Djup sorg och stigande vrede

22 juli 2014

BRYSSEL: En djup sorg och en stigande vrede.

Så beskrev den nederländske utrikesministern Frans Timmermans stämningen i sitt land när vi inledde dagens viktiga möte med EU:s utrikesministrar, och det kom att stämma också som en beskrivning av den stämning som dominerade våra diskussioner.

Det rådde ingen tvekan om att orsaken till tragedin och brottet med nedskjutningen av MH17 var Rysslands tilltagande tillförsel av tunga vapen av olika slag – stridsvagnar, raketartilleri, luftvärnsrobotar – till de separatister som nu allt fler beskriver som terrorister.

Och detta faktum noterar vi också i de slutsatser vi kom att anta.

Det rådde total enighet runt bordet om att det nu behövs tydliga och tidiga åtgärder, och vi gav bestämda uppdrag om att ta fram konkret underlag för konkreta beslut. Kanske redan på torsdag men i alla händelser före månadens utgång.

Vi vidgade tydligt ramen för det som nu sätts upp på listan med bl a försvarsmateriel, tillgång till kapitalmarknader och högteknologi för bl a energisektorn. Vi var också överens om skräpta åtgärder mot handel med och investeringar i ockuperade Krim.

Att de som direkt och indirekt bär ansvaret för nedskjutningen skall ställas inför rätta var ett självklart krav. Jag är övertygad om att detta ställningstagande kommer att få vitt gående konsekvenser som kommer att sträcka sig en bra bit framåt i tiden.

Hur denna konflikt nu kommer att utvecklas återstår att se.

Jag ser att president Putin sammankallade sitt nationella säkerhetsråd i Moskva i dag, och det finns nog anledning att tro att det finns åtskilliga dom är tilltagande bekymrade över den situation sol han nu fört Ryssland in i.

Men osvuret är bäst. Risken för att han väljer att ytterligare eskalara sina insatser och risker skall inte underskattas.

Man kan ju dock hoppas att han inte alldeles glömt bort det gamla sovjetiska begreppet om korrelationen av styrkor. EU:s ekonomi är närmare tio gånger större än Rysslands.

Också situationen i och kring Gaza och andra områden i vidare Mellersta Östern stod på vår dagordningen, och vi kunde enas om tydliga och viktiga slutsatser också när det gäller främst konflikten kring Gaza.

I våra diskussioner tillhörde jag dem som tog upp den alarmerande situationen för kristna inte minst i Mosul-området, liksom en situation i Irak i stort som kräver starkt ökad uppmärksamhet.

Nu fortsätter vi i kväll med mer informell middag med de sex utrikesministrarna från det Östliga Partnerskapets länder, och diskussionerna där kommer med all sannolikhet att handla om den ryska politiken och hur den kan komma att utvecklas.

Perspektiven kan vara lite olika, men oron finns mycket tydligt hos alla runt detta bord.

I morgon fortsätter mötena här med överläggningar med utrikesministrarna från ASEAN-länderna i Sydoasien. Självklart blir MH17 en stor fråga också då.

Men innan de mötena börjar hoppas jag att det blir tid att äta frukost med vår kommissionär Cecilia Malmström. Vi har alltid mycket att tala om – i dag ännu mer än vanligt.


MH17 och Gaza i Bryssel

20 juli 2014

VID MEDELHAVET: De senaste dygnen har utan tvekan varit tämligen så intensiva med upptrappad konflikt kring Gaza och gangsterdådet med nedskjutningen av MH17 över östrligaste Ukraina.

Kring nedskjutningen har jag ju kommenterat rätt utförligt i olika media, och inte minst i en artikel i Financial Times i går som de bad mig att skriva.

Det finns självfallet detaljer kring detta som inte är klara, men det råder knappast någon tvekan om att det var proryska separatister som sköt ner planet, och att man gjorde det med ett tämligen avancerat luftvärnsrobotsystem.

Jag tror dock knappast att det var deras avsikt att skjuta ner just detta flygplan. Det finns tecken som tyder på att de avsåg att skjuta ner vad de trodde var ett ukrainskt transportflygplan, och att de också trodde att det var det som de lyckats med.

En i sammanhanget tämligen avgörande fråga är självfallet varifrån robotsystemet kom – och vart det sedan har tagit vägen.

På ukrainsk sida förnekas att några av deras enheter av denna typ erövrats av separatisterna. Vi har ju dessutom under den senare tiden kunnat konstatera ett påtagligt ökat inflöda av också tyngre vapen från Ryssland till separatisterna, och det ligger nog dessvärre nära till hands att de i detta också inkluderat detta system.

En intressant och viktig fråga är självfallet vart systemet därefter tagit vägen. Här finns det mer eller mindre tydliga indikationer på att man i skydd av nattens mörker efter nedskjutningen fört det tillbaka till Ryssland.

Från rysk sida görs nu energiska försök att förneka varje form av ansvar för det som inträffat, och det förefaller som om man på olika sätt vill undanröja det bevismateriel av olika slag som skulle kunna finnas i området.

Var den s k svarta lådan finns just nu är oklart, och det verkar också som om delar av flygplansvraket förs undan och inte kommer att vara tillängliga för internationella experter. Och då är det inte förvånande att man försöker att föra undan det ansvariga robotsystemet.

Under tiden prånglar den ryska propagandan ut diverse smörja. Ett tag hävdades det att det nog var så att Ukraina hade försökt att skjuta ner den ryske presidentens flygplan när denne var på väg tillbaka från Brasilien.

Och på sociala media, där man är mycket aktiv, prånglades medvetet förfalskad information ut.

Det hänvisades t ex till en tweet från en spansk person i flygkontrollen på Kievs flygplats som hävdade att det var Ukraina som hade skjutit ner MH17. Någon sådan person finns dock icke – det handlade om ett av de många fiktiva konton som nu sätts upp och används på just detta sätt.

När jag dagen efter katastrofen talade med min nederländske kollega Frans Timmermans var han mycket bestämd på att hans land inte kommer att ge upp innan det såväl direkta som indirekta ansvaret för hans landsmäns död klarlagts och de ansvariga ställts inför rätta.

Det har jag självfallet den allra största förståelse för.

Och därmed kommer vi med all sannolikhet att få en utveckling kring MH17 som kommer att påminna om den efter sprängningen i luften av PanAm 103 över Lockerbie i Skottland i december 1988.

Utomordentligt noggranna utredningar kom att tydligt peka på libyskt ansvar för terrordådet, och konsekvenserna för Khaddafi blev på sikt mycket kännbara.

Vad det inträffade mer omedelbart pekar på är ju hur den ryska destabiliserings- och interventionspolitiken i östra Ukraina blivit allt grövre under de senaste veckorna.

Stridsvagnar, artilleri och luftvärnsrobotar har nu plötsligt tillförts de stridande separatisterna. De har öppnat rekryteringskontor i Moskva och det finns indikationer på träningsläger i närheten av Rosotov.

Detta går självfallet helt och hållet på tvärs med den officiella och diplomatiska retoriken från rysk sida. Här handlar det alldeles uppenbart om en politik med dubbla ansikten. Ett mjukare diplomatiskt för att undvika upptrappade västliga sanktioner, och ett hårdare också militärt för att med hårda medel destabilisera Ukraina.

Att detta måste få konsekvenser för vår samlade politik i denna fråga säger sig självt. När vi träffas i kretsen av EU:s utrikesministrar i Bryssel på tisdag förmiddag kommer detta alldeles självklart att bli en av de stora frågorna.

Då kommer också den allt mer komplicerade och bekymmersamma situationen i Mellersta Östern att stå på vår dagordning.

När detta skrivs fortsätter Hamas att skjuta raketer mot Israel, och den israeliska armén IDF försöker att rycka fram i Gaza:s gränstrakter för att eliminera de tunnelsystem som man anser att Hamas här har.

Tyvärr är detta ett scenario vi sett förr – 2008-2009 liksom 2012. Och vare sig Hamas eller Israel lyckas egentligen uppnå så mycket mera än att antalet lidande och dödade civila blir allt fler och den bitterhet som står ivägen för en fred allt djupare.

Israel har denna gång visat en öppenhet för förslag till vapenvila, men dessa har hitintills konsekvent avvisats av Hamas.

Från vår sida är det självklart att nu kräva en omedelbar vapenvila, men samtidigt är det efter dessa de senare årens krig uppenbart att det behövs en mer genomgripande lösning på områdets problem.

Jag skulle hoppas att det nu kommer att vara möjligt att inleda en process med den inriktningen.

Huvudelelementen i en sådan är tämligen uppenbara.

Israels blockad av Gaza måste upphöra, även om det måste finnas kontroller för att säkra att krigsmateriel av olika slag förs in i området. Medverkan från EU:s sida i detta sammanhang är en konkret möjlighet.

Lika rimligt som Gaza-bornas krav på att blockadens upphörande är Israels krav på att raketattacker och andra terrordåd skall stoppas.

Detta kräver också en överenskommelse om administrationen av och säkerheten i Gaza, och här finns ju en grund i den överenskommelse som ledde till den nya teknokratregeringen i den palestinska administrationen.

Det finns element i tidigare uppgörelser och överenskommelser som mycket väl skulle kunna fogas samman i en ny och bättre uppgörelser som gör att en vapenvila nu – viktig som den är för att förhindra att fler oskyldiga civila dödas eller skadas – inte bara blir en paus innan raketerna börjar skjutas och bomberna börjar att falla igen.

I morgon bär det så för min del av till Bryssel för två intensiva dygn där.

Det är möte med EU:s utrikesråd på tisdagen som följs omedelbart av ett möte med utrikesministrarna från det Östliga Partnerskapets länder. Och på onsdag har vi så gemensamt möte med de ditresta utrikesministrarna från ASEAN-länderna i Sydoasien.

På plats kommer således att finnas såväl Malaysias som Ukrainas och Nedereländernas utrikesministrar. Ansvaret för dådet mot MH17 blir alldeles självklart en mycket stor fråga.


Kompetens före kvot

17 juli 2014

VID MEDELHAVET: Om gårdagens möte med Europeiska Rådet kommer säkerligen mycket att sägas av andra, så jag skall vara lite mer kortfattad i det ämnet.

Men det var ett betydelsefullt möte. Framförallt för vad det inte uppnådde.

På sina håll fanns det nog förväntningar om att man i en mindre och sluten krets av några större länder och aktörer skulle kunna koka ihop ett personpaket som övriga medlemsländer sedan skulle få acceptera.

Men så blev det, som bekant, inte. Och det var i grunden rätt hälsosamt. Frågor som dessa kräver en bredare förankring, och när den inte finns fungerar det helt enkelt inte.

Jag hoppas att den lärdomen kommer att sitta i länge.

Sedan skall sägas att jag inte är överdrivet förtjust i den nuvarande tendensen att utse personer till olika poster baserade på olika kvoter.

Visst måste olika balanserande hänsyn i viss utsträckning tas – det ligger i det europeiska samarbetets natur – men jag skulle önska att viktiga poster tillsattes mer enligt kriteriet kompetens än efter kriteriet kvot.

Även om det självfallet borde finnas rimliga möjligheter att kombinera de två kriterierna.

Nu kommer stats- och regeringscheferna att samlas igen den 30 augusti för att då fatta beslut om de två viktiga personfrågor som återstår – efterträdare till Herman van Rompuy respektive Catherine Ashton.

Jag har svårt att se annat än att gårdagens debacle påtagligt stärker Jean-Claude Juncker när han nu under de allra närmaste veckorna skall sätta samman sitt team.

Det är svårt att se att han fullt ut kan göra detta utan att ha i alla fall ett antagande om option eller optioner för Hög Representant med i ekvationen, och han har då möjligheten att den 30 augusati gå till Europeiska Rådet med ett paket där möjligheten att då komma med mer radikala avvikelser är mycket begränsade.

Han var i sitt program inför voteringen i Europaparlamentet tydlig med att han ville ha en Hög Representant med ”styrka och erfarenhet”, och det skall bli intressant att se vilken slutsats detta leder honom till i denna viktiga fråga.

Europeiska Rådet sammanträdde i en situation där den ryska också militära inblandningen i östra Ukraina blir allt tydligare, de omedelbara ansträngningarna till en vapenvila kring Gaza misslyckats, förhandlingarna med Iran balanserar på en knivsegg och alla civila flygplatser i Libyen stängts på grund av instabiliteten i landet.

Det säger sig självt att de utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningarna för Europa är större och svårare än vad de varit på mycket länge.

Men Europeiska Rådets möte var inte bara betydelsefullt för vad det inte uppnådde – också för slutsatser som faktiskt beslutades.

Rådets slutsatser vad gäller Ryssland och Ukraina blev starka och bra.

Nu togs viktiga steg som det inte fanns möjlighet att få gehör för i kretsen av utrikesministrar vid vårt senaste möte.

Tydliga restriktioner inte bara för handeln med Krim utan också för investeringar där var viktiga.

Och nu aviserar tydligt skräpta sanktioner, enligt dramatiskt utvidgade kriterier, för skarpt beslut före utgången av denna månad.

I går utannonserade USA i ljuset av den senaste utvecklingen en ny omgång sanktioner riktade mot individer och företag främst i Ryssland. Och nu handlade det om påtagligt skarpa åtgärder, där såväl oljejätten Rosneft som Gazprombank fördes upp på listan.

Det rimliga vore självfallet att USA och EU i en fråga som denna kunde gå fram hand i hand, och det skulle i så fall leda till att Europeiska Rådets slutsatser för fram till konkreta beslut paralella med dem som USA nu fattat.

Det skulle tveklöst ha effekt, men jag kan väl se att det kommer att vara åtskilliga runt bordet som får kalla fötter inför den möjligheten.

I östra Ukraina fortsätter situationen att försämras. Nu kommer rapporter om att Ryssland trappat upp ytterligare genom att skjuta ner ett ukrainskt flygplan över ukrainskt territorium. Om detta är riktigt handlar det i folkrättslig bemärkelse om aggression.

Och det kommer utan tvekan att påverka den fortsatta utvecklingen i denna ytterst allvarliga europeiska kris.


Juncker vald i Strasbourg

15 juli 2014

VID MEDELHAVET: I Strasbourg valdes den av EU:s stats- och regeringschefer nominerade Jean-Claude Juncker i dag till ordförande i EU-kommissionen fört de kommande fem åren. Resultatet var, i alla fall i denna del, väntat.

Hans programförklaring syftade alldeles uppenbart till att vinna poäng hos ett flertal av de olika grupperingarna i EU-parlamntet. Men den innehöll också betydelsefulla politiska markeringar.

Bra var att han gav arbetet med den digitala inre marknaden så hög prioritet som han gjorde, även om han ju här måste ha ett tydligt stöd av medlemsstaterna för att få de beslut inte minst i ministerrådet som detta viktiga arbete kräver.

Hans markeringar vad gäller den viktiga utvidgningspolitiken var fortsatt sträva. Även om han inte formellt sätter stopp för några pågående förhandlingar är det uppenbart att han vill markera en annan och mer negativ inställning än den som tidigare varit den rådande.

Och det tror jag är en politik som är mindre klok. Reformerna i vårt omedelbara närområde kräver den inspiration som ligger i utvidgningsperspektivet, och utan dessa kommer utvecklingen i dessa för Europa i dess helhet viktiga områden att bli mer problematisk.

Men om detta har jag ju skrivit mer utförligt här tidigare.

När det gäller utrikespolitiken markerade han att han vill se en ny Hög Representant med tyngd och erfarenhet, och den kommentaren kommer nog på sina håll att ses i perspektivet av de diskussioner kring denna post som nu pågår och som ju skall komma till ett avgörande när stats- och regeringscheferna träffas i Bryssel i morgon kväll.

Och det är förvisso inte oviktigt vem som får denna post. Jag företräder med viss bestämdhet uppfattningen att den måste tillsättas efter personlig kompetens och erfarenhet och inte bara för att fylla den ena eller andra kvoten i något komplicerat läggspel.

Vi befinner oss i en situation där utrikes- och säkerhetspolitiken måste tas på allvar av alla och envar.

Allt tyder nu på att Ryssland aktivt för in tunga vapen och personal till de områden i östligaste Ukraina som fortfarande kontrolleras av de väpnade separatisterna. Och detta sker i klar strid mot internationella krav och i klar kontrast mot det diplomatiska spelets språk.

Detta kräver, enligt min mening, ett tydligt svar från EU:s ledare när de träffas i morgon. Allt annat vore ett tydligt tecken på svaghet, och skulle leda till de konsekvenser som svaghet i dessa sammanhang alltid brukar leda till.

I Studio Ett i P1 tidigare i dag hade jag möjlighet att kommentera konflikten kring Gaza, och starkt beklaga att den möjlighet till en vapenvila som fanns tidigare i dag inte kunde fullföljas främst p g a att Hamas vägrade att vara med på den.

Vare sig Hamas eller Israel har möjlighet att uppnå de olika mål de har med enbart militära medel. Det är den entydiga erfarenheten från de tidigare konflikterna såväl 2008-2009 som 2012. Och eskalering förändrar i grunden ingenting i detta.

Därför är det min förhoppning att de måste finna en väg till vapenvila.

Och att man därefter måste finna en väg till såväl fortsatt arbete med att stärka den palestinska administrationen som med att återuppta någon form av fredsprocess.

När EU:s utrikesministrar samlas i Bryssel om vecka blir detta självklart en viktig fråga.


Utvidgningen i fokus

12 juli 2014

DUBROVNIK: Det har varit osedvanligt bra och intensiva diskussioner på Croatia Summit här om EU:s utvidgningspolitik i allmänhet och situationen i denna del av Europa i synnerhet.

I stort sett alla regionens utrikesministrar är på plats, och därtill ett antal från EU-länder i övrigt som Nederländerna, Italien, Ungern och Sverige vid sidan av Rumänien och Bulgarien.

Och därtill EU-kommissionens ansvarige kommissionär Stefan Füle.

En hel del oro uttrycktes över de signaler som kommit från diskussionerna i Bryssel i dessa olika frågor i linje med vad jag skrivit om tidigare här.

Själv ägnade jag tid åt att understryka vikten av fortsatta och förstärkta ekonomiska reformer i regionens olika länder. Arbetslösheten är generellt sett mycket hög och det tillkommer heller inte nya jobb i någon större utsträckning.

Och EU-kommissionen har faktiskt inte kunnat beteckna någon av regionens länder utanför kretsen av medlemsstater som ”fungerande marknadsekonomi” på det sätt som man gjort med t ex Turkiet.

Så det finns en del att göra här.

Samtidigt är det självfallet att situationen mellan Israel och Palestina kräver uppmärksamhet.

Förutom att vädja om att man ömsesidigt och omedelbart upphör med alla attacker mot civila mål av olika slag handlar det för vår del mycket om de rent konsulära frågeställningarna.

Det visar sig att det finns ett icke oväsentligt antal personer med svenskt medborgarskap på Gaza, och självfallet gör vi vad som är möjligt för att hjälpa dem som ju vill lämna. Vi har också förstärkt vår personal i området för detta.

Om vad som händer i de nukleära förhandlingarna i Wien vet jag i grunden ingenting, trots en hel del kontakter med Catherine Ashton där i andra frågor, och det är ju också så det skall vara.

Men på söndag ansluter bl a USA:s John Kerry till förhandlingarna, och det är ju om inte annat ett tecken på att dessa går in i ett avgörande skede.

Ett sammanbrott vore mycket allvarligt. Vi har tillräckligt med sammanbrott i regionen och världen just nu.

Så jag utgår från att alla kommer att göra sitt yttersta för en överenskommelse.

För min del inleds nu en förhoppningsvis lite lugnare fas, även om den kommande veckan kommer att bli viktig med Europaparlamentets omröstning om Juncker på tisdag och möte med stats- och regeringscheferna på onsdag med såväl Ukraina som personnomineringar på dagordningen.

Och självfallet kommer det att krävas åtskilliga kontakter under de närmaste dagarna i dessa frågor.

Veckan därpå – om vi nu förlänger perspektivet – är det så dags för EU:s utrikesministrar att mötas, och i det sammanhanget har vi också möten först med våra kollegor från det Östliga Partnerskapets länder och därefter med utrikesministrarna från ASEAN-länderna i Sydostasien.

Och vid det laget vet vi hur det gått i Wien och vad som blivit utfallet av olika överläggningar i Bryssel, så det kommer att finnas åtskilligt annat att tala om också.

Att situationen i Mellersta Östern i hela dess vidd måste finnas på vår agenda är tämligen uppenbart.


Överraskningarnas Balkan…

10 juli 2014

SPLIT: Nu var det inte riktigt meningen att det var hit jag skulle komma, men problem på flygplatsen i Dubrovnik ledde efter visst cirklande till att vi omdirigerades hit.

Split är förvisso en trevlig och intressant stad, och jag har från Bosnien-krigets dagar många och starka minnen från just denna flygplats.

Härifrån utgick mycket av FN:s verksamhet.

Det var åtskilliga gånger jag landade här för att sedan gå över i en norsk FN-helikopter för färd på lägsta höjd ända upp till norra Bosnien, eller till en brittisk eller fransk dito för att på ett eller annat sätt kunna försöka närma mig det belägrade Sarajevo.

Från den dramatiska sommaren 1995 minns jag hur amerikanska och iranska flygplan stod sida vid sida på flygplatsen här och lastade ur olika saker för Bosnien.

De låtsades inte se varandra – men det var svårt att låta bli att se dem.

Men det var då det. Mycket har hänt sedan dess.

Nu räknar jag dock med att inom någorlunda rimlig tid på ett eller annat sätt kunna fortsätta i riktning mot Dubrovnik och Croatia Forum 2014.

Och där är det den fortsatta utvidgnings- och stabilitetspolitiken på Balkan som vi skall diskutera.

Det är andra och mer positiva perspektiv som häller nu.

Inte utan oro har jag dock tagit del av olika signaler från Bryssel och diskussioner där som antyder att man kraftfullt vill tona ner EU:s utvidgningspolitik under de kommande åren.

Blivande kommissionspresidenten Jean-Claude Juncker har gjort olika uttalanden som alla visar på en stark skepsis, och på en inställning som visserligen utan att fundamentalt riva upp existerande politik snarare förefaller vilja bromsa än driva på.

Delvis kan detta förstås.

Andra frågor står i centrum inte minst i en period där de ekonomiska utmaningarna fortfarande är de dominerande i många medlemsländer.

Och på sina håll sker det ju ett öppet ifrågasättande av den fria rörighet som man menar fått alltför stora dimensioner när antalet medlemsstater successivt ökar.

Men från delvis andra utgångspunkter borde det vara uppenbart att detta är en felaktig eller t o m direkt farlig politik.

Utvidgningspolitiken är en central del av vår politik för fred och stabilitet på den europeiska kontinenten, och denna är i sin tur en central del av det uppdrag vi getts av våra europeiska medborgare.

Att det gäller här på Balkan är alldeles uppenbart.

Det må visserligen vara så att det knappast kommer att vara möjligt att föra förhandlingar och ratificeringar framåt så snabbt att ytterligare något land kan träda in i medlemskretsen under de kommande fem åren, men det sänder i alla fall fel budskap att basunera ut detta som det viktigaste man har att säga.

Risk finns att man häller kallt vatten på de redan alltför svaga reformimpulserna i de olika länderna, och att detta i sin tur öppnar för krafter och utvecklingar som på sikt kan bli påtagligt bekymmersamma också ur ett bredare europeiskt perspektiv.

I kväll öppnas så den årliga kulturfestivalen här i Dubrovnik, men i morgon blir det kring dessa teman som våra diskussioner här kommer att starta.

Men självfallet ges här också möjlighet till diskussion om utveckligen i de olika länderna.

Det som oroar mig mest just nu är utvecklingen i Makedonien, där vi nu ser icke oväsentlig oro mellan landets slavisk-makedonska och albanska befolkningsgrupper.

Det avviseras stora demonstrationer i Skopje i dag med anledning av ett antal domar som fallit nyligen. Landet är i vissa avseenden fortfarande skört, och det faktum att dess väg fram mot EU har blockerats av främst Grekland har dessvärre inte gjort den saken bättre.

I Bosnien blir det så val i höst, och det skall bli intressant att se om det leder till några mer grundläggande förändringar.

Att det finns ett betydande ekonomiskt och socialt missnöje blev ju uppenbart tidigare i år, men sedan dess har effekterna av de kraftiga översvämningarna tagit över betydande delar av uppmärksamheten.

Det skall bli intressant att höra bedömningarna under de närmaste dagarna om inte minst den bosniska utvecklingen.

Landets politiska och ekonomiska stagnation riskerar – utan att jag vill dramatisera situationen alltför mycket – att bli ett tilltagande problem för regionen i dess helhet.

Att man hamnat efter t o m Albanien i arbetet att närma sig EU visar ju hur allvarlig situationen faktiskt är.

När jag lyfte från Frankfurt på eftermiddagen kom nyheten att regeringen i Berlin bett den diplomat som på den amerikanska ambassaden representerar underrättelsetjänsten att lämna landet.

Och deras gjorde man så officiellt det bara är möjligt.

Det är ett unikt steg.

Också i vårt land har det inträffat att vi bett personer på ambassader lämna på grund av verksamhet oförenlig med vad som bär gälla.

I flertalet fall har det under åren handlat om personer österifrån som bedrivit spioneri eller förberedelser för detta, men också fall av s k flyktingspionage från andra länder har lett till denna åtgärd.

Men veterligen har vi aldrig gjort pressmeddelanden om dessa saker. Ibland har det läckt ut i alla fall, och då ofta bekräftats, men oftast har ambitionen varit att ha en viss diskretion.

Berlin har nu valt en annan väg i relationen till sin viktigaste allierade, och jag måste självfallet utgå från att det finns starka skäl för att de gjort så.

Övertramp eller överträdelse av grav karaktär måste rimligen ha skett av den person som nu får lämna, och det är självfallet oacceptabelt.

Samma sak hade gällt i vårt land, och det oavsett från vilket land personen i fråga hade kommit.


Och nu mot Dubrovnik

10 juli 2014

WASHINGTON: Denna dag blev en dag till Raoul Wallenbergs ära här.

Vid en ståtlig ceremoni i den stora rotundan på Capitol Hill tog Nina Lagergren emot kongressens guldmedalj till Raoul Wallenberg.

Och det skedde efter anföranden av samtliga de parlamentariska ledarna i såväl senaten som representanthuset och med ett ceremoniel i övrigt som det nog bara är USA som kan klara av i dessa dagar.

Närvarande var alldeles självklart såväl åtskilliga av Raoul Wallenbergs släktingar som företrädare för olika judiska organisationer i främst USA.

Från Sverige kom mer officiellt riksdagens talman Per Westerberg och undertecknad, och Ungern företräddes av sin ambassadör i Washington.

Det var en fin ceremoni, och den sändes direkt på TV-kanalen C-Span, där den intresserade fortfarande kan ta del av den.

Men nu lämnar jag Washington efter de politiska samtalen och dagens ceremonier här.

I morgon eftermiddag landar jag så i Dubrovnik för årets upplaga av Croatia Forum, där förutom olika bilaterala samtal medverkan i diskussionerna om den fortsatta EU-utvidgningen i regionen står på mitt program under främst torsdagen och fredagen.


Ukraina och fotboll i DC

09 juli 2014

WASHINGTON: Det blir alltid hektisk här i amerikanska huvudstaden.

Många frågor, intensiva diskussioner, det ena mötet efter det andra.

Och så har det varit även i dag.

Mycket har handlat om Ryssland och Ukraina.

Länk till mitt anförande i dag på morgonen på Atlantic Council i detta ämne finns nu via Twitter här till höger. Det var redan fått en ganska betydande uppmärksamhet.

Sedan har det varit samtal med de ansvariga såväl på State Departement som i Vita Huset om dessa frågor.

Mitt samtal i Vita Huset med presidenters säkerhetsrådgivare Susan Rice kom dock något att störas av att vi bägge var nyfikna på fotbollsmatchen mellan Brasilien och Tyskland.

Det var globalt drama på högsta nivå – som vi följde i Vita Huset.

Men det skall sägas att vi hann med att diskutera en del annat också.

Situationen i Afghanistan med osäkerheten kring röstsammanräkningen är tydligt oroväckande. Och den frågan tas på största allvar på högsta nivå här i Waahington.

Och i stort sett hela Mellersta Östern går de olika utvecklingarna nu entydigt i mer bekymmersam utveckling. Inte minst gäller detta just nu i situationen i Irak.

Sedan blev det dock snabb scenförskjutning till inledningen av Wallenberg-ceremonierna i morgon. Det var stor mottagning på det svenska residenset.

Och ceremonierna i kongressen i samband med att Raoul Wallenbergs syster Nina Lagergren tar emot kongressens guldmedalj kommer alldeles självklart att dominera min morgondag.

Dock börjar jag på IMF:s högkvarter här för att diskutera olika aktuella frågor.

Och därefter blir det en större intervju med Fareed Zakaria på CNN med fokus på situationen i de östligare delarna av Europa.

Och sent i morgon kväll lämnar jag så Washington och återvänder till den gamla kontinenten.


Känsla av osäkerhet i Washington

08 juli 2014

WASHINGTON: På seneftermiddagen landade jag så här efter flygningen från London, och mer eller mindre omedelbart började min serie av möten.

Jag började med ett snabbt besök på ansedda Center for Strategic and International Studies CSIS i dess nya byggnad för ett timslångt samtal med dess chef John Hamre om vart USA:s internationella engagemang i olika frågor nu är på väg.

Och omedelbart därefter var det middag på svenska residenset med en rad utrikespolitiska bedömare här i staden.

Det blev, föga förvånande, en diskussion centrerad kring den aktuella situationen mellan Ryssland och Ukraina.

I morgon börjar jag på samma tema med ett anförande och diskussion på Atlantic Council, och för den intresserade kommer det att vara möjligt att följa med på webben med de länkar som finns via twitter här till höger.

Sedan går dagen vidare på samma tema, med lunch med biträdande utrikesministern för Europa-frågor Victoria Nuland och därefter en serie möten i Vita Huset med bl a presidentens nationella säkerhetsrådgivare Susan Rice.

På kvällen inleds så de olika arrangemangen för att hedra Raoul Wallenberg och hans gärning med en mottagning på det svensks residenset.

Till den har också riksdagens talman Per Westerberg hunnit anlända.

Det vilar en rätt dämpad stämning över staden när det gäller de olika globala utmaningarna.

Man ser en internationell situation som är tilltagande besvärlig, med den ena situationen efter den andra utvecklas på ett sätt som man känner att man inte har viljan ellerv förmågan att påverka tillräckligt.

Situationen mellan Ryssland och Ukraina är en del av detta.

Men just nu skulle jag tro att situationen i Irak och dess olika konsekvenser oroar än mer. Och att formulera en politik med rimliga utsikter till framgång i denna situation är långt ifrån enkelt.

Som alltid, och det tillhör det stimulerande med besök i denna stad, går diskussionens vågor höga.


I ett lantligt England

06 juli 2014

EXETER: Efter Almedalen har det nu blivit en lite mer privat helg i ett lantligt och sommarvackert England i goda vänners goda sällskap.

Men nu bör det via det lite skröpliga men rätt charmiga brittiska järnvägssystemet tillbaka mot London och nya uppgifter där.

Och den långsamma färden genom landskapet ger i alla fall möjlighet att mer grundligt plöja igenom det gedigna utbudet av brittiska söndagstidningarna.

Då och då ser jag att engelska flaggor pryder husen vi åker förbi. Är det en ny engelsk självkänsla i dessa tider av diskussion om Skottlands framtid, eller handlar det som så mycket annat i dessa dagar mest om fotboll.

Jag får fråga någon som vet.

I morgon förmiddag skall har så intervjuas av BBC för dess berömda intervjuprogram Hard Talk, och alldeles säkert kommer delar av detta att handla om Storbritanniens framtid inte minst i förhållande till det övriga Europa.

Oerhört mycket står på spel.

Först en folkomröstning nu i september om självständighet för Skottland eller ej. Alla undersökningar just nu pekar på ett nej, men folkomröstningar är osäkra saker, och ett ja kan inte uteslutas.

Och konsekvenserna av ett sådant skulle självfallet bli mycket omfattande. För Storbritannien, men också för Europa i dess helhet.

Skulle regeringen Cameron bli återvald nästa år, och många tror att möjligheterna till det är tämligen goda, stundar så en folkomröstning om medlemskap i EU någon gång under 2017.

Här möter man mycket skilda bedömningar om hur det kan gå.

I välinformerade vänners lag i går kväll fanns såväl de som var alldeles säkra på att den leder till att man stannar kvar som de som var minst lika säkra på motsatsen.

I detta ligger alldeles självklart en stor osäkerhet såväl för Storbritannien som för Europa.

Ett försvagat Europa tillhör det vi behöver allra minst när vi under kommande år kommer att ha att hantera de allt allvarligare utmaningarna i såväl Syd som Öst.

Och jag tror att det är farligt att underskatta de negativa verkningens på EU-projektet i dess helhet om Storbritannien skulle besluta sig för att lämna.

Att lämna låter enkelt, men hur Storbritannien i en sådan situation skulle utforma sitt förhållande till t ex EU:s inre marknad eller till de allt fler och allt viktigare frihandelsavtal som EU ingått är alls inte någon enkel fråga.

Men skulle riskera en eller annan form av satellitstatus, och det skulle jag tro att man i en sådan situation skulle uppleva som påtagligt plågsamt.

Jag tror att insikten om detta borde vara starkare i den brittiska debatten än vad den faktiskt är.

Efter intervjun i morgon hastar jag till Heathrow och planet till Washington för middag där med olika tänkare och tyckare. Det var middag med Zbigniew Brzezinski i Visby i onsdags, och han står på listan för morgondagens middag också.

Och sedan blir det en tisdag av samtal i Washington innan det på onsdag är dags för ceremonierna i samband med kongressens guldmedalj till Raoul Wallenberg.

På kvällen därefter flyger jag så tillbaka till Europa, och anländer sent torsdag eftermiddag till Dubrovnik och det Croatia Forum som jag väl nu deltagit i under hela det decennium dessa möten ägt rum.

Men här möts numera inte bara Balkans politiska ledare, utan också en hel del av mina övriga europeiska kollegor.

Det finns åtskilligt att prata om. Och Dubrovnik erbjuder en angenäm miljö för också denna typ av samtal.


Från Almedalens myller

04 juli 2014

VISBY: Det har varit lite dåligt med skrivande sedan jag anlände hit till Visby och Almedalen i onsdags förmiddags, men det får väl förklaras och ursäktas med rätt intensiv verksamhet här under de gångna dagarna.

Här är det normalt inrikespolitiken som står i centrum. Världen verkar normalt knappt existera utanför Visby, dess ringmurar och dess roséångor.

För ett år sedan stördes dock detta förmenta lugn av kuppen i Egypten som kom att föranleda åtskilliga kommentarer men också reflektioner kring ödet för den s k arabiska våren.

I är har alldeles självklart situationen i Ukraina och i de östligare delarna av vårt Europa trängt sig på.

I onsdags kväll hade jag ju en diskussion med Zbigniew Brzezinski som försökte att peka på de större fågeställningar och utmaningar som denna ju innebär.

Och de flesta av de intervjuer jag gjort i radio, TV och i olika media har ju kommit att handla om detta.

Trevligt var också att få diskutera de lite vidare perspektiven för världsordningen med FN-förbundet och de Utrikespolitiska Föreningarna. Det var svårt att undvika slutsatsen att vi nu står inför en mindre stabil och mer osäker situation än under de senaste decennierna.

I eftermiddag, innan det blir dags att återvända över Östersjön till Stockholm, har jag också en diskussion arrangerad av Expressens kulturredaktion om vad krisen i Ukraina betyder för Europa.

I onsdags kväll träffades ett antal utrikesministrar i Berlin, och samtal pågår nu om möjligheten av en övervakad och ömsesidig vapenvila i de östligaste delarna av Ukraina.

Det är självfallet viktigt att denna väg noga och ihålligt prövas, även om jag nog tycker att det finns åtskilligt som tyder på att vi här konfronterade med ett ryskt dubbelspel.

I Bryssel har kvarnarna malt med osedvanlig långsamhet när det gäller att följa upp de viktiga beslut som fattades av stats- och regeringscheferna den 27 juni.

Det finns de som hävdar att det italienska ordförandeskap som ju tillträtt 1 juli bromsar processen eftersom man inte tycker om de slutsatser som den logiskt kommer att leda till. Jag hoppas innerligt att så inte är fallet.

Självfallet har det under mina dagar här i Visby varit åtskilliga kontakter relaterade till denna situation, men också vad gäller den allt allvarligare situationen i Irak.

Vi ser såväl betydande problem med regeringsbildningen i Bagdad som tendenser i Erbil att accelerera en utveckling som kommer att leda till att en självständig kurdisk stat sätts upp.

De utmaningar som ligger i den processen tror jag dock att det vore oklokt att underskatta. Fragmentiseringen av regionen är ett faktum för dagen, men hur man skall nå fram till en ny stabilitet är långt ifrån självklart.

Också utvecklingen i de ockuperade palestinska områdena, och den nu hårda israeliska politiken riktad mot Hamas, inger självfallet betydande oro.

Det är väl i den delen av världen endast de förhandlingar med Iran som i Wien nu går in i ett avgörande skede som inger någon form av optimism. En överenskommelse borde vara möjlig, men i detta konstaterande ligger dessvärre ingen garanti för att en sådan faktiskt kommer att äga rum.

I eftermiddag bär det så tillbaka till Stockholm, och därifrån på ett mer privat besök i Storbritannien under helgen.

Efter olika ärenden där under måndagen bär det så därifrån vidare till Washington där jag på onsdagen tillsammans med riksdagens talman Per Westerberg deltar i ceremonierna med anledning av att kongressens guldmedalj tilldelas Raoul Wallenberg.

Och i samband med detta passar jag självfallet också på att ha andra samtal i den amerikanska huvudstaden liksom att göra ett framträdande på tisdagen för Atlantic Council med den nya europeiska situationen och ett revisionistiskt Ryssland i centrum.

Men för stunden njuter jag fortfarande solen i vackra Visby – och lugnet i trädgården bakom Gotlands Fornsalar.

Nyss inköpte jag en bok om Sören Norrby och situationen i dessa områden under det tidiga 1500-talet.


Från Kiev till Almedalen

01 juli 2014

KIEV-STOCKHOLM: Efter den långa flygturer från Tbilisi runt Svarta Havet blev det i dag ett antal timmar av samtal i den ukrainska huvudstaden.

Sent i går kväll upphörde den ukrainska vapenvilan i landets östligaste delar.

Då stod det klart att de krav som EU ställt den 27 juni inte uppfyllts, att gränsen inte stängts och att också väpnad aktivitet från de olika separatisterna fortsatt.

När jag träffade president Poroshenko för ett mer än timslångt samtal tidigare i dag beskrev han hur man förlorat 31 soldater under den långa ensidiga vapenvilan, och om hur separatisterna nu hade ca 190 personer som gisslan med rapporter om ytterligare två nya under dagen.

Nu försöker ukrainska säkerhetsstyrkor tränga tillbaks separatisterna.

Men det finns rapporter om att de under den ensidiga vapenvilan förstärkts med olika typer av tunga vapen, inklusive stridsvagnar, och uppgiften är därmed alls icke enkel.

President Poroshenko var dock tydlig med att han när som helst är beredd att ingå en ömsesidig och övervakad vapenvila, men att det självfallet också krävs att gränsen är under kontroll.

Om detta kommer att vara möjligt återstår att se.

I deras direkta samtal hade president Putin inte varit beredd till den stängning av gränsen som ju är av mycket central betydelse i detta sammanhang.

Om det var dessa frågor som upptog president Poroshenko fokuserades mitt också långa samtal med premiärminister Yatsenyuk framför allt på den ekonomiska och politiska situationen.

Det är viktigt att vi inte glömmer att de våldsamma oroligheterna pågår i en bra bit mindre än 10% av landet i dess helhet. Och det är självklart viktigt att säkra stabilitet och utveckling gör landet i övrigt.

Att den finansiella situationen försämrats är alldeles uppenbart. Säkerhetsoperationen i öst drar betydande kostnader, och medan man fortfarande betalar alla utgifter i form av löner och bidrag i dessa regioner har inkomsterna från dem så gott som helt upphört.

Och därmed blir underskotten högre än vad man tidigare haft anledning att räkna med. Till detta kan ju komma att läggas effekterna av olika ryska åtgärder riktade mot Ukrainas handel som repressalier för associeringsavtalet med EU.

Situationen är dyster men alls inte hopplös. Det finns en ny vilka i landet att ta itu med utmaningarna.

Förr eller senare måste det till nyval till parlamentet, men inte heller det är alldeles okomplicerat.

Risken är ju dessutom att parlamentet i populistiskt bit inför ett nyval kommer att uppträda på ett sätt som inte är ansvarsfullt i förhållande till det mycket ansträngda ekonomiska läget.

Men samtidigt kommer ett nyvalt parlamentet att ge by legitimitet och kraft åt de nödvändiga nya ansträngningarna på det ekonomiska och politiska området i den situation som nu uppkommit.

På väg hem kan jag konstatera att det var ett klokt beslut att dessa dagar komma till Chisinau, Tbilisi och Kiev.

Våra insatser för EU-avtalen är mycket uppskattade i samtliga dessa tre länder, och vi ses, med rätt eller orätt, som ett av de verkliga nyckelländerna när det gäller stödet till deras reformpolitik.

Nu hoppas jag att det blir tid gör konserten med Rolling Stones i kväll, och tidigt i morgon bär det så i väg till Gotland och Almedalen.

Där blir det så diverse aktiviteter.

Men speciellt ser jag fram mot det öppna samtalen i morgon kväll med Zbigniew Brzezinski. Han tillhör ju, med sin utomordentligt versa erfarenhet, de allra mest framstående av USA:s strategiska tänkare.

Och inte minst har han ju ägnat mycket betydande uppmärksamhet åt utvecklingen i Europas östligare delar. Hans böcker om detta var standardlitteratur på den tiden när jag studerade dessa saker på universitetet.

En del har förvisso hänt sedan dess – det Soviet Bloc som han skrev standardverket om finns ju inte längre – men det finns samtidigt mer permanenta faktorer.

Och ett intressant samtal blir det alldeles säkert.


Kravet inte uppfyllt

30 juni 2014

TBILISI: Midnatt i den georgiska huvudstaden och kommunikationerna är livliga med Kiev, Stockholm, Berlin och Rom.

Tydligt är att avgörande krav som ställdes av Europeiska Rådet i fredags vad gäller Ryssland och Ukraina inte uppfyllts.

Främst gäller detta de gränskontroller som tagits över av ryska separatister. De skulle återställas till ukrainska kontroll. Och det har inte skett.

I elfte timman kommer vissa halvhjärtade förslag från rysk sida som knappast uppfyller det kravet heller. Och president Poroshenko förlänger nu vapenvilan till 08:00 i morgon bitti.

Då kommer jag redan att ha lyft härifrån, och befinna mig på väg in i ukrainskt luftrum för att i Kiev träffa såväl honom som premiärminister Yatsenjuk.

Samtidigt träffas våra s k permanenta representanter i Bryssel för att svara på frågan om villkoren uppfyllts eller inte – och de steg som bör följa.

Jag skall inte i kväll föregripa vare sig samtalen i Kiev eller i Bryssel.

Alldeles uppenbart är att vi befinner oss vid en kritisk punkt i den samlade krisen.

Och det är alldeles uppenbart att jag nu först och främst vill höra de bedömningar som görs i Kiev.

De kommer att vara avgörande betydelse för den vidare utvecklingen av denna allvarliga europeiska kris.

Tanken var att jag sedan i morgon kväll skulle gå och lyssna på Rolling Stones på Globen i Stockholm gör att sedan på onsdag förmiddag ta mig vidare till kriszonen kring Almedalen i Visby.

Hur det nu kommer att gå med den saken återstår att se.

First things first.

Här i Tbilisi har det i alla fall varit en dag med konstruktiva och bra samtal med president, premiärminister, utrikesminister och företrädare för den parlamentariska oppositionen.

Jag har gratulerat till Georgiens framsteg – och de har i ordalag som gått väl över diplomatins krav tackat för Sveriges stöd under de gångna åren.

Att mycket återstår att göra, och att uppgiften att nu uppfylla de åtaganden som ligger i avtalet med EU är betydande, har vi varit alldeles överens om i dagens olika samtal.

Men det också varit åtskilliga återblickar på de gångna årens utmaningar, och utblickar över regionens kommande sådana, under dagens och kvällens olika samtal i denna genuint charmerande stad.

Men till den saken finns det kanske anledning att återkomma,

Nu är det andra, och betydligt mer akuta, utmaningar som står på min dagordning.


Framsteg för Moldavien

29 juni 2014

CHISINAU: Jag vet inte riktigt vilket besök i ordningen i Moldavien detta är för min del, och under samtalen här i dag har jag ibland gått ett intryck av att ma olika samtalspartner har haft bättre överblick över den saken.

Men vi har tidigt och tydligt varit engagerade för att hjälpa detta inte alltför stora och påtagligt fattiga land med den europeiska reformvägen det så väl behöver.

Moldavien är Europas fattigaste land. Ser man till BNP per capita ligger de på en nivå ca en fjärdedel av grannlandet Rumänien, och detta tillhör förvisso inte de rikare inom EU.

På den sovjetiska tiden tillhörde man de minst dåliga av den tidens sovjetrepubliker.

Men sedan bet sig kommunisterna kvar vid makten här, och man missade hela den reformvåg som ju kom att börja att lyfta åtskilliga andra länder under det decennium som följde.

Sedan 2009 har landet dock haft påtagligt reform- och EU-orienterade regeringen, och det är ingen tvekan om att det långsamt har börjat att ge resultat.

Sedan slutet av april reser man visafritt till EU, och det betyder symboliskt såväl som sakligt mycket, och i fredags undertecknades så det viktiga avtalet med EU.

De första stegen mot detta togs f ö – vilket jag påmindes om – under ett av mina tidigare besök här.

Men nu handlar det om att blicka framåt.

Man kommer snabbt att i parlamentet ratificera avtalet med EU, men sedan handlar det ju mm att också nöja omsätta detta i vardagens verklighet.

Fokus kommer dock nu allt mer att ligga på de parlamentsval som kommer att äga rum den 30 november, och där utgången alls icke är självklar.

Moldavien har Europas sannolikt starkaste och minst reformerade kommunistiska parti, och opinionsmätningarna ger det ett stöd väl över vad våra socialdemokrater numera uppmäter hemma i Sverige.

Hur de kommer att hantera den nya situationen återstår att se. De kritiserar EU-avtalet, men dess partiledare och f d president i landet Voronin brukade alltid säga till mig att det egentligen var han som inledde processen.

Klart är att Ryssland lägger betydande energi på att stoppa avtalet. Och ett led i detta är olika handelsrestriktioner enligt numera relativt väl känt mönster.

Man har förklarat att moldaviska viner inte klarar vissa icke definierade ryska hälsokrav, men som genom en tillfällighet har man konstaterat att vinerna från den ryska utbrytarregionen Transnistrien faktiskt gör det.

Sanningen är att det här produceras viner av mycket hög kvalitet – om än kanske fortfarande i mer begränsade kvantiteter.

Nu ställer många frågan vad som kan bli nästa ryska drag. Det finns en farhåga för att man kommer att stoppa den betydande exporten av frukt, inte minst äpplen, från Moldavien till Ryssland.

Och självklart måste vi i ett sådant fall vara beredda att öka möjligheterna till export av dessa till EU.

Det har varit överläggningar i dag med utrikesminister Gherman, men också med regeringskoalition ens olika partiledare liksom med olika företrädare för civilsamhälle och näringsliv.

Nu på kvällen har jag suttit i en direktsänd TV-panel och diskuterat de europeiska framtidsperspektiven.

I morgon bitti blir det frukost med premiärminister Leanca innan färden bär vidare till Tbilisi i Georgien för motsvarande samtal där.


Chisinau, Tbilisi och Kiev i nya situationen

28 juni 2014

STOCKHOLM: Efter en dag hemma blir det nu en snabb resa till huvudstäderna i de tre länder som ju i fredags i Bryssel undertecknade de viktiga associeringsavtalen med EU.

Dessa frågor har ju varit viktiga för oss inte minst sedan vi 2008 tillsammans med Polen tog initiativet till det Östliga Partnerskapet.

Nu är dessa tre länder på väg in i ett nytt skede, med betydande sannolikhet för betydande påtryckningar från rysk sida för att fördröja eller förhindra ratificering av avtalen.

Och hot om att det därefter kommer att vidtas ytterligare åtgärder mot dem.

I detta läge är det självfallet viktigt att på ort och ställe ta reda på deras bedömningar.

I morgon börjar jag i Moldaviens huvudstad Chisinau, för att på måndag fortsätta till Tbilisi i Georgien och på tisdag hinna med även Kiev i Ukraina innan det är dags att återvända hem.

Och då är det ju också dags att bedöma hur de villkor vad gäller Ryssland och Ukraina som EU:s stats- och regeringschefer formulerade i fredags har respekterats.

Utifrån det kommer ju så den fortsatta EU-politiken att utformas. Och min snabba resa de kommande dagarna ger självfallet oss ett mycket gott underlag för det arbetet.


Blev tydligt om Ukraina

27 juni 2014

STOCKHOLM: Det var i sanning en historisk dag när avtalen med Ukraina, Moldavien och Georgien kunde skrivas under i Bryssel i dag.

Och de slutsatser om Ukraina stats- och regeringscheferna enades om efter sina diskussioner med president Poroshenko var starka och bra.

Intill måndag kväll måste Ryssland bl a medverka till att återställa kontrollen av gränsen till Ukraina liksom en del andra åtgärder av betydelse.

Sker inte detta kommer EU att vidta ytterligare åtgärder.

Reaktionerna på detta under de kommande dygnen kommer att vara viktiga.

Från Kreml förefaller det som om man dels är beredd till positiva politiska signaler men dels understöder eller t o m dirigerar en negativ utveckling i de berörda områdena.

Och därför är det bra att slutsatserna i dag är så tydliga i att det behövs faktiska förändringar i det faktiska uppträdandet.

Jag kommer att vara i Kiev på tisdag, och då bör det ju också vara möjligt att utvärdera vad som faktiskt hänt fram till måndag kväll.

Och vilka konkreta beslut om konkreta åtgärder som detta måste leda till.

Stats- och regeringscheferna i Bryssel nominerade som väntat Jean-Claude Juncker till posten som ny ordförande i Europakommissionen.

Att vår förtjusning över denna process varit begränsad är ingen hemlighet, men vi har samtidigt hela tiden gjort klart att detta inte har någonting med personen att göra, och det tror jag var tydligt också i dag.

Nu är det upp till Europaparlamentet att förrätta sitt val när man samlas i Strasbourg den 16 juli.

Och samtidigt kommer då stats- och regeringscheferna att diskutera de två övriga nyckelpositioner som kräver deras avgörande – beslut om ordförande i Europeiska Rådet och fördrag till Hög Representant för utrikes- och säkerhetspolitiken.

Och det är avgöranden som är minst lika viktiga som förslaget om Jean-Claude Juncker i dag.

Kvällen har inneburit överläggningar om middag med min kanadensiske kollega John Baird, som jag träffar tämligen regelbundet, men som jag nu för första gången hade möjlighet att välkomna i Stockholm.

Att det finns mycket som förenar Canada och Sverige är knappast en nyhet.

Tidigare på dagen hade John Baird träffat Ericsson-chefen Hans Vestberg för att diskutera de mycket stora investeringar som Ericsson nu gör i Canada, och han hade också besökt Karolinska Institutet för att se på det omfattande samarbetet när det gäller medicinsk forskning.

Och under middagen handlade åtskilligt också om de arktiska frågorna, om utvecklingen i Ryssland och Ukraina och om arbetet med de globala nätfrågorna. Men självfallet fanns det också en betydande nyfikenhet på utvecklingen inom EU i just dessa dagar.

Det var ett både konstruktivt och trevligt besök.


Klimat, Canada och avtal med Ukraina

26 juni 2014

STOCKHOLM: Det blir ofta sena kvällar, och just i kväll handlade det om en trevlig middag under Lena Eks och mitt värdskap för den Global Commission on Climate and the Economy som träffas i Stockholm just nu.

Under ordförandeskap av Mexico:s f d president Calderon går den tillbaka på initiativ inte minst av Lena att hitta en syntes mellan global tillväxt- och global klimatpolitik.

Och kring det arbetet har det samlats en framträdande internationell grupp, med bl a professorn Stern från den berömda rapport för ett antal år sedan som kom att bära hans namn.

Diskussionerna i Stockholm handlar om det första utkastet till en rapport, och den slutgiltiga kommer att presenteras inför det högnivåmöte om klimatfrågan som FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har kallat till i New York i slutet av september.

Det jag såg imponerade på mig, och jag tror att den rapport de kommer att presentera har goda förutsättningar att på ett påtagligt positivt sätt påverka den globala debatten i dessa frågor.

På sina håll verkar man ju tro att tillväxten är ett avgörande hot mot klimatet och miljön. Men det är en felaktig föreställning.

Tillväxten innebär de avgörande investeringar som den gradvisa omställningen kräver, och denna kan i sin tur komma att ha stor betydelse för möjligheterna till tillväxt.

Inte minst för utvecklingsländerna är detta ett synnerligen viktigt perspektiv.

Arbetet med rapporten, liksom högnivåmötet i New York, är en viktig del av upptakten till det avgörande klimatmötet i Paris mot slutet av nästa år.

Det som misslyckades i Köpenhamn 2009 måste lyckas i Paris 2015.

I morgon är det en ny dag, och då välkomnar jag besök till Stockholm av Canada:s utrikesminister John Baird till avspänd överläggning och avspänd middag.

Vi är goda vänner, och till detta kommer ju allmänt mycket nära och goda relationer mellan våra två länder.

Det kommer att finnas åtskilligt att prata om – från Arktis till arbetet med de globala nätfrågorna. Och alldeles säkert kommer vi att ägna åtskillig uppmärksamhet också åt Ukraina.

Då kommer redan det viktiga associerings- och frihandelsavtalet mellan EU och Ukraina att ha undertecknats i Bryssel av presidenterna Poroshenko och van Rumpuy.

Och självfallet också de motsvarande avtalen med Moldavien och Georgien.

Om den stora betydelsen av detta har jag skrivit så många gånger här att det knappast behöver upprepas.

Och för att ytterligare understryka dessa avtals betydelse planerar jag besök i Chisinau, Tbilisi och Kiev innan dess art jag k mitten av den kommande veckan dimper ner på Gotland och i Almedalen.


Jo, det gick att komma hem…

25 juni 2014

AMSTERDAM-STOCKHOLM: Lite struligt blev det på hemvägen denna dag när det plötsligt utbröt någon typ av flygledarstrejk i Bryssel med allt det kaos som detta innebär.

Plötsligt var en hop utrikesministrar strandsatta i Bryssel med omnejd.

Men vi lyckades i alla fall till slut klamra oss på ett överfyllt tåg till Amsterdam, och därifrån hade Norwegian ett plan hem till Stockholm som passade fint.

Så åtminstone det löste sig.

Det var dock en i övrigt produktiv dag i Bryssel.

Först med de som nu arbetar med att sätta upp European Institute of Peace mer en diskussion om inriktningen av dess inledande verksamhet.

Det saknar ju inte utmaningar i det europeiska närområdet där diskreta insatser skulle kunna behövas. Men det handlar om att utnyttja de unika fördelar som just EIP kan ha och att undvika att det blir dubblering av eller konkurrens med insatser som redan sker.

Men med den ledning som nu håller på att komma på plats är jag övertygad om att det kommer att bli en stark start för EIP.

På Nato-högkvarteret var det full fart med olika möten i dag eftersom det ju varit och var möte med alla alliansens utrikesministrar.

Mitt ärende var att delta i mötet om situationen i Afghanistan, men också att utnyttja möjligheten till snabba möten med andra kollegor i olika andra aktuella frågor.

Här fanns såväl USA:s John Kerry som Turkiets Ahmet Davutoglu och Jordaniens Nasr Judah på plats med de möjligheter detta innebar. Och Norges Börge Brende icke att förglömma.

Och dessutom de EU-kollegor jag inte träffat sedan i måndags i Luxembourg…

Afghanistan är inte längre rubrikernas konflikt, men utvecklingen är lika fullt av stördes betydelse.

Avgörande är att den demokratiska övergången till en ny president sker på ett trovärdigt och av alla avgörande grupperingar accepterat sätt.

De bägge valomgångarna, som ju helt och hållet administrerades och säkrades av afghanerna själva, kom ju att förlöpa över förväntan.

Men nu har det plötsligt uppstått tveksamheter från en av kandidaternas sida om röstsammanräkningen, och därmed har läget blivit mer känsligt och komplicerat.

FN-mission UNAMA i landet spelar en viktig roll för att försöka att lösa ut dessa knutar så att installationen av en ny president kan ske enligt plan.

Och det är självfallet viktigt att så kan ske.

I morgon inleds min dag med regeringssammanträde, och i samband med det också avstämning med statsminister Fredrik Reinfeldt innan han ger sig iväg till Bryssel och Ypres för mötet med EU:s stats- och regeringschefer.

Man kan ha åtskilliga synpunkter på den process som nu förväntas leda fram till besättning av de positioner som kommer att vara av avgörande betydelse i det europeiska samarbetet under de kommande fem åren.

Ledningen i EPP-partiet har satsat allt på att få Jean-Claude Juncker till ny ordförande i EU-kommissionen, men har ju därmed hamnat i en position där man riskerar att förlora mycket av inflytande över det mesta i övrigt.

Om det är så klokt eller inte återstår att se när ett lite bredare resultat gradvis växer fram.

Europa saknar inte allvarliga utmaningar under de närmaste åren, och det är självfallet att det är möjligheten att bemästra dessa som bör stå i centrum för diskussionerna.


EIP och ISAF i Bryssel

24 juni 2014

STOCKHOLM: Lite sent blev det i kväll efter riksdagsgruppens sedvanliga och som vanligt mycket trevliga vårfest.

Mot slutet av en mandatperiod blir det alltid lite vemodigt när de som suttit fyra, åtta, tolv eller fler år men nu inte ställer upp till omval skall tackas gör sina insatser.

Att vara riksdagsledamot är ofta ett arbeta i det tysta. Det är tyvärr mer sällan media uppmärksammar allt det som görs – och ändå handlar det om folkstyrets själva lätta.

Jag var riksdagsledamot under många år – mer än två decennier – och det är nog det finaste uppdrag jag har haft.

Så det var viktigt att vara med när de som nu valt att lämna efter viktiga insatser under många år avtackades av kamrater och kollegor.

Och på samma sätt har det självfallet varit dessa dagar när övriga riksdagsgrupper på precis samma sätt haft sina vårfester och på precis samma sätt avtackat sina kollegor och kamrater.

Vår parlamentariska demokrati har sina traditioner.

I morgon bär det för mig iväg till Bryssel för möten dels med European Institute of Peace EIP och dels med Nato-koalitionen i Afghanistan ISAF.

Men självfallet passar jag i detta sammanhang på att ha en del andra möten. Åter kommer det att bli situationen kring Ukraina som är i centrum.

Under dagen har president Putin utannonserat att ha nu ber det ryska federationsrådet att ta tillbaka dess tillstånd till en invasion av Ukraina.

Det är självfallet bra, även om det var utomordentligt anmärkningsvärt att detta officiella beslut över huvud taget kunde fattas.

Att detta besked kommer i dag skall nog tolkas som att man vill förhindra att EU:s stats- och regeringschefer mot slutet av veckan kommer att fatta beslut om nya åtgärder mot Ryssland.

Avgörande i det avseendet är dock först och främst vad som händer vid gränsen, och att Ryssland inte sänder in s k frivilliga och material av olika slag för att strida i östra Ukraina och destabilisera landet i dess helhet.

Och jag har tyvärr ingen information nu i kväll som tyder på att det skett någon förändring i dessa avgörande hänseenden.

Men det kommer alldeles säkert att bli fortsatta diskussioner om detta under morgondagen.


På Korfu för 20 år sedan

24 juni 2014

STOCKHOLM: Denna dag för 20 år sedan undertecknade jag det viktigaste internationella avtal som Sverige sannolikt någonsin ingått.

Nere på den grekiska ön Korfu undertecknade jag avtalet om Sveriges anslutning till den Europeiska Union.

Det var högtidligt i den gamla kyrkan.

Det var inte bara statsministrar från Finland, Norge, Sverige och Österrike som undertecknade sina länders anslutningsfördrag. Där fanns också Rysslands president Boris Yeltsin och undertecknade det nya partnerskapsavtalet med EU.

Och självfallet var stats- och premiärministrarna från EU:s då tolv medlemsstater alla på plats.

Tysklands Helmut Kohl och Frankrikes Francois Mitterand var, som så ofta på den tiden, i centrum. Inte minst den förra hade varit avgörande för vår snabba medlemskapssförhandling.

Snabbt hade det gått. När jag tillträdde som statsminister i oktober 1991 hade jag satt upp inledande och avslutande av dessa förhandlingar som den första av de fyra avgörande uppgifterna för regeringen.

Då trodde knappt ingen på tidtabellen om medlemskap 1995.

Och det skulle komma att bli mer besvärligt än väntat.

Maastricht-fördraget, som undertecknades i december 1991, skapade både nya förutsättningar och nya kontroverser. Det var nu en långt mer ambitiös union vi sökte anslutning till, men samtidigt ledde dessa högre ambitioner till tumult i olika folkomröstningar.

Sverige, och övriga ansökarländer, stod inte högst upp på dagordningen.

Det var därför först i februari 1993 som de egentliga förhandlingarna kunde inledas nere i Bryssel.

De kom sedan att föras i snabbt tempo, med Ulf Dinkelspiel och hans team vid förhandlingsbordet, och jag ofta i skytteltrafik till olika huvudstäder för att bereda vägen för nödvändiga kompromisser.

Också här hemma var det ett mycket omfattande arbete.

Regeringskretsen i dess helhet var engagerad på sina respektive områden. Anne Wibble höll i pengarna, och Karl-Erik Olsson höll i jordbruket.

Samrådet med socialdemokraterna, där ju Ingvar Carlsson efter många om och men gett upp gammalt motstånd och lämnat in ansökan om medlemskap, var viktigt och konstruktivt.

Och varje måndag reste jag ut i landet och höll öppna diskussionsmöten om Sverige och Europa.

Efter en femtio timmar lång avgörande maratonförhandling kunde så förhandlingarna föras i hamn efter ett rekordsnabbt och mycket lyckat arbete i februari 1994, och i den grekiska solen den 24 juni raspade så pennorna mot det högtidliga dokumentet.

Framför oss låg då fortfarande folkomröstningen, och den kom ju den 13 november att leda till ett ja till avtalet med 52,3% av rösterna. Finland hade då redan röstat ja – men Norge hade ännu inte kommit med sitt andra och för oss alla djupt beklagliga nej.

Då var meningarna i Sverige djupt delade. När vi kom fram till folkomröstningen var det ingen hejd på de eländen som skulle drabba Sverige vid en anslutning, och jag tror att majoriteten av socialdemokraterna då fortfarande röstade nej.

Gamla fördomar satt djupt.

Min ambition då var att Sverige skulle tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet.

Vi är ett litet men öppet och framtidsinriktat samhälle, och det var för mig självklart att ett engagerat och nära deltagande i integrationen skulle vara bra för vår utveckling.

Till detta kom alldeles självklart de vidare frågorna om fred och stabilitet i Europa. Det sovjetiska väldet hade just störtat samman, men nere på Balkan hade nya krig brutit ut.

Ett tag kom det kring 3.000 flyktingar varje vecka till Sverige.

Om vi nu blickar tillbaka är det mycket som gått betydligt mycket bättre än vad nog de allra flesta hade trott.

Att vi fick i huvudsak bra decennier av ekonomisk utveckling har flera förklaringar, men medlemskapet i EU med dess inre marknad och dess stabilare ramverk för den ekonomiska politiken betydde åtskilligt inte minst under det inledande skedet.

Vi hade ju några rätt eländiga decennier bakom oss.

Och vi kom att tillhöra dem som drev på när det gällde den fortsatta utvidgningen. Att alla våra grannländer runt Östersjön, med undantag av Ryssland, kunde bli medlemmar var av enorm betydelse också för Sverige.

Misslyckandet var självfallet folkomröstningen om euron 2003. Jag hade ursprungligen hoppats att Sverige skulle hantera frågan på samma sätt som Finland och söka en tidig anslutning, men det visade sig dessvärre inte möjligt.

Ekonomer strider om huruvida det varit bra eller dåligt att vi stått utanför under just dessa år.

Att euron har gjort att Europa kunnat undvika den typ av förödande valutatumult som ju också Sverige drabbades hårt av tidigare har dock varit en kritisk fördel också för oss. Och på sikt är jag övertygad om att allt fler kommer att se fördelarna med också en svensk anslutning.

Men dessvärre är det nog ett faktum att vi genom beslutet 2003 riskerar att tappa i inflytande i EU i framtiden, och att det tornar upp sig utmaningar i dessa avseenden när det gäller den gemensamma marknad vi ju är så beroende av.

Det gångna decenniet har varit mindre problematiskt i dessa avseenden än vad det kommande riskerar att bli.

På andra områden är det ju lätt att se att också en vidare utveckling av samarbetet ligger i vårt intresse.

Rysslands agerande mot Ukraina har påmint oss om att ett splittrat Europa riskerar att bli ett farligare Europa, och de steg som tagits när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken måste följas av fler.

Det handlar om Europas röst, men också om våra globala möjligheter. När vi t ex går mot det kanske avgörande klimatmötet i Paris nästa år måste Europa gemensamt kunna visa vägen vidare. Med solonummer kommer vi ingenstans alls.

I debatten är det populärt att klaga på att beslut fattas i Bryssel.

Men skall vi t ex få den digitala gemensamma marknad som kan förhindra att Europa blir omkört av USA och andra på vägen in i nästa teknologigeneration på dessa områden är ett gemensamt regelverk beslutat i Bryssel långt bättre än 28 olika regelverk beslutade av var och en för sig.

Och denna den gemensamma marknadens demokratiska logik tror jag vi kommer att se på allt fler områden.

Att säga att vår Europa-debatt är stark och livaktig är nog något av en överdrift.

Det var inte utan vissa svårigheter som jag försökte förklara för olika vänner i andra länder att slutskedet av vårt EU-val alls inte handlade om Ukraina, konkurrenskraft eller globala utmaningar, utan om grisar i Danmark.

De tolkade det som att vi var för grisarna och mot Danmark. Jag gav upp mina försök.

När jag i dag läser det korta anförande jag höll den dagen för 20 år sedan på Korfu känns mycket fortfarande bekant. Jag slutade med att citera Dag Hammarskjöld som redan 1951 hade skrivit om vikten för Sverige av att ”välja Europa”.

Det gäller fortfarande. Och det gäller i dag i allt fler och allt viktigare avseenden.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 355 andra följare