Om bränder och klimat, men framför allt situationen i Afghanistan.

DALMATIEN: I delar av södra Europa fortsätter de stora bränderna, med Grekland och Turkiet som särskilt drabbade., och med dramatiska bilder av människor som räddas från utsatta områden.

Ett stort antal flygplan från andra EU-länder hjälper till. De två flygplan som normalt finns i Sverige, och som ju till stor del är finansierade av EU, förefaller fortfarande att vara i insats i Grekland.

I Turkiet har bränderna lett tilltagande politiska problem för regimen. Det ser inte alldeles bra ut när man har 16 flygplan för president Erdogan och regeringen, men inte ett enda flygplan kapabelt att hjälpa till och bekämpa bränder.

I morgon presenterar FN:s klimatpanel IPCC i Genève sin sjätte stora sammanfattning av var de vetenskapliga bedömningarna av klimatfrågan säger just nu. Med all säkerhet kommer detta att ge ny kraft åt diskussionerna i upptakten till COP26-konferensen i november.

Om den amerikanska politiken vad gäller Afghanistan kan mycket sägas, men jag måste säga att jag blev bestört när jag såg det tweet från deras ambassad i Kabul i går som uppmanade alla amerikansk medborgare att så snabbt som möjligt lämna landet.

De afghanska säkerhetsstyrkorna kämpar nu mot en offensiv av talibanerna som också försöker att ta över viktiga städer. Trots att det stått och vägt i viktiga städer som Kandahar och Herat förefaller det som om afghanska specialförband i förbindelse med allmän mobilisering av frivilliga hitintills har lyckats att stå emot i dessa fall.

Det avgörande problemet är med all sannolikhet säkerhetsstyrkornas moral, och det är svårt att tänka sig något som tydligare underminerar den än ett meddelande från USA att alla som kan bör lämna landet.

Meddelandet är svårt att tyda på annat sätt än att USA saknar förtroende för de afghanska säkerhetsstyrkornas möjligheter, och det säger sig självt att detta riskerar t ha en allvarligt demoraliserande effekt.

Under min tid som utrikesminister besökte jag Afghanistan ett tiotal gånger, och jag tillhör nu inte dem som tror att talibanerna bara kan marschera in i Kabul. Landet har förändrats påtagligt sedan 2001, och det finns fortfarande starka krafter framför allt i de större städerna som kommer att kämpa hårt för att förhindra ett talibanövertagande.

Men meddelande som det från den amerikanska ambassaden i Kabul är det minsta man behöver i detta läge. Att USA samtidigt sätter in flyganfall med B52 gör dessvärre i detta sammanhang nog vare sig till eller från. Och hitintills har man sagt att också flygunderstöd skall upphöra i slutet av denna månad.

USA har förhandlat med talibanerna inte om en vapenvila eller om en politisk lösning i utbyte mot sin reträtt utan främst om ett åtagande om att dessa skall förhindra Al Qaida och ISIS att etablera sig i landet.

Trovärdigheten i talibanernas åtagande råder det starkt delade meningar om. FN:s detaljerade rapport om olika terrororganisationer för några veckor sedan talade om en närvarade av både AQ och ISIS i ett betydande antal av landets regioner.

Och olika bedömningar säger att åtaganden som görs av talibanernas politiska representanter i Doha inte alltid återspeglar vad de mer militanta befälhavarna inne i landet anser. Med all sannolikhet ser de hjälp av utländska s k frivilliga som värdefullt.

USA är dock inte ensamt i denna strävan att skydda främst sig självt.

När talibanernas representanter för någon vecka sedan var i Peking handlade det mycket om att få dem att försäkra att de inte skulle tolerera den uiguriska terrororganisationen ETIM i sina led eller i Afghanistan. Och sådana försäkringar fick de.

Men värdet kan nog ifrågasätts även där.

I mitten av juli skedde en kombinerad attack av ETIM och den pakistanska terrororganistionen TPP mot kineser som arbetade på ett vattenkraftsprojekt i Pakistan. Sju kineser dödades, och arbetet med projektet inställdes.

Så det finns tydliga tecken på att ETIM fortfarande finns och opererar i regionen.

Också Ryssland ägnar nu energi åt att stärka skyddet av de centralasiatiska staten, inte minst Tajikistan, med bl a gemensamma militär övningar, och Iran har självklart samma intresse, till vilka dessa kommer situationen för den shiamuslimska Hazara-minoriteten i Afghanistan.

Det är ett bedrövande skådespel där alla försöker att värna sina egna intressen, men få verkar känna någon större omsorg om Afghanistan och dess folk.

Jag känner president Ashraf Ghani rimligt väl sedan åtskilliga möten och samtal innan han iklädde sitt ämbete. Han hade en mycket svår situation från början, och nu börjar den närma sig gränsen till det omöjliga.

Jag hoppas att det finns länder som i denna situation är beredda att ge honom i alla fall politiskt och moraliskt stöd utöver det ekonomiska och humanitära stöd landet ju är i desperat behov av.

Var EU finns i dessa avseende vet jag inte. För Sverige handlar det ju om ett land som är den enskilt största mottagaren av bistånd, och där många svenskar i olika funktioner gjort viktiga insatser.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: