn kring politiken i frågor som dessa. Och det var notabelt i dagens debatt att det faktiskt finns.

Vad gäller situationen i Turkiet fokuseras media, av naturliga skäl, på det som pågår just nu.

Och inte minst därför var det viktigt att diskussionen i riksdagen hade fokus på andra avgörande frågeställningar.

För oss och andra är det viktigt att Turkiet fortsätter en öppen politik när det gäller hjälp till alla dem som drabbas av inbördeskriget i Syrien, att den känsliga men utomordentligt viktiga fredsprocess med PKK som inletts förs till avslut och att man når fram till en bred överenskommelse om en ny författning.

Till detta skulle möjligen kunna läggas stöd till ansträngningarna att övervinna delningen av Cypern.

I samtliga dessa fall handlar det om utmaningar och uppgifter av djupt strategisk betydelse för Turkiet och dess framtid.

Och det är viktigt att vi mitt i tårgasen just nu ser vikten av att inte förutsättningarna för fortsatta eller nya framsteg i dessa frågor nu äventyras.

Kommentarerna kring den aktuella situationen i Turkiet är många, och vi har till fullo stått bakom vad EU:s Catherine Ashton haft att säga i olika sammanhang.

På sina håll inom EU ser jag att krafter som alltid varit mot Turkiet nu försöker att utnyttja situationen för sina syften. Men det är både kortsiktigt och farligt.

Åtskilliga kommentatorer i Turkiet gör påpekandet att det vi nu ser snarare gör landet mer ”europeiskt” än motsatsen.

Och att det då vore lika ologiskt som kontraproduktivt att med den ena eller andra motiveringen försöka stänga dörren för kommande steg i landets EU-process.

Det är i hög grad EU:s mjuka makt som drivit på reformprocessen i Turkiet under det senaste decenniet.

Och i den mån denna förlorat i kraft kan det till stor del föras tillbaka på just de krafter som vill bromsa EU-processen eller helt stänga dörren.

Än är det för tidigt att se hur den aktuella situationen i landet kommer att utvecklas. Det finns motstridiga tendenser, som så ofta är fallet i situationer som dessa.

Men detta är självfallet en situation där vi har anledning att bredda vårt engagemang med det turkiska samhället.

För att främja dialogens krafter i den aktuella situationen, för att ge stöd till den fortsatta fredsprocessen med PKK och för att understryka behovet av en ny, bättre och mer ”europeisk” författning.

Inte lätt för alla i riksdagen

STOCKHOLM: Ännu en underbar försommardag i Stockholm där snart sagt varje minut inomhus kändes som förlorad…

Ändå blev det åtskilliga sådana minuter också denna dag.

Förmiddag med partiledardebatt i riksdagen inför den sommarledighet som snart hägrar för kammarens ledamöter.

Att säga att omvärldens olika problem spelade en prominent roll i diskussionen vore kanske att begå visst våld på sanningen.

Möjligen var det när miljöpartiets Åsa Romson lite otippat plötsligt verkade framställa Kina som ett föregångsland när det gällde klimatpolitiken.

Men annars var det Sverige som dominerade.

Att i ett Europa där Sverige allmänt ses som ett av de länder som lyckats bäst ekonomiskt under senare år framställa oss som misslyckade och i kris och elände är en inte alldeles lätt uppgift för oppositionen.

Och lägg därtill att dess olika partier har tämligen olika syn på vad som bör göras åt detta påstådda elände och det blir inte så värst mycket lättare.

Men försökte gjorde de förvisso. De hade väl inte något annan möjlighet.

Så lyckat tror jag dock knappast att någon kan beskriva det som.

Annars har dagen givit möjlighet till diskussion i olika frågor som nu ligger på bordet.

Bra var en genomgång av läget när det gäller möjlighet av export av det svenska Gripen-systemet till olika länder.

I grunden gör vi ju detta inte minst för att det ligger i vårt eget säkerhetspolitiska intresse att bibehålla ett starkt luftförsvar och ett starkt flygvapen.

Att vi dessutom är en spetsnation i högteknologi tillhör dock självfallet också saken.

Och det är påfallande att Gripen-systemet möts av ett ökat internationellt intresse inte minst när det nu kommer att utvecklas ytterligare och ges påtagligt ökad framtidskapacitet.

Därtill kommer att dess kostnader – alls icke obetydliga – dock ligger på en lägre nivå än olika konkurrenters.

Men dagen gav också möjlighet att gå igenom en del av de besvärliga frågeställningar vi kommer att ställas för inom EU under det kommande året.

Inte minst tror jag att vi kommer att ha en krävande period med de olika frågeställningarna efter valet till Europaparlamentet i maj nästa år.

Och det är inte fel att förbereda för denna och vad den kan innebära. Många lyssnar på Sverige.

I morgon inleds dagen i sedvanlig ordning – det är torsdag – med regeringssammanträde och allmän beredning.

Och till dagens övriga begivenheter tillhör att jag på eftermiddagen skall tala på en konferens ordnad av The Economist här i Stockholm om olika digitala framtidsperspektiv.

Men därtill kommer att vi skall ta itu med vår Arktis-politik när vi nu lämnat ordförandeskapet i Arktiska Rådet, men under dess två år ju skaffat oss en betydligt starkare position i dessa olika frågor.

Samordnad internationell nätstrategi

STOCKHOLM: Denna dag blev lite mindre av arbetsdag än normalt.

Det var vacker försommar i Stockholm och skolavslutning med allt vad detta innebär.

Innan den bröt ut hann jag i alla fall sitta ner med olika medarbetare och gå igenom vårt arbete på bredden med de olika allt viktigare nät- och cyberfrågorna.

Vi hoppas självfallet kunna ordna ett Stockholm Internet Forum också 2014, men därtill kommer medverkan i en rad andra internationella sammanhang av betydelse.

På söndag möts t ex det som kallas Freedom Online Coalition i Tunis, och alldeles självklart kommer vi att vara där.

Samtidigt blir ju de olika säkerhetsfrågorna allt viktigare och viktigare. Jag skrev ju en del om detta alldeles nyligen.

Nu håller arbetet med EU:s cybersäkerhetsstrategi på att bli klart, och i allt väsentligt blir det ett bra dokument. Självklart har vi varit mycket aktiva i det arbetet.

Och olika integritetsfrågor har ju kommit i nytt fokus genom kontroverser kring olika uppgifter om olika amerikanska program.

Styrningsfrågorna håller också på att bli mer kontroversiella.

Vi tillhör ju dem som ser dagens modell som den bästa för att säkra både dynamiken och friheten i utvecklingen av nätet, men regimer med annan inriktning i mer grundläggande frågor har föga förvånande en annan inställning.

Också här är det viktigt att Sverige kan fortsätta att spela en central roll.

I många av dessa frågor är också andra delar av regeringskansliet viktiga aktörer, och samordningen av Sveriges internationella agerande är en viktig fråga.

I morgon är det så avslutande partiledardebatt i riksdagen, och jag tänkte tillbringa dagens inledande timmar där också för den möjlighet till informella kontakter med riksdagens olika ledamöter som detta innebär.

Med Karel Schwarzenberg

STOCKHOLM: Dagens besökare här var den tjeckiske utrikesministern Karel Schwarzenberg, och efter samtalen här i dag fortsätter han i morgon till Uppsala för att diskutera inte minst intensifierat vetenskapligt samarbete mellan våra bägge länder.

Relationerna mellan våra bägge länder är alldeles utomordentliga. Och till banden har utan tvekan bidragit att vi öppnade dörren för flyktingar från förtrycket i dåvarande Tjeckoslovakien såväl efter den kommunistiska kuppen i februari 1948 som efter den sovjetiska invasionen i augusti 1968.

Men våra samtal i dag kom att till stor del handla om olika aktuella utrikespolitiska utmaningar för EU.

Nästa vecka i Luxembourg står inte minst frågan om en förhandlingsstart för Serbien på EU:s dagordning – närmast för det s k allmänna rådet på tisdag.

Och vi var eniga om att det nu är hög tid att ge grönt ljus i denna fråga. Att ställa högre och högre krav är inte bara felaktigt, utan riskerar dessutom att i ett visst läge haverera hela processen.

Implementeringen av de olika delarna av den viktiga överenskommelsen mellan Serbien och Kosovo kan säkert stöta på temporära svårigheter, men det går knappast att tvivla på den politiska viljan att komma över dessa.

Och det är ju det som måste vara avgörande.

Alldeles självklart ägnade vi också tid åt utvecklingen i de olika länderna i det Östliga Partnerskapet.

När vi träffar dessa länders utrikesministrar den 22 juli börjar vi komma rätt nära toppmötet i Vilnius i höst, och det är viktigt att vi från dem då får klara signaler i de olika frågor som är utestående.

Men viktigt även här är självfallet att vi står fast vid vad vi sagt tidigare. På sina håll finns det en tendens att vilja värdera ner de europeiska möjligheterna för vissa av dessa länder.

Och det är ju inte svårt att se vilkas geostrategiska intressen sådana signaler skulle riskera att gynna. Inte våra. Och inte heller dessa länders.

Till dagens frågor hörde också vår ömsesidiga önskan om att fortsätta det samarbete mellan den nordisk-baltiska gruppen och de s k Visegrad-länderna som inleddes med vårt gemensamma utrikesministermöte i Gdansk i början av året.

I sommar övertar Ungern ordförandeskapet i Visegrad-samarbetet.

Ett samtal med Karel Schwarzenberg är knappast möjligt utan också en del historiska reflektioner.

I oktober är det 200 år sedan det stora slaget vid Leipzig – det intill dess största fältslaget i Europa – och Karel Schwarzenberg med sin anknytning till det som då hände skall vara där och tala.

Det är ju dessutom den sista militära drabbning som svenska styrkor har varit inblandade i. Sedan dess har vårt land upplevt fred.

Och nästa år är det hundra år sedan den stora europeiska katastrofen i form av det första världskrigets utbrott.

I Storbritannien över helgen läste jag i media om de olika ceremonier man där planerar, och det kommer knappast att bli mindre i andra länder med början, på ett eller annat sätt, i Sarajevo den 28 juni.

Men viktigt är självfallet att ge dessa olika nationella ceremonier en europeisk inramning och ett europeiskt perspektiv.

Dagen har dock också inneburit annat.

Jag hade ett längre samtal med Lakhdar Brahimi om förutsättningarna för en politisk process vad gäller Syrien.

Att den på ett eller annat sätt måste involvera alla som är relevanta är självklart – liksom att dess kärna måste vara direkta samtal mellan regim och opposition under FN:s och Lakhdar Brahimi:s ledning.

I morgon blir det lite lättare arbetsdag för mig – det är skolavslutning.

Nätvärldens nya och viktiga frågor

STOCKHOLM: Så är jag tillbaka här igen efter diskussionerna på Bilderberg-konferensen strax utanför London.

Alldeles uppenbart är att olika nät- och cyberrelaterade frågor raskt håller på att få allt större betydelse.

När USA:s Barack Obama och Kinas Xi Jiping träffades för informellt toppmöte i Kalifornien förefaller frågan om olika kinesiska cyberoperationer ha tillhört de frågor man från amerikansk sida var allra mest angelägen att ta upp.

Samtidigt ser vi i media olika uppgifter om amerikanska digitala övervakningsprogram som lett till betydande diskussioner också i Storbritannien.

Och frågorna kring det som kallas Big Data – att analysera stora mängder data för att få fram mönster och informationer – och vilka olika konsekvenser de teknologierna kan få blir allt fler.

Vad som är sant och falskt i de senaste mediauppgifterna om amerikanska övervakningssystem återstår att se. Jag noterar att ledande företrädare för Google mycket tydligt dementerar tidningarnas uppgifter vad gäller dem.

Viktigt är att de system för övervakning som kan finnas är tydligt förankrade i rättsordning och lag. Det har vi ju varit mycket noggranna med i Sverige, och jag vet ingenting annat än att det fungerat väl.

Detta gäller vad stater gör. En lite annan sak är ju den bearbetning av information som ligger i begreppet Big Data, och som ju i allt väsentligt sker i den privata sektorn, även om statlig användning säkert också kan förekomma.

Att det här öppnas betydande också positiva möjligheter, t ex när det gäller att bekämpa sjukdomar, är alldeles uppenbart.

Men samtidigt finns det bekymmersamma aspekter när det gäller integritet av olika slag. I vår allt mer digitala vardag avsätter vu ju ständigt allt fler avtryck, och det säger sig självt att det sätt på vilket dessa används inte är likgiltigt.

Till det som kommit ut i dessa dagar hör ett sekretessbelagt s k presidentdirektiv från USA som lägger fast dess politik vad gäller olika former av cyberoperationer.

Och mot slutet av detta står att amerikanska UD skall fortsätta arbetet med att få tillstånd internationella normer om uppträdande i cybervärlden som minskar sannolikheten för olika former av nätattacker och nödvändigheten av att direkt agera mot sådana.

Den uppgiften kommer att bli allt viktigare.

Vi har ju varit pådrivande när det gäller just detta och friheten på nätet. Det är en utomordentligt grundläggande del av det hela.

Men även andra delar är viktiga om vi inte skall hamna i en tilltagande internationell osäkerhet på dessa områden med de allvarliga konsekvenser för våra samhällen som detta i så fall kan få.

Här ligger ett mycket viktigt område för de kommande årens internationella diskussioner. Och det vi sett och hört under de senaste veckorna har visat det med all önskvärd tydlighet.

Den nya veckan inleds för min del med besök i morgon av den Tjeckiska Republikens utrikesminister Karel Schwarzenberg.

Och det är ett besök jag ser fram emot.

Vi har ett nära förhållande som inte bara går tillbaks till en tid när vi bägge arbetade för frihet och mänskliga rättigheter för nationer och människor på andra sidan Järnridån, utan också därför att vi alltid sitter bredvid varandra på EU:s utrikesministermöten med de möjligheter till ständiga små kommentarer som detta innebär.

Men i morgon blir det så seriösa samtal om de olika utmaningar som vi gemensamt i EU står inför.

I Hertfordshire

WATFORD: I vackra Hertfordshire strax norr om London äger årets s k Bilderberg-konferens rum, och hit tog jag nig i går efter Östersjö-mötet i Kaliningrad-området.

På sina håll vävs det mäktiga konspirationsteorier kring dessa konferenser, men de har föga med verkligheten att göra.

Själv tillhör jag dem som sätter värde på den typ av informella diskussioner som konferenser som denna innebär.

I stället för att mest träffa andra utrikesministrar ges här möjlighet till betydligt bredare diskussioner.

Här finns t ex åtskilliga oppositionspolitiker från olika länder liksom ledande journalister.

Dygnen härutanför London ger dessutom en möjlighet att lite närmare följa olika delar av den brittiska debatten i olika frågor.

Frågan om att möjligen leverera vapen till oppositionen i Syrien förefaller t ex ha blivit betydligt mer laddad, och det är notabelt att det finns ett tydligt ifrågasättande av visheten i denna tanke.

Själv skulle jag gärna se ett embargo för samtliga vapenleveranser till Syrien just nu.

Nu finns ju i ställt en risk för att vi får svårare att argumentera mot de planer på vapenleveranser som förefaller att finnas från rysk sida.

Viktigast just nu är att försöka att föra förberedelserna för en möjlig fredskonferens framåt, och det förefaller som om de samtal som skett under de senaste dagarna mellan USA och Ryssland varit påfallande konstruktiva.

Svårigheterna är självfallet enorma. Viljan till genuina förhandlingar torde för ögonblicket inte vara imponerande på något håll.

Och det gör ju att man nu talar om juli snarare än juni innan man kan sätta sig ner och börja tala.

Men gradvis finns en insikt om att det mänskliga priset för att bara fortsätta och fortsätta denna konflikt kommer att bli högre än vad någon borde kunna acceptera.

Svenska Flaggans Dag i Pionersky

PIONERSKY: Någon större dramatik bjöd inte detta ministermöte i Östersjöstaternas råd på, och det är ju också så det skall vara i vårt viktiga regionala samarbete.

För oss är inte minst Östersjöns miljöfrågor viktiga i detta sammanhang.

Och senare år har också inneburit betydelsefulla framsteg.

Polens anslutning till EU och goda ekonomiska utveckling har inneburit betydande investeringar i bättre miljö, och därmed har de utsläpp som tidigare kom inte minst via floden Vistula begränsats högt avsevärt.

Också St Petersburg har genom gemensamma insatser fått ett modernt system för rening av sitt avloppsvatten, vilket självfallet haft stor betydelse.

Det som återstår är att fullborda det reningsverk för staden Kaliningrad som arbetet pågått med under ett antal år, och som ju dessvärre blivit försenat.

Intill dess att det är klart – och det skall förhoppningsvis inte dröja länge – går avloppen från denna halvmiljonstad orenat ut i Östersjön.

I går kväll hade vi utrikesministrar informell middag på en restaurang strax utanför Kaliningrad, men i dag har vi haft vårt möte i presidentadministrationens nybyggda och imponerande anläggning här i Pionersky på Samlands-halvöns norra kust.

Denna ryska provins utgör ju cirka en tredjedel av gamla tyska Ostpreusssn, och spelade under århundraden en viktig roll inte minst i Tysklands utveckling.

Men 1945 ändrades allt detta, den tyska befolkningen flydde eller fördrevs, och en ny flyttades in från det sovjetiska väldets olika delar. Och gradvis sökte man sig fram till en ny identitet.

Sedan cirka ett år tillbaka har de närmare en miljon invånarna här möjlighet att utan visum åka till närbelägna polska staden Gdansk, och det har också blivit en betydande trafik.

Från Kaliningrad åker man till Gdansk och köper livsmedel, som tydligen är billigare i EU än i Ryssland.

Och åt motsatt håll är det inte minst en fråga om att handla billigare bensin.

Självfallet innebär detta att kontakter på olika sätt intensifieras – på samma sätt som sker i området uppe vid Kirkenes som jag ju besökte för bara några dagar sedan.

Vår långsiktiga vision är att man skall kunna röra sig fritt i hela Europa, och det som sker i dessa två fall vid gränser till Ryssland skall ju också ses i detta perspektiv.

Men nu återvänder jag först till Stockholm, och flyger sedan vidare till London för att vara med på årets Bilderberg-konferens i Watford en bit utanför staden.

Svenska flaggans dag kom för min del att firas här i Pionersky, vilket ju var lite ovanligt.

Men det gav i alla fall en god möjlighet för alla Östersjö-områdets utrikesministrar att framföra sina gratulationer på vår nationaldag.

Och det gjorde de också.

Östersjösamarbete i Kants gamla stad

KALININGRAD: Efter regeringssammanträde och några timmar av arbete i övrigt har jag nu anlänt till Kaliningrad inför först middag i kväll och sedan mer formellt ministermöte med Östersjö-rådet i morgon.

I kväll är vi här i Kaliningrad stad, men i morgon skall vi vara i orten Pionyersk vid norra kusten där det byggts en anläggning för den ryska regeringen.

Och det ger ju dessutom lite möjlighet att se också en del av omgivningarna.

Från mitt fönster ser jag den gamla tyska katedral som nu byggts upp igen, och vid vars mur filosofen Immanuel Kant ligger begravd.

Staden förstördes till mycket betydande delar under det andra världskrigets slutstrider, och de ruiner av det tyska som fanns kvar, inklusive det gamla slottet, förstörde man grundligt därefter.

Men Immanuel Kants grav fick vara kvar ostörd också under den sovjetiska pengar. Och sedan dess har åtskilliga tyska pengar gått till att restaurera katedralen.

Bara något stenkast från den ligger dock fortfarande tom och outnyttjad den höga sovjetiska monstrositet som byggdes här för parti- och regionledning en gång i världen.

Och något stenkast åt ett annat håll planeras nu en jättelik fotbollsstadium inför VM om några år. Om det blir så vackert mitt i det hela kan säkert diskuteras.

Men nu är det Östersjö-samarbetet som skall diskuteras.

Ekonomi och miljö står i centrum.

Och vi börjar med middag i kretsen av utrikesministrar i kväll.

Har vi uppnått det vi hoppades på?

KIRKENES: Det är i alla fall strålande väder när vi nu så sakta börjar att samlas här för att fira 20 år av samarbete i Barents-regionen.

Jag landade strax före Norges statsminister Jens Stoltenberg, som passat på att besöka Harstad tidigare under dagen och tala om Norges nordpolitik i största allmänhet.

Och på vägen in hit till Kirkeness mötte jag en kolonn med också ryska bilar som alldeles säkert var på väg till flygplatsen för att möta premiärminister Medvedev när han landar.

Sedan blir det kort Barents-konsert och middag, och i morgon har vi så det egentliga mötet och antar en ny Kirkenes-deklaration med riktlinjer för det kommande samarbetet.

När detta samarbete inleddes för två decennier sedan hade vi stora förhoppningar, och mycket har förvisso skett under denna tid. Om det kommer vi att tala åtskilligt.

Men ändå var nog förhoppningarna större.

Att vi fortfarande brottas med de stora miljöutsläppen från smältverket i Nikel alldeles på andra sidan gränsen här är knappast tillfredsställande.

Och det är ju inte så att det ryska företaget Norilsk Nikel har brottats med förluster under dessa år. Långt därifrån.

Förutsättningarna för ett intimare samarbete finns förvisso. Inte minst gäller detta samarbetet med Murmansk-regionen och de olika mnöjligheter som ju finns på Kola-halvön.

Vi får se hur diskussionerna i kväll och i morgon kommer att utveckla sig.

Efter det mer formella mötet i morgon hoppas jag kunna göra en liten utflykt till den ortodoxa kyrkan i Boris Gleb alldeles på andra sidan gränsen in i Ryssland.

Här låg ursprungligen ett ortodoxt kapell som går tillbaka till 1560-talet, och när gränsen 1826 formellt drogs mellan Ryssland och den tidens Sverige-Norge här uppe gjordes en mycket tydlig utvikning för att kyrkan på västra sidan av Pasvik-elven skulle tillhöra Ryssland.

Och så har det förblivit.

Sverige-Norge kompenserades med att gränsen längs havet flyttades längre österut till Grense Jakobselv, och här invigde Oscar II senare en lutheransk kyrka för att markera den saken.

Detta kan ju tjäna som en illustration på den växlingsrika historien i dessa nordliga bygder.

Och därför kan ett besöka vara spännande.

Men dit är det ett dygn – och innan dess är det mycket som skall hinnas med.

Från Singapore till Kirkenes

SINGAPORE: Diskussionerna på Shangri-La Dialogue är över, spännande middagen med företrädare för svenskt näringsliv i denna del av världen avslutad, och strax börjar den långa resan hem igen.

Men det var påtagligt värdefulla dagar här.

Att som enda utrikesminister från Europa – med undantag av Catherine Ashton – ha möjlighet att delta i de både formella och informella diskussionerna här är tveklöst något av ett privilegium.

De öppna diskussionerna har speglats brett och öppet i media i hela denna region under dessa dagar. Anföranden och frågesvar har skärskådats och analyserats.

Detta är en region som – och den har anledning till det – tar frågor om säkerhet på allvar.

På den avslutande lunchdiskussionen med kvarvarande ministrar handlade det mesta om s k icke-konventionella säkerhetsutmaningar. Och på många sätt är det dessa som dominerar.

Cyberfrågorna har berörts av många. Det är mycket naturligt.

Men också frågor kring organiserad brottslighet, människosmuggling och terrorism. Och också konsekvenserna av olika miljöutmaningar har självklart funnits med i diskussionerna.

Allt detta kräver ökat samarbete, och detta samarbete kräver ökat förtroende.

Men självklart har alla de olika frågeställningarna kring Kinas växande inflytande och makt ständigt funnits med. Dess konsekvenser utgör ju dessa dialogmötens själva kärna.

När jag landar i Stockholm i morgon tillhör ett möte med ordföranden i Kinesiska Folkets Konsultativa Konferens CPPCC Yu Zhengsheng mitt program. Och det ser jag fram mot.

Yu Zhengsheng anlände till Göteborg redan i lördags, och har ett omfattande program med inte minst besök på viktiga företag som Volvo Cars, Atlas Copco och Ericsson.

Det är ett mycket viktigt besök, och det markeras tydligt av att såväl Kungen som riksdagens talman också tar emot för överläggningar.

Men dessvärre blir mitt uppehåll i Stockholm i övrigt inte särskilt långt.

Jag måste iväg till först kort konsert och sedan middag i Kirkenes i nordliga Norge alldeles invid gränsen till Ryssland i samband med firandet av att det är 20 år sedan det s k Barents-samarbetet inleddes.

Då var jag statsminister, och minns väl de förhoppningar vi då knöt till detta.

Jag besökte tillsammans med Rysslands dåvarande utrikesminister Andrey Kozyrev Murmansk för att diskutera de olika nya möjligheter som höll på att öppnas upp.

Nu har två decennier gått, Rysslands premiärminister Medvedev tillhör gästerna i Kirkenes, och vi skall försöka blicka framåt när vi sätter oss ner till det mer formella mötet på tisdag förmiddag.

Och den kommande veckan kommer att handla om samarbetet i vårt eget närområde i fler avseenden.

På onsdag eftermiddag bär det av till Kaliningrad i Ryssland vid Östersjöns strand i samband med mötet med Östersjö-staternas utrikesministrar där på kvällen och torsdagen.

Senast jag var i Kaliningrad beskrevs staden som att den hade en tysk bakgrund, en rysk nutid och en europeisk framtid.

Och det skall bli spännande att höra mera om den öppning av gränsen som ju nu skett mellan hela Kaliningrad-området och den polska regionen och staden Gdansk.

Samma öppning har f ö skett uppe i norr vid Kirkenes och in på den ryska Kola-halvön, men antalet berörda individer är självfallet betydligt mycket färre.

I början av veckan är det också toppmöte mellan EU och Ryssland borta i Yekaterinenburg, och när vi träffas i Kaliningrad på onsdag hoppas jag att det skall vara möjligt att ha en bild av de diskussioner där som möjligen kan ha intresse.

Scenförändringen från säkerhet och samarbete i främst Sydost- och Ostasien till samarbete i Barents- och Östersjö-områdena kan förvisso kännas dramatiskt.

Det är skillnad på Singapore, Kirkenes och Kaliningrad.

Men alla dessa regioner och de nätverk av samarbete och säkerhet vi förmår att etablera är självfallet viktiga för Sverige – och därmed för svensk utrikespolitik.

Att bygga strategiskt förtroende

SINGAPORE: Det yttersta syftet med diskussionerna och dialogerna på den stora Shangri-La konferensen här kan sägas vara att bygga strategiskt förtroende.

Detta är en region i stark ekonomisk expansion och påtaglig politisk omvandling.

I spåret av den första utvecklingen följer också, inte onaturligt, betydande militära satsningar.

Men de politiska relationerna är ofta sköra.

I den omedelbara regionen – Sydostasien – har remarkabla framsteg skett genom samarbetet inom ASEAN, men i den vidare regionen är det inte svårt att se påtagliga spänningar.

Situationen på den koreanska halvön, med en regim i Pyongyang vars agerande av alla uppfattas som farligt, är i en kategori för sig. På sikt är den ohållbar därför att den nuvarande regimen i Pyongyang aldrig kommer att kunna överleva.

Och alla har ett starkt intresse av att de förändringar som måste komma sker i fredliga former.

I många andra områden handlar det mellan ett allt starkare Kina anspråk och intressen som andra länder i regionen uppfattar som minst lika legitima.

Det var en intressant upplevelse att i går kväll höra Vietnams premiärminister närmast vädja om en stark närvaro av USA i regionen, medan antydningarna om en starkt kritisk syn på Kina var långt ifrån diskreta.

Tiderna har förvisso förändrats.

Men i allt väsentligt tror jag att diskussionerna här bidragit till att minska den strategiska misstron.

Japans försvarsminister höll ett anförande som i sin klarhet vad gäller historisk försoning med Kina säkert inte kommer att passera utan diskussion i hans hemland.

Och när vi ministrar här slog oss ner för gemensam och informell lunch var tonläget mellan USA:s försvarsminister och Kinas biträdande ÖB påtagligt öppen och konstruktiv.

Men mycket återstår.

Frågor om säkerhet för handeln och maritima avgränsningar förblir laddade. Och den starka och snabba förskjutningen av maktrelationer innebär en ny nödvändighet av öppen strategisk dialog av den art som dessa dagar innebär.

För USA är det naturligt att förskjuta allt mer av sin militära tyngdpunkt till detta område.

Ca 60% av USA:s flyg- och flottresurser kommer att finnas i det område som lite populärt kan beskrivas som från Hollywood till Bollywood. Här finns några av världens mest expansiva ekonomier och några av världens mest spända områden.

Försvarsminister Chuck Hagel lade vältaligt ut texten om detta, men ville också understryka att detta inte behövde betyda att man vill försvaga sitt engagemang i andra områden.

Och det är säkert ett budskap han kommer att vara än tydligare med när han på tisdag träffar Nato:s försvarsministrar i Bryssel.

Diskussionerna är ett uttryck inte minst för det som kallas ”defence diplomacy”, och som i många områden blir allt mer betydelsefullt. Att bygga nätverk av förtroende och samarbete mellan olika länders militära struktur är självfallet av betydelse.

I morgon fortsätter diskussionerna här under några timmar.

Och innan jag sedan sätter mig på olika flygplan i syfte att komma tillbaka till Stockholm hoppas jag kunna sitta ner med olika företrädare för svensk företagsamhet här i Singapore för att lyssna på deras bedömningar av denna spännande region.

Bra och balanserad försvarsrapport

SINGAPORE: Att den parlamentariska försvarsberedningen enat sig kring den rapport de tidigare i dag överlämnade till försvarsminister Karin Enström har jag all anledning att välkomna.

Och det är en balanserad och bra bild av den säkerhetspolitiska utvecklingen och vår politiska linje som beredningen nu etablerat en bred politisk konsensus kring.

Det är självfallet en styrka i flera olika avseenden. Och det välkomnar jag.

Viktigt är att säkerhetspolitiken inte ger ett nervöst intryck. Det skall inte vara möjligt för den ena eller den andra att med enstaka händelser rubba vår linje.

Skulle ett sådant intryck skapas skulle det självfallet kunna bli destabiliserande.

Nu tecknas bilden av en utveckling som innehåller ökade osäkerheter, men där det är svårt att inom överskådlig framtid se några direkta och isolerade hot mot just oss.

Riskerna skall dock inte underskattas, och det är viktigt att vi till fullo bygger ut samarbetet såväl inom EU som med Nato för att på bäst sätt och i samverkan kunna hantera olika situationer som kan uppkomma.

Och försvarsberedningens rapport anger tydligt den inriktningen.

Här finns det fortfarande mycket att göra.

Till de mera konkreta konsekvenserna finns det anledning att återkomma.

I en tid av osäkerhet är det naturligt att beredningen också understryker behovet av en allsidig och bra underrättelsetjänst.

Vår säkerhet är inte minst en fråga om kunskap om det som händer – och kan hända – i vår omvärld.

Här har nu det stora Shangri-La mötet inletts med ett intressant middagsanförande av Vietnams premiärminister Nguyen Tan Dung.

Och det var ingen som kunde ta miste på vad han verkligen talade om i de noggrant formulerade fraserna.

Det handlade om motsättningen med Kina i de olika havsområdena i Södra och Östra Kinesiska Havet.

I morgon inleder vi så med att lyssna på USA:s försvarsminister Chuck Hagel, som anslöt redan till kvällens middag i spetsen för en talrik delegation.

Och för min del blir det också en serie av bilaterala möten, inklusive med just honom.

Men viktig är också vår relation med Singapore.

Min kontaktperson här är ansvarig för landets ubåtsvapen efter att ha tillbringat inte mindre än fyra år i Karlskrona.

Singapore:s ubåtsvapen består ju i dag av sex svenskbyggda och moderniserade ubåtar. Och han kunde knappast prisa samarbetet i starkare ordalag än vad han gjorde.

Men det var många andra möten under denna kväll.

Såväl Canadas som Australiens nuvarande försvarsministrar är ju gamla utrikesministrar, och jag känner dem väl också i dessa deras tidigare egenskaper.

Och mer blir det alldeles säkert i morgon.

Viktig insats i Mali

ARLANDA: Efter en fullmatad dag sitter jag nu här och väntar på att planet skall gå först till Helsingfors och därefter till Singapore vid ekvatorn långt borta i sydöstra Asien.

En vacker försommardag i Stockholm – där borta fruktar jag att det är tryckande fuktig värme och åskregn som väntar.

Jag är där för att delta i årets upplaga av den dialog om säkerhetsfrågor i Asien som International Institute for Strategic Studies tagit initiativ till och anordnar, och som har blivit forat framför andra i dessa frågor.

Till årets upplaga kommer – om jag bortser från regionen självt – bl a EU:s Catherine Ashton och USA:s försvarsminister Chuck Hagel.

Och det hela börjar med mottagning och middag i morgon. Då har jag – om allt fungerar – just kommit fram.

Viktigast i dag har utan tvekan varit regeringens beslut om att föreslå riksdagen att Sverige deltar också i FN:s fredsoperation i Mali.

Det var ju i april som FN:s säkerhetsråd beslutade att inleda denna operation, och den tar ju då över den afrikanska operation Afisma som ju finns där nu.

I allt väsentligt blir denna FN-operation afrikansk, men vi och en del andra länder har tillfrågats om möjligheten att bidra med vissa kompletterande kapaciteter, och det är det som vi i samarbete med bl a Danmark och Norge nu kommer att göra.

Redan tidigare är vi ju engagerade i EU:s utbildningsmission för Mali:s säkerhetsstyrkor, och vi har ju dessutom ett bistånd till landet som i år kommer att uppgå till 250 miljoner kr.

De internationella insatserna i Mali skall ses i ljuset av de samlade ansträngningarna att hjälpa de olika länder i Sahel-området som ofta hamnat i en allt mer trängd situation.

Och vi skall inte sticka under stol med att detta ju också är en fråga av betydelse för också Europas och vår säkerhet.

Skulle dessa stater söndras, och smuggling och terrorism breda ut sig allt mer, skulle det i förlängningen självklart komma att drabba oss också.

Jag hoppas nu att riksdagen kan ta ställning till förslaget innan man skiljs åt för sommaren, och att vårt styrkebidrag därmed kan börja att komma på plats så fort som möjligt.

I första hand handlar det om ett transportflygplan av typ Hercules och olika stabsofficerare. Vi räknar med att det nu kommer att handla om ca 70 personer.

Den samlade styrkan beräknas uppgå till över 11.000 soldater, och kommer att stå under afrikansk FN-ledning.

På sitt sätt handlar också detta om säkerhetspolitik, och jag hoppas att försvarsberedningen när den i morgon presenterar sina olika bedömningar också kommer att notera den betydelse som svenska insatser som denna har.

Ukrainas viktiga väg

STOCKHOLM: Viktigast i min dag i dag var utan tvekan kvällens olika diskussioner med Ukrainas utrikesminister Leonid Kozhara.

Vi diskuterade i detalj var Ukraina i dag befinner sig i förhållande till de tre olika krav som EU ställt upp för att i samband med toppmötet i det Östliga Partnerskapet i Vilnius i höst kunna gå vidare och underteckna det viktiga associeringsavtalet.

En del steg har förvisso tagits, och det är viktigt, men det är samtidigt tydligt att man ännu inte är där och att icke oväsentligt mer måste göras.

Vi tillhör förvisso dem som hoppas att detta skall vara möjligt.

Vinsterna för Ukraina är alldeles uppenbara – om det var vi alldeles överens – och fördelarna för Europa i övrigt allt icke obetydliga. Ukraina är ett viktigt land för Europas framtid.

I morgon stundar en mer hektisk dag.

Först regeringssammanträde med också på mitt område viktiga beslut. Pressträff ovanpå det.

Sedan möte med riksdagens utrikesutskott i olika frågor. Alltid viktigt och alltid stimulerande.

Och fram mot kvällen sedan avfärd genom natten i riktning Singapore och de närmaste dygnens något annorlunda diskussioner där.

Efter lång dag och natt

BRYSSEL: Gårdagens möte med EU:s utrikesministrar här kom dessvärre att helt domineras av en diskussion om vapenembargot mot Syrien som till slut kom att sträcka sig över inte mindre än tio timmar.

Och det var beklagligt, därför att det inte blev mycket tid att diskutera den vidare situationen i Syrien och regionen och vad EU kan och måste göra för att stödja olika politiska processer för konfliktlösning.

Förhoppningsvis går vi nu mot vad som kallas en Geneve2-konferens med försök till en politisk process för Syrien.

Gårdagens samtal i Paris mellan USA:s och Rysslands utrikesministrar förde förhoppningsvis den frågan framåt.

Och då handlar det om vad EU kan ta till den konferensen i olika avseenden.

Löst tal om att ett par medlemsstater kanske skall leverera vapen till vissa i oppositionen räcker ju inte långt som konstruktiv fredspolitik.

Jag hoppas att vi så snart som möjligt har möjlighet att ta upp den diskussionen.

Det alldeles överväldigande antalet EU-utrikesministrar var djupt skeptiska till visheten av att nu omedelbart häva vårt vapenembargo.

Det fanns en känsla av att detta var fel steg vid fel tidpunkt – all kraft borde ligga på den politiska processen.

Men detta hjälpte föga när ett par medlemsstater helt enkelt inte var beredda att gå med på en förlängning, och eftersom det beslutet krävde enhällighet föll embargot.

Någon aptit på att nu leverera vapen fanns dock knappast ens hos dessa stater, och till slut gjordes ju ett uttalande som såväl uttryckte detta som indikerade de restriktioner som eventuella leveranser kommer att vara omgärdade av.

Hur detta nu kommer att påverka den politiska processen återstår att se. Att denna är den viktiga var vi dock alla alldeles överens om.

Det blev således en lång dag, och tyvärr hade vi inte heller den tid vi borde ha haft för diskussionen över middag med utrikesministrar från de olika kandidatländerna.

Men ni är det en ny dag, och den har för min del inletts med en stor konferens i Europaparlamentet i samarbete med det irländska ordförandeskapet om hur vi skall stärka vår gemensamma kapacitet för medlings- och försoningsarbete.

Och här spelar självfallet vårt förslag om ett European Institute of Peace en betydelsefull roll.

Strax lämnar jag dock Bryssel för att fara hem och ansluta till det viktiga besök vi har i Stockholm i dag av Indonesiens president.

Bryssel först – och sedan annat

BRYSSEL: Så inleds då den nya veckan med möte med EU:s utrikesministrar här i morgon och alla de olika möten som brukar ske i anslutning till detta.

Syrien blir den viktigaste frågan – och det har redan varit åtskilliga kontakter inför de diskussionerna – men jag kommer också att berätta om vårt ministermöte i Kiruna med Arktiska Rådet och en del av de diskussioner som fördes där.

I morgon kväll har vi så middag med utrikesministrarna från de olika kandidatländerna, och speciellt viktig inte minst i dessa dagar är alldeles självklart dialogen med Turkiet.

Med utrikesminister Davutoglu kommer vi alldeles säkert att fortsätta dialogen om Syrien.

En liten besvikelse är det att Islands nya utrikesminister tydligen inte har möjlighet att komma. Det hade annars varit en bra möjlighet att direkt informera om den nya regeringens politik inte minst i EU-frågan.

Efter morgondagens alla möten är jag kvar här under delar av tisdagen för att medverka i en konferens om olika sätt att stärka EU:s förmåga till medling, och där kommer självfallet vårt förslag om att inrätta ett European Institute of Peace att vara ett viktigt inslag.

Därifrån hastar jag hem till Stockholm för att i alla fall hinna vara med på kvällens stora middag – med Fredrik Reinfeldt som värd – för Indonesiens gästande president Susilo Bambang Yudhoyono.

Med sina närmare en kvarts miljard invånare och en snabbt växande ekonomi är Indonesien ett land som vi utvecklar allt närmare relationer till. Statsministern var ju för inte så länge sedan där på ett besök, och våra ekonomiska relationer utvecklas starkt.

Med honom finns också utrikesminister Marty Natalegawa och vi brukar alltid ha mycket att tala om. Senast sågs vi i Ulan Bator.

På onsdag har jag så Ukrainas utrikesminister Leonid Kozhara på besök, och det blir viktiga diskussioner.

Associationsavtalet mellan Ukraina och EU är ju färdigförhandlat sedan ett bra tag tillbaka, men den politiska utvecklingen i landet har ju lett till att vi stannat upp.

Och EU ställer tydliga krav för att det skall vara möjligt att gå vidare med ett undertecknande och genomförande av avtalet.

Det säger sig självt att vi mycket gärna skulle se att det skulle vara möjligt.

Avtalet ligger mycket tydligt i Ukrainas såväl omedelbara som långsiktiga intresse, och vi tillhör ju de som engagerat oss allra tydligast för att utveckla relationerna med Ukraina.

Så jag ser fram mot de besked som Ukraina kommer att ha möjlighet att lämna i samband med överläggningarna på onsdagen.

Efter olika andra möten på torsdag lämnar jag så framåt kvällen för att fara till Singapore för att vara med om den av IISS anordnade stora konferensen om säkerhets- och samarbetsfrågor i Asien.

Dit kommer också bl a EU:s Catherine Ashton och USA:s nya försvarsminister Chuck Hagel, och jag ser fram mot att återknyta kontakten med den senare.

Och upphållet i Singapore ger också möjlighet till andra kontakter, inte minst med företrädare för vårt näringsliv där.

På måndag morgon kommande vecka är jag tillbaka, och inleder då en vecka med fokus på samarbete i det mer omedelbara närområdet.

Också Balkan i Tallinn

TALLINN: Nu på söndagsmorgonen gr diskussionerna här på Lennart Meri-konferensen mot sitt slut, och om några timmar kommer jag att börja bege mig i riktning Bryssel och de olika mötena där.

I går satt Serbiens f d president Boris Tadic och jag på podiet och försökte föra också sydöstra Europas olika utmaningar in i diskussionerna där.

Och i var eniga om att de förödande krigen på Balkan – ett decennium av krig mellan 1991 och 2001 – inte hade skett om regionen dessförinnan hade varit en del av en fungerande Europeisk Union.

Men nu fanns ingen stark sammanhållande struktur, och de olika delarna av gamla Jugoslavien föll ner i motsättningar som ledde till decenniet av krig.

Med en stark europeisk ram hade den nödvändiga omvandlingen av regionen med största sannolikhet kunnat ske utan den massiva blodspillan och den förödelse Europa nu kom att drabbas av.

Mot denna bakgrund är det självfallet av största betydelse att regionens europeiska integration fortsätter framåt.

Avgörande är att vi får ett snart beslut om start för EU-förhandlingar för Serbien.

Det var ju alldeles mot slutet av det svenska EU-ordförandeskapet 2009 som president Tadic kom till Stockholm och lämnade in sitt lands ansökan om medlemskap.

Och nu har inte minst överenskommelsen mellan Belgrad och Pristina gjort det än mer naturligt att gå över till konkreta förhandlingar.

Såväl Serbien som Kosovo behöver nya och konkreta steg på den europeiska vägen. Det har betydelse för regionens säkerhet och Europas stabilitet.

I en annan panel diskuterade vi de europeiska utmaningarna mer generellt, och jag tror att vi car eniga om att även om de akuta hoten med all sannolikhet att mindre i dag är riskerna desto mer påtagliga.

Och att dessa bara kan hanteras om vi arbetar än närmare tillsammans. Uppbyggandes av den gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken är av fundamental betydelse för våra möjligheter att klara de risker som nu förefaller att bli allt för.

Samarbetet med USA är av största betydelse, men samverkan inom Europa är grundläggande.

Innan jag lämnar här skall jag också träffa Mart Laar – vi var ju kollegor som statsministrar under tämligen avgörande år i början av 1990-talet – för att diskutera olika saker.

Men sedan bär det av till Bryssel där för middag med Nato:s olika frågeställningar i fokus och i morgon är det så dags för mötet med EU:s utrikesministrar.

Gränsavtal i allas intresse

TALLINN: Efter diskussioner i Stockholm och med kollegor i regionen inför EU:s utrikesministermöte på måndag befinner jag mig nu i de olika diskussionerna på den sedvanliga Lennart Meri-konferensen här.

Efter EU-nämnden i dag handlade frågor från media mest om EU:s vapenembargo mot Syrien, och jag sade att jag är mycket mer för vapenvila än för vapenleveranser.

Och att vi nu måste koncentrera oss på att försöka stärka en politisk process – osäker som denna med nödvändighet kommer att vara.

Men sedan tog jag skuttet över Östersjön till diskussionerna här.

Och började med att sitta ner med mina estniska och lettiska kollegor om de olika viktiga samarbetsfrågor vi har mellan våra länder.

Viktigt är att Estland och Ryssland nu äntligen är på väg mot ett formellt avtal om sin gräns.

Den nuvarande gränsen är ju den som vi erkänt hela tiden, men det är självfallet bra att detta nu kodifieras mellan staterna själva.

Det ligger i allas – i hela Europas – intresse.

Tallinn är charmigt som vanligt, och president Ilves bjöd på middag med också den fantastiske kompositören Arvo Pärt bland gästerna.

Han anses vara den mest spelade av nu levande kompositörer. Och det på mycket goda grunder.

Diskussionerna efter middagen spänner över vida fält, och jag hamnade i en engagerad sådan om utvecklingen i Centralasien.

Att lyssna på Ahmed Rashid är alltid stimulerande, och i morgon står utvecklingen i Afghanistan också på dagordningen.