STOCKHOLM: Det är ingen alltför djärv gissning att vi kommer att få höra att Vladimir Putin vunnit en överväldigande seger i det ryska presidentvalet.
Ingenting annat vore möjligt. Alla kandidater med antydan till opposition har blockerats, och varje aktivitet som uppfattas som att störa valet genom olika typer av opposition kan bestraffas med upp till fem år i fängelse.
Ändå ser vi hur oppositionen hittar sätt att markera att den finns.
Det var Alexej Navalny och hans organisation som tog initiativet till Noon Against Putin med uppmaningen att man skulle komma till vallokalen mitt på dagen denna söndag.
Och bilder visar nu massiva köer framför vallokalerna såväl i Ryssland som vid olika ryska ambassader just vid denna tidpunkt. I den repressiva diktaturens Ryssland är det vad som är möjligt att göra.
Inne i vallokalen skulle jag sedan tro att många röstar blankt eller på någon obetydlig kandidat. Det cirkulerar mycket bilder på nätet av valsedlar där man skrivit in Navalny, men det torde sannolikt kräva en del djärvhet.
Men oavsett allt detta kommer det att basuneras ut ett resultat med rekordhögt valdeltagande och rekordhögt stöd för Putin. Allting annat vore otänkbart.
Den reella situationen i Ryssland är dock annorlunda. I en ny podcast från ECFR försökte olika personer med insikt i de olika opinionsundersökningar som görs att reda ut situationen, och sammanfattade den som att det handlar om ett samhälle som frusit fast.
Åtskilliga stöder Putin, åtskilliga är tydligt mot, och åtskilliga är bara resignerade. Kanske 20 – 20 – 60. Men något massivt stöd menar dessa att det knappast går att tala om. Resignerad acceptans. Ett samhälle som frusit fast.
Men Putin kommer säkert att göra allt för att få det att se ut som en seger.
Möjligen kommer vi att få se förändringar i regimens personbesättning nu efter valet. Det har spekulerats åtskilligt om det. Men någon förändring av politisk inriktning blir det näppeligen. Snarare en konsolidering.
Och därmed är kursen fortsatt krig, ett allt mer militariserat samhälle, en ytterligare stärkt repression och en ekonomi i sakta men säker nedgång. Att ekonomin just nu till dels hålls upp av den stegrade krigsproduktionen förändrar ingenting i detta.
Själva kriget har nu allt mer blivit ett drönarnas krig i och med att Ukraina nu påtagligt intensifierat sina attacker med drönare. Målet under de senaste dagarna har alldeles tydligt varit raffinaderier runt om i Ryssland, och tydligt är att det ryska luftförsvaret inte förmått att förhindra alla attacker.
En tidig uppskattning var att attackerna åtminstone tillfälligt slagit ut ca 7% av den ryska raffinaderikapaciteten, och det som skett sedan dess har kanske gjort att den siffran krupit upp en bit. Det ryktas om att ett förbud för export av bensin kommer att införas – i så fall ett tydligt tecken på att attackerna haft effekt.
Samtidigt fortsatta självfallet de ryska attackerna mot Ukraina om än också mot civila mål. Ett 20-tal personer dog vid ett robotanfall mot centrala Odessa för några dygn sedan.
Inom EU fortsätter diskussionerna om hur stödet till Ukraina skall kunna förstärkas.
Viktigt är att det nu blivit enighet om att EU kan använda pengar för att köpa upp ammunition var som helst i världen, och det borde underlätta situationen. Det var tidigare Paris som hade invändningar på den punkten. . Sverige tillhör dem som nu ställt upp med ytterligare finansiering för detta.
På torsdag och fredag är det dags för EU-toppmöte och självfallet står frågan högt upp på dagordningen där. Ett möte mellan Tyskland, Frankrike och Polen i fredags kväll var också viktigt för att ge inriktning och för släta över en del konstigheter i diskussionen under de senaste veckorna.
Men sedan har vi Orbán, som nu varit och hälsat på Trump i Florida och basunerat ut att det ekonomiska stödet till Ukraina måste strypas. Jag har sällan eller aldrig sett en regeringschef i EU så öppet direkt sabotera en gemensam politik i en så viktig fråga.
Det kan nog bli rätt spänt på mötet på torsdag. Det borde bli det.
Och fortfarande är det skrivet i stjärnorna hur det kommer att gå med amerikanskt stöd. Det finns ett tydligt stöd i den allmänna opinionen, en tydlig majoritet i kongressen – men en mycket tydlig strävan från Trump att sabotera.
Hitintills har det dessvärre varit Trump som hållit i taktpinnen i frågan.
Fortsätter detta kommer Europa förvisso att ställas inför svåra avgöranden redan detta åt. Lika bra är kanske det – oroväckande mycket talar för att de kommer nästa år i alla fall.
I den muslimska världen har Ramadan inletts, antalet döda i Gaza uppskattas till över 31.000 personer, olika nödlösningar prövas för att kringgå de israeliska begränsningarna av humanitär hjälp och hitintills har samtalen om vapenvila/gisslan inte gett något resultat.
Att de i dag återupptagits i Qatar är möjligen en indikation på att situationen inte är alldeles hopplös.
Mellan Washington och Tel Aviv blir stämningen allt mer spänd. Senatens demokratiska majoritetsledare Chuck Schumer sade i föga inlindande ordalag att Israel borde göra sig av med premiärminister Netanyahu, och president Biden tyckte att Schumer hade uttryckt sig väl.
Det är nog ett historiskt lågvattenmärke i den relationen.
Och inleder Israel nu en stor militär offensiv mot Rafah i södra delen av Gaza kommer den situationen knappast att förändras. Dilemmat för den amerikanska politiken blir allt mer besvärligt – stöd till Israel ingår i USA:s utrikespolitiska DNA, men Netanyahus krig blir samtidigt en allt tydligare inrikespolitisk belastning för Joe Biden inför presidentvalet i november.
Detta då självfallet utöver den blockering av möjligheten att kanske få en ny möjlighet till en tvåstatslösning och framtida fred som hans politik nu tydligt innebär.
I dag är ett antal EU-ledare i Kairo med också ett betydande ekonomiskt stödpaket. Min egen entusiasm för regimen Sisi där är ytterst begränsad, och jag hoppas att man är tydlig i samtalen om vad som behöver göras för arr möjligen få Egypten på fötter.
Betydligt mer entusiastisk var jag när Ursula von det Leyen i veckan besökte Nuuk på Grönland tillsammans med Danmarks statsminister Mette Fredriksen och öppnade ett nytt EU-kontor och lanserade en del nya samarbeten.
USA öppnade ett konsulat för några år sedan – bortsett från att Trump ju ville köpa hela Grönland – och det är viktigt att också EU finns på plats. Grönland är viktigt.
Världen i övrigt ser ut som den gör.
Den eländiga situationen i Haiti håller på att bli allt värre. USA kastas ut från sin bas i Niger. De s k två sessionerna i Peking skapade ingen klarhet om den ekonomiska politiken. Och Gert Wilders blir i alla fall inte premiärminister i Nederländerna.
Alla Dessa Dagar 