Norge, Ryssland, Canada och Tyskland går inom kort till val.

DALMATIEN: Det är sannerligen ingen nyhetsstiltje dessa dagar mitt i augusti. I Sverige annonserar Stefan Löfven plötsligt sin avgång med alla de konsekvenser detta kommer att ha, och kring Afghanistan och talibanernas maktövertagande fortsätter den genuina osäkerheten.

Men när jag börjar se fram mot den kommande månaden är det fyra val som det kommer att finnas anledning att följa.

Först är det val till Stortinget i Norge 13 september, sedan till duman i Ryssland den 19:e, därefter till underhuset i Canada den 20:e och så valet till förbundsdagen i Tyskland 26 september.

Spänningen kring det ryska valet är tämligen begränsad. Det handlar mest om huruvida man kommer att lyckas att tvinga upp valdeltagandet för att bryta den politiska apati som det finns tydliga tecken på.

Och sedan handlar det om möjliga reaktioner när det beslutade valresultatet tas fram. Men repressionen stärks nu över hela linjen i landet för att kunna hantera detta.

Det kanadensiska valet var oväntat, men premiärminister Trudeau vill tydligen förbättra sin parlamentariska position, och tror med stöd av opinionsundersökningar att han kan klara det.

Och den konservativa oppositionen förefaller i alla fall i valrörelsens inledning knappast i stånd att förändra den saken. Men den som lever för se.

Valet i Norge är självklart viktigt för oss, eftersom det är ett grannland.

Efter åtta år har Erna Solberg som statsminister en stark ställning, och har lotsat Norge väl genom dessa år, men samtidigt finns det efter åtta år alltid en tendens i valmanskåren att söka förändring.

Som det ser ut nu pekar undersökningarna tydligt mot ett regeringsskifte. Koalitionspartnern Framstegspartiet är förmodligen det parti som kommer att gå tillbaks allra mest i valet.

Då skulle det bli arbeiderpartiets Jonas Gahr Störe som tar över. Även han är tveklöst mycket kompetent, men får problem dels i och med att hans parti sannolikt kommer att göra ett mycket dåligt val och dels med att få ihop en regering därefter.

Det norska senterpartiet är den möjliga partnern, men företräder i många avseenden en politik som är besvärlig också från Ap:s utgångspunkt. Man ifrågasätter t ex Norges mycket förmånliga EES-avtal med EU, och är därmed på kraftig kollisionskurs med det mesta vad industri och näringsliv heter i landet.

Och frågan är dessutom om det kommer att räcka med en koalition med Sp, eller om också Socialistisk Venstre måste in i bilden. Det gör inte ekvationen enklare.

Möjligen kan sägas att det tyska valet är ännu viktigare, och här ser det ut att bli betydande dramatik, och utgången är höggradigt oviss.

CDU:s och CSU:s gemensamma kanslerskandidat Amin Laschet har påtagliga svårigheter, och partiernas gemensamma opinionssiffror har under de senaste veckorna rasat. Stämningen i partiet beskrevs som gränsande till katastrofal.

Till bilden hör ju att detta skett samtidigt som socialdemokraterna SPD:s Olaf Scholz har ryckt upp, och också de Gröna stabiliserat sig.

Allt kan såldes hända.

Åtskilligt tyder på att det blir liberala FDP som avgör vilken koalition som kommer att bildas. En sådan mellan CD/CSU, Gröna och FDP kan fortfarande vara möjlig, men kanske också en mellan SPD, Gröna och FDP även om det är lite svårare att se.

Mycket kan och kommer att hända. För någon månad sedan var CDU/CSU i opinionsmätningarna nästan dubbelt så stora som SPD, men nu säger samma mätningar att de plötsligt är jämnstora.

Till allt detta finns det säkert anledning att återkomma – under de kommande dagarna ligger uppmärksamheten på Afghanistan och de vidare konsekvenserna av den amerikanska politiken där.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: