Ansvar i en orolig tid

22 augusti 2014

STOCKHOLM: Så har jag då landat från världen mitt i den begynnande svenska valrörelsen.

Och den har ju sina speciella inslag.

I onsdags kallade finansminister Anders Borg och jag till pressträff för att informera om att en betydligt mycket mer bekymmersam bild i omvärlden i olika avseenden kommer att ställa nya krav också på Sverige.

Och det kan ju anses rimligt att detta också redovisas i en valrörelse som ju skall handla om framtiden.

I fokus var de starkt ökade kostnaderna för ett starkt ökande antal flyktingar som söker sig till Sverige. Vi är nu uppe i siffror som påminner om de vi hade under Bosnien-krigets värsta år i början av 1999-talet.

Och alldeles självklart kostar detta pengar.

Att Sverige också ekonomiskt gynnas av invandringen i det lite längre perspektivet hindrar ju inte att olika aspekter av mottagandet i det korta perspektivet kostar pengar.

I debatten har attityderna till detta varit förvirrade.

Sverigedemokraterna talar självfallet om invandringens kortsiktiga kostnader, men vägrar att erkänna dess långsiktiga vinster. Det förvånar knappast.

Mer förvånande är då den socialdemokratiska inställningen där man vägrar att tala om de kortsiktiga kostnaderna, samtidigt som man självfallet är tydlig och bra om de långsiktiga vinsterna.

En realistisk och ärlig politik måste se båda dessa delar av politiken, även om det alldeles självklart är de långsiktiga vinsterna som skall vara styrande för den politik som vi skall föra.

Men det handlar, när vi talar om ansvar i en orolig tid, inte bara om detta.

Jag pekade på att vi har anledning att räkna med ökade kostnader för olika humanitära insatser, liksom att vi ju planerar för ökade kostnader för försvaret under kommande år.

Ett försämrat läge i omvärlden riskerar ju dessutom att också påverka möjligheterna för vår export, vilket även det påverkar statens budget.

Allt detta tyckte vi att det var viktigt att ärlig och tydligt redovisa. Det är en verklighet som ingen regering kommer att kunna springa bort från.

Reaktionen från oppositionen var att detta var taktik och att det hur som helst inte var någonting som man skulle prata om. De föreföll att föredra strutsens attityd till de nya krav som en mer bekymmersam omvärld ställer också på Sverige.

Aftonbladets ledarsida i går var kostlig när man dels sade att allt det vi sade var taktik och dels att det ju faktiskt är sant.

Men det är ett ovedersägligt faktum att vi nu är på väg in i mer krävande och svåra tider, och att de ställer skräpta krav också på vår politik.

Det före en tilltagande internationell debatt om hur vi skall kunna möta det hot som just nu ISIL representerar. Men utmaningen är större än så. Vi har ett bälte av sönderfall och strider söder om Europa som skapar nya utmaningar också när det gäller vår säkerhet.

Och just när jag skrivet detta kommer det in rapporter om upptrappad rysk intervention i östra Ukraina.

Redan har konstaterats enheter ur den ryska 76:e luftlandsättningsdivisionen – ett av Rysslands klassiska intervrntionsförband, stationerat i Pskov alldeles vid Estlands gräns – inne i östra Ukraina, och nu har man uppenbarligen utan tillstånd sänt in delar av den s k humanitära konvojen i samma områden.

Det handlar alldeles uppenbart om ett försök att med kombinerade militära, politiska och civila insatser säkra en enklav i östra Ukraina som bas för de fortsatta ansträngningarna. Och det handlar tveklöst om vad som måste beskrivas som aggression.

Utan att måla kända potentater på väggen i onödan är det uppenbart att detta leder till att vi måste tänka på vårt försvar i det lite längre perspektivet. Liksom på våra olika former av säkerhetssamarbeten.

Perspektiv och utmaningar som dessa måste finnas i en valrörelse.

Det kan inte bara handla om en löftespolitisk karusell – nya körkortslån ena dagen, gratis bredband andra dagen o s v – samtidigt som man sticker huvudet i sanden när det gäller de utmaningarna i omvärlden som påtagligt kommer att påverka också oss.

För då riskerar uppvaknandet efter valdagen att bli tämligen så brutalt. Och väljarna med viss rätt känna sig lurade.

I morgon är det så dags för regeringen att sedvanligt samlas på Harpsund för att gå igenom de ekonomiska förutsättningar som ligger till grund för det budgetförslag som skall läggas till riksdagen efter valet.

Och på söndag fortsätter jag från Harpsund till Göteborg.

Varje år samlar vi ju Sveriges ambassadörer runt om i världen till det s k sändebudsmötet, och en innovation jag introducerade förra året var att förlägga delar av detta utanför Stockholm.

Ambassadörerna skall ju representera Sverige i dess helhet, och då är det bra att de får en bredare bild än bara Stockholm.

Förra året var vi i Linköping, och nu blir det som sagt Göteborg.


Överväldigande i Kurdistan

19 augusti 2014

BURGAS: Nu är det mellanlandning här i Bulgarien på väg hem från en minst sagt välfylld dag i Kurdistan i norra Irak tillsammans med EU:s kommissionär för humanitär hjälp Kristalina Georgieva.

Hon och hennes medarbetare lämnar oss här. De gör imponerande insatser när det gäller att i EU:s namn hjälpa runt om i världen.

Jag tror att jag sanningsenligt kan säga att det var ett mycket uppskattat besök, och det blev speciellt bra genom att vi reste tillsammans.

Det visade konkret och samlat europeiskt engagemang.

Det är en överväldigande humanitär kris vi står mitt uppe i framför allt i de nordliga delarna av Irak.

Sedan början av sommaren har ytterligare närmar en miljon människor fördrivits eller flytt framför allt genom ISIL:s attacker först mot Mosul i mitten av juni och därefter mot Nineve-slätten och kurdiska områden i början av augusti.

Och detta kommer ovanpå kanske lika många människor som tvingades på flykt i vintras i Anbar-provinsen i de västligare delarna av landet.

Men om situationen där i dag vet vi tyvärr ganska lite – situationen är alldeles för osäker.

I grunden handlar det om en kris som utlösts av en kombination av kriget i Syrien och av den sekteristiska politik som Maliki-regeringen i Bagdad drivit under de senaste tre åren eller så.

Nu är den omedelbara uppgiften att hjälpa människorna, och vi har under dagen träffat såväl hela FN-familjen av hjälporganisationer som de erfarna och imponerande frivilligorganisationer som i dag finns på plats.

Oerhört mycket har gjorts – men oerhört mycket mer måste göras.

Och självfallet är Sverige mycket viktigt. Många tackade för våra insatser.

Någonstans i luftrummet mötte vi sannolikt de två svenska Hercules-flygplan som tidigare i dag lyfte hemifrån med olika former av hjälp.

Men sedan kommer det att handla också om pengar.

Det som dock måste till är en övergripande politisk strategi. Den handlar om Bagdad och Erbil, men den handlar också om Ankara, Teheran och Rijadh.

Vi hjälper nu de som fördrivits eller flytt, men för många av dem är självfallet frågan hur deras framtid kommer att se ut. Och än finns det inte några riktigt trovärdiga svar på den frågan.

När vi satt med ärkebiskopen från Mosul, liksom hans företrädare på posten, var han mycket tydlig med att de som han representerade vill kunna flytta tillbaka.

Men när vi talade med de ledande företrädarna för yeziderna – den folkgrupp som ju direkt hotades av folkmord, men där internationella insatser gjorde att de flesta kunde räddas – var bilden betydligt mycket mer komplicerad.

Guvernören i Mosul – nu i Erbil – tillhörde de något mer förhoppningsfulla.

Han trodde att de insatser som ju förstärks skulle kunna fördriva ISIL från Mosul, och att det skulle vara möjligt för de flesta att komma tillbaka.

Och vi diskuterade olika säkerhetsarrangemang i olika delar av det vida området som skulle kunna skydda de utsatta och fördrivna.

Det var svårt att inte imponeras av den generositet och öppenhet som kännetecknade de kurdiska myndigheternas olika insatser i denna också för dem mycket svåra situation.

Men de har ett besvärligt finansiellt läge efter det att Bagdad i januari slutade med budgetbetalningar. Och även om man sedan i maj börjat direkt export av olja är produktionen för liten för att generera de resurser man verkligen behöver.

Och det gäller i all synnerhet i det läge som i uppkommit. Omhändertagandet kräver, även med den omfattande internationella hjälpen, stora insatser.

Till den i allt väsentligt humanitära dagens mer politiska inslag hörde en timslång överläggningar med den kurdiska presidenten Barzani i hans eget palats en bit upp i bergen.

Vi känner numera varandra väl, och det blev ett framtidsinriktat och intressant samtal, där vi ju också noterade de nära och goda banden mellan våra samhällen.

En bit efter midnatt hoppas jag kunna landa i Stockholm, och i morgon får jag försöka att anpassa mig till de kanske trots allt inte fullt lika avgörande frågor som dominerar vår pågående valdebatt.

Men att det är så har vi ju i grunden anledning att känna en djup tacksamhet för.


I tragedins Irak

19 augusti 2014

ERBIL: Tidigt i går morse hämtade mig ett av våra statsplan mig i Åbo och vi styrde kursen mot krisernas, lidandets och utmaningarnas Irak.

Men först mellanlandade vi i Bourgas i Bulgarien och hämtade upp EU:s kommissionär för humanitär hjälp Kristalina Georgeva och hennes medarbetare.

Det var på det extra mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel i fredags som vi denna gemensamma resa, med välsignelse också av Catherine Ashton diskuterades.

Såväl EU-kommissionen som Sverige tillhör ju de stora humanitära givarna i världen. Under de senaste åren har vi ju påtagligt byggt ut denna del av vår politik. Inte minst var det Gunilla Carlsson som drev på denna utveckling.

Regelmässigt är Sverige den fjärde största humanitära givaren i världen, med EU-kommissionen som nummer två och EU sammantaget som särklassigt ledande i världen.

Och då var det naturligt att vi två reste gemensamt för att understryka vår humanitära samlade humanitära hjälp till alla de som nu drabbats av ISIL:s terror och fördrivning.

Andra länder fokuserar på konkret säkerhetsstöd och har erfarenhet och resurser till det. Vi koncentrerar oss på det vi är bäst på och där vi åtnjuter stort anseende och förtroende.

Men självfallet handlar det också om politiskt stöd och att diskutera den långsiktiga också politiska strategi som krävs för att möta det hot mot Irak, mot regionen och också mot oss som ISIL innebar.

Vi landade i ett Bagdad där temperaturen denna dag närmade sig 50 grader, och avverkade på några timmar samtal med presidenten, parlamentets talman och tjänstgörande utrikesministern.

Här var det den politiska och säkerhetsmässiga situationen som var i fokus, men det var också viktigt att understryka att vi vill hjälpa alla i Irak som drabbats av det hemska som skett.

Liksom, självfallet, att detta skall ses som en del i en samlad strategi vars syfte ju är att de som nu tvingats på flykt skall kunna återvända i säkerhet till sin hembygder.

Att det är lättare sagt än gjort är uppenbart, men det är viktigt att detta är det mål som Iraks myndigheter vill att vi skall ha och som vi också skälva uppfattar som riktigt.

När mörkret lade sig över Bagdad flög vi så upp till det Erbil som vi tidigare under dagen hade haft möjlighet att titta ner på.

Och här bar det direkt till middag med premiärminister Barzani och en rad ledande företrädare här.

Och det blev en inträngande diskussion inte bara om de nu akuta utmaningarna på det humanitära området utan de vidare perspektiven för Irak och regionen i ljuset av det som hänt.

Att irakiska och kurdiska styrkor, med flygindustris från USA, någon timma tidigare återtagit kontrollen över den strategiskt viktiga vattenkraftsdammen i Tigris norr om Mosul bidrog alldeles självklar till att höja stämningen.

I dag blir det så en full dag fokuserad främst på de humanitära utmaningarna, men vi skall också passa på och träffa presidenten Barzani i hans residens lite mer uppe i bergen en bit öster om själva Erbil.

Och när mörkret sänker sig över slättlandet och bergen i det historiska landet här nere blir det dags att återvända till Bulgarien och Sverige.


Banden med Finland

18 augusti 2014

GULLRANDA: Arla denna morgon lämnar jag så Nådendal i allra västligaste Finland efter gårdagens eftermiddag och kväll på Finlands presidents sommarresidens Gullranda och de diskussioner vi haft där.

Ingen bilateral relation är viktigare för Sverige än den med Finland.

Och jag tror faktiskt att jag vågar säga att det gäller i andra riktningen också.

Denna relation har många dimensioner, och en av dem under de decennier jag haft förmånen att vara med har varit den typ av informella diskussioner och sammankomster som vi nu haft här på Gullranda.

Personer har varit betydelsefulla.

Under lång tid spelade näringslivsmannen Aatos Erkko här i Finland en mycket central roll i dessa kontakter, men också diplomaten och den imponerande statsmannen Max Jacobson.

I Sverige fanns under alla dessa decennier akademikern och diplomaten Krister Wahlbäck

I dag finns ingen av dem dessvärre längre, men behovet av kontakter i ett Europa och en värld som snabbt förändras är minst lika stort.

Och det tror jag att alla på ömse sidor som var med om diskussionerna här nu på Gullranda helt och fullt kan instämma i.

Sedan tillhör det ju saken att det finns saker bortom ekonomi och säkerhetspolitik och historia och geografi och allt detta som har sin betydelse.

Bastu. Skärgård. Kräftor. Sånger.

Det kallas förvisso inte alls allians eller så i mer formell utrikespolitisk betraktelse.

Sanningen är nog att det går betydligt djupare än så…


Och så blir det valrörelse!

16 augusti 2014

STOCKHOLM: Tillbaka i huvudstaden, och dags för valrörelsen att mer officiellt ta sin början.

På klassiska Norrnalmstorg i Stockholm talade Fredrik Reinfeldt om politik och perspektiv för kommande år.

Ett viktigt budskap var de krav som en oroligare värld kommer att ställa på oss under de närmaste åren. Perspektiven är långt ifrån idylliska.

Utrikes- och säkerhetspolitiken kommer att kräva styrka och stringens. Den förstärkning av vårt försvar som inletts och getts inriktningen för är viktig.

Men vi skall inte blunda för att en oroligare värld också tenderar att dämpa inte minst de europeiska ekonomierna, och att detta ju påverkar också vår mycket exportberoende ekonomi.

Vår generösa flyktingpolitik kommer också att möta nya utmaningar. Vi ser nu inströmningar som för tankarna till situationen under kriget i Bosnien i början av 1999-talet.

I dag vet vi att den inströmningen kom att bli ett mycket värdefullt tillskott till vårt samhälle och vår ekonomi. Men de omedelbara utmaningarna skall för den skull inte underskattas, och det gäller också rent budgetmässigt.

Också perspektiv som dessa måste finnas i en valrörelse. Världen och dess utveckling är inte långt borta – den påverkar oss direkt och omedelbart.

En valrörelse frestar alltid till löften i mångfald. Visst måste visionerna och ambitionerna vara där. Annars vore det märkligt. Men om det mest handlar om att åstadkomma allt med ökade offentliga utgifterna riskerar baksmällan att bli bitter.

När Fredrik Reinfeldt talade om att öka bostadsbyggandet till 150.000 nya bortöder handlade det därför inte om lån eller om bidrag. Det handlade om minskade regler och minskad byråkrati.

Sådant kostar inte pengar. Sådant sparar faktiskt pengar. Men utmanar sannolikt en och annan regleringsfantast.

Dock är det den typen av politik som, enligt min mening, Sverige kommer att behöva mer av under kommande år.

Här fanns en inte ointressant kontrast mot Stefan Lövéns motsvarande sommartal för en vecka sedan.

Där var det stora löftet att staten via CSN skulle stå för ökade möjligheter till lån för att få körkort.

Problemet är självfallet att det uppenbarligen blivit för dyrt att få körkort.

Men möjligen skulle detta problem kunna angripas genom att på olika sätt angripa de faktorer som gjort att dessa kostnader skenat i höjden på detta sätt.

Men i stället talas då om ökade offentliga lån och ökade kostnader.

Man kan erinra sig att det en gång fanns en tid då den filosofin styrde också svensk bostadspolitik. Det ledd till en offentlig kostnadsexplosion som vi dock lyckades att avveckla under 1990-talet.

Och nu tror jag att det ansats med minskade regleringar som Fredrik talade om i dag är alldeles rätt väg att gå när det gäller att få fram fler bostäder.

Det gäller i all synnerhet när en orolig omvärld via olika faktorer kommer att innebära förändrade förutsättningar också för de offentliga budgetarna under kommande år.

Men även om det var valrörelsestart i dag är det självfallet de internationella uppgifterna som dominerar för mig.

Hjälpåtgärder för Irak arbetar vi intensivt med just nu. Behovet är skriande. Samverkan med FN och EU är av central betydelse.

Efter en del andra möten här i Stockholm i morgon – och jag hoppas också kunna hinna med ett besök på världens längsta bokbord längs Drottninggatan – reser jag och några andra företrädare för svenskt samhällsliv till Finland.

Där har Finlands president Sauli Niinistö inbjudit till diskussioner i morgon eftermiddag om gemensamma utmaningar för våra bägge länder under de kommande åren.

Och därefter blir det middag. Kräftor kan nog inte uteslutas. Våra länder förenas ju också av vissa traditioner.


Irak, Gaza, Libyen och Ukraina i Bryssel

15 augusti 2014

BRYSSEL: Det blev ett bra och konkret extra möte med EU:s utrikesministrar under några timmar här i dag.

Enigheten var, av naturliga skäl, stor om det hot som ISIL och dess framfart i såväl Irak som Syrien utgör mot dessa länder, mot regionen i dess helhet och faktiskt också mot oss själva.

FN-chefen i Irak Nikolay Mladenov informerade oss om läget och sina bedömningar av utmaningarna framför, och EU:s kommissionär för humanitära frågor Kristalina Georgieva kompletterade med den katastrofala humanitära situationen och vad vi kan göra.

Vi var eniga om att nu sätta upp en humanitär luftbro till norra Irak.

Men samtidigt som behoven är skriande finns det problem med organisation och förmåga att verkligen ta emot i området. Vi arbetar intensivt på att lösa detta.

Alla underströk den avgörande betydelsen av regeringsbildningen i Bagdad just nu, och vi diskuterade hur vi på olika sätt kan stödja den processen.

Att vissa stater nu också kan lämna militärt stöd, i nära samarbete med regeringen i Bagdad, till det kurdiska området för dess försvar välkomnade vi självklart.

Enligt den information vi fick är det behov som är mest trängande ammunition av den äldre sovjetiska standard som fortfarande helt dominerar denna region.

Diskussionen om Gaza blev kortare, och rör dig tydligt i den riktning som jag också angav i mina fyra principer för en lösning, även om dessa i vissa avseenden gick längre än vad som nu är möjligt att sätta på den omedelbara dagordningen.

Men att blockaden av Gaza måste brytas, samtidigt som hotet mot Israel av raketer och tunnlar måste bort, råder det tydlig och viktig enighet om i vår krets.

Vi hann också med att utbyte bedömningar om den inte mindre besvärliga situationen i Libyen.

Strider mellan grupper från Miserata och Zintan inte minst i området kring Tripolis flygplats visar en del av de utmaningar vi står inför här.

Och även vad gäller Ukraina blev det en bra diskussion med bra slutsatser som vi kunde enas kring.

Nya mer konkreta information om ryska pansarfordon som rör sig in i Ukraina är självfallet starkt oroande, även om det ju just är detta som vi hävdat sedan ett tag tillbaka.

Uppgifter tyder också på att man nu levererat nya luftvärnsrobotsystem till de pro-ryska styrkorna där.

Den humanitära situationen i de s k folkrepublikerna – från vilka f ö folk verkar fly åt alla håll – är självfallet alarmerande.

Gangsterväldet har förstört ekonomi och försörjning, och osäkerheten inför framtiden massiv.

Den snabbaste lösningen på detta problem vore självfallet att Ryssland upphörde med sitt försök att militärt och på andra sätt hålla dessa skapelser under armarna.

I de områden som befriats från dem är situationen efter det som hänt självfallet inte enkel, men det är ju inte där man talar om en humanitär katastrof.

Och i detta enkla faktum ligger ju mycket av problemet.

Hur det kommer att gå med den omtalade ryska humanitära konvojen återstår att se.

Den skall nog ses som ett av inslagen i ett ryskt försök att förhindra de s k folkrepublikernas totala kollaps.

Andra inslag i de försöken är ju rent militära. Och självfallet finns också diplomatiska inslag i denna strävan.

Den nederländske utrikesministern Frans Timmermans uppdaterade oss om arbetet efter katastrofen med nedskjutningen av MH17.

Det var 298 människor som förlorade livet, och 196 av dessa var från Nederländerna. Och nu arbetar man noggrant och mödosamt med att identifiera vad som går att identifiera. Hittills har man kunnat identifiera kvarlevorna efter 69 omkomna.

Frans Timmermans var mycket uppskattande av de ukrainska myndigheternas arbete, liksom av den attityd man mött hos den lokala befolkningen i området.

Hos dem finns inte, sade han, någon önskan att lämna Ukraina, bara en önskan att separatisterna skall lämna och fred skall etableras.

Till slut berörde vi kort också den akuta situationen vad gäller Ebola, och beslutade om formella slutsatser också i denna fråga.

Andra är än mer engagerade i denna allvarliga utmaningar än vi utrikesministrar. Men självfallet finns också utrikespolitiska implikationer, framför allt i västra Afrika.

Det var en nyttig och bra dag här. Men nu återvänder jag till Stockholm. Det var ett tag sedan jag var där.

Det händer ju saker också i Sverige, om än av fredlig och demokratisk natur på ett sätt som vi skall vara stolta över i utsatta och besvärliga tider som dessa.


Att hjälpa människorna i Irak

14 augusti 2014

VID MEDELHAVET: Att situationen för de fördrivna och förföljda yaziderna på Sinjar-bergen i nordvästra Irak nu förefaller något mindre alarmerande är självfallet glädjande, men innebär ju på intet sätt att den krisen i området passerat sin kulmen.

Och det är ju mot den bakgrunden som Catherine Ashton samlar EU:s utrikesministrar till extra möte i Bryssel vid lunchtid i morgon.

Då står också situationerna i Gaza och Libyen, och alldeles självklart utvecklingen mellan Ryssland och Ukraina på dagordningen.

Vad gäller EU som sådant, och också Sverige, ligger fokus på de olika politiska och humanitära insatser vi kan göra. Och här förbereds nu betydande ytterligare insatser.

Enskilda länder kan dessutom ge olika former av mer militärt stöd på det sätt främst USA men även Frankrike, i självklart samråd med regeringen i Bagdad, gjort och kommer att fortsätta att göra.

Att detta också behövs för att möta hotet är uppenbart.

Men det som behövs för att möta det hot som den Islamska Staten innebär är självklart en strategi som är samordnad politisk och militär. Och den måste ta sin utgångspunkt i att i Bagdad med en ny regering överbrygga de motsättningar som lett till en försvagning av Iraks armé och möjliggjort de framgångar som IS haft.

Att säkerheten för den kurdiska regionen KRG också är av avgörande betydelse behöver knappast påpekas, och det är därför viktigt att den på olika sätt stärks. Men den avgörande fronten i kampen mot IS kommer knappast att bli denna.

Regeringsbildningen i Bagdad pågår nu, och det är värt att notera att den föreslagna regeringsbildaren Haider Al-Abadi fått uttryckligt stöd från högsta håll i såväl Iran som i Saudiarabien.

Betydelsen av detta kan i denna situation knappast överskattas. Det är kring denna rivalitet som den sekteristiska söndringen i regionen ofta kan föras tillbaka. Och det är den som riskerar att riva sönder vad vi i dag har av irakisk stat och irakiskt samhälle.

Men självfallet är vägen till en verkningsfull strategi för att bekämpa IS vare sig kort eller enkel. Att låtsas som om motsatsen var fallet är att lura människor. Det handlar om en kamp i och om regionen som kommer att pågå i år.

Och också mot den bakgrunden är de humanitära ansträngningarna för att hjälpa alla de människor, oavsett ursprung, som nu drabbats så viktiga. Och att så småningom också göra det möjligt för dem att i rimlig säkerhet återvända till sina hembygder.

Och till detta kommer jag, bortsett från morgondagens möte i Bryssel, att ha anledning att återkomma.


Krisernas mångfald

12 augusti 2014

VID MEDELHAVET: Kriserna runt om i världen fortsätter att dominera mina dagar, samtidigt som sommaren lider mot sitt slut och det börjar bli valrörelse hemma med allt vad till en sådan hör.

Men min primära uppgift är att vara utrikesminister i en tid när anspänningarna är betydande.

Ser man på media verkar det som om Gaza och kriget där redan är bortglömt. Men faktum är att det fortsätter utan att de samtal som skulle kunna leda till en mer varaktig lösning verkar att ha kommit någon vart.

Men vi fortsätter i alla fall att med de kontakter vi har verka för en mer beständig lösning i överensstämmelse med de fyra punkter som jag ju skrev om för någon vecka sedan.

Och i andra EU-huvudstäder har man alldeles uppenbart arbetat med tankar som ligger inte så långt från dessa fyra punkter.

Till avdelningen just nu bortglömda kriser hör också situationen i Libyen som håller på att bli allt mer och mer komplicerad med allt allvarligare konsekvenser för Europa och för oss.

Att stora flyktingströmmar söker sig till det laglösa landet och därifrån tar sig de riskfyllda rutterna över Medelhavet till Europa är ett tilltagande problem.

Det handlar förvisso i de allra flesta fall om förtvivlade människor på flykt. Men i dessa tider av tilltagande såväl terrorism som andra utmaningar – med Ebola i tydligt centrum just nu – finns det ju anledning att vara uppmärksam även på andra aspekter av detta.

Dock är det situationen i Irak som tagit det mesta av min tid under de senaste dygnen.

I går var det intensiva kontakter med såväl EU:s Catherine Ashton – fortfarande i Vietnam – som med FN-chefen i Bagdad Mladenov och den kurdiske premiärministern i Erbil Barzani.

I dag förefaller läget i just Bagdad något bättre med en ny premiärminister nominerad och den för något dygn sedan överhängande risken för en väpnad kupp tydligt reducerad. Hade utvecklingen gått den vägen hade vi stått inför en ännu mycket allvarligare utmaning än vad vi redan gör.

Nu är det viktigt att arbetet med att bilda en representativ regering går snabbt framåt. I längden är det knappast amerikanska flygbombningar som kan möta hotet från ISIL utan en irakisk armé som har trovärdighet hos och stöd av alla befolkningsgrupper.

I svensk debatt ställs krav på att upprätta skyddade områden i synnerhet för de assyrier och syrianer som nu hotas av ISIL i landets norra delar.

I grunden vill vi ju att landet i dess helhet skall vara ett skyddat område för alla dem som lever och verkar där, men för dagen är ju dessvärre situationen annorlunda.

I FN-systemet är begreppet skyddade zoner närmast stigmatiserat efter erfarenheterna i Bosnien i mitten på 1990-talet.

Där utropades ju snabbt ett s k safe area kring orten Srebrenica i östra Bosnien.

Men när generalsekreteraren sedan gick till säkerhetsrådet med en begäran om de trupper som, enligt FN-sekretariatets bedömningar, skulle krävas för att faktiskt säkra områdena fick han nobben och fick nöja sig med betydligt mycket mindre.

Resten är, som man säger nu för tiden, historia.

En djupt tragisk sådan.

Samma problematik gäller ju i andra fall. Säkrade zoner måste säkras, och sådan säkring kan i situationer som dessa bara ske med militära medel. Och då uppkommer omedelbart den långt ifrån enkla frågan vilka militära resurser detta skall vara.

För ett decennium sedan eller så tillhörde jag dem som trodde att det förr eller senare skulle bli aktuellt med en FN-styrka av något slag i Iraks nordliga delar mot bakgrund av den mycket blandade befolkningen där och olika länders och gruppers konkurrerande intressen.

Men jag tror aldrig att det ens blev någon seriös diskussion om detta. Efter Irak-kriget 2003 och de svåra åren därefter var aptiten på militära engagemang i dessa område ytterligt begränsad i alla de länder som skulle kunna tänkas komma på fråga.

Tilltron sattes till den nu mer demokratiska irakiska stat som hade satts upp, och när sedan president Obama valde att helt och snabbt dra tillbaka de sista amerikanska trupperna från landet var det få som fruktade sammanbrott.

Men sedan kom Syrien-kriget, handlingsförlamningen i FN:s säkerhetsråd och framväxten av de olika allt radikalare militanta islamistiska grupperingar som resulterat också i ISIL. Och nu står vi i en ytterligt akut kris med risk också för folkmord.

På sina håll kommer nu också förslag om att vi skall skicka vapen till t ex de kurdiska styrkorna. Jag ser i media uppgifter om att det nu finns länder som gör det, men för Sverige är situationen annorlunda.

Vi har utomordentligt rigorösa regler när det gäller export av vapen, och konfliktområden är närmast per definition uteslutna. Vapen som en del av vår biståndspolitik är heller ingenting som någonsin varit aktuellt.

För andra länder kan det vara annorlunda.

Men det finns självfallet mycket annat vi kan göra, och det är också det vi arbetar med.

Inte minst men inte enbart är detta humanitärt. Och det är det vi arbetar med.

Men krisernas mångfald slutar ju inte med detta.

I östra Europa håller så Ryssland på med sin senaste manöver om s k humanitära hjälpsändningar till östra Ukraina. Man har på olika sätt försökt få Internationella Röda Korset att legitimera och medverka i dessa, men därav har blivit intet.

Det ligger onekligen ett drag av fräckhet i denna politik.

Att det är ett förfärande läge också humanitärt i konfliktzonerna i östligaste Ukraina är alldeles klart. De s k folkrepubliker som till applåder från Moskva etablerats har åstadkommit föga mer än att förstöra samhällen, ekonomi och försörjning med sin allmänna gangsterism.

Och till detta har inte bara applåder och propaganda från Moskva medverkat, utan också kontinuerliga sändningar av vapen och s k frivilliga med uppgift att karva ut en större pro-rysk s k folkrepublik i dessa områden.

Men nu är läget självfallet kritiskt. Det är inga republiker, och folket flyr.

Att komma in med olika sändningar från Ryssland är ett sätt att försöka stärka upp eländet. Och en annan kan självfallet vara att skapa förevändningen för en mer direkt väpnad inmarsch för att, som det då kommer att heta, säkra dessa sändningar.

Detta är, för att använda ett gammalt svenskt ordspråk, att sätta bocken till trädgårdsmästare.

Hur detta kommer att utvecklas under de närmaste dygnen återstår att se. Men det har knappast varit humanitära motiv som varit drivande för den ryska politiken gentemot Ukraina hitintills under denna kris.

Och det är att uttrycka saken försiktigt.


Nu har augusti verkligen inletts…

08 augusti 2014

VID MEDELHAVET: Ja, så har då denna månad augusti som jag ju hade mina sedvanliga föraningar inför inletts. Krisernas mångfald är inte att ta fel på.

Situationen i norra Irak har nu blivit direkt alarmerande efter det att ISIL kring förra helgen vände sig mot de kurdiska styrkorna i de känsliga områdena öster om Mosul och dessa sig sig tvingade att under trycket dra sig tillbaka.

Följden har blivit en än värre såväl humanitär som politisk katastrof i området, och det säger sig självt att den situationen har tagit åtskillig av min tid under de senaste dygnen.

Det har varit en mångfald både kontakter och kommentarer till olika media med anledning av detta.

I den svenska debatten finns nu också förslagen om en s k skyddad zon på Nineve-slätten, och det är inte svårt att känna sympati för drivkrafterna bakom dessa.

I Bosnien lärde vi oss doch mycket bittert att s k skyddade zoner som inte är genuint skyddade kan leda till någonting ännu värre. Det är inte bara i FN man minns Srebrenica och de lärdomar som måste dras av detta.

Samtidigt är det alldeles uppenbart att vi har en situation som för vissa grupper kan utvecklas till ett renodlat folkmord. Och då finns det en tydlig skyldighet att agera.

Ansvaret här ligger tydligt i första hand på FN:s säkerhetsråd. Ett extra möte ägde rum sent i går kväll, och nya möten planeras just nu för att försöka komma fram.

Den bittra sanningen är ju dock att det är säkerhetsrådets splittring när det gäller Syrien som banat vägen för mycket av den utveckling som vi nu ser.

På begäran av regeringen i Bagdad har nu USA inlett vissa flyganfall mot ISIL-positioner för att i första hand stoppa en möjlig framryckning gentemot Erbil med alla de konsekvenser en sådan skulle riskera att få.

I det läge som uppkom var det en nödvändig insats.

Men det måste till mer. Humanitära flygsändningar sker nu, och man försöker etablera humanitära korridorer.

Och sedan behövs alldeles självklart en genuint representativ regering i Bagdad som kan ge landets armé den styrka som krävs för att slå tillbaka ISIL.

Mitt i allt detta blir nu tecknen på att Ryssland vill utnyttja den förvisso mycket besvärliga humanitära situationen i östra Ukraina till en ensidig intervention som med all sannolikhet skulle ha långt vidare syften än så.

Det säger sig självt att varje ingripande där, oavsett dess deklarerade motiv, måste ske med godkännande av regeringen i Kiev.

Det bästa vore självfallet en ömsesidig och övervakad vapenvila, och en omfattande internationell hjälp- och återuppbyggnadsoperation som självfallet skulle kunna förankras i FN:s säkerhetsråd.

Även detta arbetar vi för och har kontakter kring, men risken är nu att Ryssland ensidigt föregriper det hela och med humanitär förevändning intervenerar mer direkt i östra Ukraina.

Och därmed skulle konflikten där bli än allvarligare.

Också denna situation föranleder intensiva kontakter denna kväll.

Att vapenvilan brutit samman i Gaza tillhör också bilden dessa dagar i inledningen till denna augusti.


Svårsläckta brändernas sommar

05 augusti 2014

VID MEDELHAVET: Denna krisernas sommar har vi ju också att hantera den omfattande skogsbranden i norra Västmanland.

Bränder av denna storleksordningen tillhör inte vanligheterna i vårt land, men här nere i Medelhavsområdet tillhör de dessvärre inte ovanligheterna med Grekland, Italien, Frankrike och Spanien som ofta drabbade länder när somrarna är som hetast.

Det är med tillfresställelse jag noterar att EU:s mekanismer för stöd i krissituationer nu fungerar, och speciella flygplan för brandbekämpning kommer nu från såväl Italien som Frankrike för att hjälpa till. Också Grekland ger stöd genom tolkning av satellitbilder.

Och för detta är vi självfallet mycket tacksamma.

I Sverige har det aldrig varit aktuellt att införskaffa dessa speciella flygplan eftersom bränder av denna storlek ju tillhört de absoluta undantagen. Även om den begynnande valrörelsen nu får miljöpartiet att tala om detta bör det nog noteras att denna insikt inte fanns hos dem tidigare.

Med all sannolikhet är det bättre att bygga ut samarbetet mellan länderna när det gäller utnyttjande av exklusiva resurser som dessa. Och det är ju det som också sker inom EU.

Till det som diskuteras i media nu hör också olika informationer om kränkningar av svenskt luftrum under de senaste månaderna.

Något egentligt nytt finns knappast i detta. Så länge jag kan minnas har vi då och då haft olika typer av kränkningar, och så länge jag minns har vi alltid påtalat dem diplomatiskt.

Någon dramatisk ökning eller förändring handlar det heller knappast om.

Självfallet har vi anledning att vara uppmärksamma på om det finns något speciellt mönster i detta, men något sådant har jag svårt att se. Oftast rör det sig om misstag och ibland handlar det också om rena missförstånd när det gäller vad som kräver tillstånd och inte.

Det skall självfallet noteras att vi har en icke oväsentlig trafik med utländska militära flygplan genom vårt luftrum, men att detta då handlar om trafik eller verksamhet som har tillstånd.

De norska och finska flygvapnena övar ju till exempel regelbundet med det svenska flygvapnet i också svenskt luftrum i norra Sverige. Och vi gav ju nyligen tillstånd till Nato:s AWACS-flygplan att flyga genom Sverige när man från mellersta Norge är på väg till uppdrag över t ex Baltikum eller Polen.

Skulle det finnas verksamhet på ett eller annat sätt direkt riktad mot Sverige i någon kränkning – i luften, på eller under vattenytan – måste detta självfallet tas på betydande allvar.

I de kränkningar av vårt luftrum som vi noterat under den senaste tiden ser jag emellertid ingen sådan tendens.

Vi har dock numera en betydligt öppnare informationspolitik om detta än tidigare. Främst är det försvarsmakten som informerar om såväl vad de konstaterar som om sin egen verksamhet.

Och det gör man enligt min mening på ett bra sätt.

När en kränkning konstaterats går ärendet till oss i utrikesdepartementet och vi tar kontakt med representanter för landet ifråga. Oftast handlar det då om att klara upp vad som är ett misstag eller en missuppfattning, och därmed har vi i normalfallet heller knappast någon anledning att dramatisera saken.

När jag säger att det är svårt att se någon påtagligt förändrad trend finns det dock anledning att notera en ökad flygverksamhet över Östersjö-området.

Från rysk sida handlar det ju inte minst om transporter till eller från Kaliningrad. Den förbindelsen går ju ut från Finska Viken och ner längs Östersjön. Här har förekommit kränkningar främst av finskt luftrum i det smala utrymme som finns mellan finskt och estniskt luftrum.

Sedan invasionen, ockupationen och annektionen av Krim har ju Nato förstärkt sin närvaro främst vid flygbaser i Litauen och Estland som ett led i den luftpatrullering av de baltiska staternas luftrum som Nato genom roterande ansvar mellan nationerna utför.

Och icke sällan går dessa luftpatruller upp och observerar de olika ryska flygningarna till eller från Kaliningrad.

Spaningsflygningar förekommer också. Jag har nämnt Nato:s radarspaningsflygplan AWACS. Också signalspaningsflygplan från olika länder förekommer ju i området och är då och då föremål för uppmärksamhet från incidentberedskap från olika håll.

I ärlighetens namn bör tilläggas att också vi bedriver signalspaning också med flygplan i området.

Allt detta handlar dock – med de få undantag jag berört – om verksamhet i internationellt luftrum.

Nu är mina dagar dock inte främst bränder och kränkningar – utan främst de andra kriser som domimerar denna sommar.

Vi har kommit in i månaden augusti. Och för den har jag ofta blandade känslor.

Just nu handlar mycket om att det var den 4 augusti 1914 som det krig mot Serbien som Österrike-Ungern hade förklarat den 28 juli blev det europeiska storkrig som snabbt blev det första världskriget.

Men jag minns väl augusti 2008 när kriget plötsligt bröt ut mellan Georgien och Ryssland med flygattacker och ryska styrkor som trängde in i olika delar av landet. Krig hade legat i luften ända sedan våren, men det kom ändå överraskande.

Nu har vi ett pågående krig i de östligaste delarna av Ukraina, och hur detta kommer att utvecklas under de kommande dagarna och veckorna vet vi inte.

Uppgifter i interbnationell press talar om att Ryssland nu dragit samman 17 bataljonsstridsgrupper nära gränsen till Ukraina, och nya stora flygövningar har ju nu aviserats.

Samtidigt är de ryskstödda separatisterna inne i Ukraina alldeles uppenbart mycket trängda. Och i olika ryska kommentarer antyds en vilja att ”humanitärt” på olika sätt komma till deras hjälp.

Det är inte svårt att se att ur detta kan komma en utveckling som leder till en än värre konflikt med än värre både kort- och långsiktiga konsekvenser.

Våra signaler – från EU och från USA – för att förhindra detta är utomordentligt viktiga.

Och till detta kommer alldeles självklart situationerna i Libyen, Syrien, Gaza, Irak, Afghanistan och…

Vår freds- och säkerhetspolitik får inte ta semester.

Detta är alldeles uppenbart de svårsläckta brändernas sommar.

Och vi har just kommit in i den månad som historiskt brukar vara den mest krävande.


I söder och i öster…

01 augusti 2014

VID MEDELHAVET: Vi skriver sommaren 2014, men jag tillhör dem som vid sidan av dagens allt värre kriser följer med vad som hände för exakt hundra år sedan den ödesdigra sommaren 1914.

Vid det här laget hade Wien förklarat krig mot Serbien och inlett sitt bombardeman av Belgrad. Det skulle gå mindre bra för dess armé än vad man hade väntat sig.

Den ryska armén mobiliserade i solidaritet med Serbien och rörde sig mot gränsen, och tydigt var att den tyska armén rullade upp mot den belgiska gränsen i sin förberedelse för det snabba anfallet mot Frankrike innan man skulle möte det ryska hotet i öster.

Snart skulle hela världen vara i krig.

I dag är det dessutom 70 år sedan Warsawa-upproret när den polska s k hemmarmén gjorde sitt uppror mot den nazityska makten i ett försök att ta makten över sin huvudstad.

Men i stället för den väntade hjälpen från annalkande sovjetarmén gjorde denna halt på andra sidan Vistula-floden och lät de tyska divisionerna med mördande brutalitet mala ner motståndet och förstöra Warzawa.

Dagens händelser är inte fullt så dramatiska, men icke desto mindre starkt oroande när det gäller såväl det akuta skeendet som de långsiktiga tendensera. Och det säger sig självt att de kräver betydande uppmärksamhet.

I gårdagens DN pubicerade jag en artikel med fyra grundläggande principer för en uthållig fred i och kring Gaza, och det är mitt intryck att den ansats jag skisserade där åtnjuter ett betydande stöd.

Samtidigt har ju dock den 72 timmars humanitära vapenvila som utannonserades sent i går kväll redan kollapsat, och därmed också det urymme för politiska förhandlingar som denna ju också var avsedd att skapa.

Det är dock min övertygelse att bägge sidor snart måste inse att den militära vägen nu bara leder till ökade problem, och att den politiska dialogen börjar arbeta för en lösning som förhoppningsvis börjar att ta steg längs den väg med de fyra principerna som jag försökte att skissera.

Och jag använder medvetet uttrycket ”skissera”.

Det finns åtskilligt som behöver diskuteras och arbetas fram för att en utveckling längs dessa riktlinjer skall bli acceptabel och möjlig. En förutsättning är ju att den accepteras av alla parter.

Till detta hör tveklöst den s k internationella mekanism som jag tror måste till via övergångarna till och från Gaza.

Den s k EUBAM Rafah-missionen finns fortfarande på pappret, men jag tror att det denna gång krävs ett väsentligt mer omfattande arrangemang. Självfallet är det starkt önskvärt att detta också kan förankras i en resolution från FN:s säkerhetsråd.

Och jag skulle tro att det inte dröjer så länge innan diskussioner börjar där om arrangemang med denna inriktning. Här finns utrymme för initiativ inte minst från EU:s sida.

Konflikten kring Gaza skymmer något de övriga utmaningar som vi nu möter i denna vidare region.

I Libyen blir situationen allt mer besvärlig, och vi liksom många andra länder har nu rekommenderat alla medborgare att så snabbt som möjligt lämna landet.

Om utvecklingen här kan mycket sägas. Historiker kommer måhända att vara lika kritiska mot ”eftervården” av den framtvingade regimförändringen där 2011 som de med rätta är efter motsvarande utveckling i Irak efter invasionen 2003.

The Mission was Not Accomplished, om man uttrycker saken på det sättet.

Och i norra Irak och Syrien fortsätter de allt mer mångfasetterade striderna med nya fördrivningare och nya vågor av förtvivlade fördrivna flyktingar. Inte minst situationen för de kristna assyrierna i norra Irak är i fokus för uppmärksamheten och ansträngningarna.

Om det kommer att lyckas att bildas en brett representativ regering i Bagdad eller ej blir av allra största betydelse för den fortsatta utvecklingen.

Från Moskva meddelas nu att man trappar upp de ekonomiska åtgärderna riktade mot Moldavien, Georgien och Ukraina. Den existerande frihandeln med dessa länder avskaffas och ersätts med tullar som med internationella mått mätt är höga.

Avsikten är självfallet att försöka att straffa dessa länder för deras frihandelsavtal med EU. Det handlar om brutal maktpolitik – vare sig mer eller mindre.

Det understryker åter vikten av att vi är beredda att ge dessa länder ett omfattande stöd.

Inte minst den ukrainska ekonomin är i en besvärlig situation med de direkta och indirekta kostnaderna för operationerna mot den ryska väpnade destabiliseringen av landets östligaste delar.

I Stockholm föreslog regeringen i går Cecilia Malmström till vår kommissionär för ytterligare en femårsperiod, och det beslutet har med rätta fått ett brett stöd.

Hon har gjort och gör ett mycket gott arbete med de viktiga och tunga arbetsuppgifter hon har i dag, och jag utgår från att kommissionspresidenten Jean-Claude Juncker kommer att utnyttja hennes kompetens, erfarenhet och förankring väl när han nu steg för steg försöker att sätta ihop sitt nya team.

Men även till den frågan kommer det att finnas anledning att återkomma.


Allt mer besvärligt och utsatt

26 juli 2014

VID MEDELHAVET: Terrorvarningen i vårt grannland Norge i dessa dagar är åter en mycket påtaglig påminnelse om att det internationella läget blivit mer besvärligt och vår egen situation påtagligt mer utsatt än tidigare.

Den exakta bakgrunden för varningen är ingenting för denna blogg, men i offentliga källor talas om en bakgrund i situationen i Syrien och att hotet skulle komma därifrån.

Sönderfallet och striderna i betydande delar av Mellersta Östern innebär betydande faror för att olika individer, också i våra egna samhällen, radikaliseras och dras in i våldsbenägna grupperingar av olika slag. Och därmed kan det uppkomma hot som riktas också mot våra egna samhällen.

Men självfallet berörs vi direkt av sönderfallet och striderna också på andra sätt. Jag ser att Migrationsverket nu dramatiskt ökat sin prognos för hur många flyktingar som man tror kommer att söka sig också till Sverige under detta år.

Just nu fokuseras de diplomatiska ansträngningarna till att få en beständig vapenvila och en politisk process kring detta det senaste av brutala Gaza-krig.

Förhoppningen är att den humanitäraq vapenvila som råder detta dygn kan förlängas och utnyttjas för politiska samtal som leder till en bredare och mer beständig lösning. Vilka inslag en sådan måste ha har jag ju skrivit om tidigare här.

Fokus ligger just nu på de överläggningar som sker i Paris med ett antal utrikesministrar, inklusive EU:s Catherine Ashton, på plats.

Men problemen skall inte underskattas. Motsättningarna mellan Hamas och Israel är djupa, och till det skall läggas att de diplomatiska ansträngningarna inte underlättas av regionens övriga spänningar just nu.

Även om diplomatins väg är mödosam, långsam och osäker finns det dessvärre inget alternativ.

I går diskuterade jag i P3 situationen för de olika minoriteterna i norra Irak med situationen för de kristna assyrierna i centrum.

Att deras situation dramatiskt förvärrats sedan ISIL tog över det Nineve-område där de funnits sedan årtusenden tillbaka finns det nu många vittnesbörd om.

Självfallet skall detta fördömas, och det gör vi självfallet också, men det är ett tragiskt faktum att detta näppeligen påverkar ISIL-terroristernas framfart mot alla de som tror eller tycker annorlunda.

Även om det kan framstå som frustrerande, långsamt och ineffektivt är det vi kan göra att ge vårt politiskt stöd till den diplomati som nu försöker bereda vägen före en bredare, starkare och mer representativ regering i Bagdad som sedan steg för steg kan mobilisera det stöd från olika sunni-grupperingar som kan leda till att ISIL tvingas till reträtt igen.

Vi har ju knappast möjlighet att sända vår armé dit för att stoppa terroristernas framfart.

Och vissa framsteg har skett.

Irak har åter fått en presisent. Och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har i dagarna varit i såväl Bagdad som Erbil för att ge processen sitt stöd.

Samtidigt, och numera dessvärre allt längre från medias rubriker, fortsätter inbördeskriget i Syrien.

Sakta försöker regimen stärka sina positioner runt Aleppo samtidigt som ISIL förefaller ägna det mesta av sin kraft åt att attackera den syriska oppositionens olika grupperingar. Dess agenda är ju att säkra sitt s k kalifat i såväl Irak som Syrien.

Sveriges vicekonsul på Capri och styrelseordföranden i European Institute of Peace Staffan de Mistura har nu blivit FN:s nya medlare i denna ytterligt besvärliga situation, och jag ser hur han steg för steg håller på att orientera sig i den förändrade och i dag än mer besvärliga situationen.

Om situationen i Syrien redan från början var del av en betydligt mycket större bild tror jag att detta är fallet i än högre grad i dag.

På sikt undrar jag om inte den situation som nu håller på att växa fram måste leda till en mindre spänd relation mellan Riyadh och Teheran, eftersom bägge dessa länder rimligen ser det som nu håller på att växa fram i norra Irak och Syrien som ett första klassens långsiktigt hot mot sina intressen i regionen.

Att de nya utmaningarna i regionen kommer att påverka oss allt mer påtagligt under de kommande åren är en ofrånkomlig slutsats.

Och måhända är det så att den konflikt kring Gaza som nu upptar vår uppmärksamhet, och vars konsekvenser i form av dödade och skadade upprör oss, då också kommer att framstå som en av regionens mindre komplicerade.

Men självfallet fortsätter situationen mellan Ryssland och Ukraina att kräva uppmärksamhet.

Nu bereds i Bryssel ett nytt och långt starkare paket med åtgärder riktade mot Ryssland som en följd av de olika ryska åtgärder som ju ledde fram också till nedskjutningen av MH17.

Grunden för dessa lades ju vid diskussionerna i kretsen av utrikesministrar i tisdags. En rad nya s k listningar har redan offentliggjorts, och nu väntar det större och djupare paketet på godkännande under den kommande veckan.

Det finns sådant som borde ha gjorts för länge sedan. Att leverera stora vapensystem till Ryssland borde ha varit blockerat redan efter kriget mot Georgien i augusti 2008, och det borde i alla händelser vara en omöjlighet nu.

Sveriges inställning under dessa år har i alla fall varit tydlig i frågor som dessa.

Viktigt förblir samtidigt – som jag upprepar med en dåres envishet – att ge stöd i olika former till Ukraina.

Att ett nyval var ofrånkomligt har stått klart länge, och att ett sådant sannolikt skulle komma till hösten har också varit tämligen klart.

Men enkelt är det förvisso inte, och riskerna ligger inte minst i att ett parlament som ser valet komma börjar att uppföra sig mer populistiskt och mindre statsmannmässigt. Att hälften av ledamöterna är valda i enmansvalkretsar gör inte den saken enklare.

Nu har premiärminister Yatsenyuk avgått som en följd av dessa utmaningar, och i en rationell frustration över att det annalkande valet har gjort det svårare att få igenom de impopulära ekonomiska besluten.

Viktigt är dock att de personer som med tydlig framgått lotsat den ukrainska statsskutan under de ytterligt krävande månaderna sedan slutet av februari fortsätter att ta ett i avgörande avseenden gemensamt ansvar också under de kommande månaderna.


Två nya nedskjutningar…

23 juli 2014

BRYSSEL: En andra arbetsdag här mitt i sommaren.

Men världen står, milt talat, inte still.

Tvärt om.

Med Hamas raketer som nu stoppar åtskillig civil flygtrafik till och från den livsviktiga Ben Gurion-flygplatsen vid Tel Aviv, och en allt mer brutal israelisk offensiv i Gaza, ser situationen där utomordentligt dyster ut.

Och om det fanns förhoppningar om att tragiken och brottet med MH17 skulle få Kreml att minska flödet av tunga valen till terroristerna i östra Ukraina har de uppenbart kommit på skam.

De rapporter som finns tyder på att leveranserna av tungs vapen fortsätter, och nu på eftermiddagen har två ukrainska flygplan skjutits ner i samma ungefärliga område där MH17.

Det kan knappast råda någon tvekan om att det åter är robotsystemet levererade från Ryssland som kommit till användning.

Alldeles uppenbart har de som använder dessa fortsatt grönt ljus gör sina aktiviteter.

Allvaret i detta kan knappast uttryckas tillräckligt starkt.

Det handlar om indirekt eller direkt krigföring mot ett självständigt europeiskt land.

Och var arkitekterna bakom detta sitter behöver man knappast tvivla alltför länge om.

Samtidigt meddelas i dag från den ryska regeringen att man förbereder nya ekonomiska åtgärder riktade mot såväl Moldavien som Ukraina med anledning av dessa länders avtal med EU.

De åtgärder man redan utannonserat mot Moldavien har redan stoppat ca 60% av landets återstående export till Ryssland med alla de effekter detta har inte minst mot lantbruksektorn.

Så det vi nu ser är en kombination av ekonomiskt krig, informationskrig och – ja, faktiskt – riktigt krig i östliga Europa.

Jag räknar med att detta kommer att påverka diskussionerna här i Bryssel i morgon om de konkreta åtgärder som måste riktas mot den ryska ekonomin.

Men sedan är det självfallet en annan sak i vilken utsträckning dessa kommer att påverka det ryska agerandet.

Kortsiktigt tror jag inte man skall ha för stora förhoppningar i det avseendet.

I det längre perspektivet är det, enligt min mening, uppenbart att Ryssland kommer att förlora på den politik man nu för.

Ukraina har förvandlats till ett land där känslorna mot det Ryssland som man historiskt, kulturellt och ekonomiskt alltid stått nära nu är mycket starka. Och det är sådant som varar och som formar framtiden.

Relationen mellan Ukraina och Ryssland avgör mycket av framtiden i de östra delarna av vårt Europa. Och vad Ryssland nu åstadkommer är att dramatiskt försämra denna relation för decennier och kanske generationer framöver.

Det är utomordentligt svårt att se hur Ryssland – i det längre perspektivet och alldeles bortsett från hur många raketer eller robotar man nu skjuter i sitt lilla krig i Donbass – skulle kunna gynnas av detta.

Men dagen här har varit en dialog mellan Europa och Sydoastien.

Och för dessa länder är det självklart Kina och dess utveckling som står i centrum.

Vi har fått höra åtskilligt om farhågorna för ett allt skarpare kinesiskt uppträdande framför allt i Sydkinesiska sjön, och speciellt men inte enbart från Vietnam och Filippinerna är språket mycket tydligt.

Och här finns självfallet ett mycket starkt gemensamt intresse för våra två regioner för att värna den internationella rätten och alla länders lika rätt och möjligheter i dessa hänseenden.

Men självfallet har våra regioner också ett mycket starkt gemensamt intresse av att värna och utveckla globaliseringen och det internationella handelsutbytet.

I långa avseenden är det ju EU som stått och står modell för det ekonomiska och politiska samarbete som successivt stärka i Sydostasien genom ASEAN.

Så sent som i mitten av 1979-talet var ju detta en region huvudsakligen associerad med krig och konflikter – i dag handlar det om imponerande ekonomisk utveckling och en successiv om inte överallt problemfri demokratisk utveckling.

Det presidentval i regionens ledande land Indonesien som just avslutats är ju ett av flera tecken på detta.

Bakslaget i Thailand, och vägen tillbaka till konstitutionell demokrati där, tillhör dock alldeles självklart det som diskuterats här under dagen.

Vad de närmaste dygnen kommer att innebära veta jag dessvärre inte. Situationen i Europas olika närområden ter sig allt mer bekymmersam.

Det är lätt att se nedåtgående spiraler – och dessvärre inte självklart att se hur dessa på kort sikt skall kunna brytas.

Det är den europeiska sommaren 2014 – ett sekel efter den europeiska sommaren 1914.


Djup sorg och stigande vrede

22 juli 2014

BRYSSEL: En djup sorg och en stigande vrede.

Så beskrev den nederländske utrikesministern Frans Timmermans stämningen i sitt land när vi inledde dagens viktiga möte med EU:s utrikesministrar, och det kom att stämma också som en beskrivning av den stämning som dominerade våra diskussioner.

Det rådde ingen tvekan om att orsaken till tragedin och brottet med nedskjutningen av MH17 var Rysslands tilltagande tillförsel av tunga vapen av olika slag – stridsvagnar, raketartilleri, luftvärnsrobotar – till de separatister som nu allt fler beskriver som terrorister.

Och detta faktum noterar vi också i de slutsatser vi kom att anta.

Det rådde total enighet runt bordet om att det nu behövs tydliga och tidiga åtgärder, och vi gav bestämda uppdrag om att ta fram konkret underlag för konkreta beslut. Kanske redan på torsdag men i alla händelser före månadens utgång.

Vi vidgade tydligt ramen för det som nu sätts upp på listan med bl a försvarsmateriel, tillgång till kapitalmarknader och högteknologi för bl a energisektorn. Vi var också överens om skräpta åtgärder mot handel med och investeringar i ockuperade Krim.

Att de som direkt och indirekt bär ansvaret för nedskjutningen skall ställas inför rätta var ett självklart krav. Jag är övertygad om att detta ställningstagande kommer att få vitt gående konsekvenser som kommer att sträcka sig en bra bit framåt i tiden.

Hur denna konflikt nu kommer att utvecklas återstår att se.

Jag ser att president Putin sammankallade sitt nationella säkerhetsråd i Moskva i dag, och det finns nog anledning att tro att det finns åtskilliga dom är tilltagande bekymrade över den situation sol han nu fört Ryssland in i.

Men osvuret är bäst. Risken för att han väljer att ytterligare eskalara sina insatser och risker skall inte underskattas.

Man kan ju dock hoppas att han inte alldeles glömt bort det gamla sovjetiska begreppet om korrelationen av styrkor. EU:s ekonomi är närmare tio gånger större än Rysslands.

Också situationen i och kring Gaza och andra områden i vidare Mellersta Östern stod på vår dagordningen, och vi kunde enas om tydliga och viktiga slutsatser också när det gäller främst konflikten kring Gaza.

I våra diskussioner tillhörde jag dem som tog upp den alarmerande situationen för kristna inte minst i Mosul-området, liksom en situation i Irak i stort som kräver starkt ökad uppmärksamhet.

Nu fortsätter vi i kväll med mer informell middag med de sex utrikesministrarna från det Östliga Partnerskapets länder, och diskussionerna där kommer med all sannolikhet att handla om den ryska politiken och hur den kan komma att utvecklas.

Perspektiven kan vara lite olika, men oron finns mycket tydligt hos alla runt detta bord.

I morgon fortsätter mötena här med överläggningar med utrikesministrarna från ASEAN-länderna i Sydoasien. Självklart blir MH17 en stor fråga också då.

Men innan de mötena börjar hoppas jag att det blir tid att äta frukost med vår kommissionär Cecilia Malmström. Vi har alltid mycket att tala om – i dag ännu mer än vanligt.


MH17 och Gaza i Bryssel

20 juli 2014

VID MEDELHAVET: De senaste dygnen har utan tvekan varit tämligen så intensiva med upptrappad konflikt kring Gaza och gangsterdådet med nedskjutningen av MH17 över östrligaste Ukraina.

Kring nedskjutningen har jag ju kommenterat rätt utförligt i olika media, och inte minst i en artikel i Financial Times i går som de bad mig att skriva.

Det finns självfallet detaljer kring detta som inte är klara, men det råder knappast någon tvekan om att det var proryska separatister som sköt ner planet, och att man gjorde det med ett tämligen avancerat luftvärnsrobotsystem.

Jag tror dock knappast att det var deras avsikt att skjuta ner just detta flygplan. Det finns tecken som tyder på att de avsåg att skjuta ner vad de trodde var ett ukrainskt transportflygplan, och att de också trodde att det var det som de lyckats med.

En i sammanhanget tämligen avgörande fråga är självfallet varifrån robotsystemet kom – och vart det sedan har tagit vägen.

På ukrainsk sida förnekas att några av deras enheter av denna typ erövrats av separatisterna. Vi har ju dessutom under den senare tiden kunnat konstatera ett påtagligt ökat inflöda av också tyngre vapen från Ryssland till separatisterna, och det ligger nog dessvärre nära till hands att de i detta också inkluderat detta system.

En intressant och viktig fråga är självfallet vart systemet därefter tagit vägen. Här finns det mer eller mindre tydliga indikationer på att man i skydd av nattens mörker efter nedskjutningen fört det tillbaka till Ryssland.

Från rysk sida görs nu energiska försök att förneka varje form av ansvar för det som inträffat, och det förefaller som om man på olika sätt vill undanröja det bevismateriel av olika slag som skulle kunna finnas i området.

Var den s k svarta lådan finns just nu är oklart, och det verkar också som om delar av flygplansvraket förs undan och inte kommer att vara tillängliga för internationella experter. Och då är det inte förvånande att man försöker att föra undan det ansvariga robotsystemet.

Under tiden prånglar den ryska propagandan ut diverse smörja. Ett tag hävdades det att det nog var så att Ukraina hade försökt att skjuta ner den ryske presidentens flygplan när denne var på väg tillbaka från Brasilien.

Och på sociala media, där man är mycket aktiv, prånglades medvetet förfalskad information ut.

Det hänvisades t ex till en tweet från en spansk person i flygkontrollen på Kievs flygplats som hävdade att det var Ukraina som hade skjutit ner MH17. Någon sådan person finns dock icke – det handlade om ett av de många fiktiva konton som nu sätts upp och används på just detta sätt.

När jag dagen efter katastrofen talade med min nederländske kollega Frans Timmermans var han mycket bestämd på att hans land inte kommer att ge upp innan det såväl direkta som indirekta ansvaret för hans landsmäns död klarlagts och de ansvariga ställts inför rätta.

Det har jag självfallet den allra största förståelse för.

Och därmed kommer vi med all sannolikhet att få en utveckling kring MH17 som kommer att påminna om den efter sprängningen i luften av PanAm 103 över Lockerbie i Skottland i december 1988.

Utomordentligt noggranna utredningar kom att tydligt peka på libyskt ansvar för terrordådet, och konsekvenserna för Khaddafi blev på sikt mycket kännbara.

Vad det inträffade mer omedelbart pekar på är ju hur den ryska destabiliserings- och interventionspolitiken i östra Ukraina blivit allt grövre under de senaste veckorna.

Stridsvagnar, artilleri och luftvärnsrobotar har nu plötsligt tillförts de stridande separatisterna. De har öppnat rekryteringskontor i Moskva och det finns indikationer på träningsläger i närheten av Rosotov.

Detta går självfallet helt och hållet på tvärs med den officiella och diplomatiska retoriken från rysk sida. Här handlar det alldeles uppenbart om en politik med dubbla ansikten. Ett mjukare diplomatiskt för att undvika upptrappade västliga sanktioner, och ett hårdare också militärt för att med hårda medel destabilisera Ukraina.

Att detta måste få konsekvenser för vår samlade politik i denna fråga säger sig självt. När vi träffas i kretsen av EU:s utrikesministrar i Bryssel på tisdag förmiddag kommer detta alldeles självklart att bli en av de stora frågorna.

Då kommer också den allt mer komplicerade och bekymmersamma situationen i Mellersta Östern att stå på vår dagordning.

När detta skrivs fortsätter Hamas att skjuta raketer mot Israel, och den israeliska armén IDF försöker att rycka fram i Gaza:s gränstrakter för att eliminera de tunnelsystem som man anser att Hamas här har.

Tyvärr är detta ett scenario vi sett förr – 2008-2009 liksom 2012. Och vare sig Hamas eller Israel lyckas egentligen uppnå så mycket mera än att antalet lidande och dödade civila blir allt fler och den bitterhet som står ivägen för en fred allt djupare.

Israel har denna gång visat en öppenhet för förslag till vapenvila, men dessa har hitintills konsekvent avvisats av Hamas.

Från vår sida är det självklart att nu kräva en omedelbar vapenvila, men samtidigt är det efter dessa de senare årens krig uppenbart att det behövs en mer genomgripande lösning på områdets problem.

Jag skulle hoppas att det nu kommer att vara möjligt att inleda en process med den inriktningen.

Huvudelelementen i en sådan är tämligen uppenbara.

Israels blockad av Gaza måste upphöra, även om det måste finnas kontroller för att säkra att krigsmateriel av olika slag förs in i området. Medverkan från EU:s sida i detta sammanhang är en konkret möjlighet.

Lika rimligt som Gaza-bornas krav på att blockadens upphörande är Israels krav på att raketattacker och andra terrordåd skall stoppas.

Detta kräver också en överenskommelse om administrationen av och säkerheten i Gaza, och här finns ju en grund i den överenskommelse som ledde till den nya teknokratregeringen i den palestinska administrationen.

Det finns element i tidigare uppgörelser och överenskommelser som mycket väl skulle kunna fogas samman i en ny och bättre uppgörelser som gör att en vapenvila nu – viktig som den är för att förhindra att fler oskyldiga civila dödas eller skadas – inte bara blir en paus innan raketerna börjar skjutas och bomberna börjar att falla igen.

I morgon bär det så för min del av till Bryssel för två intensiva dygn där.

Det är möte med EU:s utrikesråd på tisdagen som följs omedelbart av ett möte med utrikesministrarna från det Östliga Partnerskapets länder. Och på onsdag har vi så gemensamt möte med de ditresta utrikesministrarna från ASEAN-länderna i Sydoasien.

På plats kommer således att finnas såväl Malaysias som Ukrainas och Nedereländernas utrikesministrar. Ansvaret för dådet mot MH17 blir alldeles självklart en mycket stor fråga.


Kompetens före kvot

17 juli 2014

VID MEDELHAVET: Om gårdagens möte med Europeiska Rådet kommer säkerligen mycket att sägas av andra, så jag skall vara lite mer kortfattad i det ämnet.

Men det var ett betydelsefullt möte. Framförallt för vad det inte uppnådde.

På sina håll fanns det nog förväntningar om att man i en mindre och sluten krets av några större länder och aktörer skulle kunna koka ihop ett personpaket som övriga medlemsländer sedan skulle få acceptera.

Men så blev det, som bekant, inte. Och det var i grunden rätt hälsosamt. Frågor som dessa kräver en bredare förankring, och när den inte finns fungerar det helt enkelt inte.

Jag hoppas att den lärdomen kommer att sitta i länge.

Sedan skall sägas att jag inte är överdrivet förtjust i den nuvarande tendensen att utse personer till olika poster baserade på olika kvoter.

Visst måste olika balanserande hänsyn i viss utsträckning tas – det ligger i det europeiska samarbetets natur – men jag skulle önska att viktiga poster tillsattes mer enligt kriteriet kompetens än efter kriteriet kvot.

Även om det självfallet borde finnas rimliga möjligheter att kombinera de två kriterierna.

Nu kommer stats- och regeringscheferna att samlas igen den 30 augusti för att då fatta beslut om de två viktiga personfrågor som återstår – efterträdare till Herman van Rompuy respektive Catherine Ashton.

Jag har svårt att se annat än att gårdagens debacle påtagligt stärker Jean-Claude Juncker när han nu under de allra närmaste veckorna skall sätta samman sitt team.

Det är svårt att se att han fullt ut kan göra detta utan att ha i alla fall ett antagande om option eller optioner för Hög Representant med i ekvationen, och han har då möjligheten att den 30 augusati gå till Europeiska Rådet med ett paket där möjligheten att då komma med mer radikala avvikelser är mycket begränsade.

Han var i sitt program inför voteringen i Europaparlamentet tydlig med att han ville ha en Hög Representant med ”styrka och erfarenhet”, och det skall bli intressant att se vilken slutsats detta leder honom till i denna viktiga fråga.

Europeiska Rådet sammanträdde i en situation där den ryska också militära inblandningen i östra Ukraina blir allt tydligare, de omedelbara ansträngningarna till en vapenvila kring Gaza misslyckats, förhandlingarna med Iran balanserar på en knivsegg och alla civila flygplatser i Libyen stängts på grund av instabiliteten i landet.

Det säger sig självt att de utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningarna för Europa är större och svårare än vad de varit på mycket länge.

Men Europeiska Rådets möte var inte bara betydelsefullt för vad det inte uppnådde – också för slutsatser som faktiskt beslutades.

Rådets slutsatser vad gäller Ryssland och Ukraina blev starka och bra.

Nu togs viktiga steg som det inte fanns möjlighet att få gehör för i kretsen av utrikesministrar vid vårt senaste möte.

Tydliga restriktioner inte bara för handeln med Krim utan också för investeringar där var viktiga.

Och nu aviserar tydligt skräpta sanktioner, enligt dramatiskt utvidgade kriterier, för skarpt beslut före utgången av denna månad.

I går utannonserade USA i ljuset av den senaste utvecklingen en ny omgång sanktioner riktade mot individer och företag främst i Ryssland. Och nu handlade det om påtagligt skarpa åtgärder, där såväl oljejätten Rosneft som Gazprombank fördes upp på listan.

Det rimliga vore självfallet att USA och EU i en fråga som denna kunde gå fram hand i hand, och det skulle i så fall leda till att Europeiska Rådets slutsatser för fram till konkreta beslut paralella med dem som USA nu fattat.

Det skulle tveklöst ha effekt, men jag kan väl se att det kommer att vara åtskilliga runt bordet som får kalla fötter inför den möjligheten.

I östra Ukraina fortsätter situationen att försämras. Nu kommer rapporter om att Ryssland trappat upp ytterligare genom att skjuta ner ett ukrainskt flygplan över ukrainskt territorium. Om detta är riktigt handlar det i folkrättslig bemärkelse om aggression.

Och det kommer utan tvekan att påverka den fortsatta utvecklingen i denna ytterst allvarliga europeiska kris.


Juncker vald i Strasbourg

15 juli 2014

VID MEDELHAVET: I Strasbourg valdes den av EU:s stats- och regeringschefer nominerade Jean-Claude Juncker i dag till ordförande i EU-kommissionen fört de kommande fem åren. Resultatet var, i alla fall i denna del, väntat.

Hans programförklaring syftade alldeles uppenbart till att vinna poäng hos ett flertal av de olika grupperingarna i EU-parlamntet. Men den innehöll också betydelsefulla politiska markeringar.

Bra var att han gav arbetet med den digitala inre marknaden så hög prioritet som han gjorde, även om han ju här måste ha ett tydligt stöd av medlemsstaterna för att få de beslut inte minst i ministerrådet som detta viktiga arbete kräver.

Hans markeringar vad gäller den viktiga utvidgningspolitiken var fortsatt sträva. Även om han inte formellt sätter stopp för några pågående förhandlingar är det uppenbart att han vill markera en annan och mer negativ inställning än den som tidigare varit den rådande.

Och det tror jag är en politik som är mindre klok. Reformerna i vårt omedelbara närområde kräver den inspiration som ligger i utvidgningsperspektivet, och utan dessa kommer utvecklingen i dessa för Europa i dess helhet viktiga områden att bli mer problematisk.

Men om detta har jag ju skrivit mer utförligt här tidigare.

När det gäller utrikespolitiken markerade han att han vill se en ny Hög Representant med tyngd och erfarenhet, och den kommentaren kommer nog på sina håll att ses i perspektivet av de diskussioner kring denna post som nu pågår och som ju skall komma till ett avgörande när stats- och regeringscheferna träffas i Bryssel i morgon kväll.

Och det är förvisso inte oviktigt vem som får denna post. Jag företräder med viss bestämdhet uppfattningen att den måste tillsättas efter personlig kompetens och erfarenhet och inte bara för att fylla den ena eller andra kvoten i något komplicerat läggspel.

Vi befinner oss i en situation där utrikes- och säkerhetspolitiken måste tas på allvar av alla och envar.

Allt tyder nu på att Ryssland aktivt för in tunga vapen och personal till de områden i östligaste Ukraina som fortfarande kontrolleras av de väpnade separatisterna. Och detta sker i klar strid mot internationella krav och i klar kontrast mot det diplomatiska spelets språk.

Detta kräver, enligt min mening, ett tydligt svar från EU:s ledare när de träffas i morgon. Allt annat vore ett tydligt tecken på svaghet, och skulle leda till de konsekvenser som svaghet i dessa sammanhang alltid brukar leda till.

I Studio Ett i P1 tidigare i dag hade jag möjlighet att kommentera konflikten kring Gaza, och starkt beklaga att den möjlighet till en vapenvila som fanns tidigare i dag inte kunde fullföljas främst p g a att Hamas vägrade att vara med på den.

Vare sig Hamas eller Israel har möjlighet att uppnå de olika mål de har med enbart militära medel. Det är den entydiga erfarenheten från de tidigare konflikterna såväl 2008-2009 som 2012. Och eskalering förändrar i grunden ingenting i detta.

Därför är det min förhoppning att de måste finna en väg till vapenvila.

Och att man därefter måste finna en väg till såväl fortsatt arbete med att stärka den palestinska administrationen som med att återuppta någon form av fredsprocess.

När EU:s utrikesministrar samlas i Bryssel om vecka blir detta självklart en viktig fråga.


Utvidgningen i fokus

12 juli 2014

DUBROVNIK: Det har varit osedvanligt bra och intensiva diskussioner på Croatia Summit här om EU:s utvidgningspolitik i allmänhet och situationen i denna del av Europa i synnerhet.

I stort sett alla regionens utrikesministrar är på plats, och därtill ett antal från EU-länder i övrigt som Nederländerna, Italien, Ungern och Sverige vid sidan av Rumänien och Bulgarien.

Och därtill EU-kommissionens ansvarige kommissionär Stefan Füle.

En hel del oro uttrycktes över de signaler som kommit från diskussionerna i Bryssel i dessa olika frågor i linje med vad jag skrivit om tidigare här.

Själv ägnade jag tid åt att understryka vikten av fortsatta och förstärkta ekonomiska reformer i regionens olika länder. Arbetslösheten är generellt sett mycket hög och det tillkommer heller inte nya jobb i någon större utsträckning.

Och EU-kommissionen har faktiskt inte kunnat beteckna någon av regionens länder utanför kretsen av medlemsstater som ”fungerande marknadsekonomi” på det sätt som man gjort med t ex Turkiet.

Så det finns en del att göra här.

Samtidigt är det självfallet att situationen mellan Israel och Palestina kräver uppmärksamhet.

Förutom att vädja om att man ömsesidigt och omedelbart upphör med alla attacker mot civila mål av olika slag handlar det för vår del mycket om de rent konsulära frågeställningarna.

Det visar sig att det finns ett icke oväsentligt antal personer med svenskt medborgarskap på Gaza, och självfallet gör vi vad som är möjligt för att hjälpa dem som ju vill lämna. Vi har också förstärkt vår personal i området för detta.

Om vad som händer i de nukleära förhandlingarna i Wien vet jag i grunden ingenting, trots en hel del kontakter med Catherine Ashton där i andra frågor, och det är ju också så det skall vara.

Men på söndag ansluter bl a USA:s John Kerry till förhandlingarna, och det är ju om inte annat ett tecken på att dessa går in i ett avgörande skede.

Ett sammanbrott vore mycket allvarligt. Vi har tillräckligt med sammanbrott i regionen och världen just nu.

Så jag utgår från att alla kommer att göra sitt yttersta för en överenskommelse.

För min del inleds nu en förhoppningsvis lite lugnare fas, även om den kommande veckan kommer att bli viktig med Europaparlamentets omröstning om Juncker på tisdag och möte med stats- och regeringscheferna på onsdag med såväl Ukraina som personnomineringar på dagordningen.

Och självfallet kommer det att krävas åtskilliga kontakter under de närmaste dagarna i dessa frågor.

Veckan därpå – om vi nu förlänger perspektivet – är det så dags för EU:s utrikesministrar att mötas, och i det sammanhanget har vi också möten först med våra kollegor från det Östliga Partnerskapets länder och därefter med utrikesministrarna från ASEAN-länderna i Sydostasien.

Och vid det laget vet vi hur det gått i Wien och vad som blivit utfallet av olika överläggningar i Bryssel, så det kommer att finnas åtskilligt annat att tala om också.

Att situationen i Mellersta Östern i hela dess vidd måste finnas på vår agenda är tämligen uppenbart.


Överraskningarnas Balkan…

10 juli 2014

SPLIT: Nu var det inte riktigt meningen att det var hit jag skulle komma, men problem på flygplatsen i Dubrovnik ledde efter visst cirklande till att vi omdirigerades hit.

Split är förvisso en trevlig och intressant stad, och jag har från Bosnien-krigets dagar många och starka minnen från just denna flygplats.

Härifrån utgick mycket av FN:s verksamhet.

Det var åtskilliga gånger jag landade här för att sedan gå över i en norsk FN-helikopter för färd på lägsta höjd ända upp till norra Bosnien, eller till en brittisk eller fransk dito för att på ett eller annat sätt kunna försöka närma mig det belägrade Sarajevo.

Från den dramatiska sommaren 1995 minns jag hur amerikanska och iranska flygplan stod sida vid sida på flygplatsen här och lastade ur olika saker för Bosnien.

De låtsades inte se varandra – men det var svårt att låta bli att se dem.

Men det var då det. Mycket har hänt sedan dess.

Nu räknar jag dock med att inom någorlunda rimlig tid på ett eller annat sätt kunna fortsätta i riktning mot Dubrovnik och Croatia Forum 2014.

Och där är det den fortsatta utvidgnings- och stabilitetspolitiken på Balkan som vi skall diskutera.

Det är andra och mer positiva perspektiv som häller nu.

Inte utan oro har jag dock tagit del av olika signaler från Bryssel och diskussioner där som antyder att man kraftfullt vill tona ner EU:s utvidgningspolitik under de kommande åren.

Blivande kommissionspresidenten Jean-Claude Juncker har gjort olika uttalanden som alla visar på en stark skepsis, och på en inställning som visserligen utan att fundamentalt riva upp existerande politik snarare förefaller vilja bromsa än driva på.

Delvis kan detta förstås.

Andra frågor står i centrum inte minst i en period där de ekonomiska utmaningarna fortfarande är de dominerande i många medlemsländer.

Och på sina håll sker det ju ett öppet ifrågasättande av den fria rörighet som man menar fått alltför stora dimensioner när antalet medlemsstater successivt ökar.

Men från delvis andra utgångspunkter borde det vara uppenbart att detta är en felaktig eller t o m direkt farlig politik.

Utvidgningspolitiken är en central del av vår politik för fred och stabilitet på den europeiska kontinenten, och denna är i sin tur en central del av det uppdrag vi getts av våra europeiska medborgare.

Att det gäller här på Balkan är alldeles uppenbart.

Det må visserligen vara så att det knappast kommer att vara möjligt att föra förhandlingar och ratificeringar framåt så snabbt att ytterligare något land kan träda in i medlemskretsen under de kommande fem åren, men det sänder i alla fall fel budskap att basunera ut detta som det viktigaste man har att säga.

Risk finns att man häller kallt vatten på de redan alltför svaga reformimpulserna i de olika länderna, och att detta i sin tur öppnar för krafter och utvecklingar som på sikt kan bli påtagligt bekymmersamma också ur ett bredare europeiskt perspektiv.

I kväll öppnas så den årliga kulturfestivalen här i Dubrovnik, men i morgon blir det kring dessa teman som våra diskussioner här kommer att starta.

Men självfallet ges här också möjlighet till diskussion om utveckligen i de olika länderna.

Det som oroar mig mest just nu är utvecklingen i Makedonien, där vi nu ser icke oväsentlig oro mellan landets slavisk-makedonska och albanska befolkningsgrupper.

Det avviseras stora demonstrationer i Skopje i dag med anledning av ett antal domar som fallit nyligen. Landet är i vissa avseenden fortfarande skört, och det faktum att dess väg fram mot EU har blockerats av främst Grekland har dessvärre inte gjort den saken bättre.

I Bosnien blir det så val i höst, och det skall bli intressant att se om det leder till några mer grundläggande förändringar.

Att det finns ett betydande ekonomiskt och socialt missnöje blev ju uppenbart tidigare i år, men sedan dess har effekterna av de kraftiga översvämningarna tagit över betydande delar av uppmärksamheten.

Det skall bli intressant att höra bedömningarna under de närmaste dagarna om inte minst den bosniska utvecklingen.

Landets politiska och ekonomiska stagnation riskerar – utan att jag vill dramatisera situationen alltför mycket – att bli ett tilltagande problem för regionen i dess helhet.

Att man hamnat efter t o m Albanien i arbetet att närma sig EU visar ju hur allvarlig situationen faktiskt är.

När jag lyfte från Frankfurt på eftermiddagen kom nyheten att regeringen i Berlin bett den diplomat som på den amerikanska ambassaden representerar underrättelsetjänsten att lämna landet.

Och deras gjorde man så officiellt det bara är möjligt.

Det är ett unikt steg.

Också i vårt land har det inträffat att vi bett personer på ambassader lämna på grund av verksamhet oförenlig med vad som bär gälla.

I flertalet fall har det under åren handlat om personer österifrån som bedrivit spioneri eller förberedelser för detta, men också fall av s k flyktingspionage från andra länder har lett till denna åtgärd.

Men veterligen har vi aldrig gjort pressmeddelanden om dessa saker. Ibland har det läckt ut i alla fall, och då ofta bekräftats, men oftast har ambitionen varit att ha en viss diskretion.

Berlin har nu valt en annan väg i relationen till sin viktigaste allierade, och jag måste självfallet utgå från att det finns starka skäl för att de gjort så.

Övertramp eller överträdelse av grav karaktär måste rimligen ha skett av den person som nu får lämna, och det är självfallet oacceptabelt.

Samma sak hade gällt i vårt land, och det oavsett från vilket land personen i fråga hade kommit.


Och nu mot Dubrovnik

10 juli 2014

WASHINGTON: Denna dag blev en dag till Raoul Wallenbergs ära här.

Vid en ståtlig ceremoni i den stora rotundan på Capitol Hill tog Nina Lagergren emot kongressens guldmedalj till Raoul Wallenberg.

Och det skedde efter anföranden av samtliga de parlamentariska ledarna i såväl senaten som representanthuset och med ett ceremoniel i övrigt som det nog bara är USA som kan klara av i dessa dagar.

Närvarande var alldeles självklart såväl åtskilliga av Raoul Wallenbergs släktingar som företrädare för olika judiska organisationer i främst USA.

Från Sverige kom mer officiellt riksdagens talman Per Westerberg och undertecknad, och Ungern företräddes av sin ambassadör i Washington.

Det var en fin ceremoni, och den sändes direkt på TV-kanalen C-Span, där den intresserade fortfarande kan ta del av den.

Men nu lämnar jag Washington efter de politiska samtalen och dagens ceremonier här.

I morgon eftermiddag landar jag så i Dubrovnik för årets upplaga av Croatia Forum, där förutom olika bilaterala samtal medverkan i diskussionerna om den fortsatta EU-utvidgningen i regionen står på mitt program under främst torsdagen och fredagen.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 386 andra följare