Protest mot allvarlig kränkning

19 september 2014

OSLO: I dag på eftermiddagen kallades således Rysslands ambassadör till UD och fick motta en protest mot den allvarliga kränkning av Sveriges luftrum som ryska flygplan utförde i onsdags.

Och omedelbart efter det att han lämnat UD gick vi ut med information om detta och samtidigt lämnade försvarsmakten mer detaljerad information om vad dom faktiskt hade inträffat.

När utrikes- och försvarsutskotten träffades i riksdagen i onsdags redogjorde jag med viss utförlighet för våra principer när det gäller offentlighet om och reaktioner på olika typer av kränkningar samtidigt som företrädare för försvarsmakten lämnade en redogörelse gör utvecklingen var gäller kränkningar i luften under de senaste två åren.

Jag sade att ofta handlar det om olika typer av misstag eller missförstånd, men om det sker någonting som vi skulle bedöma som allvarligt och/eller medvetet är det självklart att vi reagerar och att vi gör det offentligt.

Föga visste jag då att detta skulle inträffa praktiskt taget omgående.

I går förmiddag informerade försvarsminister Karin Enström mig om den preliminära rapport om en allvarlig kränkning som hon just hade fått av försvarsmakten.

I ärenden som dessa är det viktigt att vara både korrekt och konsekvent.

Normalt tar det icke oväsentlig tid innan försvarsmakten inkommer med en formell och fullständig rapport till UD, och det är först då som en diplomatisk reaktion som kan komma.

Men mot bakgrund av den preliminära rapporten kallade vi i går eftermiddag till möte på UD med också försvarsmakten för att gå igenom situationen och diskutera vårt agerande.

Till detta inbjöd jag också en representant för socialdemokraterna.

Och vi bad då om en rapport så snabbt som möjligt men med tillräcklig noggrannhet för att kunna ligga till grund för en mer formell markering.

Vi var ense om att det borde vara möjligt att få fram en sådan till tidigt på eftermiddagen i dag.

Även om media legat på har vi självfallet inte velat uttala oss innan vi fått formell rapport och tydliga fakta från försvarsmakten.

Så måste det vara i frågor som dessa.

Strax efter lunch informerade vi dock Rysslands ambassadör om att han skulle kallas till UD kl 16:00.

Han torde ha anat vad det handlade om.

Och mot bakgrund av den detaljerade rapport vi då fått från försvarsmakten fick han då ta emot vår tydliga diplomatiska protest mot vad vi betraktar som en allvarlig kränkning.

Jag kan lägga till att det handlar om den allvarligaste flygkränkning från rysk sida som ägt rum under de år jag varit utrikesminister.

Tidigare incidenter av denna art har knappast varit av allvarlig karaktär. Denna är det. Och förhör har vi nu reagerat tydligt och offentligt.

Och det är än mer självklart i den politiska situation vi har nu att det skett med företrädare för socialdemokraterna fullt i bilden. Men så hade faktiskt varit fallet även under andra omständigheter.

Att denna kränkning inträffade så gott som samtidigt som vi hade våra diskussioner i riksdagen är med all sannolikhet bara ett sammanträffande, men gör det naturligt för mig att på detta sätt med större öppenhet än vanligt redogöra för hur ärenden som dessa handläggs – och hur specifikt detta allvarliga ärende handlagts.

Snart överlämnar vi till en ny regering det politiska ansvaret för att värna vårt territorium not kränkningar – oavsett av vilken art och oavsett från vilket håll.

Men jag är övertygad om att även den kommer att sträva efter en politik med bred politisk förankring i nationella frågor som denna.


Världen står inte stilla

18 september 2014

STOCKHOLM: Regeringsammanträde inledde denna dag, om än självfallet ett lite ovanligt sådant.

Ovanligt var det bl a därför att faktiskt alla var på plats – det är inte ofta det inträffar – men självfallet också genom att det var vårt första möte efter valen.

De formella beslut vi fattade var mot denna bakgrund mycket begränsade, men självfallet fanns det åtskilligt annat att diskutera.

Valresultatet var en naturlig utgångspunkt, men mest blickade vi trots allt framåt, och då på de olika utmaningar som Sverige och svensk politik står inför under de kommande åren.

Och sådana saknas förvisso inte.

Hur den kommande minoritetsregeringen kommer att hantera dessa återstår att se. Det finns ju viktiga breda överenskommelser – t ex med socialdemokraterna och miljöpartiet om friskolorna, med miljöpartiet om invandringspolitiken, med socialdemokraterna om pensionerna – och hur dessa nu kommer att hanteras blir självfallet av avgörande betydelse för det fortsatta samarbetsklimatet.

Försvarsfrågan – d v s försvarsberedningens rapport – tillhör ju också denna kategori.

I går hade vi stort och bra möte med sammanslagna utrikes- och försvarsutskotten i riksdagen där bl a ÖB och jag informerade dels om Rysslands agerande mot Ukraina och dels om det säkerhetspolitiska läget i Östersjö-regionen.

Det blev ett både långt och innehållsrikt möte.

Och samsynen i dessa frågor i och med de bägge utskotten var påtaglig. Det är viktigt också inför kommande år.

En del av dessa frågor har också kommit att uppta min dag i dag.

Världen står som bekant inte stilla.

I kväll bjöd så Fredrik Reinfeldt hela regeringen på middag, och det blev en påtagligt varm och uppsluppen kväll.

I mycket handlade detta ju om att tacka Fredrik för en i de flesta avseende enastående insats som statsminister under dessa år, men det blev också åtskilliga tillbakablickar på alliansens samlade historia, och för all del på tiden innan dess också.

I morgon försvinner jag så till Oslo för den stora Global Strategic Review 2014 med International Institute for Strategic Studies – det mesta står på dagordningen där – och från Oslo åker jag så på söndag till först Boston och Harvard-universitetet och sedan på måndag kväll till New York och FN.


Förbereda regeringsskifte

16 september 2014

STOCKHOLM: Tillbaka i huvudstaden igen, och nu blir det några dagar av inre arbete här innan det är Oslo, Harvard och New York som står på programmet under några dagar.

I riksdagen inleder sittande talmannen preliminära sonderingar om regeringsbildning, även om den mer formella processen självfallet måste invänta valet av en ny talman i samband med att den nyvalda riksdagen samlas.

Och i regeringskansliet är det självklart att vi förbereder en så smidig och korrekt övergång från en regering till en annan som möjligt.

Jag har varit med om detta i olika funktioner och i olika riktningar 1976, 1978, 1979, 1981, 1991, 1994 och 2006 så det finns en del att falla tillbaka på.

1976 var det ingen vacker historia, men under de senaste decennierna har detta skett på det sätt som en mogen demokrati skall göra det på. Och så skall det självfallet vara även denna gång.

Men i övrigt fortsätter det ordinarie arbetet.

I morgon har riksdagens utrikes- och försvarsutskott i sina nuvarancde gestaltningar begärt information om bl a utvecklingen i Östersjö-området i olika avseenden, och dit kommer då bl a jag för att informera och svara på de frågor kring detta som kan finnas.

Även ÖB tillhör dem som man bett komma för att lämna information, och det är självfallet alldeles utomordentligt.

Med all säkerhet kommer också situationen vad gäller Ryssland och Ukraina att beröras.

Och i dag ratificerade ju såväl Radan i Kiev som Europaparlamentet i Strasbourg i en parallell session det viktiga associeringsavtalet mellan EU och Ukraina.

Här i Sverige blev det ju en av de sista propositioner som denna regering lämnade över till riksdagen – beslutet också om avtalen med Georgien och Moldavien fattades ju av regeringen vid sammanträdet förra veckan.


Den utmanade demokratin

15 september 2014

ATHEN: Det blev en lång flygning i dag ner hit till den grekiska huvudstaden och kvällens diskussioner om de utmaningar demokratin står för i dagens värld.

På 1990-talet talade vi mycket om demokratins landvinningar över världen, och så var det ju faktiskt också.

Sovjetunionens sammanbrott, i förening med den starka globaliseringen, ledde till att auktoritära regimer föll och en ny demokratisk era föreföll att stå för dörren.

I dag ter sig bilden lite annorlunda.

Utan att dramatiskt ändra bilden har Freedom House i sina årliga rapporter över tillståndet för friheten i världen under senare år noterat en svagt negativ trend.

Och med det glädjande undantaget av Tunisien har ju de stora förhoppningar som knöts till den s k arabiska våren grymt krossats.

I dag är repressionen i Egypten med all sannolikhet värre än vad den var under Mubarak-eran, och regionen i övrigt bjuder ju också på en dyster blick.

I Europa är det utan tvekan den auktoritära utvecklingen i Ryssland, och den ryska maktens tydliga strävan att stävja en demokratisk utveckling i de länder man anser tillhöra sin intressesfär, som oroar.

S k färgade revolutioner har ju närmast officiellt upphöjts till det avgörande strategiska hotet mot dagens Ryssland, och därmed är landet långt från de förhoppningar många inte minst i landet självt hade på 1990-talet.

Kanske är det i Asien som de avgörande utvecklingarna kommer att ske.

President Putin besökte nyligen officiellt det demokratiska Mongoliet inklämt mellan Ryssland och Kina, men mycket tydligt i sin strävan att bevara och stärka sin demokratiska utveckling.

Och i såväl Indien som Indonesien har vi ju nyligen sett demokratiska maktskiften.

I Indien var det det 16:e parlamentsvalet sedan självständigheten, och för Indonesien det tredje demokratiska parlamentsvalet.

Att Indonesien har världens största muslimska befolkning, och att Indien ju är världens särklassigt största demokrati, finns anledning att notera särskilt.

Men samtidigt ser vi den bekymmersamma situationen i Thailand, liksom hur demokratin i Pakistan, där ju det första demokratiska skiftet i landets historia nyligen ägde rum, hotas av olika krafter.

Och vi följer självfallet mycket nära utvecklingen inte minst i dessa dagar i Afghanistan.

Den stora frågan för framtiden är självfallet Kina och dess utveckling.

Kan en allt öppnare ekonomi gå hand i hand med ett tydligt slutet och auktoritärt politiskt system?

Jag tillhör de som är tveksamma på den punkten, även om man skall vara medveten om att frågor som dessa nog avgörs i ett ganska långt tidsperspektiv.

Och inom den stora frågan om Kina i dess helhet ryms just nu den mindre men alls icke oväsentliga frågan om ett mer demokratiskt styre för Hong Kong i enlighet med vad som faktiskt utlovades.

Även om de talas mer sällan om den saken har vi ju anledning att notera den fortsatt demokratiska utvecklingen i Taiwan, som ju på sitt sätt också är en del av Kina, och där den ekonomiska utvecklingen dessutom varit imponerande.

Kring dessa frågor har vi resonerat under kvällen under ledning av New York Times skicklige kolumnist Roger Cohen.

I dag är ju den internationella dagen för demokrati, och det är därför detta symposium och denna diskussion anordnad i det som ju är vår demokratis vagga.

Men i morgon eftermiddag är jag tillbaka i Stockholm igen.

Där dominerar ju frågorna kring vår egen demokratis mer omedelbara parlamentariska konsekvenser.


Tyvärr bara en riktig vinnare i kväll…

14 september 2014

STOCKHOLM: Så har då väljarna gjort sitt val, och vi får en riksdag med en sammansättning som förvisso reflekterar just väljarnas val, men som sannerligen inte kommer att göra uppgiften att ge Sverige den ledning som behövs under de kommande åren särskilt enkel.

Det är i själva verket den mest besvärliga parlamentariska situation som vi haft i vår moderna historia.

Efter åtta år av en med alla rimliga mått mätt framgångsrik alliansregering kommer vi nu sannolikt att lämna över till någon form av röd eller rödgrön regering.

Vår omedelbara uppgift fram tills dess att den nya riksdagen samlas den 30 september blir dels att ha fortsatt ansvar för regerande av landet och dels göra vad vi kan för att underlätta det demokratiska regeringsskifte som kommer att följa dagarna därefter.

Det enda som regeringen enligt regeringsformen inte kan göra under denna period är att utlysa nyval, även om det väl i och för sig skulle kunna vara frestande.

Men det ligger i sakens natur att politiskt präglade beslut som inte nödvändigtvis behöver fattas just nu skjuts fram och överlämnas för avgörande till den regering som tillträder efter oss. Så brukar det vara, och så blir det även nu.

Om valresultatet kan och kommer åtskilligt att sägas.

Antalet förlorare är många.

Alliansen vann valrörelsen, men förlorade valet. Så är det.

Men rödgröna är mycket långt från den riksdagsmajoritet som de för bara några veckor sedan föreföll vara övertygade om att de skulle nå.

Och ett land regeras ju genom att bygga majoriteter i riksdagen. Det kommer sannerligen inte att bli enkelt.

Två förändringar vi nu ser förefaller att vara av mer strukturell natur.

Den ena är självfallet, och det har jag skrivit om tidigare, att Sverigedemokraterna rejält biter sig fast i vårt politiska system.

Vi har ju dessvärre en situation där de är detta vals egentligen enda vinnare.

De kan inte längre ses som ett möjligt övergående fenomen, utan som ett nytt och påtagligt främmande inslag i det politiska systemet.

Kanske kan det, utan alla jämförelser i övrigt, jämföras med när miljöpartiet steg för steg tog sig in och etablerade sin plats på den politiska kartan.

Och det har ju haft påtagliga långsiktiga konsekvenser. På ett eller annat sätt kommer samma sak att gälla nu.

Den andra är att det nu är uppenbart att socialdemokraterna sjunkit ner till en nivå som måhända är mer normal nordisk för dem, men långt under vad de brukade ha under åtskilliga decennier. Resultatet 2010 var ingen anomali utan inledningen till ett nytt skede.

En viktig förklaring till detta är med all sannolikhet de två mer eller mindre nya partiernas inträde på agendan.

Såväl miljöpartiet som Sverigedemokraterna har, från olika håll, ätit sig in i den väljarbas som mer traditionellt socialdemokraterna på ett eller annat sätt fångade upp.

Ett resultat av dessa förändringar är ju att socialdemokraterna nu för första gången på mycket länge tvingas att gå i koalition för att regera.

Det var visserligen samlingsregering under andra världskriget, och koalition med dåvarande bondeförbundet under delar av 1950-talet, men det förändrar inte att socialdemokratins självbild under långa decennier var bilden av ett parti som styrde och ställde själv.

När man hade en reell möjlighet att bryta den s k blockpolitiken och ingå en koalition med ett borgerligt parti var det ytterst denna självbild som satte stopp för det steget. Det var omedelbart efter valet 1994.

Men då hade man ett stöd en bra bit över 40%, och nu har man etablerat sig på nivåer som ju är signifikant mycket lägre än så.

Det moderata valresultatet innebär förvisso en betydande nedgång, men innebär att vi nu – efter det unikt starka valet 2010 och det i och för sig också mycket bra valet 2006 – är tillbaka på nivåer som vi var mycket nöjda med att vi lyckades att etablera under de senaste decennierna.

Fredrik Reinfeldt valde på valnatten att meddela att han kommer att avgå som partiordförande nästa vår. Det kommer att rinna mycket vatten under broarna innan dess, men han valde att ge beskedet redan i kväll.

Han kommer då att avsluta en utomordentligt framgångsrik period både som statsminister och partiordförande.

Och om man ser till de mer strategiska förhållandena är det alldeles uppenbart att den allians som etablerades inför valet 2006 cementerats under dessa regeringsår och inte minst under denna valrörelse.

I detta ligger en mycket betydelsefull kraft för framtiden.

Om allt detta kommer det att skrivas mycket under de kommande veckorna, även om skulle tro att media mest kommer att fascineras av spekulationer kring den kommande regeringsbildningen.

Och det är naturligt så.

För min del fortsätter nu arbetet fram till dess att det blir möjligt att lämna över till en ny regering dagarna efter det att den nya riksdagen samlas.

Jag flyger tidigt i morgon bitti till Athen för att medverka i ett stort symposium som New York Times anordnar där om framtiden för demokratin som styrelseform i världen.

Jag medverkade vid motsvarande symposium förra året, och de var mycket bestämda på att de ville att jag – alldeles oavsett valresultat – skulle komma tillbaka.

Så det blir några timmar av spännande diskussion i hjärtat av antikens Athen, och bokstavligen i demokratins vagga, innan jag är tillbaka här i Stockholm mitt på dagen på tisdag.

Sedan blir det en del att stå i här på hemmaplan, men kring nästa helg kommer jag på ett eller annat sätt att bege mig till New York för att lite nedskalat vara där i samband med det sedvanliga öppnandet av FN:s generalförsamling.

Jag säger på ett eller annat sätt eftersom det finns en del oklara punkter.

Egentligen skall jag vara med på den stora årskonferensen med International Institute for Strategic Studies i Oslo under helgen, men det finns samtidigt ett visst tryck när det gäller viktiga möten om Irak i FN under samma tid.

Men när vi kommit så långt kommer vi också att veta hur det gått i det avgörande dessa dagar som måhända är ännu större än vårt val här i Sverige, nämligen folkomröstningen i Skottland om huruvida man skall bryta upp Storbritannien eller inte.


Valrörelsens sista skälvande timmar…

13 september 2014

STOCKHOLM: Så blir det en sista dag med olika kampanjinsatser innan det i morgon är dags för valdagens lugn och avgörande.

För min del blir det några timmar i Stockholms innerstad tillsammans med finansminister Anders Borg innan vi strålar samman med allianspartiernas ledare på Norrmalmstorg för vårt sista möte i valrörelsen 2014.

I går var det så slutdebatt i SVT, även om ju kvällen bjuder på vad som kallas en statsministerduell i TV4.

Jag måste säga att jag har lite svårt för den hårda mediastyrning av debatternas uppläggning och agenda som nu kommit att bli praxis. Den har måhända sina fördelar – men också mycket bestämda nackdelar.

Förr i världen – nåja, så länge sedan var det inte – var det debattörerna själva som fritt valde vilka ämnen och frågor de ville ta upp.

Journalisternas roll inskränktes till att hålla reda på talarordning och tid.

Då gick man en mycket tydligare bild av de olika partiernas agendor och prioriteringar inför valet och de kommande åren.

Och det fanns ju dessutom ett överraskningsmoment som inte skall underskattas. Skulle någon oväntat plocka upp en okänd kanin ur någon hatt?

Sådant hände faktiskt – och hade sin betydelse.

Nu blir det i stället relativt hårt hållna multidueller enligt en agenda som i detta fall SVT själv beslutat.

I går var det faktiskt så att säkerhets- och försvarspolitiken passerade nålsögat och fick komma med – om än som det allra sista av de olika ämnen som ju började med föräldraförsäkringen och sedan hann med att passera en rad olika stationer.

Vad jag saknade i går var mer av diskussion om den ekonomiska utvecklingen och politiken. Det flimrade förbi, men mest upphackat i traineejobb och andra föga relevanta saker.

Hur tror vi att Sveriges konkurrenskraft kan komma att utvecklas? Klarar vi av att få den tillväxt som ger oss jobben och välfärden?

Att försvarspolitiken kom med var självfallet bra.

Den rödgröna splittringen var åter uppenbar – och den är farlig.

Men vikten av en stark och tydlig utrikespolitik i de frågor som har relevans och tyngd för Europas och vår fred och frihet kom inte riktigt fram på det sätt jag skulle ha önskat.

Men för mig var det uppenbart att det var alliansens kväll i går kväll.

Fredrik Reinfeldt var statsminister med tyngd och skärpa på det sätt vi sett så många gånger denna valrörelse.

Annie Lööf blixtrar i övertygelse, klarhet och fart.

Göran Hägglund lyfte fram det sociala engagemang för utsatta som genuint är hans.

Och Jan Björklund får alltid in de vassaste replikerna mot den förvirrade och förfelade vänstern.

De rödgrönas ledare avstår jag från att recensera. Det är sakpolitiken som skall vara avgörande.

Valet avgörs i morgon, och osäkerheten är fortfarande betydande. Mer är öppet denna lördag än någon annan lördag omedelbart före ett val som jag varit med om – och jag har vid det här laget varit med ett tag.

De senaste opinionsundersökningarna tyder på ett mycket besvärligt läge för Sverige och för möjligheterna till en stark och handlingskraftig regering under de närmaste åren. Och det har sin betydelse såväl vad gäller ekonomi som säkerhet.

En allvarlig del av denna bild är alldeles självklart den överhängande risken för att Sverigedemokraterna biter sig fast i vårt politiska system.

I början av 1999-talet lyckades vi bli av med det elände som fenomenet Ny Demokrati då representerade. Så blir det dessvärre inte nu, och de långsiktiga konsekvenserna av detta skall dessvärre inte underskattas.

Om detta skriver jag på DN Debatt i dag, och länk finns via min svenska Twitter här till höger.

Nu kastar jag mig ut i valrörelsens sista skälvande och viktiga timmar!


Snabbt ToR Tallinn

12 september 2014

TALLINN: Även om det är mitt i slutskedet av vår valrörelse var det viktigt att komma över hit i går kväll för den informella middagen med mina nordiska och baltiska kollegor.

Vi är ju ett väl sammansvetsat team som ömsesidigt drar nytta av varandras vishet, perspektiv och informationer. Och inte minst i dessa dagar är det betydelsefullt.

Så vi letade oss i en buss och dimma ut till en restaurang vid stranden av Finska Viken en bra bit öster om Tallinn för några timmar av mycket informell diskussion i går kväll.

Viktigt var inte minst att få en klarare bild av vad som hände när ryska FSB kidnappade en estnisk polis alldeles på den estniska sidan av gränsen förra fredagen.

Nu står polisen åtalad i Moskva för spioneri.

Vi enades snabbt om att göra ett formellt uttalande från vårt mer formella möte i dag på förmiddagen till stöd för Estland och med krav på att polisen omedelbart friges.

Det handlar, alldeles självklart, om en allvarlig situation.

Och i går kväll gjordes också ett uttalande av en talesman för EU i samma ärende.

Självfallet ägnade vi tid åt att gå igenom läget när det gäller den ryska politiken gentemot Ukraina och de kommande stegen i detta avseende.

Nu träder ju nya förstärkta sanktioner mot Ryssland från såväl EU som USA i kraft.

De ryska motsanktionerna inte minst när det gäller livsmedel har ju sina märkliga drag – bortsett från att det generellt sett är ett märkligt drag från Kremls sida.

Medan import av fisk från Norge stoppas är det fritt fram för såväl Island som Färöarna, och inte minst från den senare noteras nu en markant ökning av exporten av lax till Ryssland.

Om sedan all denna lax verkligen kommer från Färöarna är en annan sak. Det sägs att det redan börjat säljas räkor från Vitryssland i Moskva.

Men nu är det morgon, och jag hinner inte med mera än att vara med i det sedvanliga s k familjefotot innan det är dags att återvända till Stockholm.

Mina duktiga medarbetare från UD lämnat jag kvar på det fortsatta mötet under dagen.

Nu är det närmast torgmöte i Stockholm med finansminister Anders Borg och infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd som står på programmet.

I det nummer av ansedda The Economist som utkommit i dag finns en analys av Sverige och den svenska valrörelsen som alldeles säkert kommer att läsas världen över – och som måhända dessa dagar borde läsas på sina håll också i vårt land.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 430 andra följare