STOCKHOLM: Så blev det ungefär som väntat – Alexander Stubb och Pekka Haavisto går vidare till en andra omgång i det finska presidentvalet 11 februari.
Utgången är inte given – en valrörelse är alltid en valrörelse – men i alla fall med Alexander Stubb som den som anses ha bäst chanser.
I övrigt är det ju lite si och så med tillståndet i världen, även om det finns anledning att notera viktiga diplomatiska ansträngningar för förhindra att det blir än värre.
Två är speciellt viktiga.
I Bankok möttes under två dagar Vita Husets Jake Sullivan och Pekings Wang Yi för diskreta högnivåsamtal mellan USA och Kina och med en påtagligt bred agenda av frågor.
Stabilisering av situationen kring Taiwan efter dess presidentval var alldeles uppenbart högt upp på listan.
Och det lilla som de sagt offentligt efter samtalen understryker från bägge sidor den konstruktiva tonen i dialogen.
Någonstans i eller kring Paris möts nu underrättelsechefer från Israel,USA och Egypten samt företrädare för Qatar för att se om det går att få tillstånd ett utdraget eldupphör i Gaza i förening med frisläppande av ytterligare såväl gisslan som palestinska fångar och därtill ett väsentligt förbättrat humanitärt tillträde.
Washingtons tålamod med Tel Aviv är tydligt på upphällningen. USA betalar ett betydande utrikespolitiskt pris runt om i världen för vad som uppfattas som ett alltför ensidigt stöd till Israels krigföring , och därtill kommer att det förefaller som om också det rent inrikespolitiska priset för Biden nu också håller på att öka.
Till detta kommer att de israeliska operationerna i Gaza förefaller att ha kört fast. Sporadiska strider blossar upp på olika håll i området, och märkligt nog förefaller Hamas och andra grupper att lyckas med att dölja var man håller gisslan.
Något svar på frågan om vad som skall hända med Gaza finns heller knappast.
Och motsättningarna inom den israeliska ledningen förefaller att öka. Frågan är om sammanhållningen i regeringen, som ju innehåller direkt extremistiska element, klarar de kompromisser som en uppgörelse de facto med Hamas skulle innebära.
Men det är nog trots allt dit vi är på väg, med en vapenvila som är så utdragen att det kommer att vara svårt att ta upp striderna igen. med detta ökar också förutsättningarna för att ökad humanitär hjälp skall kunna komma in.
Att få till stånd ett eldupphör är ju viktigt också för att förhindra att konflikten sprider sig ytterligare.
Kring Röda Havet och Aden-viken fortsätter Houtis att attackera fartyg trots omfattande amerikanska anfall mot mål i Jemen förknippade med dessa attacker. Trafiken genom Suez-kanalen har minskat med ca 40% som ett resultat, och att också EU nu förbereder en marin insats för att skydda sjöfarten torde dessvärre inte göra någon större skillnad.
En attack mot en liten amerikansk postering i Jordanien vid den syriska gränsen krävde dödsoffer, och den var en del av ett mönster av liknande attacker mot amerikanska baser i Irak de senaste veckorna.
President Biden befinner sig nu under inrikespolitiskt tryck att slå tillbaka på ett eller annat sätt, och i Tel Aviv har man knappast någonting emot om detta nu eskalerar till en konflikt mellan USA och Iran.
Att enligt israeliska uppgifter elva av de anställda som UNWRA har i Gaza för att bl a driva de närmare 200 skolor som finns där deltagit i Hamas terrorattack den 11 oktober är självfallet mycket allvarligt. Men det handlar totalt om ca 13.000 anställda i Gaza – varav ett hundratal förlorat livet i kriget.
Och i östra Europa fortsätter det stora kriget. Under veckan som gick är det Ryssland som varit på offensiven och kunnat lägga ett antal kvadratkilometer till det område man kontrollerar, om än till priset av betydande förluster.
När EU-ledarna samlas i Bryssel för extra toppmöte på torsdag handlar det om EU:s budget, men den akuta frågan är självfallet stödet för Ukraina, där ju Ungern bromsat beslutet om €50 miljarder under de kommande åren.
Allt är inte klart, men när jag i Bryssel härom dagen lade örat till rälsen också vad gäller EU föreföll det att röra sig mot en uppgörelse såväl om detta som om de miljarder som ligger i EU:s s k fredsfacilitet och som i allt väsentligt finansierar militärt stöd till Ukraina.
Och det vore ett viktigt beslut i det läge som råder just nu. I Kreml räknar man cyniskt med att det europeiska och amerikanska stödet till Ukraina kommer att börja mattas, och det är mycket viktigt att visa att det är fel.
Det är också en viktig signal till USA, där man ju ännu inte lyckats få ihop brickorna i det komplicerade puzzle som skulle möjliggöra också fortsatt stöd till Ukraina.
Senast är det föga förvånande Donald Trump som kastat grus i maskineriet genom att stoppa en uppgörelse om åtgärder mot inflödet av migranter över USA:s gräns i söder. Han vill inte ha någon lösning – han vill ha en öppen fråga att driva valrörelse på.
Men i såväl senaten som representanthuset finns fortfarande en solid majoritet för också stödet till Ukraina. Att låta Trumps manövrar sabotera detta vore att sabotera USA:s ställning som en makt i världen att lita på – och det skulle få konsekvenser.
I Bryssel är det i veckan också informellt möte med försvarsministrarna i EU, och det är viktigt att de tar arbetet med dessa frågor framåt. Jag skulle gissa att alla frågor om hur produktionen av försvarsmateriel kan accelereras kommer att stå central i de ministrarnas diskussioner.
Mycket görs – men mer måste göras.
I veckan som gick var jag på besök också i det tämligen förfärliga nya Nato-högkvarteret i Bryssel – jag var inte den enda som kände viss nostalgi för det gamla och betydligt mindre.
Men även om det förvisso inte var mitt ärende kom mycket att handla om upploppet i vår svenska process mot Nato-medlemskap.
Nu har detaljerna i den turkisk-amerikanska dansen kring beslutet om F16-leveranser lösts upp, och då blev det grönt ljus i Ankara för oss i Nato. Att vi väsentligt förbättrat vårt bilaterala samarbete mot terrorism var ju också en viktig del av detta.
Så återstår då Victor Orban och Ungern. Vad han har för sig vet vare sig jag eller – förefaller det – någon annan. Med Turkiet fanns det substantiella frågor som skulle redas ut – med Ungern finns ingenting sådant.
Jag utgår från att vi får en ungersk ratificering mot slutet av denna månad och ett svenskt Nato-medlemskap någon gång under mars. Utanför Nato- högkvarteret har redan en nu flaggstång rests – vi kommer att hamna mellan Spanien och Turkiet.
I veckan som nu inletts är det åter London som står på min agenda i lite olika ärenden, inklusive att se också på deras olika insatser vad gäller omvärldsbevakning.
Alla Dessa Dagar 