En mörk dag som får mörka konsekvenser.

DALMATIEN: Denna dag har det skrivits historia, om än mörk och mycket bekymmersam sådan. Afghanistans president Ghani har lämnat landet, talibanerna rycker in i Kabul och helikoptrar har evakuerat den amerikanska ambassaden.

Det är bara några dagar innan det är tjugo år sedan den terrorattack den 11 september som ju ledde till det amerikanska och sedan internationella ingripandet mot den talibanregimen i Afghanistan som ju hade varit värd för Al Qaeda.

Mycket kommer med tiden att sägas och skrivas om vad som gjordes rätt och vad som gjordes fel under de år som gått sedan president Karzai efter konferensen i Bonn 2002 tillträdde som president för ett nytt Afghanistan.

Och det blev ett annat land. Ett dynamiskt och fritt medialandskap. En stor satsning på utbildning inte minst för kvinnor. Grundläggande hälsa- och sjukvård i landet i dess helhet. En stapplande demokrati.

Men talibanerna gav aldrig upp, utnyttjade de misstag som skedde i politiken, och sedan falnade gradvis det internationella engagemanget och den internationella viljan.

Och det är den yttersta och tragiska konsekvensen av det vi ser i dag.

President Trump ingick ett avtal med talibanerna som innebar att man skulle lämna om talibanerna lovade att hålla Al Qaeda och andra terrorgrupper borta, och president Biden fortsatte och närmast accelererade den politiken.

Avtalet innehöll ingenting om eldupphör, och ingenting som innebar en politisk lösning. Det öppnade därmed tydligt för talibanerna att söka den militära lösning som de uppenbarligen strävat efter hela tiden.

Jag tillhörde dem som trots allt att trodde att regimen i Kabul kunde hålla så länge den i alla fall finansiellt hölls under armarna av omvärlden.

Så blev det inte.

For mig var det en vändpunkt när den amerikanska ambassaden i Kabul tweetade att alla medborgare skulle lämna landet så fort som möjligt. Man signalerade att man såg en snar kollaps, och alldeles självklart ledde detta till just denna kollaps.

En armés styrka är inte främst dess vapen, utan dess moral och dess tillförsikt. Men när signaler kom att USA ansåg allt förlorat rämnade tilltron i den afghanska armén och i de afghanska säkerhetsstyrkorna.

Det tror jag är den enstaka viktigaste förklaringen till det snabba förloppet.

Detta borde ha kunnat förhindras. USA och andra borde ha hållit en styrka i och vid Kabul som omöjliggjorde för talibanerna att marschera in, och därmed bereda vägen för en reell politisk lösning. Det hade gett ryggrad till de afghanska styrkorna i övrigt.

Men den viljan fanns inte i Vita Huset. Man ville ut, och man ville ut så snabbt och så totalt som möjligt.

När historien skrivs kommer det nog att sägas att Sovjetunionen på sin tid skötte sitt uttåg ur Afghanistan bättre än vad USA gjorde.

Att allt detta får konsekvenser säger sig självt.

För Afghanistan först och främst. Nu dikterar talibanerna i Doha en politisk lösning där man kanske inledningsvis söker en viss breddning för att undvika total isolering, men där det är tydligt var makten ligger.

Några demokratiska val av en ny president eller ett nytt parlament torde näppeligen bli aktuella. Fria media kommer snabbt att försvinna. Att kvinnors rättigheter kommer att börja begränsas går det inte att tvivla på. Ett reaktionärt religiösa emirat framstår som ofrånkomligt.

Omvärldens reaktion återstår att se.

Under de senaste dagarna har det hotats med att en regim grundad på militärt övertagande inte kommer att erkännas, men redan börjar Washington sväva på målet i den frågan, och uppenbart förhandlar man nu med talibanerna om någonting som innebär fortsatta relationer.

Den globala tilltron till USA kommer ofrånkomligen att påverkas.

Om man inte är beredd att upprätthålla en relativt begränsad militär närvaro här, hur kan man då vara säker på att viljan inte kommer att svika i andra fall också? Den reaktionen kan vara rättvis eller inte, men den är nog dessvärre ofrånkomlig.

Och mycket av retorik i övrigt kommer att framstå som tom.

President Biden har gång på gång sagt att kampen för demokrati och mot auktoritära regimer och strömningar är den för honom kanske viktigaste frågan.

Kommer han att kunna fortsätta att säga detta?

Och katastrofen kommer självfallet att påverka amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik för många år framöver. Vi får ett nytt skifte i prioriteter och uppfattningar på ett sätt som kanske motsvarar vad som inträffade för två decennier sedan.

Det är självfallet bekymmersamt. Ett USA som vill mindre och vågar än mindre är ett USA som inte på samma sätt kan bidra till internationell stabilitet.

Det påverkar faktiskt också oss.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: