Fri med FRA 3

Att försöka att sprida saklig information om behovet av en väl fungerande nationell underrättelsetjänst - med samma möjligheter till signalspaning som i andra länder med ambitioner - har som bekant sina sidor.

Att missuppfattningarna är många är måhända inte förvånande - det handlar ju om ett ämne som närmast definitionsmässigt inte varit föremål för vare sig offentlig information eller offentlig debatt.

Men ett och annat av intresse skrivs dock på olika bloggar, och utan att säga att allt i detta inlägg är i alla delar korrekt ger det i alla fall en del perspektiv som inte skadar i debatten.

Frankrike tar ledningen - och vi gratulerar Slovenien

Så har då ordförandeskapet i Europeiska Unionen passerat från Slovenien till Frankrike.

Och självfallet har detta medfört en ny websida med information om vad som händer och sker.

Samtidigt som Frankrike välkomnas finns det all anledning att tacka Slovenien för dess insatser under sina sex månader.

Det var det första “nya” medlemslandet som hade ordförandeskapet, och därtill ett av de allra minsta inom unionen. Att det innebar en mycket betydande kraftansträngning säger sig självt.

Men man lyckades med viktiga delar av sina prioriteringar.

Att Balkan-politiken var central var ganska självklart.

Efter beslutet om Kosovo i februari var det ytterligt viktigt att bidraga till att förhindra att Serbien gick alldeles över styr.

Beslutet om SAA-avtalet med Serbien i slutet på april - som föregicks av mycket hårt arbete av ordförandeskapet - vred valsegern ur händerna på ultranationalisterna i det serbiska valet i början av maj.

Och därtill lades diplomati av betydelse för den regeringsbildning som nu pågår i Belgrad.

Allt detta kunde ha gått mycket annorlunda - och blivit mycket illa.

Så vi lyfter på hatten för Slovenien och utrikesminister Dimitrij Rupel.

Fri med FRA 3

Jag noterar i olika kommentarer på mina tidigare inlägg att det sprids en uppfattning om att den s k FRA-lagen tillkommit i ett hafs och att alla varit mot.

Men så är det ju inte alls.

Som grund ligger en utredning som i sedvanlig svensk ordning remissbehandlats. Och den absoluta merparten av remissinstanserna ställde sig positiva till en lag med denna inriktning.

Att återge dem alla är knappast relevant.

Men kanske kan följande inledning av remissvaret från Amnesty ha visst intresse:

Amnesty har som sitt åtagande att göra utredningar och agera med fokus på att förhindra och sätta stopp för grova kränkningar av rätten till fysisk och psykisk integritet, åsikts- och yttrandefrihet samt av rätten att inte bli diskriminerad, inom ramen för sitt främjande av alla mänskliga rättigheter.

Amnesty kan se behovet av föreslagna lagändringar och vill framhålla att organisationen anser att remissen på ett ingående sätt diskuterar de frågor som rör mänskliga rättigheter, men vill ändå framhålla nedanstående synpunkter med utgångspunkt från de rubriker som finns i remissen.

Mandatet för försvarsunderrättelseverksamhet ändras till ”yttre hot”

Amnesty har ingen erinran mot denna förändring. Med tanke på den allt mer globaliserade världen och de konsekvenser som följer härav delar Amnesty remissförfattarnas syn att detta är en nödvändig förändring av svensk lag. Möjligen ser Amnesty en fara med att det är ett mycket vitt begrepp, men om det med ”yttre hot” menas de exempel som tas upp på sidan 80 i remissen framstår begreppet som rimligt. Det som Amnesty befarar är att innehållet i detta begrepp sedan utvidgas steg för steg utan att en utförlig kontroll av konsekvenserna härav görs.

Gränsdragning mellan polisiär verksamhet och försvarsunderrättelseverksamhet förtydligas

Även denna föreslagna ändring förstår Amnesty. Ur rättssäkerhetssynpunkt ser dock Amnesty det som önskvärt att en så tydlig lagstiftning som möjligt antas. Precis som remissen nämner är det viktigt att det inom ramen för försvarsunderrättelseverksamheten inte skall bedrivas verksamhet som inrymmer straffprocessuella tvångsmedel eller polisiära befogenheter i övrigt. Inte heller inhämtning i brottsförebyggande syfte av information om inhemska förhållanden bör ingå i försvarsunderrättelseverksamhet.

Tydligare reglering av inriktning, rapportering av underrättelser och inhämtning med särskilda metoder

Amnesty anser att det på detta område har presenterats ett tydligt och bra lagförslag, som inte medför några kränkningar av den enskildes rättigheter.

Uttryckligt lagstöd för signalspaning

Eftersom utvecklingen går mot en alltmer trådbaserad överföring av signaler är det mycket viktigt att en anpassning inom detta område görs. Det är vidare mycket bra att det görs i en ny lag som är tydligt skriven.

Sedan detta remissvar formulerades av Amnesty har kontrollmekanismerna och integritetsskyddet förstärkts högst avsevärt.

Jag citerar just detta remissvar eftersom ju Amnesty granskat lagen utifrån sin speciella utgångspunkt - skyddet för medborgerliga fri- och rättigheter.

Sedan kan ju tilläggas att lagrådet - landets högsta instans när det gäller juridisk granskning av nya lagar - också tillstyrkt.

Så ingen kan påstå annat än att lagförslaget föregåtts av mycket solida förberedelser under två regeringar liksom att det granskats och godkänts av en mycket stor mängd myndigheter och intressenter.

Sverige om Lissabon

I dag har regeringen uppe i Stockholm fattat beslut om propositionen till riksdagen om Sveriges ratificering av Lissabon-fördraget.

Det ger en klar signal om att vi anser att ett genomförande av detta fördrag skulle ge oss ett bättre europeiskt samarbete - effektivare, öppnare och starkare på den globala arenan.

Sedan får  vi mot slutet av året se hur alla de andra medlemsstaterna i EU ställt sig.

Till gamla Ragusa

I morgon bär det så av till den konferens nere i gamla Ragusa - dagens Dubrovnik - som den kroatiska regeringen mer eller mindre traditionellt håller för att diskutera olika europeiska frågor.

Förr var det konflikthantering på Balkan som på ett eller annat sätt dominerade diskussionerna.

Nu är det i stället det europeiska integrationsperspektivet som dominerar.

Själv skall jag med naturlig utgångspunkt i det gemensamma 18-månadersprogrammet för de franska, tjeckiska och svenska ordförandeperioderna tala om EU:s politiska prioriteringar under de kommande åren.

Sannolikt blir det mycket spekulationer om hur Lissabon-avtalet skall hanteras - men det är alldeles för tidigt för slutsatser på den punkten. Inte minst Irland behöver samla sig till slutsatser om vägen framåt.

Viktigt från vår utgångspunkt är självfallet att utvidgningsprocessen kan fortsätta.

Den kroatiska förhandlingen går framåt, och det finns rimliga utsikter att den skall kunna avslutas under det svenska ordförandeskapet nästa höst. Det vore en viktig signal också för övriga länder i regionen.

Till Dubrovnik kommer premiärministrar från Kroatien, Bosnien, Montenegro och Albanien - och dessutom från Slovakien och Ungern. Serbien befinner sig fortfarande mitt uppe i sin regeringsbildning.

Men också utrikesministrar från mer nordliga Polen och Sverige.

Jag tror att det finns anledning att diskutera ett nytt steg i den europeiska integrationen av denna region när det nu kommer att finnas s k SAA-avtal med samtliga regionens länder. Det skulle inte förvåna mig om vi under året kommer att se flera av dessa länder lämna in konkreta ansökningar om medlemsskap i den Europeiska Unionen.

Och bra är sannolikt det.

Det finns de som vill bromsa EU:s utvidgningsprocess. Men för det så viktiga fredsarbetet i Europa vore det en farlig utveckling.

Och det är detta som kommer att stå i centrum för fredagens och lördagens diskussioner i Dubrovnik.

Fri med FRA 2

I dag är det FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson som i SvD försöker att ställa tillrätta några av de värre missuppfattningar som spritts under de senaste veckorna.

I olika inlägg på denna blogg har det frågats efter exempel på den nytta som FRA:s verksamhet innebär för Sverige.

Alldeles lätt att ge konkreta exempel som är aktuella är det inte, och det av det enkla skälet att vi då skulle avslöja en del av den kapacitet vi har.

Annars skulle jag kunna berätta om konkreta ärenden av utrikespolitisk betydelse under den senaste tiden där existensen av FRA och dess verksamhet gjort att jag kunnat uppträda med auktoritet på ett sätt som annars aldrig hade kunnat vara fallet.

Men går vi längre tillbaka i tiden är det lättare att ge exempel.

Det mest framträdande är väl hur vi under andra världskriget kunde lyssna till den tyska militära trafik som gick på kablar genom Sverige och sedan också dechiffrera en betydande mängd av den.

Värdet av det var självfallet utomordentligt stor. Vi såg uppmarschen för Hitlers anfall på Sovjetunionen tydligare än vad t ex Stalin gjorde. Och alldeles självklart var det lättare att kalibrera den mycket känsliga svenska politiska balansgången när man hade tillgång till denna information.

Att detta var ytterligt hemligt säger sig självt. Det var bara något decennium sedan som det blev möjligt att tala om saken.

Till de små informationsbitar från denna tid som kom att få betydelse hörde vad en viss Stig Wennerström hade sade till den dåvarande tyska ambassaden. Det var det som ledde till misstankar mot honom - och vi vet slutet på den historien.

Under det kalla krigets decennier var det FRA som gjorde det möjligt att ha ett till betydande delar hemförlovat försvar.

Vi visste hyggligt väl hur det stod till med olika sovjetiska förband som skulle kunna vara relevanta för en insats i Nordeuropa. Ett stort överraskningsanfall hade helt enkelt inte varit möjligt.

Svenska politiska och militära beslutsfattare kunde - tack vare FRA - sova lugnare på nätterna också under de kallaste av det kalla krigets skeden.

I den moderna tiden är det fortsatt betydelsefullt att kunna följa olika militära utvecklingar också i vår egen del av världen.

Men hotbilden har vidgats och därmed också behovet av olika typer av informationer.

Och då är det fortsatt viktigt med ett FRA som kan inhämta underrättelser ur trafik oavsett om denna går över satellit, som någon typ av radiosändning eller genom kabel.

Och det är alldeles självklart viktigt att denna verksamhet sker i enlighet med av riksdag stiftad lag.

Så blir det nu - och det är en dubbel trygghet för Sverige.

Genom ökad säkerhet för Sverige. Och genom tryggheten att detta sker enligt lagens tydliga bestämmelser.

Fri med FRA

I dagens SvD säger FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson att det varit dåligt med försvar av myndighetens verksamhet i den offentliga debatten.

Ja, något ligger det i detta.

I DN skriver Anders Wik - FRA-veteran sedan mycket lång tid tillbaka - om vad FRA egentligen sysslar med och försöker att reda ut i alla fall en del av missuppfattningarna.

Att Sverige behöver en väl fungerande nationell underrättelsetjänst borde vara en självklarhet för var och en som tänker efter.

I grunden handlar det om vår självständighet.

Jag vet väl hur vi i känsliga situationer kan vara beroende av informationer som delges oss från andra länder - och jag skulle känna mig naken och utsatt i mitt nationella ansvarstagande om jag inte också hade tillgång till nationella sätt att inhämta viktig information.

Signalspaning av den art som FRA bedriver är snarare regel än undantag i dagens värld - även om vi i Sverige av historiska skäl är duktiga på delar av detta.

Den någorlunda informerade vet nog de mycket betydande organisationer också i vår egen del av världen som ägnar sig åt detta.

Lite skiljer de sig åt. I Storbritannien ligger GCHQ under utrikesdepartementet. I Tyskland ligger BND - som har ett mycket vidare mandat - under förbundskanslern. I Ryssland finns också en helt separat och stor organisation - liksom alldeles självklart i USA.

Att FRA i Sverige heter som det heter och sorterar under försvarsdepartementet har historiska skäl. Tillkomsten skedde ju under andra världskriget, och under lång tid var nog försvaret en viktigare kund hos FRA än vad t ex UD var.

Hur fördelningen ser ut exakt i dag vet jag inte - men UD är en mycket stor kund, och den information FRA förser oss med är ofta av mycket stor betydelse. Inte alltid - men heller inte sällan.

Vi är betydligt mycket mindre - och måste därmed vara duktigare - och vi kommer nu att skilja ut oss genom att ha den tydligaste lagregleringen och den hårdaste kontrollen av alla dessa länder.

Jag är rätt övertygad om att vår lag kommer att bilda mönster för andra länder under kommande år.

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur verksamheten vaed gäller just kablar utvecklats under decennierna.

Om trafik går via radiosändningar, satellit eller kablar skall inte spela någon roll - nu kommer det att finnas en lagreglering av allt detta.

Och det är mycket bra.

Så skyddar vi vår frihet.

Genom att ha en nationell underrättelsetjänst - och genom att den tydligt och klart står under av riksdagen stiftad lag.

The Soviet Story

En film som alldeles säkert kommer att låta tala om sig mera under kommande månader är The Soviet Story.

Det är en lettisk regissör som berättar den kritiska berättelsen om Sovjetunionen och också fått fram alldeles nytt dokumentariskt filmmaterial om några av den sovjetiska historiens värsta grymheter.

Delar av filmen är ingenting för de svaghjärtade, och bland de mer sovjetnostalgiska i Ryssland har reaktionen inte heller låtit vänta på sig.

Det tog sin tid efter 1945 innan kunskap om de nazistiska koncentrations- och dödslägrens verkliga grymheter började att spridas.

Denna film är kanske början på en medvetenhet om vad den sovjetiska tiden faktiskt innebar för halva Europa.

Någon form av semester

I dag var sista dagen med lokaliseringsort Stockholm för mig på ett tag. Åtskilligt skulle klaras av på UD.

Från och med i morgon är jag utlokaliserad för några veckor till lite olika ställen i Medelhavs-området. Först går flyget till Italien.

Förhoppningsvis blir det också en del sommar och semester av detta. I någon utsträckning är det meningen med det hela.

Men det blir en hel del utflykter i olika riktningar till olika möten också under dessa veckor. Under de närmaste veckorna blir det en resa i veckan till olika möten som jag bör vara närvarande på.

Utrikespolitiken kan aldrig ta riktigt semester. Världen tenderar att fortsätta. Och Sveriges intressen förblir.

Något reducerat tempo på detta bloggande finns det därmed anledning att räkna med - liksom sannolikt något minskar frekvens på läsandet.

Skamligt s k val

Det förefaller som om Mugabe-regimen trots massiv internationell kritik tänker genomföra sitt s k val i dag.

Det finns bara en kandidat, och alldeles uppenbart är att det är med hot och våld som en betydande del av väljarkåren skall tvingas att rösta på honom.

Men sin legitimitet som Zimbabwes president kommer han aldrig att kunna återvinna genom denna uppvisning i våld.

När Afrikanska Unionens ledare samlas till möte i Sharm El Sheik i Egypten på måndag i nästa vecka bör de göra klart att de inte längre betraktar Robert Mugabe som Zimbabwes president.

Och på den basen bör de börja diskutera de konkreta steg som behöver tas för Zimbabwes framtid baserade på det val som faktiskt hållits.

Sista före sommaren

Torsdag och sista sammanträdet med regeringen innan den övergår i de olika inkarnationer av sommaregering vi kommer att se under de kommande veckorna.

Gårdagens middag på UD med Inter Action Council var trevlig på många sätt.

Två f d svenska statsministrar - Ingvar Carlsson och Ola Ullsten - men också två gamla nordiska kollegor och vänner - Gro Harlem Brundtland från Norge och Esko Aho från Finland.

Och jag hade betydande behållning av att prata men nu 90-årige f d förbundskanslern Helmuth Schmidt från Tyskland.

I dag fortsätter det med viktigt besök från Saudiarabien i form av guvernören i provinsen Rijadh prins Salman bin Abdul Aziz Al Saud.

Den saudiska regimen har under de senaste åren utvecklat en allt mer aktiv diplomati t ex när det gäller att lösa den israelisk-palestinska konflikten, och har dessutom under den senaste tiden tagit ett antal ytterligt intressant steg när det gäller dialogen mellan olika religioner.

Därtill kommer självfallet den ekonomiska betydelsen av denna region. Men nuvarande ekonomiska tillväxt fördubblar länderna på den arabiska halvön sina ekonomier vart femte år. Och det handlar inte bara om olja och gas, utan i tilltagande grad också om avkastningen på de olika investeringar man gör runt om i världen.

Men mycket annat står också på dagsordningen.

Situationen i Zimbabwe är ytterligt oroande. Självfallet borde det till i morgon planerade valet skjutas upp. Att såväl FN som nu också Nelson Mandela vädjat om detta förefaller dock inte rubba den av allt att döma allt mer desperata gruppen kring Robert Mugabe.

Borta i Sibirien träffas i dag EU och Ryssland för viktigt toppmöte. President Medvedev har markerat ett lite förändrat tonläge, men det återstår att se om detta också kan bereda vägen för framsteg i de olika viktiga sakfrågor som står på agendan.

Framgångsrik fast förbindelse

På mitt skrivbord hamnade i dag en liten skrift om Öresundsbron som jag inte kunde undvika att skumma igenom.

Under min tid som statsminister var det en fråga som var utomordentligt brännbar, och det var först efter ett rätt ordentligt politiskt tumult som regeringen på senvåren 1994 kunde ge de slutgiltiga klartecknen till det stora bygget av Öresundsförbindelsen.

Då handlade farhågorna främst om miljön och effekterna på Östersjöns känsliga marina miljö.

Jag minns hur det dåvarande miljödepartementet målade upp den ena fasansfulla faran efter den andra, och om hur också den offentliga debatten dominerades av oron för att främst vattenflödet mellan Östersjön och Västerhavet skulle kunna påverkas negativt.

Den debatten hade dock också sina konstruktiva inslag, och ledde till att projektet i vissa delar förändrades. Men klartecken kunde till slut ges av regeringen.

Sommaren 2000 invigdes så bron, och såväl danska som svenska miljömyndigheter har sedan dess kunnat konstatera att alla de krav som ställdes upp vad gäller den marina miljön har uppfyllts.

Imponerande är nu att se siffrorna på hur bron knyter ihop inte minst Skåne och Sjaelland och skapar nya möjligheter för såväl Sverige som Danmark.

Förra året - statistiken i den lilla skriften handlar om 2007 - passerade mer än 40 000 personer dagligen över bron.

Mer än hälften av dessa åkte någon form av tåg. Och till ca 3/4-delar handlade det om någon form av regional trafik.

Inte minst den regionala trafiken förefaller nu att öka mycket snabbt. Sedan 2001 har den samlade trafiken på bron mer än fördubblats. Vi ser hur marknaderna för bostäder, företag och arbete steg för steg integreras allt mer i regionen.

Så av farhågorna blev intet - men förhoppningarna håller på att förverkligas.

F d statsministrar

Arbetsdag på UD med åtskilligt av planering inför sommaren och början på hösten. Tiden rinner iväg med rasande hastighet…

Men mitt i allt också spännande samtal med en del besökare om läget i den vidare region som kallas Mellersta Östern. Besökare från såväl Ankara som Rijadh och Nicosia ger sina perspektiv på utmaningar och möjligheter.

I kväll ger jag så middag på UD för Ingvar Carlsson och den sammanslutning av f d presidenter och premiärministrar som Inter Action Council innebär.

Jag delar helt Ingvar Carlssons uppfattning att f d statsministrar skall behandlas med respekt - och dessutom ses också som en resurs för framtiden.

Så jag har all anledning att se fram mot kvällens middag.

Besök i historien

Att besöka Berlin är alltid att besöka en del av den europeiska samtidshistorien.

I dag satt vi ett 20-tal utrikesministrar och diskuterade fredsprocessen i Mellersta Östern i det rum där det östtyska kommunistpartiets centralkommitté brukade sammanträde.

Huset i dess helhet - numera Tysklands UD - byggdes under nazisterna som deras riksbank.

Och det var inte vilken dag som helst i Berlin - utan på dagen 60 år efter det att den berömda luftbron hade inletts.

Natten till den 24 juni 1948 spärrade sovjetiska stridskrafter av alla tillfartsvägarna till de tre västliga ockupationszonerna i Berlin. De vill svälta västdelarna av staden till att ingå i den östtyska statsbildning man var i full färd med att sätta upp.

Svaret blev den luftbro som under de följande elva månaderna kom att försörja Västberlins ca 2 miljoner invånare med allt vad de behövde.

I allt blev det ca 270 000 flygningar som genomfördes.

I genomsnitt landade ett amerikanskt eller brittiskt militärt transportplan på Tempelhof eller annan flygplats var tredje minut under dessa månader. Under de mest intensiva dygnen landade flygplanen varje minut - och var på väg tillbaka mot Väst efter mindre än en halvtimma.

Till slut insåg Stalin att det inte gick att knäcka motståndet, och denna den första av det kalla krigets Berlin-kriser fick sitt slut.

Men det blev uppenbart att järnridån höll på att gå ner tvärs över Europa. I februari 1948 hade kommunisterna genom sin kupp tagit makten i Prag.

Dagens Berlin är en sjudande europeisk kulturmetropol och en allt viktigare politisk mötesplats. På Tegel-flygplatsen - som byggdes av fransmännen för att klara trafiken under luftbron 1948 - stod Condoleezza Rices och Sergey Lavrov stora flygplan snällt bredvid varandra i sommarsolen.

Och den stora gata mitt i Berlin som bär namn efter arbetarupproret i Östtyskland den 17 juni 1953 hade stängs av för att man på ett eller annat sätt skulle kunna fira semifinalen i fotbolls-EM i morgon kväll mellan Tyskland och Turkiet.

Berlin är numera också en turkisk storstad.

Fredsarbete i Berlin

Morgon i ett soligt Berlin. Först medverkan per telefon i P1 Morgon för att kommentera regeringsbildningen i Serbien - sedan promenad de få kvarteren bort till Auswärtiges Amt och dagens viktiga möten om Mellersta Östern.

En rad utrikesministrar har samlats för att diskutera hur vi kan stärka en palestinsk stats möjlighet att ta ansvar för sin egen inre säkerhet - och därmed i betydande grad också för sin yttre.

Det handlar därmed om en av de allra viktigaste möjliga byggstenarna i de fredsansträngningar som måhända trots allt rör sig framåt.

Men med anledning av konferensen träffas i dag i Berlin också den s k kvartetten - EU, USA, Ryssland, FN - för att diskutera fredsprocessen i stort.

Trots allt finns det ju positiva tecken i regionen. Den indirekta överenskommelsen mellan Israel och Hamas om vapenvila i och kring Gaza liksom de indirekta samtalen mellan Israel och Syrien visar att det i viktiga avseenden finns en vilja att gå framåt.

På plats här i Berlin finns såväl den palestinske premiärministern Fayyad och den israeliske utrikesministern Livni.

Så det blir en dag med intensiva samtal. Och framåt slutet av eftermiddagen bär det åter hemåt till Stockholm.

Blandat i Strasbourg

Efter en intensiv dag i Strasbourg med Europarådet har jag sent omsider landat i Berlin och tagit mig till hotellet för några timmars sömn.

Ett rätt tätt program i Strasbourg kom att blandas med telefonkontakter och annat om andra aktuella och viktiga frågor.

En oklarhet om EU:s Kuba-beslut klarades ut. Snabbt telefonsamtal med Spaniens utrikesminister Miguel Moratinos i ärendet.

Situationen i Zimbabwe kräver ställningstagande och planering. Ett uttalande av oss nordiska utrikesministrar förbereddes. Men det gäller att också tänka på de steg som kan komma att bli nödvändiga efter de inledande uttalandena.

Efter alla möten på dagen blev det en något mer avspänd middag i Strasbourg.

Uppblandade med de svenska riksdagsledamöter som sitter i Europarådets parlamentariska församling fanns bl a ordföranden i den ryska dumans utrikesutskott samt olika grekiska och turkiska företrädare såväl från Cypern som från Grekland och Turkiet.

Och det blev ty följande en intressant afton - innan det var dags att hasta iväg till planet till Berlin.

Sommarvecka med aktivitet

Alldeles strax iväg i riktning Strasbourg och de olika mötena med Europarådet där.

Veckan efter midsommar är i allmänhet veckan när tempot tydligt går ner i Sverige. Men det som gäller hos oss gäller inte riktigt i det övriga Europa.

Efter dagarna i Strasbourg och Berlin är det dock min avsikt att vara i Stockholm under resten av veckan. Det finns en del att göra inför sommaren.

Situationen i Zimbabwe kommer det att finnas anledning att diskutera med stort allvar.

Jag utgår från att den på ett eller annat sätt nu hamnar på FN:s säkerhetsråds dagordning - men det löser ju i sig inte särskilt mycket.

Vad kan göras? I situationer som dessa är det lätt att känna frustration - samtidigt som uppgiften ju är att trots allt försöka att finna vägar framåt.

Räkna med en betydande internationell debatt i frågan.

På torsdag möts utrikesministrarna från G8-länderna i Kyoto i Japan för att förbereda G8-toppmötet på Hokkaido i början av juli. Klimatfrågan liksom energiproblemen kommer med all säkerhet att diskuteras på det mötet.

Och på fredag är det dags för det första toppmötet mellan EU och Ryssland med president Medvedev.

Situationen i Georgien kommer att diskuteras, och klartecken kommer att ges till att nu inleda förhandlingarna om ett nytt övergripande samarbetsavtal.

Men då sitter jag lugnt hemma i Stockholm.

Strasbourg och Berlin

I morgon måndag bär det för min del av till Strasbourg och Europarådet och dess parlamentariska församling.

Sverige är ju nu ordförande i Europarådets ministerkommitté, och det är mot den bakgrunden som jag skall rapportera till den session med den parlamentariska församlingen som börjar i morgon och pågår veckan ut.

Men i Strasbourg besöker jag också Europadomstolen för mänskliga rättigheter för att diskutera vad vi kan göra för att underlätta dess arbete.

Åtskilligt av vikt står på den parlamentariska församlingens agenda denna vecka.

På måndag diskuteras valen nyligen i såväl Georgien som Makedonien - officiellt f d jugoslaviska republiken Makedonien - och på tisdag är det situationen i Azerbaijan som kommer att stå i fokus.

En speciell diskussion om den oroande utvecklingen i Armenien kommer att läggas in under veckan.

Och till besökarna i övrigt i Strasbourg hör Serbiens president Boris Tadic - men då kommer jag dessvärre inte att vara med.

På kvällen blir det middag med bl a de svenska parlamentarikerna i Europarådet innan det bär vidare till Berlin inför tisdagens internationella konferens om att stärka de palestinska säkerhetsstrukturerna.

Men denna gång blir det flyg - förra gången tog jag ju tåget den sträckan.

Terrorn stoppar demokrati i Zimbabwe

Den upptrappade terrorn mot den demokratiska oppositionen har nu lett till att Morgan Tsvangirai och hans MDC tvingats dra sig ur den planerade andra omgången av presidentvalet i Zimbabwe på fredag.

Ansvaret för den statsstödda terror som nu förstör de demokratiska möjligheterna i Zimbabwe ligger entydigt på Robert Mugabe.

Med våld etablerar han nu en faktisk diktatur i det land vars ekonomi han redan så grundligt förstört.

Det vilar nu ett stort ansvar på främst det övriga Afrika - kanske allra främst det Sydafrika som Zimbabwe är så beroende av - men också på FN:s säkerhetsråd att reagera med stor tydlighet mot våldet och terrorn.

Och vi måste aktivt arbeta för att förutsättningarna för en demokratisk utveckling i Zimbabwe kan återskapas.

Oljemötet i Jeddah

EU-toppmötet i veckan visade den mycket starka oro som nu finns för de olika effekterna av den starka ökning vi sett inte bara av mat- utan också av energipriser.

I dag samlas ett stort antal ministrar från såväl oljeproducerande som oljekonsumerande länder, liksom ledningar för världens större energiföretatg, till ett viktigt möte i Jeddah i Saudiarabien.

Storbritanniens premiärminister Gordon Brown tillhör dem som flugit dit.

Det finns stora förväntningar på att saudierna skall öka sin oljeproduktion ytterligare, men lika stor osäkerhet om huruvida de verkligen klarar av det.

Och om inte de kan öka produktionen finns det knappt någon annan av betydelse som kan det heller.

Förra året minskade den samlade oljeproduktionen i världen - och det samtidigt som efterfrågan från länder som Kina och Indien stiger starkt. Och det är ett faktum att produktionen i dag minskar i huvuddelen av världens oljeproducerande länder.

Till detta kommer så politiska osäkerheter.

Såväl Shell som Chevron har nu stängt av produktion i Nigeria efter olika banditattacker. Spekulationer om israeliska attacker mot Iran gör sannerligen inte saken bättre - huvuddelen av den för inte minst Asien så viktiga saudiska oljan skall ut genom Hormuz-sundet. Klimatet för internationella investeringar i energi i Ryssland fortsätter att försämras.

I den politiska debatten i en del länder är det populärt att skylle de höga bensinpriserna på anonyma spekulanter och lova olika åtgärder mot detta.

Men sanningen är att efterfrågan nu ökar betydligt snabbare än vad produktionen hinner med. Då blir reesultatet alltid högre priser.

Sedan återstår det att se om dessa högre priser kan leda till att de investeringar som krävs för kommande produktion kan komma snabbare - och vilken effekt på efterfrågan som det gågna årets fördubbling av oljepriset kommer att ha.

Vi har ingen anledning att förvänta oss några prismirakel från mötet i Jeddah - men kanske en bättre informerad internationell diskussion om energiutmaningen framöver.