WASHINGTON: Så har jag då landat i den amerikanska huvudstaden för ett par dygn av diskussioner här. Vi har styrelsemöte med ECFR och vill i det sammanhanget självfallet också ta lite temperaturen på den utrikes- och säkerhetspolitiska diskussionen inför det viktiga valet i november.
Och särskilt uppmuntrande ser det ju knappast ut, och det i all synnerhet från europeisk horisont.
Stödet till Ukraina är fortfarande blockerat av den mer fundamentalistiska delen av det republikanska partiet i representanthuset.
Men till detta finns det förvisso anledning att återkomma. Det blir ett antal besök från min sida här under våren.
Om EU-toppmötet i förra veckan finns inte så mycket att säga mer än att man gav grönt ljus till Bosnien för att starta förhandlingar om medlemskap.
Det är ett beslut som enligt min mening borde ha fattats för minst ett decennium sedan, men som bromsats av såväl bristande entusiasm inom EU som sedvanliga politisk tröghet i landet självt. Nu återstår om man lyckas att rulla undan de sista stenarna för att faktiskt också öppna förhandlingar.
För Ukraina och Moldavien blev det ännu ingen konkret beslut om förhandlingsmandat. Det krävs ju att EU enar sig om ett sådant innan faktiska förhandlingar kan inledas, och tydligen har kommissionen funnit det bekvämt att skjuta på den frågan till efter Europaparlamentsvalet.
Men jag tror att det är ett rätt säkert antagande att de mer informella diskussionerna mellan EU- ledarna handlade om de två krigen – det ena i Europa självt och det andra i vårt omedelbara närområde.
Särskilt upplyftande har EU- agerandet kring Gaza-konflikten knappast varit. Uppenbart är att starkt delade meningar har gjort ett mer konkret och tydligt agerande närmast omöjligt. I åtskilliga länder har konflikten blivit inrikespolitik – och då går det mer sällan att göra effektiv utrikespolitik.
Det var lite besvärande att medan EU harvade på med sin mantra om en ”humanitär paus” – det var så långt man lyckats komma – tog den amerikanska politiken ny sats och började att tala om en ”omedelbar vapenvila”, vilket ju i varje avseende är en starkare ståndpunkt.
Nu blev det ryskt och kinesiskt veto på den resolution med denna innebörd man lade fram i FN:s säkerhetsråd i fredags, men i morgon görs ett nytt försök i New York att se om de spridda globala skarorna kan samlas till ett tydligt ställningstagande.
Risken är väl att texten förskjuts då så att det nu blir USA som lägger in veto.
Kriget i öster har i alla fall delvis gått in i en ny fas med mer av fjärrangrepp och det nu från bägge sidor.
Ukraina har visat påtaglig förmåga att bygga drönare som kan anfalla mål på stora distanser och med stor precision. Åtskilliga av dessa skjuts förvisso ner av det ryska luftförsvaret, men de ukrainska anfallen under de senaste två veckorna mot ryska oljeraffinaderier anses nu ha reducerat kapaciteten hos dessa med kring 10%.
Sådant märks. Det sägs i media att USA har anmält viss avvikande mening i Kiev eftersom det hela skulle kunna påverka bensinpriserna och därmed det amerikanska valet.
Det förefaller som om man i Kiev – och det med all rätt – lagt den synpunkten åt sidan och fortsatt attackerna.
På rysk sida har man nu under tre dygn riktat mycket omfattande attacker mot Ukrainas möjligheter till elproduktion. Den andra största staden Kharkov slogs ut helt, och speciellt allvarligt var att man i alla fall till del slog ut produktionen vid det mycket stora vattenkraftverket i Dnjepr.
Här utnyttjade man ballistiska robotar som det i just det området inte finns något försvar mot.
Och föregående natt riktade så Ukraina ett större anfall mot militära mål i den ryska flottbasen Sevastopol. Det var brittiska eller franska långdistansrobotar som användes, flottans ledningscentral slogs möjligen ut och därtill skadades i alla fall de återstående två stora landstigningsfartygen i Svarta Havet.
Det var med all sannolikhet en mycket svart dag för den flottchefen.
Men en än svartare dag var det självfallet för Ryssland med terrorattacken mot konserthallen i utkanten av Moskva som hitintills kostat 133 människor livet.
Det var i början av månaden som den amerikanska ambassaden i Moskva gick it med en varning till amerikanska medborgare att undvika större arrangemang i regionen eftersom man ansåg att det fanns en risk för en terrorattack. Också den svenska ambassaden instämde i den varningen.
Bakgrunden var med all säkerhet att en amerikansk underrättelsetjänst som fortfarande har sina stora antenner riktade mot olika terrororganisationer snappat upp indikationer som tydde i denna riktning.
Då varnade man offentligt, men varnade också i direkt kontakt med de ryska myndigheterna.
Särskilt uppskattat var detta dock inte.
När president Putin bara fyra dagar före det stora attentatet framträdde inför ett större möte med säkerhetstjänsten FSB avfärdade han de amerikanska varningarna som provokationer avsedda att destabilisera Ryssland. Det var alldeles tydligt att Putin inte ville lyssna på det örat.
Och ty följande var av allt att döma säkerheten kring den stora konserten svag gränsande till obefintlig. Putin hade ju närmast sagt åt FSB att detta var varningar som skulle ignoreras.
I varje annat land hade detta lett till ett offentligt raseri mot en ledning som alldeles uppenbart försummat en av sina mest grundläggande skyldigheter, men även om många säkert knyter nävarna i fickorna finns det knappast utrymme för den saken i dagens Ryssland.
Terroristerna kom från IS, och då sannolikt den gren av rörelsen som kallas IS-Khorasan och opererar med främsta bas i Afghanistan och Centralasien, och som f ö ser talibanerna i Kabul och regimen i Teheran som sina kanske viktigaste mål. De aktuella individernas ursprung var sannolikt Tadzjikistan.
Om detta sade president Putin dock ingenting alls när han sent omsider framträdde i ett TV-tal, utan i stället handlade det om ett lätt desperat försök att misstänkliggöra Ukraina, och instruktioner om att sprida det budskapet hade tydligen också getts till ryska media.
Och det kommer man med all sannolikhet att försöka att spinna vidare på. Putin och hans omgivning är besatta av sitt krig mot Ukraina – och öppnade ju med detta faktiskt också för det fruktansvärda terrordådet.
Efter de varningar som kom borde det ha varit påtagligt förstärkt säkerhet vid en mycket stor konset som denna – men varningen avfärdades, och oskyldiga unga människor förlorade livet.
Det är dessvärre påtagligt att kriget nu håller på att trappas upp, och ett tecken på detta är att man nu också i Moskva inte bara håller sig till att säga ”speciella militära operationen” utan nu också säger att detta är ett krig.
Så har det förvisso varit sedan 24 februari 2022, men tidigare har man riskerar att hamna i fängelse om man talat i dessa termer. Att man nu officiellt justerar språkbruket kan nog ses som en föraning om en ytterligare militarisering av den ryska ekonomin och sannolikt också som en förberedelse för större mobilisering längre fram.
Och säkert kommer också allt detta att diskuteras under mina dygn här i Washington.
När påsken närmar sig kommer jag dock att vara hemma igen. Sedan är jag dock tillbaka här redan om någon vecka.
Alla Dessa Dagar 