Lite om Europakonferensen, Indien, vaccinproduktion, Skottland, Jerusalem och Balkan.

STOCKHOLM: I samband med Europadagen i dag inleddes med lite ceremoniel i Strasbourg den s k konferensen om Europas framtid.

Det har varit mycket fram och tillbaka om hur denna skulle utformas, med en påtaglig dragkamp mellan EU:s olika institutioner, men till slut har man nått en komplicerad kompromiss och nu har det hela dragits igång.

Tanken att man med olika s k paneler och debatter, där främst unga människor skall engageras, skall få em genuin debatt om det europeiska samarbetets framtid. Och enligt plan skall slutsatserna av allt detta redovisas om ca ett år.

Detta var ursprungligen ett franskt initiativ, president Macron talade i Strasbourg i dag och slutsatserna skall presenteras när Frankrike har ordförandeskapet i EU. Det råkar också vara när det är presidentval i Frankrike – och där vill Macron säkert göra Europa till en stor fråga.

Ambitionen är lovvärd, och jag kan bara hoppas att också Sverige engagerar sig rejält i denna process, och då inte bara genom att säga nej till åtskilligt alltför vidlyftigt, utan också genom att säga ja till sådant som vi har all anledning att driva på.

Alldeles säkert kommer det att finnas skäl att säga nej till vidlyftiga institutionella förändringar av olika slag, eller sådant som kräver omfattande förändringar i de existerande fördragen. Att kasta EU ut i osäkerheten med nya folkomröstningar i olika länder förefaller knappast särskilt klokt.

I veckan som gick hade EU toppmöte i Porto i norra Portugal med de sociala frågorna i fokus. Men det är typexempel på den typ av frågor som den gamla hederliga s k subsidiaritetsprincipen borde tillämpas på – en fråga skall avgöras på en så låg nivå som möjligt, och på en så hög nivå som är nödvändigt.

Och socialpolitik och motsvarande saker bör nog i allt väsentligt förbli nationell.

På andra områden är det tydligt att det europeiska samarbetet behöver förstärkas. Ofta handlar det inte om nya vidlyftiga ambitioner, utan om att faktiskt bättre leva upp till vad vi har satt på pränt redan tidigare. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är ju ett tydligt exempel på ett sådant område där mer skulle behöva göras.

I Porto hade man ett virtuellt toppmöte med Indiens och dess premiärminister Modi, och det resulterade i en omfattande gemensam kommuniké om ett förstärkt samarbete på olika områden.

Till ambitionerna tillhörde att återuppta förhandlingarna på handelsområdet, och det är välkommet även om jag fruktar att man inte skall ha alltför höga förhoppningar. I Indien finns fortfarande ett rätt betydande motstånd mot att liberalisera ekonomi och handel på det sätt som skulle krävas.

Toppmötet var ju också ett sätt att visa solidaritet med Indien i den svåra pandemin. Indien har drabbats mycket hårt, delvis på grund av egna missgrepps, men delvis på grund av realiteten av en pandemi som fortfarande är på stark frammarsch i världen.

Det blev stor uppmärksamhet när president Biden sade att man borde vara beredd att släppa på patenträttigheterna på vaccin. Men realiteten är dessvärre att detta knappast kommer att åstadkomma mer vaccin inom en tid som är relevant för denna pandemi.

All kapacitet som finns är hårt belagd med denna starkt ökade produktion som nu finns, och att från noll sätta upp nya anläggningar och få dem att fungera med de kvalitetskrav och kontroller som är nödvändiga tar som minimum ett par år.

Då finns annat som är viktigare just nu, bl a att släppa de exportrestriktioner som bl a USA har, och att åstadkomma en rättvis fördelning av de överskott av vaccin som håller på att byggas upp i USA och Europa.

Konkret steg i dessa avseenden skulle vara mycket välkomna.

De gångna dagarna såg lokalval i Storbritannien, och dessa ledde till en tydlig majoritet i det skotska parlamentet för de partier som förordar Skottlands självständighet.

Dit är vägen dock med all sannolikhet lång, men de närmaste åren kommer att se en konstitutionell strid i Storbritannien kring frågan om en ny folkomröstning eller inte. Förr eller senare skulle jag tro att en sådan är ofrånkomlig, men utgången av en sådan går det inte att ha någon mening om.

Mycket i det avseende kommer sannolikt att vara beroende av hur de känsliga relationerna mellan London och Edinburgh hanteras under de kommande åren. Det finns inga enkla lösningar.

Från Jerusalem kommer bilder och hårda konfrontationer mellan israeliska säkerhetsstyrkor och palestinier. Och i ett tydligt tecken på att vi lämnat Trump- eran bakom oss kom ett gemensamt uttalande av den s k kvartetten med FN, EU, USA och Ryssland som kritiserade också den israeliska politiken.

Israel försöker att forma en ny regering, och risk finns för att högernationalistiska krafter får ett ökat inflytande. Och i Palestina har en skrämd ledning hittat förevändningar för att inställa de val som skulle gett den palestinska ledningen ny och välbehövlig demokratiska legitimitet.

Det ser bekymmersamt ut i bägge dessa avseenden.

I morgon samlas EU:s utrikesministrar till ett möte där inte minst utvecklingen på Balkan och EU-politiken i detta hänseende står på dagordningen.

Dessa frågor har halkat ner i prioritetsordningen under senare år, men de förblir viktiga. EU har ett högst påtagligt ansvar för fred, stabilitet och utveckling i sitt närmste närområde.

Nu får vi se om de blockeringar av att öppna förhandlingar om medlemskap med Norra Makedonien och Albanien, liksom viseringsfrihet för Kosovo, so, gjort att EU förlorat åtskilligt av trovärdighet i regionen kvarstår, eller om man höjer sig till ett mer strategiskt perspektiv på sina uppgifter i regionen

Det förblir bisarrt t ex att vi har viseringsfrihet för Paraguay och Venezuela – för att bara ta två exempel – men inte för Kosovo och Turkiet. Krav skall självklart uppfyllas av alla – men gör Venezuela verkligen det?

Och det finns också viktiga frågeställningar om Bosnien som verkar att ha kört fast rätt ordentligt.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: